INSTITUTIONEN FÖR SOCIOLOGI OCH
ARBETSVETENSKAP
Polisens arbete mot sexköp
– gräsrotsbyråkrater, eldsjälar och projektmakare
Petronella Askenbom
Roxanne Hirvonen
Examensarbete för Master i Kriminologi, 30 hp
Handledare: Christel Backman
Vårterminen 2022
Abstract
Title: Polisens arbete mot sexköp – gräsrotsbyråkrater, eldsjälar och projektmakare
Authors: Petronella Askenbom & Roxanne Hirvonen
Supervisor: Christel Backman
Examiner: Oskar Engdahl
Type of thesis: Master thesis in Criminology, 30 higher education credits
Date: 2022-05-25
Aims and objectives:
Previous research highlights the need for following up and evaluating the methods and
operations that are currently in use to prevent the purchase of sexual services. With regards to
the police as street-level bureaucrats with discretion that allows them to, a certain degree,
delegate their work, this study aims to add insight in how policemen and policewomen in
Gothenburg perceive the efforts against prostitution. The areas that are of focus in the study
are mainly work methods, experiences of collaboration and the significance of the personal
commitment in regards to this work.
Method and data:
The study was conducted by qualitative semi-structured interviews with twelve policemen
and policewomen that have participated or actively participate in efforts against prostitution
in Gothenburg, Sweden. The interviews took place between the time period of March 2022
and May 2022.
Results:
The results indicate that much of the police's work against prostitution is characterized by the
special circumstances that define the work of street-level bureaucrats, including chronically
insufficient resources and involuntary clients. In addition, the police's discretion enables
individuals' involvement in the work, which is of importance for both action measures within
each local police area as well as collaboration with external actors in the efforts against
prostitution.
Key words: prostitution, police, collaboration, discretion, enthusiasts, street-level
bureaucrats
2
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.1 Problembeskrivning 4
1.2 Studiens syfte och frågeställningar 6
1.3 Disposition 7
1.3.1 Arbetsfördelning 7
1.4 Tidigare forskning 8
2. Teoretiska perspektiv och begrepp 10
2.1 Upptäcktsrisk och avskräckning 10
2.2 Gräsrotsbyråkrater 11
2.3 Samverkan 12
2.4 Eldsjälar & projektmakare 14
3. Studiens metod 15
3.1 Intervjuer 15
3.2 Urval 17
3.2.1 Medverkande aktörer 18
3.3 Etiska överväganden 18
4. Resultat och analys 19
4.1 Arbetsmetoder 19
4.1.1 Förebyggande åtgärder 20
4.1.2 Insatsåtgärder 23
4.1.3 Svårigheter 29
4.2 Upplevelsen av samverkan 35
4.2.1 Intern samverkan 36
4.2.2  Extern samverkan 39
4.3 Det personliga engagemanget 41
4.3.1 Betydelsen för genomförandet av insatser 42
4.3.2 Betydelsen för samverkan 45
5. Avslutande diskussion 46
5.1 Sammanfattning och slutsats 46
5.2. Rekommendationer till Polisen 48
5.3 Förslag till vidare forskning 50
6. Referenser 51
7. Bilagor 57
3
1. Inledning
1.1 Problembeskrivning
År 1999 var Sverige det första landet i världen som kriminaliserade köp av sexuella tjänster
(Jämställdhetsmyndigheten, 2021a). I internationella sammanhang blev detta angreppssätt
mot köp av sexuella tjänster till en början känt som “den svenska modellen”, men har på
senare år benämnts som ett nordiskt förhållningssätt trots att inte alla länder i Norden har
anammat liknande lagstiftning (Langford & Skilbrei, 2022:165). Sveriges ställningstagande
mot sexhandeln beskrivs vara präglad av en syn på prostitution som ett brett problem och
som en konsekvens av, och bidragande faktor till, bristande jämställdhet. Även maktrelationer
på strukturell- och individnivå som uppstår i samband med prostitution beskrivs ligga till
grund för beslutet att kriminalisera sexköp. Mer specifikt har “den svenska modellen” ett
tydligt fokus på att strypa efterfrågan och lagföra sexköpare, då de anses inneha en
maktposition över den utsatta i prostitution (ibid:175).
Bekämpningen och förebyggandet av sexhandeln är numera en prioriterad fråga för
regeringen (Jämställdhetsmyndigheten, 2021a) och arbetet mot sexköp är en del av Sveriges
strategi för att motverka mäns våld mot kvinnor (Fjelkegård et al., 2022:20). Enligt en
kartläggning av Folkhälsomyndigheten från 2017 har en av tio män i Sverige köpt sex
(Folkhälsomyndigheten, 2019:10) och en väsentlig andel av personer som sålt sex uppger att
de blivit utsatta för våld (Jämställdhetsmyndigheten 2021b:17). Den förebyggande delen av
arbetet mot sexköp fokuserar till stor del på att minska efterfrågan, då den tillåter sexhandeln
att fortgå (SOU, 2010:49 s. 14). Utöver den nationella samordningen mot prostitution och
människohandel inom Jämställdhetsmyndigheten är Polisen en av de huvudsakliga
myndigheter som arbetar för att bekämpa sexköp samt agera i förebyggande syfte. Polisen
menar att mer än hälften av människohandeln i Sverige utgörs av prostitution och att
människohandeln i sin helhet är det tredje mest lukrativa brottsområdet efter narkotika- och
vapenhandel (Svedemyr, 2020).
Polisens arbete är en viktig del av bekämpandet av människohandel och prostitution, där ett
övergripande mål för att bekämpa människohandeln är att angripa den organiserade
brottsligheten som ligger bakom problemet (Polisen, 2019). Då det skett förändringar i
4
sexhandeln, exempelvis att gatuprostitutionen minskat och flyttat över till internetannonser
vilket i sin tur kan medföra så kallade lägenhetsbordeller, har Polisen behövt anpassa sina
metoder utefter brottsutvecklingen (Polismyndigheten, 2019:13). Under 2020 bedrev Polisen
i Stockholm City en riktad insats mot prostitution i Stockholm under namnet Insats Torsk,
som ämnade att bredda kompetensen internt men även förbättra samverkan med externa
aktörer (Polisen, 2020a). Utöver de kompetenshöjande delarna omfattade insatsen även
operativt arbete med spaning på misstänkta adresser, vilket ledde till gripandet av 42
sexköpare under en veckas tid (ibid.). Resultatet visade ett tydligt behov av Polisens arbete
mot brottsproblematiken och har fortsatt bedrivits i andra städer, däribland Göteborg.
Under 2010 gjordes på uppdrag av regeringen en omfattande utvärdering av sexköpslagen
med syftet att analysera dess tillämpning i praktiken och effekter på prostitutionen i Sverige
(SOU 2010:49 s. 13-14). Efter att ha sammanställt dokumentation och forskning om lagens
tillämpning, samt jämförelser avseende prostitution och människohandel för sexuella
ändamål mellan länder, konstaterar utredningen att det saknas både dokumentation och
forskning om Sveriges insatser mot prostitution, däribland arbetssätt för att nå sexköpare
(ibid:93). Att bristen på forskning och utvärdering kvarstår bekräftas av
Jämställdhetsmyndighetens kartläggningsrapport om prostitution och människohandel från
2021, som bedömer att “det finns få utvärderade metoder avseende förebyggande arbete som
är effektutvärderade” och vidare att “endast ett fåtal studier rör insatser riktade mot
efterfrågan och förövare” (Jämställdhetsmyndigheten, 2021b:33-34). Sexköpare beskrivs som
en heterogen grupp och framställs “olika i flera avseenden och kan därför inte kategoriseras
som en särskild typ av man” (Forsman & Korsell, 2008:23). Den främsta gemensamma
nämnaren bland sexköpare är däremot kön; mellan år 1999 till 2007 anmäldes 1658 personer
för sexköp där samtliga var män (Holmström & Skilbrei, 2008:328). Dessutom är prostitution
en dold verksamhet som sker bakom stängda dörrar, vilket ytterligare försvårar arbetet med
att kartlägga och studera fenomenet i sin helhet (ibid:303). Den kännedom som finns om
brottsproblematikens omfattning är således beroende av de resurser som läggs ner på spaning
och den prioritering av ärenden som görs inom Polisen och rättsväsendet (ibid:316).
5
1.2 Studiens syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att bidra till kunskap kring hur poliser i Göteborg bedriver sitt arbete
mot sexhandeln. Flertalet rapporter och kartläggningar understryker att de metoder och
arbetssätt som används för att förhindra köp av sexuella tjänster behöver följas upp och
utvärderas (SOU 2010:49 s. 232) (Jämställdhetsmyndigheten, 2021b:33-34). Därav ämnar vi
genom denna studie att bidra till forskningsfältet genom en analys av polisernas arbete mot
sexköp, utifrån följande frågeställningar:
➢ Hur beskriver poliserna arbetet mot sexköp?
➢ Hur upplever poliserna den interna och externa samverkan i arbetet mot sexköp?
➢ Vilken betydelse har det personliga engagemanget för att driva arbetet mot sexköp
och vilka konsekvenser kan det medföra?
Det finns flera orsaker till valet att analysera Polisens arbete mot sexköp i Göteborg. I
rapporten “Köp av sexuella tjänster - En uppföljning av lagens tillämpning” som utgavs av
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tidigare i år beskriver Fjelkegård et al. (2022:8) att Polisens
arbete mot sexköp har fått en högre prioritering under de senaste åren. I dagsläget utgår
arbetet mot sexköp från de människohandelsgrupper (MHG:s) som verkar i fem (av sju)
polisregioner. Verksamheten som bedrivs är därav, till stor del, fokuserad på sexköpsfall med
kopplingar till människohandel (ibid.). De senaste åren har människohandelsgrupperna
organiserat utbildningsinsatser för att lokalpolisområdena (LPO:n) själva ska kunna arbeta
mot “renodlade köp av sexuell tjänst”, vilket i sin tur medför att  människohandelsgrupperna
har fortsatt kunnat fokusera på brottslighet kopplat till människohandel (ibid.).
Under hösten 2020 bedrev Människohandelsgruppen i Göteborg en utbildningsinsats vid
namn Nos Videre (latin för “vi ser dig”), i syfte att förbättra Polisens förmåga att minska och
förebygga sexhandeln i hela Göteborg (Svedemyr, 2020). Eftersom ett uttalat mål med
insatsen var att arbetet ska bli en del av den vardagliga verksamheten inom Polisen
(Svedemyr, 2020) bedömer vi att det är viktigt att följa upp hur arbetet utvecklats bland
poliser som deltagit i Nos Videre och efterföljande insatser. Någon tidigare studie av Polisens
insatser mot sexköp har inte gjorts, och som nämnt tidigare finns det fortfarande få studier
och utvärderingar av insatser riktade mot sexköp (Jämställdhetsmyndigheten, 2021b:33-34).
6
Genom vår kontakt med tolv poliser från fyra av fem lokalpolisområden i Storgöteborg har vi
erhållit kunskap om polisernas erfarenhet av arbetet mot sexköp inom olika LPO:n. Med
denna inblick kan vi hjälpa till att dokumentera den erfarenhetsbaserade kunskapen och bistå
de yrkesverksamma genom att bevara kunskapen, oavsett vilka som i framtiden kommer att
arbeta mot sexköp inom myndigheten. Med hjälp av teoretiska underlag bidrar vi även med
rekommendationer i syfte att förbättra arbetet framöver.
1.3 Disposition
I följande kapitel redogör vi för de teoretiska perspektiv och den tidigare forskning som
ligger till grund för studien (kapitel 2). Sedan följer en presentation av studiens metod, urval
samt de etiska överväganden som vi tagit hänsyn till i samband med studien (kapitel 3).
Därefter presenteras resultaten i ett avsnitt där vi använder oss av de teoretiska perspektiv
som presenterats i kapitel 2 för att analysera resultaten (kapitel 4). Avslutningvis
sammanfattas studiens resultat (kapitel 5). I detta avslutande kapitel diskuteras även
rekommendationer för Polisens framtida arbete mot sexköp samt förslag för framtida
forskning inom ämnet.
1.3.1 Arbetsfördelning
Vår arbetsfördelning har sett ut enligt följande. Samtliga tolv intervjuer, förutom två (som
Roxanne Hirvonen höll i), genomfördes tillsammans. Vi såg det som ett fördelaktigt upplägg
att en ställde frågorna i intervjuguiden och den andra tog anteckningar och samtidigt försökte
fånga upp intressanta frågor som ställdes i slutet av intervjun. Dessa roller byttes vid varje ny
intervju. Sammanställning och kodning av resultat gjordes först individuellt för att sedan
jämföra och kombinera det resultat vi båda fann var intressant att gå vidare med och
analysera. I samband med inhämtning av litteratur har vi gemensamt sökt upp relevanta
teorier och tidigare forskning. Därefter har Petronella Askenbom skrivit teoriavsnittet om
upptäcktsrisk och avskräckning samt gräsrotsbyråkrati, medan Roxanne Hirvonen har skrivit
om eldsjälar, projektmakare och teorier inom samverkan. Författandet av resultat, analys och
diskussion har gjorts gemensamt.
7
1.4 Tidigare forskning
Wagenaar (2019:19) menar på att polisen, i ett flertal länder, har en betydande roll i den
diskretionära regleringen av prostitution och särskilt i länder där prostitution är kriminaliserat
eller där det råder en låg kulturell acceptans gentemot prostitution. Till följd argumenteras det
att polisen agerar som en reglerare mot prostitution utefter samhällets syn på problematiken
(ibid). I Sverige, där endast köp av sexuella tjänster kriminaliserats, innebar
implementerandet av sexköpslagen en hög grad av påverkan på Polisens arbete (Olsson,
2021b). Samtida prostitutionspolitik inom EU har växt fram kring synen att prostitution
sällan är baserad på frivillighet och ofta är en konsekvens av människohandel. Som respons
har olika länder antagit motstridiga juridiska ramverk baserade på exempelvis förbud,
avskaffande eller legalisering (Hubbard et al., 2008). Hubbard et al. (ibid.) menar dock att
det, trots dessa skillnader, finns ett gemensamt intresse av att förtrycka utrymmen av
gatuprostitution. Sedan denna artikel från 2008 har forskning även pekat på att allt fler länder,
trots skillnader i lagstiftning kring sexhandel, fokuserar på att strypa efterfrågan (Rosentel et
al., 2021; Campbell et al., 2019).
I USA, där lagförande institutioner i majoriteten av landet har kriminaliserat både försäljning
och köp av sexuella tjänster, har lokala domstolar på senare år infört reformer i syfte att
strypa efterfrågan av sexuella tjänster (Rosentel et al., 2021). Syftet med reformerna har varit
att skifta fokus från gripandet av prostituerade till att istället anhålla och gripa köpare (ibid.).
Dock pekar forskning på att reformerna inte medfört någon skillnad i antalet anhållna
sexköpare, då prostituerade fortfarande utgör majoriteten av de som lagförs för sexhandel
(ibid.). Rosentel et al. (ibid.) menar att detta bland annat kan orsakas av institutionella
faktorer såsom den gräsrotsbyråkrati som präglar polisens arbete. Då poliser som möter
sexhandel besitter en särskild grad av handlingsutrymme, sägs detta påverka deras agerande i
form av vilka som faktiskt kriminaliseras, då lagen förbjuder både köp och säljande av
sexuella tjänster (ibid.). Vidare forskning menar även att handlingsutrymmet har en påverkan
på polisers arbete i England (Campbell et al., 2019:39) då existerande lagar kring prostitution
likt USA tillämpas selektivt av poliser. Den sammantagna utvecklingen i båda länderna är
dock ett skifte mer fokuserat på att begränsa efterfrågan. På senare år har exempelvis den
engelska diskursen i hög grad rört sig mot en kriminalisering gällande köp av sexuella
tjänster (ibid.).
8
Forskningsprojektet ”Prostitution i Norden” genomfördes mellan 2007 och 2008 av NIKK
(Nordisk information för kunskap om kön), i vilket man analyserar och jämför situationen
avseende prostitution och människohandel för sexuella ändamål i de nordiska länderna med
fokus på sociala åtgärder (Holmström & Skilbrei, 2008). Trots att ett förbud mot köp av
sexuella tjänster kommit att betecknas den “nordiska modellen” så har det visat sig att
ideologin bakom de sociala insatserna mot prostitution skiljer sig åt i länderna (ibid:385).
Medan man i Norge, Finland och Danmark inriktar de sociala insatserna på skadereduktion1
fokuserar de sociala insatserna i Sverige på att få människor ut ur prostitutionen (ibid.).
Däremot lyfter rapporten att Sverige rör sig mer mot åtgärder som involverar skadereduktion,
för att nå ut till de kvinnor som inte är redo att lämna prostitutionen (ibid:333). Trots att
polisernas åtgärder mot sexköp i Göteborg faller inom situationell brottsprevention bedöms
forskningen vara relevant då de aktörer Polisen samverkar med, däribland Socialtjänsten,
erbjuder sociala åtgärder mot brottsproblematiken. Dessutom uttrycker flertalet poliser att
målet med att erbjuda de prostituerade hjälp att är få dem ur prostitutionen, vilket diskuteras
vidare i avsnitt 4.1.1 om förebyggande åtgärder.
Vidare har Fjelkegårds et al. (2022:8) rapport om köp av sexuella tjänster och lagens
tillämpning visat på skillnader inom Polisen mellan olika områdens förutsättningar för att
bedriva arbetet mot sexköp utifrån deras struktur, engagemang och resurser. Rapporten
konstaterar att arbetet mot sexköp till stor del är beroende av individuella medarbetares, eller
mindre gruppers, engagemang mot brottsproblematiken (ibid.). En ytterligare aspekt som tas
upp är att arbetet ofta sker under enstaka insatsveckor, varpå arbetet brister i dess kontinuitet
och förmåga att avskräcka köpare av sexuella tjänster (ibid.). Vidare framhåller Fjelkegård et
al. (2022:49) att det finns varierande inställningar till när ett ingripande bör ske. Å ena sidan
finns det poliser som argumenterar för det arbetssätt där man avvaktar med ingripandet till
efter det att brottet har skett (ibid:50). Det främsta argumentet för detta ligger i att poliser,
genom att ingripa för tidigt, riskerar att gå miste om de bevis som finns efter det att brottet
har skett. Vidare möjliggör avvaktandet att fortsatt spaning mot samma plats kan fortgå och
således leda till en högre andel gripna, då risker för att röja pågående spaning minimeras
(ibid.). De som ställer sig mot denna inställning pekar å andra sidan på de problem som kan
uppkomma eftersom de prostituerade vid tillfället befinner sig i utsatta situationer där
frivilligheten bakom är tvivelaktig (ibid.). Slutligen lyfter Fjelkegård et al. (2022:117-118)
1 Skadereduktion = minska skador till följd av prostitution och människohandel genom bland rådgivning, terapi
och uppsökande arbete (IMS, 2008:30)
9
vikten av Polisens samverkan med socialtjänsten vid den uppsökande verksamheten då den
möjliggör utökat skydd för utsatta säljare. Rapporten betonar dels hur socialtjänsten är
avgörande vid förtroendeskapande med säljare för att uppmuntra eventuell medverkan i
rättsprocessen, samt i jobbet med att garantera att offren vid människohandel får tillgång till
den hjälp de är behöriga till (ibid).
2. Teoretiska perspektiv och begrepp
Mot bakgrund av att utbildningsinsatsen Nos Videre syftat till att både utveckla Polisens
arbetsmetoder mot prostitution och skapa förutsättningar för att arbetet mot sexköp ska bli en
del av den ordinarie verksamheten (Polisen, 2020b), bedömer vi att en kombination av
kriminologiska och organisatoriska teorier möjliggör en analys av Polisens arbete mot
sexköp. Med hjälp av en abduktiv ansats, som förtydligas i nästkommande avsnitt, har vi
kunnat utgå och hämta inspiration från bland annat teorier kring samverkan medans övriga
teorier blev relevanta först när en större mängd material hade granskats. Det förebyggande
arbetet mot sexköp kan förklaras utifrån situationellt brottspreventiva element inom
kriminologisk teori, däribland upptäcktsrisk och avskräckning genom polisiär synlighet.
Vidare kan teoretiska begrepp inom organisationsteori bidra till en förståelse kring dels hur
Polisen organiserar sitt arbete mot sexköp utifrån deras roll som gräsrotsbyråkrater och
eldsjälar samt deras syn på engagemang och samverkan.
2.1 Upptäcktsrisk och avskräckning
Inom brottsprevention skiljer man generellt på socialt och situationellt utformade åtgärder;
inom den förstnämnda kategorin inkluderas åtgärder för att minska benägenheten att begå
brott genom att påverka människors moral och integrering i samhället (Dahl & Månsson,
2003:16), medan man inom situationell brottsprevention fokuserar på åtgärder för att
förhindra eller försvåra möjligheten att begå brott genom att förändra de situationer där
brottsliga handlingar inträffar (Björgo, 2016:12). Enligt Dahl & Månsson (2003:19) har
Polisen som aktör kompetens och möjligheter att främst verka inom den situationella
brottspreventionen. Clark (1980:142) utvecklade de första övergripande strategierna inom
situationell brottsprevention, varav en av de grundläggande mekanismerna är att öka risken
för upptäckt för den som tänkt begå brott (ibid:142). Clarke (1995:106) beskriver även
10
fenomenet situationell avskräckning, som innebär att gärningsmän har en tendens att snarare
ta i beaktning de omedelbara riskerna att åka fast än vilket straff de eventuellt kan få senare.
Därav bedöms det vara mer rationellt att skapa en rädsla för att bli gripen än för själva straffet
(Clarke, 1995:106). Enligt Björgo (2016:22) beror den faktiska avskräckningseffekten på
upptäcktsrisken, grad av straffets stränghet och om straffpåföljden implementeras kort efter
brottet. Polisen kan tänkas ha en betydande roll i att påverka den situationella upptäcktsrisken
och avskräckningen i samband med arbetet mot sexköp, med hjälp av metoder såsom
spaningsinsatser respektive synlighet. Ett snabbt genomförande av straffpåföljden kan ske i
form av strafföreläggande, i samband med gripandet, till den som åker fast för sexköp
(Olsson, 2021a:109).
2.2 Gräsrotsbyråkrater
Eftersom poliser kan beskrivas som typiska gräsrotsbyråkrater, präglas mycket av deras
arbete av gräsrotsbyråkratiers specifika omständigheter och utmaningar (Lipsky, 2010:3).
Lipsky (ibid.) definierar gräsrotsbyråkrater som personer anställda inom offentlig sektor, som
i sitt arbete har en direkt kontakt med medborgare och har dessutom en stor handlingsfrihet
sett till hur de utför sitt arbete. Handlingsfriheten ses som nödvändig för att hantera arbetets
komplexitet, då det till exempel inte finns någon möjlighet för poliser att använda sig av
detaljerade manualer vid ingripanden på grund av unika situationer som kräver
situationsanpassade bedömningar (ibid:15). Enligt Lipsky (ibid:27-28) karaktäriseras
gräsrotsbyråkraters arbete av särskilda omständigheter, där följande kan identifieras hos
Polisen:
1. Kroniskt otillräckliga resurser i förhållande till de anställdas arbetsuppgifter. Inom
Polisen handlar det framförallt om resursbrist i form av tid och personal, där dessutom
viss personal kan ha bristande utbildningsnivå eller erfarenhet för att hantera ett
specifikt problem (såsom prostitution) (ibid:30-31).
2. Efterfrågan på deras tjänster tenderar att öka för att möta utbudet. Detta hör ihop med
deras kroniskt otillräckliga resurser, eftersom ett tillskott av resurser medför en direkt
efterfrågan på fler tjänster (ibid:33). Efterfrågan på deras tjänster kan dessutom vara
oförutsägbar (ibid:37), till exempel en drastisk ökning av skjutningar i ett område som
11
i sin tur kräver en ökad prioritering av Polisens resurser och personal och därmed en
minskad prioritering av insatser mot sexköp.
3. Klienterna är mestadels ofrivilliga. Vanligtvis har gräsrotsbyråkratier monopol på sina
tjänster, vilket innebär att medborgarna inte kan få dem någon annanstans (ibid:54).
Det innebär att klienter inte har någon möjlighet att dra sig tillbaka från eller undvika
möten med arbetaren (ibid.), vilket i samband med arbetet mot sexköp är poliserna.
Både köpare och säljare av sexuella tjänster kan betraktas som klienter till Polisen, det
vill säga mottagare av Polisens insatser, och dessutom ofrivilliga sådana då båda
parterna har ett intresse av att dölja verksamheten för Polisen.
2.3 Samverkan
Vi har vidare valt att framhålla teoretiska perspektiv inom samverkan, då en stor del av
Polisens arbete mot sexköp präglas av det; både internt inom myndigheten och med externa
aktörer såsom socialtjänsten och organisationer som verkar i syfte att stötta offer och erbjuda
hjälp till köpare av sexuella tjänster. Samverkan beskriver processen av att integrera med
varandra för ett gemensamt syfte och syftar till den process som organisationer ingår i, för att
tillsammans med andra organisationer uppnå ett mål som hade varit omöjligt att åstadkomma
på egen hand. Därmed väljer man att interagera med andra parter för att nyttja varandras
kompetenser (Lindberg, 2009:6). Samverkan kan också ses som en möjlighet för att
“rationalisera, förenkla och förbättra” arbete, för att på så vis i största mån undvika ett
onödigt slöseri av resurser som uppstår när exempelvis olika aktörer bedriver samma arbete
(Danermark, 2005:9).
Ett antal faktorer kan enligt Lindberg (2009:56-58) främja eller hämma samverkan. Bland
faktorer som kan främja samverkan lyfts vikten av att en person agerar i rollen av en
projektledare, som kan hålla ihop aktiviteterna som ingår i samverkansprocessen och
kartlägga vad som förväntas av aktörerna. Vidare belyser Lindberg (ibid.) att engagemang är
en huvudfaktor i samverkan. Vägen till ett effektivt och långvarigt engagemang sägs bero på
en frekvent och väl fungerande dialog mellan deltagarna, vilket bidrar till ett gemensamt
“sakengagemang” i samverkan och håller det gemensamma målet vid liv samtidigt som det
tar till vara på de olika kompetenserna som respektive aktör bidrar med (ibid.). Därutöver
12
sägs dialogen bidra till att lösa eller undvika konflikter som kan uppstå vid
meningsskiljaktigheter, då kollektiva lösningar och strategier ofta växer fram i
diskussionsforum. Balansen mellan fokus på det gemensamma och olikheterna är därmed en
viktig förutsättning för effektiv samverkan (ibid.). Ytterligare en framgångsfaktor för
samverkan är att aktörerna har ett genuint förtroende för varandra. En följd av ömsesidigt
förtroende är att risken för negativa attityder minimeras, därav bevaras förutsättningarna för
att motivationen att delta fortgår genom hela processen av samverkan. Trots att det kan vara
en tidskrävande process beskrivs det vara en viktig grund i en lyckad samverkan (ibid.).
Faktorer som kan hämma samverkansprocessen är bland annat att arbetet försvåras om
deltagarna har olika syften med att delta i samverkan och om dessa syften skiljer sig åt alltför
mycket (Lindberg, 2009:59-62). Det kan även uppstå svårigheter till följd av skillnaderna i
deltagarnas uppdrag och arbetsuppgifter samt att respektive deltagare har olika synsätt
gällande den övergripande problematiken som arbetet kretsar kring (ibid:59). Deltagare kan
även möta utmaningar till följd av de olikheter i organisatoriska kulturer de har tidigare
erfarenhet av. Exempelvis kan målen med samverkan vara svårare att uppnå för vissa
deltagare till följd av deras verksamhets förutsättningar (ibid:59). Därför är det viktigt att
formulera mål som är rimliga för samtliga deltagare och deras olika förutsättningar (ibid:60).
För att undvika att orealistiska krav och förväntningar utvecklas bör deltagare vara villiga att
kompromissa och diskutera fram rimliga ambitioner kring samverkan (ibid:60). Det kan även
underlätta att deltagarna får kunskap om vad respektive aktör kan och får göra för att undvika
missförstånd, orealistiska förväntningar och besvikelser (ibid:61). Slutligen kan “avsaknaden
av beslutskraft” hos deltagarna som ingår i samverkan skapa svårigheter i form av tid, vilket
till och med kan resultera i att samverkansprocessen stannar av helt på grund av tidsåtgången
som krävs bland respektive verksamhet för att kunna fatta beslut (ibid:62).
Gällande hur aktörer upplever samverkan föreslår Danermark (2005:9) att medarbetare kan
uppleva samverkansprocessen som något positivt då den kan bidra till ny kunskap,
möjliggöra kunskapsdelning bland deltagare samt vara en möjlighet för medarbetare att se
organisationens arbete utvecklas. Å andra sidan kan samverkan även upplevas negativ då den
riskerar att bli en långsiktig process med ett osäkert slutresultat (ibid). Danermark (ibid.)
påpekar att denna osäkerhet kan medföra ett otydligt mandat samt oklara arbetsuppgifter och
således leda till stress hos de involverade parterna. Vidare beskrivs samverkan kunna
upplevas som negativt om den blir alltför tidskrävande och långsiktigt i kombination med att
13
den inte får tillräckliga resurser (ibid:10). Danermark (ibid.) beskriver att utomstående ibland
kan anta att samverkansprocessen enbart medför positiva konsekvenser och upplevelser, men
att verkligheten speglar något annat när man tar hänsyn till perspektiv från deltagarna i
processen. Till följd av detta vill vi med hjälp av teoretiska fynd inom samverkan undersöka
hur poliserna själva upplever samverkan i arbetet mot sexköp för att skapa en mer realistisk
bild av verkligheten.
2.4 Eldsjälar & projektmakare
Då vi under intervjuernas gång uppmärksammade att ett flertal av personerna som deltog i
insatser mot sexköp uttryckte ett särskilt intresse för brottsproblematiken och frivilligt
engagerade sig i frågan, drogs vår uppmärksamhet till forskning kring särskilt engagerade
personer. Philips (1988:1) definierar eldsjälar som “personer som engagerar sig starkt i en
aktivitet eller verksamhet”. Han beskriver vidare att ett starkt personligt engagemang är ett
återkommande kännetecken bland personerna han studerat och definierar som eldsjälar. Palm
(2008:61) beskriver att den gemensamma nämnare för eldsjälar är att personerna ofta
engagerar sig för andras skull och för en specifik ide. Utöver “ordinarie” eldsjälar, som
beskrivs som personer som upprätthåller en verksamhet eller ett projekt, menar Brännberg
(1996:44) att det finns eldsjälar som även drivs av en stark vilja att överskrida befintliga
strukturer och skapa nya projekt; dessa benämner han som projektmakare. Båda sortens
eldsjälar har, enligt Brännberg (ibid.), en mycket betydelsefull roll i en verksamhet.
Gällande sociala projekt tycks dessa i många fall vara beroende av individers engagemang, i
synnerhet till en början. Radman och Skaresund (2009:7) betonar detta då de funnit att flera
studier tyder på att utvecklingsprojekt är beroende av eldsjälars engagemang och ihärdighet.
Då projektmakare skapar nya projekt genom brinnande engagemang, är det vanligt att dessa
personer ses som symboler för projektet, varpå deras engagemang stärks ytterligare
(Brännberg, 1996:144).
Perspektiv kring eldsjälar berör även riskerna med ett brinnande engagemang. Exempelvis
skriver Brännberg (ibid:153) att projektmakare i längden kan medföra negativa konsekvenser
för projektets syfte, till exempel om projektet blir alltför beroende av dessa personer. Det
riskerar att göra projektet mycket sårbart då individer inom verksamheter exempelvis kan
14
byta tjänst eller sjukskriva sig, varpå projektet riskerar att bli stillastående utan dessa
personers engagemang (ibid:153). Därav beskrivs att en viktig förutsättning för en
projektmakares framgång är att personen lyckas engagera sin omgivning till att vilja arbeta i
projektet i syfte att nå dess målsättning. Det är därför även viktigt för att skydda projektet
från sårbarhet, att projektet efter uppstart tar ett steg mot mer ”kollektiva former” genom att
involvera flera personer i arbetet och till exempel skapa en “kärntrupp” som kan ta efter
projektmakarens roll (ibid:154). En kärntrupp kan agera som en ledningsgrupp vars uppgift är
att skapa förutsättningar för andra projektmakare att förverkliga projektidéer och värna om
personalens engagemang. Vidare är eldsjälars engagemang inte bara av betydelse för
projektets utveckling utan även för de utsatta som projektet ämnar att hjälpa, vilket Borg
(2005:26) kontextualiserar då hon skriver att “bemötandet av offer för människohandel
varierar från kommun till kommun och att det i många fall är beroende av tjänstemannens
personliga engagemang”. Det är därmed av betydelse att undersöka det personliga
engagemangets betydelse och omfång i Polisens arbetet mot sexköp.
Slutligen är det intressant att analysera materialet utifrån begreppet eldsjälar då
samverkansprocessen, enligt Lindberg (2009:56-58), präglas av engagemang. Tidigare studier
har även visat att personliga övertygelser och normer hos gräsrotsbyråkrater påverkar beslut
på mikronivå (Liljegren et al., 2021:75). Vidare kan gräsrotsbyråkratens personliga intresse
och värderingar ha stor betydelse för hur genomförandet av en åtgärd utformas (Lipsky,
2010:207). Därmed kan teorin om gräsrotsbyråkrater, tillsammans med perspektiv kring
samverkan och eldsjälar, bidra med en förståelse för hur handlingsutrymmet är en
förutsättning för att verka som eldsjäl och samverka i samband med arbetet mot sexköp.
3. Studiens metod
3.1 Intervjuer
Studiens metod är baserad på kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. Bryman (2012:470)
menar att metoden ger en god möjlighet att få ta del av intervjupersonens egna uppfattningar.
Vid semistrukturerade intervjuer kan en intervjuguide med formulerade frågor förberedas,
men metoden ger även spelrum att frångå de färdigformulerade frågorna, då forskare själva
väljer hur pass detaljerat manuset skall vara (Kvale, 2008:57).
15
Vi har sammanställt en intervjuguide utifrån studiens frågeställningar med frågor som på
olika sätt berör samverkan, utveckling av arbetet samt svårigheter, förebyggande åtgärder och
arbetsmetoder inom arbetet mot sexköp. Med hjälp av förutbestämda frågor har vi ställt
samma frågor till samtliga deltagare för att kunna urskilja mönster i svaren, såsom likheter
och skillnader i polisernas upplevelser av arbetet. Dock har vi inte låst oss till intervjuguiden
utan istället, med hänsyn till en semistrukturerad intervjustruktur, uppmuntrat
intervjupersonerna att utveckla sina svar genom följdfrågor när teman eller upplevelser av
särskilt intresse tagits upp. Semistrukturerade intervjuer har på så vis bidragit till en
flexibilitet som främjat möjligheten att få insikt i deltagarnas olika perspektiv inom ämnet.
Intervjuerna genomfördes i form av individuella intervjuer mellan mars och maj månad både
fysiskt och digitalt, beroende på respektive deltagares preferens. De spelades in med hjälp av
appen Röstmemon på våra mobiltelefoner. Varje enskild intervju tog mellan 30 till 60
minuter. Ett av intervjutillfällena skedde i en grupp av tre poliser, enligt önskemål från dem.
Det inspelade materialet transkriberades sedan och bearbetades genom kodning med hänsyn
till våra forskningsfrågor. Transkriberingarna utfördes genom att vi lyssnade igenom
inspelningarna och ordagrant skrev ner samtliga intervjuer i ett dokument. Vi valde att endast
eliminera utfyllnadsord som inte bidrog till deltagarnas svar utan snarare försvårar läsningen
av materialet (exempelvis utfyllnadsord som “typ” och “liksom” som används frekvent i
talspråk). Utifrån de riktlinjer som ges för kvalitativ dataanalys av Bryman (2012:569)
kodade vi sedan materialet genom att först läsa och skriva ner initiala intryck i enlighet med
öppen kodning; en process som går ut på att bryta ner, undersöka och kategorisera kvalitativ
data (ibid.). Därefter skedde en individuell process där var och en för sig letade efter mönster,
formulerade teman och kodade materialet utefter dessa i syfte att få med olika perspektiv utan
att influera varandra. Efter den individuella kodningsprocessen diskuterade vi gemensamt hur
vår analys på bästa sätt kan struktureras upp och kom överens om att följande teman var av
störst intresse för att besvara våra forskningsfrågor: arbetsmetoder, samverkan och
engagemang. Bryman (ibid:401) förklarar att abduktivt resonemang tillåter forskare att
formulera teoretiska ramverk som grundar sig på det insamlade intervjumaterialet. Detta har
vi valt att anamma genom att låta ovan nämnda teman ligga till grund för valet av de
presenterade teoretiska ramverken.
16
3.2 Urval
Vi har använt oss av ett målinriktat urval för att välja deltagare till studien, vilket innebär att
forskningsfrågorna har styrt urvalet och utgår från särskilda kriterier för att hitta deltagare
(Bryman, 2012: 416). Med hänsyn till forskningsfrågorna i denna studie har kriteriet varit att
personerna som tillfrågats har viss erfarenhet av att arbeta mot sexköp. Typen av målinriktad
urvalsstrategi som vi använt oss av har inslag av snöbollsinsamling, som går ut på att forskare
väljer ut en liten grupp av personer som på något sätt är centralt sammankopplade till
forskningsfrågorna (Bryman, 2012: 424). De initiala deltagarna föreslår sedan ytterligare
deltagare som har den erfarenhet som studiens kriterier efterfrågar (ibid.). Dessa personer kan
sedan, i sin tur, föreslå vidare deltagare så att urvalet växer likt en rullande snöboll (ibid.).
Snöbollsinsamling rekommenderas när forskare vill nå urval som kan vara svåra att nå ut till
utan ett etablerat kontaktnät (ibid.). Den initiala grupp av personer som vi kontaktade grundar
sig på en person som vi kom i kontakt med i samband med en tidigare kurs under
utbildningen, då vi hade kontakt med poliser som har deltagit i och ansvarat för insatsen Nos
Videre. Vi hade därmed vetskap om vissa potentiella deltagare. Utöver dessa deltagare fick
vi, i samråd med flera kontaktpersoner, information om potentiella deltagare från
Polismyndigheten som vi sedan ställde en förfrågan till om att delta i studien. Utan
snöbollsinsamling som strategi anser vi att det vore svårt att få insikt i vilka aktörer som bör
efterfrågas, då våra initiala kontaktpersoner inom Polismyndigheten varit avgörande i
urvalsprocessen. Dock anses målinriktat urval, såsom snöbollsinsamling, vara begränsad i
förmågan att kunna generalisera resultaten till en större grupp, likt all kvalitativ forskning
(ibid:416). En begränsning med snöbollsurval kan vara att den “färdiga snöbollen” (urvalet)
innehåller en alltför begränsad andel av en redan snäv population (Esaiasson et al, 2007:216).
Dock ger strategin en möjlighet för oss att nå det nätverk som våra initiala kontakter har
tillgång till, vilket vi som befinner oss utanför myndigheten saknar. På så sätt lyckades vi
etablera kontakter inom varje LPO och därmed få ett urval bestående av poliser inom olika
tjänster, och olika nivåer av erfarenhet av arbete mot sexköp, varpå vi argumenterar för att
urvalet bidrar med ett brett material i syfte att besvara forskningsfrågorna. Vi försäkrade oss
också om att urvalet skulle bidra med ett mångsidigt och nyanserat perspektiv, genom att
undvika att aktörerna hade samma kön, ålder och erfarenhetsgrad. Därmed anser vi att valet
av urvalsstrategi varit lämplig i denna studie då resultaten ämnar att bidra med insikt i
Polisens arbete mot sexköp, utifrån deltagande polisernas perspektiv.
17
3.2.1 Medverkande aktörer
Med hjälp av snöbollsurval som urvalsstrategi lyckades vi etablera kontakt med samtliga
lokalpolisområden inom polisområde Storgöteborg; Kungälv, Syd, Hisingen, Nordost och
City. Av dessa områden valde poliser från fyra LPO:s att medverka i studien, samt två
deltagare som är anställda för hela PO Storgöteborg. Området som tackade nej till att
medverka angav som anledning att de inte bedriver något arbete mot sexköp. Vidare har vi
valt att inte skriva ut namnen på de deltagande områdena med hänsyn till deltagarnas
konfidentialitet. Tolv poliser har intervjuats och dessa kommer att benämnas med bokstaven
P och siffra i redovisningen av resultat och analys, för att försäkra att samtliga aktörers
anonymitet bevaras.
3.3 Etiska överväganden
De etiska överväganden som vi gjort utgår från fyra huvudaspekter som Bryman (2012: 135)
lyfter fram som centrala i forskningsetiken. Dessa aspekter är följande; (1) att försäkra att
deltagarna inte kommer till skada, (2) att få informerat samtycke från deltagarna, (3) att
deltagarnas personliga integritet respekteras samt (4) att deltagarna får information om
studien för att undvika vilseledande. Den första aspekten, att undvika skada, har beaktats på
så sätt att vi informerade deltagarna om att de när som helst kan avsluta sitt deltagande i
studien utan att ange skäl. Vi har även visat hänsyn till deltagarnas konfidentialitet för att
ytterligare försäkra att ingen deltagare ska komma till skada av sin medverkan. Detta gjordes
genom att endast vi och handledaren fick ta del av inspelningar och transkriberingar samt att
både inspelningar och transkriberingar kommer att förstöras när arbetet är godkänt. Känsliga
uppgifter, såsom namn, hanterade vi med försiktighet genom att använda oss av kodord och
förkortningar i dokumenten som innehöll det transkriberade materialet. Dessutom har vi, med
hänsyn till konfidentialiteten för medverkande aktörer, valt att inte skriva ut deltagarnas namn
eller vilket LPO de tillhör i uppsatsen då det endast är ett fåtal deltagare från varje LPO. En
beskrivning och identifiering av aktörens LPO skulle kunna riskera att röja dennes identitet.
För att undvika detta har vi istället beskrivit respektive deltagare med förkortningar, vilket
presenterats i föregående avsnitt.
Fortsättningsvis lämnade samtliga deltagare informerat samtycke genom att skriva under ett
samtyckesformulär (se Bilaga III), efter att de fått ta del av både muntlig och skriftlig
information om studien samt fått möjligheten att ställa frågor till författarna. Vid digitala
18
intervjuer, där samtyckesformulärer inte kunde fyllas i personligen, lämnades samtycke
muntligt. Vi tog hänsyn till deltagarnas personliga integritet genom att informera deltagarna
att de kan välja att avstå att svara på frågor och på så vis ge deltagarna friheten att själva
avgöra vilka frågor som besvaras. Den fjärde etiska aspekten som uppmärksammats; att
undvika vilseledande, har försäkrats genom att vi varit transparenta i den information som
deltagarna fått ta del av. Samtliga deltagare fick ta del av ett informationsbrev (se Bilaga II)
där vi presenterar studiens syfte, studiens tillvägagångssätt, hur deltagarens uppgifter kommer
att hanteras, information om frivilligt deltagande samt kontaktuppgifter till oss och ansvarig
handledare på institutionen. Trots att vi under studiens gång korrigerat forskningsfrågorna
och formulerat teman och teorier allt eftersom, har vi inte skiftat studiens syfte till den grad
att vi anser att det kan påverka deltagarnas medverkan.
Ytterligare etiska frågor som diskuterats berör processen efter genomförandet av intervjuerna,
nämligen transkriberingen och analysen av intervjumaterialet. Bland annat har vi lagt fokus
på att transkriberingarna av intervjuerna är lojala till vad intervjupersonerna sagt, vilket
Kvale (2008:24) lyfter som en viktig etisk aspekt i bearbetningen av intervjumaterialet. Detta
har vi tagit hänsyn till genom att vi ordagrant transkriberat materialet (bortsett från
fyllnadsord). Dessutom har vi även valt att inkludera ordagrant transkriberade citat i
kommande avsnitt (resultat och analys) för att låta läsaren ha möjlighet att själv tolka citaten
och förstå de resonemang som ligger till grund för våra slutsatser.
4. Resultat och analys
I följande kapitel presenteras studiens resultat och analys. Kapitlet är strukturerat i enlighet
med frågeställningarna och de huvudsakliga teman som tidigare beskrivits. Inledningsvis
kommer vi att gå igenom de arbetsmetoder som präglar arbetet mot sexköp enligt poliserna
(4.1) för att gå vidare med tematiska analyser av polisernas upplevelser av samverkan (4.2)
och till sist betydelsen av det personliga engagemanget (4.3).
4.1 Arbetsmetoder
Polisernas beskrivning av sina arbetsmetoder kan kategoriseras och analyseras utifrån tre
delar; förebyggande åtgärder, insatsåtgärder och svårigheter. De förebyggande åtgärderna är
19
som namnet antyder; åtgärder som poliserna beskriver att de använder sig av för att förhindra
och försvåra sexköp. Insatsåtgärder involverar de direkta åtgärderna för att upptäcka och
lagföra sexköpare, däribland utbildnings- och spaningsinsatser. Svårigheterna som framförs
av poliserna är kopplade till brottsproblematikens egenskaper och resurser.
4.1.1 Förebyggande åtgärder
Nästintill samtliga poliser som vi talat med lyfter synlighet som en viktig aspekt i det
förebyggande arbetet, både i form av polisiär synlighet ute på fältet men även i sociala
medier. Till exempel beskrivs att de aktivt väljer att visa upp sig, med målad polisbil och
uniform, vid adresser där de tidigare gjort insatser eftersom “genom att visa upp oss så
skrämmer vi ju även de här som ska köpa sex för att de ser att det är poliser i området” (P8).
Flera av poliserna framför även att de går ut med information om deras arbete mot sexköp i
både sociala medier och nyhetsmedier, främst i samband med deras riktade insatser, för att
visa att Polisen jobbar mot brottsproblematiken. En områdespolis beskriver:
Vi har medvetet valt att gå ut ganska mycket i media med vårt arbete. Vi jobbar inte
mot det som man kanske borde göra men allting får ställas i något slags perspektiv.
Den här känslan av övervakning, försöka få den större. Om man har en tanke på att
köpa sex, få folk att tänka att det finns en rejäl risk att Polisen är där, är det värt den
risken? (P3)
Vissa av poliserna upplever att synligheten i media har en brottsförebyggande effekt, och då
“speciellt för Svenssons att dom vet om att vi är ute, det är inte riskfritt att gå ut och köpa
sex” (P2). Om man tolkar det som att uttrycket “Svensson” syftar till att beskriva en
genomsnittlig svensk man med hänsyn till bland annat inkomst, boende och sociala
förhållanden (Forsman & Korsell, 2008:24), kan det innebära att upptäcktsrisken för sexköp
har särskild betydelse för denne. Ett exempel på detta kan vara P12:s beskrivning av en man
som åkt fast för sexköp:
Det stora straffet är ju oftast inte böterna. Jag har ju stött på en trebarnspappa som har
varit livrädd för att… aa men “kommer det här gå till domstol, kommer det här bli
offentligt”, eller “kommer det skickas hem papper”
20
Enligt Björgo (2016:22) har familj, vänner och media betydelse för den informella sociala
bestraffningen. De sociala kostnaderna av att köpa sex kan vara mer skadliga för många av
männens privatliv och karriärer, och därför mer avskräckande än straffrättsliga åtgärder
(ibid.). I en tidigare studie av straffpåföljder av sexköp konstaterar Olsson (2021:109) att
strafförelägganden är mer förekommande än tingsrättsdomar bland dömda sexköpare med
högst årsmedelinkomst, vilket kan tyda på att de är “en grupp som troligen innehar en viss
status och ställning i samhället och som har råd att betala och mest att vinna på att
hemlighålla sitt sexköp” (ibid:110). En viktig poäng är dock att den sociala bestraffningen
förutsätter att det finns en risk för upptäckt av Polisen. Därmed kan man dra slutsatsen att
poliserna har en betydande roll i det förebyggande arbetet mot sexköp genom att avskräcka
potentiella köpare.
En annan aspekt av det brottsförebyggande arbetet involverar förmedling av hjälp i form av
socialt stöd till kvinnorna som säljer, och männen som köper, sexuella tjänster. Ett av målen
med Polisens organiserade insats Nos Videre var att se och försöka erbjuda hjälp till de
personer (oftast kvinnor) som befinner sig i den utsatta situationen. P12 berättar att en del av
det förebyggande arbetet innebär att “arbeta uppsökande och stämma träff med kvinnorna, gå
dit i egenskap av polis och bara informera, vet de vart man ringer om det händer någonting”.
En av poliserna beskriver hur mötet med kvinnorna kan se ut under en insats mot sexköp:
Vi tar kontakt med kvinnorna som säljer och försöker samtala med dem och få dem att
förstå att de kan få hjälp och så vidare [...] och förebyggande kan ju då vara då att vi
är på en plats där vi har sexköpare och så håller vi förhör med kvinnor och på det
sättet försöka få dem ur detta och inte fortsätta. (P5)
Syftet uppges vara att förmedla hjälp till kvinnorna för att ta sig ur prostitutionen, och som P3
förklarar; att “få dem bort från den marknaden och minska antalet potentiella personer som
säljer sex”. Sett till tidigare forskning om prostitutionen och dess åtgärder i Norden skiljer sig
ideologin bakom de sociala insatserna åt. I andra nordiska länder inriktas de sociala
insatserna på skadereduktion, medan man i Sverige fokuserar på att få människor ut ur
prostitutionen (Holmström & Skilbrei, 2008:385). Även om flera av poliserna framhåller
vikten av att erbjuda hjälp och att “lotsa kvinnorna vidare till rätt instans” (P3) så verkar det
yttersta målet vara att få dem ut ur prostitutionen. Detta är i enlighet med det svenska
förhållningssättet mot prostitution som ser kritiskt på att fokusera alltför mycket på
21
skadereducerande insatser, då dessa kan uppmuntra kvinnor att stanna kvar i prostitutionen
genom att göra det säkrare och därmed även mer attraktivt att sälja sex (Levy, 2014:142).
Flera av poliserna beskriver även att deras kontakt med kvinnorna oftast sker tillsammans
med regionkoordinatorerna2 eller socialtjänsten, då en regionkoordinator eller
socialsekreterare följer med under insatserna. Regionkoordinatorerna, som är anställda på
uppdrag av Jämställdhetsmyndigheten, har en spetskompetens inom just människohandel och
prostitution (NMT, 2022). I samband med polisernas arbete med att erbjuda hjälp till de
prostituerade beskriver P2 att “de [regionkoordinatorerna] är superduktiga, och vi kan lita på
att de gör detta seriöst”. Med tanke på att polisers kompetens och möjligheter främst finns
inom den situationella brottspreventionen (Dahl & Månsson, 2003:19) kan det antas vara till
betydande hjälp att ha med stöttande aktörer under insatserna vars jobb fokuserar på de
sociala åtgärderna, såsom minskad skadeverkan och rehabilitering (Björgo, 2016:33). P2
framhåller exempelvis att arbetet tillsammans med socialtjänsten är viktig “för att vi ska få
bra kvalitet på arbetet”.
Poliserna förmedlar även hjälp till sexköpare genom att informera om KAST  (Köpare Av
Sexuella Tjänster), som är en mottagning inom socialtjänsten för personer med upplevd
problematik kring sitt sexuella beteende och där man erbjuder samtalsstöd riktat till köpare av
sexuella tjänster (Forsberg et. al, 2020:6, 11). Likt polisers önskan att minska antalet
potentiella personer som säljer sex, som nämnts ovan, så beskriver en områdespolis att “vi
försöker strypa efterfrågan genom att motivera köpare att inte köpa igen”. Utöver att arbeta
brottsförebyggande genom att försöka öka upptäcktsrisken och avskräcka sexköpare så
poängterar en av poliserna, som tillhör en av de LPO:s där man arbetar mycket mot
brottsproblematiken, betydelsen av sociala åtgärder:
Om du får sitta i fängelse en vecka det är ju skitsamma, det gör varken till eller från.
Jag tror inte det avskräcker, men jag tror att om du faktiskt sen får hjälp att komma
tillrätta med det, så kan du kanske komma ut starkare och inte gör om det...så slipper
utsatta tjejer sälja sex till samma man två gånger (P3)
2 Regionkoordinatorer = “socialsekreterare med människohandel som specialområde och som arbetar nära
polisen med hela polisregionen som täckningsområde” (Fjelkegård et al., 2022:12)
22
Fjelkegård et al. (2022:102) framhåller att köpare sällan söker sig till samtalsstöd på egen
hand, utan det är i samband med polisens ingripanden som man kan nå ut till dem för att
erbjuda stödinsatser eftersom det är först då “dessa män är motiverade och kan ta till sig att
de eventuellt har ett hjälpbehov”. Det innebär att socialtjänsten, som KAST tillhör, är
beroende av Polisens arbete för att kunna nå ut och erbjuda hjälp till sexköpare (ibid.).
Sammanfattningsvis bygger polisernas förebyggande åtgärder mot sexköp dels på
avskräckande mekanismer, genom att öka risken för upptäckt genom polisiär och medial
synlighet. Sexköp är ett brott som är starkt förenat med känslan av skam och skuld (Olsson,
2021:98), vilket innebär att den avskräckande effekten kan tänkas vara stor gentemot just
sexköpare. Polisernas förebyggande arbete involverar även sociala stödinsatser till både
köparna och säljarna. Genom att arbeta uppsökande både på egen hand och tillsammans med
socialtjänsten har de en viktig roll i att nå ut till och fånga upp både köpare och säljare,
eftersom båda grupperna sällan är villiga att själva söka hjälp (Fjelkegård et al., 2022:102).
Poliserna vi talat med lyfter dock det faktum att hjälpen inte alltid når fram till varken köpare
eller säljare, vilket kommer att diskuteras i avsnitt 4.1.3 om upplevda svårigheter med arbetet
mot sexköp.
4.1.2 Insatsåtgärder
Polisens organisering av insatsåtgärder mot sexköp kan beskrivas utifrån två nivåer; dels
större regionala utbildningsinsatser där man samlar deltagare från de olika LPO:erna, samt
riktade insatser mot sexköp inom respektive LPO. Följande avsnitt kommer att beskriva och
analysera dessa insatsåtgärder med utgångspunkt i polisernas upplevelser och erfarenheter. Vi
var framförallt intresserade av att förstå hur arbetsmetoderna ser ut och hur poliserna själva
upplever deras förutsättningar för att arbeta mot brottsproblematiken.
Nästintill samtliga poliser som vi talat med har deltagit i minst en av de större organiserade
insatserna mot sexköp i region Väst; Nos Videre och EMPACT, som ägde rum hösten 2020
respektive hösten 2021. Båda insatserna hade liknande upplägg med ett utbildningsmoment
om själva brottsproblematiken och arbetssättet mot prostitution, för att sedan applicera
kunskapen ute på fältet genom riktade insatser mot adresser där man misstänkte pågående
prostitution. Nos Videre samordnades av Människohandelsgruppen i region Väst som har
23
hand om olika typer av människohandelsärenden, däribland människohandel för sexuella
ändamål (Polismyndigheten, 2019:86). Gemensamt för utbildningsinsatserna är att arbetet
mot sexköp ska bli en del av den vardagliga verksamheten hos Polisen och att deltagarna tar
kunskapen från insatserna vidare till sina respektive LPO:n (Svedemyr, 2020; von Sydow,
2021). Kunskapsspridning till sina LPO:n lyfter flera poliser fram som betydelsefullt för
arbetet. En polis beskriver:
Nos Videre gav oss grundkunskap och att vi fick jobba där med erfarna kollegor som
hade jobbat med det här en längre tid så att vi nu själva...alltså man flyttade ut
kunskapen då till alla LPO:n. (P7)
Med tanke på att varje lokalpolisområde arbetar i olika utsträckning med insatser mot sexköp,
vilket kommer visa sig senare, kan det betraktas som fördelaktigt att poliser från LPO:n där
man arbetar mer mot brottsproblematiken kan dela med sig av kunskap till de som har mindre
erfarenhet i samband med insatser liknande Nos Videre. Att få dela med sig av kunskap är
även något som Danermark (2005:9) menar kan skapa positiva upplevelser av en
samverkansprocess. Den kan även bidra till att medarbetare delar med sig av kunskap till
andra deltagare samt vara en möjlighet för medarbetare att se organisationens arbete
utvecklas (ibid.). Hur poliserna upplever den interna samverkan både under och efter
insatserna kommer vidare diskuteras i avsnitt 4.2.1. Vidare kan denna typ av insatsåtgärd
även betraktas som en resursfråga, med tanke på att polisen i rollen som gräsrotsbyråkrater
karaktäriseras av otillräckliga resurser i form av outbildad och oerfaren personal (Lipsky,
2010:30-31). Genom dessa utbildningsinsatser ser man därför till att skapa rätt förutsättningar
för fler poliser att kunna arbeta mot brottsproblematiken. En polis lyfter till exempel att
utbildningsinsatsen lett till att “det finns kunskap i hela Storgöteborg på ett sätt som inte
fanns innan” (P4). En annan fördel med Nos Videre som lyfts av flera poliser är det faktumet
att man uppmärksammar brottsproblematiken, och en av poliserna framför effekterna av
insatsen:
Jag upplever väl att sedan Människohandelsgruppen drog igång det här så har det [...]
belyst problematiken och man har arbetat mot det, det kan man ju se på statistiken hur
många lagförda det har varit innan Nos Videre [...] mot efter. Det handlar väl om att
man har lyckats belysa att det här är ett problem, så här kan vi jobba mot det, nu
24
jobbar vi mot det och man har lyckats utbilda folk [...] man har fått ett större
engagemang. (P4)
Om man ser till hela region Väst anmäldes 142 sexköp under 2020, jämfört med 77 stycken
under 2019 (Polismyndigheten, 2021:123). I Polisens lägesrapport sägs skillnaden bero på
“det ökade antalet egeninitierade regionala insatserna mot köp av sexuell tjänst och
människohandel som genomfördes under året”(ibid.).
Inom respektive LPO ser förutsättningarna för och omfattningen av insatsåtgärder mot
sexköp olika ut beroende på polisernas tjänst och vilket LPO de arbetar inom. Först och
främst har typen av tjänst betydelse för i vilken utsträckning de tillåts arbeta mot sexköp. Den
övervägande majoriteten av de poliser vi intervjuat arbetar inom Ingripandeverksamheten,
vilket innebär att deras främsta arbetsuppgift, enligt P1, är att åka på larm som kommer in via
regionsledningscentralen (112). Arbetet mot sexköp kan därmed bedrivas i samband med
lugnare stunder under arbetspasset, såsom “tiden mellan larmen” (P1). Vissa av
intervjupersonerna jobbar som områdespoliser, vilket innebär att man “arbetar med kontakt-
och förtroendeskapande arbete utifrån den problembild som finns för det aktuella området”
(Polisen, 2020b). Såsom de beskriver själva arbetar de i större omfattning med “egna
uppdrag” (P6) och “via samordnare, underrättelse och medborgarna försöker bilda oss en
uppfattning om vad som är problemet i vårt område” (P8). Därmed har områdespoliser
möjligheten att aktivt avsätta tid under sitt arbetspass för att arbeta mot identifierade problem,
däribland sexköp, till skillnad från ingripandepoliser som istället får anpassa det arbetet efter
tid och prioriteringar. Ingripandepoliserna kan således beskrivas ha en lägre grad av
handlingsutrymme, sett till när de får och kan arbeta mot sexköp, vilket stämmer överens med
karaktärsdrag hos gräsrotsbyråkrater som trots sin handlingsfrihet ändå är bundna av direktiv
från ovan (Lipsky, 2010:14).
Utöver polisernas tjänster ser prioriteringarna av insatser mot sexköp olika ut beroende på
LPO, vilket har betydelse för planeringen och genomförandet av insatsåtgärder mot sexköp.
Till exempel beskriver P4, som deltog i en av utbildningsinsatserna, att det inte funnits någon
direkt möjlighet för dem att fortsätta med arbetet mot sexköp inom sitt LPO på grund av
högre prioriterade brottsproblem:
25
Efter 2020 så var ju tanken att vi skulle… jag och en annan från vårt LPO som blev
utbildade i detta [...] utbilda alla andra i LPO:t och jobba mot detta, men då fick vi inte
det för vår chef för att det var… ja det skjuts ju ganska mycket [i området] så vi måste
prioritera det, så då får vi inte jobba med extra-saker [...] så det är verkligen i mån av
personal och om vi får. Det prioriteras inte… tyvärr.
Resultatet från BRÅ:s senaste forskningsrapport om sexköpslagens tillämpning (Fjelkegård et
al., 2022:38) visar på att det ofta finns ett antal personer som önskar arbeta mot sexköp, men
att “de får ett motstånd för att cheferna inte tycker det. Sedan byts en polischef ut och så
kommer det en ny som tycker detta är jätteviktigt och då helt plötsligt funkar arbetet”, vilket
innebär att en del av arbetet beror på vem man har som chef (ibid.). Jämförelsevis upplever
P2, som tillhör ett annat LPO, att de har goda förutsättningar att arbeta mot sexköp:
Vi har jättebra stöttning från ledningen. Ledningen tycker att det här är en viktig fråga
och arbetskamrater tycker att det är en viktig fråga så att [...] vi har förutsättningarna
vi behöver.
Ett annat LPO har så kallade “linjekvällar” där P10 beskriver att de används för att “jobba
mer med egen planlagd verksamhet”, däribland insatser mot sexköp. Fjelkegård et al.
(2022:38) konstaterar att arbetet mot sexköp på lokal nivå varierar stort sett till hela Sverige,
då vissa lokalpolisområden inte alls arbetar mot brottsproblemet medan andra gör årliga
insatser och “däremellan kan sexköpsbrottsligheten pågå mer eller mindre ostört”. Detta
överensstämmer med hur det ser ut i de olika lokalpolisområdena i Storgöteborg, då vissa
LPO:n arbetar mer kontinuerligt än andra. Fördelarna med att arbeta kontinuerligt och
övergripande i flera lokalpolisområden är både den avskräckande effekten för köparna och
det kontaktskapande arbetet mot säljarna (ibid:8). Till exempel lyfter P1, gällande kontakten
med de prostituerade, att “det [...] är ett ganska långsiktigt arbete egentligen, det krävs kanske
att det är samma poliser som jobbar mot det här ofta [...] just det att man skapar relationer till
att börja med”. Detta kan dock vara både en tidskrävande och utmanande process. De
upplevda svårigheterna i att nå ut till de prostituerade kommer därför diskuteras vidare i
avsnitt 4.1.3.
26
Fortsättningsvis har poliserna möjlighet, genom ett kontinuerligt arbete mot
brottsproblematiken, att fånga upp sexhandeln i hela Storgöteborg vilket P3 beskriver:
Övervakningen blir i hela Storgöteborg och [...] man trycker bort brottsligheten [...] vi
märker ju att det har minskat sexhandeln [i vårt område] [...] då är det ju också viktigt
att man trycker bort det även i LPO:er runt om.
När en insats väl organiseras ser arbetssättet liknande ut i samtliga LPO:s enligt polisernas
beskrivningar. Sexköp är ett så kallat spaningsbrott, vilket innebär att “polisen i första hand
får kännedom om brott genom att polisen själv aktivt söker upp brottet” (Fjelkegård et al.,
2022:46). Poliserna som vi intervjuat beskriver att insatserna mot sexköp utförs med hjälp av
inre och yttre spaning, där man börjar med att leta upp sexannonser (inre spaning) för att
sedan bomköpa sex3 av en prostituerad för att få tillgång till den aktuella adressen. Väl på
plats inväntar man potentiella sexköpare (yttre spaning), vilka oftast går att upptäcka på
grund av deras speciella beteende enligt flera av poliserna. Tre av poliserna beskriver:
De som köper sex är ju inte den sortens kriminella så att de letar efter poliser, de går
ju bara omkring och letar efter lägenheter med sin telefon så de sticker ut väldigt
mycket (P4)
Så står de ju där och snurrar och tittar för att sedan vända sig om för att gå till andra
sidan gatan och blir insläppta då. Så det är ju jättetydligt, det finns ju ingen annan som
gör så (P11)
Det är ganska tydligt, de gångerna jag varit med i alla fall, vilka som är där för att
köpa sex (P1)
Sexköparnas utmärkande beteende på brottsplatsen har uppmärksammats i en tidigare studie
av polisers insatser mot sexköp, där de kallar fenomenet för “torskbeteende” (Forsman &
Korsell, 2008:71). Det typiska torskbeteendet beskrivs som “det en aning omständliga
förfarandet före mötet medför att köparna blir fyllda av nervositet och vankar av och an tills
de blir insläppta” (ibid.). Mot bakgrund av att sexköparna beskrivs som “vem som helst, alla
3 Bomköpa sex = att utge sig för att vara sexköpare, för att sedan bestämma träff med den prostituerade men inte
dyka upp (P11).
27
åldrar, alla etniciteter” (P9) kan det tänkas vara svårt för poliserna att profilera gruppen
utefter fysiska egenskaper. Istället är det torskbeteendet som gör att poliserna lättare känner
igen dem (Forsman & Korsell, 2008:71), i samband med spaning och ingripanden vid
brottsplatsen.
Poliserna beskriver även att de nästintill alltid avvaktar tills köpet är fullbordat och mannen
lämnar kvinnans lägenhet, då “det är egentligen först när köpet är klart som man har sett att
då är det störst chans att lagföra de som gör det här” (P1). En annan polis beskriver det också
som att det är först efter det fullbordade sexköpet som man har “ett helt säkert case” och
“överväldigande bevisning på det” (P11). I SOU:s utvärdering av sexköpslagen från 2010
lyfts polisers upplevda svårigheter i att avgöra i vilket skede man bör ingripa mot sexköpare
(SOU 2010:49 s. 218). Mot bakgrund av att utvärderingen gjordes för tolv år sedan verkar
det, åtminstone för de poliser vi talat med, finnas en större klarhet i när de ska ingripa i
egenskap av insamling av bevis mot köparen. Ny forskning lyfter att bevisläget oftast är
bättre vid fullbordade brott och “genom att fortsätta spana mot samma plats kan flera
sexköpare gripas” (Fjelkegård et al, 2022:50). En annan aspekt är dock den moraliska
avvägningen i huruvida man ska avvakta eller avbryta ett pågående sexköp, vilket vi lyfter i
avsnitt 4.1.3 om svårigheter kopplade till brottsproblematikens egenskaper.
När sexköparen grips säkrar poliserna bevisning genom bland annat sms-konversationer
mellan köparen och säljaren samt fotografering av kontanter (P1). Förutsatt att köparen
erkänner på plats döms denne till strafföreläggande i form av böter, vilket är den normala
påföljden för köp av sexuell tjänst (Olsson, 2021a:109). Om köparen mot förmodan skulle
neka till brottet tas ett beslut om åtal i domstol (Fjelkegård et al., 2022:9). Olsson
(2021a:109) lyfter att ett erkännande kan betraktas som köparens strategi för att hantera och
undkomma skam. Genom att erkänna brottet i samband med gripandet och därmed acceptera
ett strafföreläggande så “kan köparen begränsa vilka som får vetskap om köpet genom att
undvika en offentlig rättegång” (ibid.). Som ett exempel på detta lyfter Olsson (ibid.) den
höga andelen strafförelägganden (80%) bland samtliga domar för köp av sexuell tjänst mellan
2011-2015.
Sammanfattningsvis har de organiserade utbildningsinsatserna, såsom Nos Videre,
möjliggjort viss förflyttning av kunskap inom brottsproblematiken till deltagarna och deras
respektive LPO:n enligt poliserna själva. Ett bevis på detta är de nästintill fördubblade antalet
28
anmälningar mot sexköp från 2019 till 2020 (Polismyndigheten, 2021:123). Däremot har
arbetet “stannat upp” inom vissa lokalpolisområden, vilket beror på områdenas olika
prioriteringar av brottsproblem. Fjelkegård et al. (2022:38) lyfter i sin rapport att detta berott
på bland annat brist på personal och att “andra verksamhetsområden än människohandel och
prostitution prioriteras högre”, likt omständigheterna för poliserna i Storgöteborg.
Gemensamt för nästintill samtliga poliser är dock ett visat intresse för att arbeta mot sexköp,
vilket kommer diskuteras vidare i avsnitt 4.3 om det personliga engagemanget.
4.1.3 Svårigheter
I följande avsnitt kommer vi att redogöra för polisens upplevda svårigheter inom arbetet mot
sexköp. Vi har kunnat urskilja två kategorier som presenteras nedan: brottsproblematikens
egenskaper, som syftar på aspekter som kännetecknar sexhandel, samt tillgängliga resurser.
Brottsproblematikens egenskaper
När det kommer till upplevda svårigheter inom arbetet mot sexköp lyfter ett antal poliser
problem som tillhör brottsproblematikens egenskaper. Intervjumaterialet visar bland annat på
att det finns en viss svårighet kring den moraliska avvägningen huruvida man ska avvakta
eller avbryta ett pågående sexköp. P10 beskriver sin upplevelse enligt följande:
Vi [har] ett stort moraliskt ansvar. Vi har ju egentligen två syften där, dels att försöka
stötta tjejerna och hjälpa de kontra att lagföra köparna. Så det blir ju alltid en
avvägning hur länge ska vi avvakta tills vi går in och röjer att vi står på adressen, ska
vi invänta en köpare? Fem köpare? Det är inte alltid lätt, men det brukar bli rätt
situationsanpassat.
Gräsrotsbyråkraters arbete innefattar unika situationer som kräver situationsanpassade
bedömningar (Lipsky, 2010:15). Deras handlingsfrihet betraktas som nödvändig för att
hantera arbetets komplexitet, och ovan beskrivning av den moraliska avvägningen är ett
exempel på det handlingsutrymme som poliserna besitter vid ingripanden mot sexköp. Vidare
framhåller Fjelkegård et al. (2022:50) i BRÅ:s rapport att det finns varierande inställningar
angående när ingripandet bör ske. P2 menar på att denna avvägning är något av ett “tabulagt
29
ämne [...] som kanske kommer påverka oss sen”. Enligt en äldre rapport har Polisen tidigare
kritiserats på grund av långa perioder av spaning, i syfte att säkerställa bevis, medan kvinnor i
prostitution samtidigt utnyttjas längre tid än nödvändigt (Rikskriminalpolisen, 2004:35).
Denna kritiken mot polisen kan tänkas leda till ökad press utifrån vilket ytterligare försvårar
den moraliska avvägningen som poliser står inför vid ingripanden. Däremot framgår det i
BRÅ:s rapport att vissa poliser ser fördelar med att invänta och säkerställa bevisning genom
längre perioder av spaning (Fjelkegård et al., 2022:50). Dels kan det leda till att fler
sexköpare kan gripas och även att säljarna möjligen får högre, eller bevarar sitt, förtroende
för Polisen då de inte går miste om sina pengar som de annars gör i försöksstadiet då
sexköpet inte fullbordas (ibid.). Förtroendet har bland annat betydelse för om de utsatta
kommer att ta till vara den hjälp som erbjuds av myndigheten (ibid.). Däremot kvarstår
faktumet att det faller på polisernas agerande och därmed möjligen också på deras samvete
när de väljer att ingripa, vilket kan upplevas som en moralisk problematik värd att
uppmärksamma.
När det kommer till upplevda svårigheter inom arbetet mot sexköp som är kopplade till
brottsproblematikens egenskaper, belyser även ett antal poliser det faktum att prostitutionen
är en dold verksamhet och att kvinnorna som säljer sex väldigt sällan är benägna att motta
hjälpen som erbjuds. Detta är något som även Lipsky (2010:54) belyser som en problematik
då klienter till gräsrotsbyråkrater, såsom poliser, mestadels är ofrivilliga. P2 ramar in
upplevelsen i följande utlåtande:
Svårigheten är att förstå att de inte vill ha hjälp och lyckas nå fram. Att man vill
hjälpa till. Vi har möjligheten att hjälpa till, vi har kunskapen. Men de personerna är
inte riktigt där att de är redo att få hjälp.
Polisernas möte med prostituerade ger dem ett tillfälle att lämna ut information, såsom
telefonnummer och adress till socialsekreterare och stödorganisationer, men P1 menar att det
finns svårigheter med detta sätt att erbjuda hjälp:
Om man lyckas nå fram där så man kan hjälpa dem [...] genom att få de själva att
börja tänka i andra banor och förstå att de är värda något bättre än det de gör [...]. Det
tror jag är ett ganska långsiktigt arbete [...] det krävs kanske att det är samma poliser
som jobbar mot det här ofta. [...]. Just det att man skapar relationer till att börja med.
30
Sen kan jag ge dem jättemycket information [...]… det kan hjälpa för vissa men jag
tror för den stora massan är det svårt att nå fram med sån här information och tips
bara. Det krävs mer.
Ovanstående citat illustrerar ett behov och önskan av att kunna göra mer än att tipsa vart de
utsatta kan vända sig. Personen menar på att man skulle kunna nå ut på bättre sätt genom ett
utvecklat arbete som sker över tid och där samma poliser kan möta de utsatta. På så vis får de
poliser som arbetar mot problematiken en djupare kunskap till följd av erfarenhet samt att de
möjligen kan etablera en starkare relation till de utsatta och på så vis skapa ett förtroende.
En annan polis vi talat med uttrycker en viss svårighet i att “få ut sanningen om varför
kvinnorna är där de är”  (P11), vilket kan försvåra arbetet kring att avgöra om den utsatta är
ett offer av koppleri eller av andra skäl hamnat i den situation hen befinner sig i. Även P7
beskriver följande:
Man kanske inte når de mest utsatta heller...att de här annonserna, vi har ju gått via de
liksom “sextjejer”4 men det känns ju inte som kanske där de allra mest utsatta faktiskt
finns. Så att det är väl det som är risk då att vi inte når dem.
Dessa polisers upplevelser betonar att det finns svårigheter i att nå ut till de som möjligen är i
störst behov av hjälp samt att det är svårt för poliserna att avgöra om kvinnorna de möter
befinner sig i en ytterst utsatt position vid ingripande, då responsen oftast är att de nekar
hjälp.
Ytterligare en svårighet kopplad till brottsproblematikens egenskaper är att nå ut till
sexköpare. Med hänsyn till att Polisen har en betydande roll i avskräckning, med hjälp av
spaningsinsatser och synlighet (Clarke, 1995:106), är det väsentligt att få kunskap om vilka
svårigheter poliserna upplever i samband med att nå ut till sexköparna. P3 anser att “för att få
folk att sluta köpa sex så behöver dem oftast hjälp, de behöver fatta att det är fel”. Med
hänsyn till Polisens arbetsuppgifter och relativt korta möte med gärningsmännen är det
förklarligt att det upplevs svårt att förändra personens syn på att köpa sex under detta möte.
Dessutom kan köpare, likt säljare, av sexuella tjänster betraktas som det Lipsky (2010:54)
4 Avser hemsidan sex-tjejer.com, som är den vanligaste sidan för sexannonser enligt ett flertal av poliserna som
intervjuats.
31
benämner ofrivilliga klienter. Som tidigare nämnt hänvisas gärningsmannen till KAST för
hjälp och stöd i syfte att förändra sitt beteende. Därefter är det upp till gärningsmännen själva
att söka sig dit. I denna process finns det uppenbara svårigheter, exempelvis huruvida
personerna kommer att söka hjälp då detta är frivilligt. För polisernas del vid mötet med
gärningsmän bosatta i kranskommuner runt om Göteborg, exempelvis Mölndal eller
Kungsbacka, saknas det verksamheter som KAST att hänvisa till. Intervjuperson P3 berättar
vidare:
Om man verkligen vill komma tillrätta med problemet så måste man nog även jobba
med kunderna, de som är kriminella, och erbjuda behandling. Och det är nog viktigt
att det finns på fler orter i Sverige, för nu kan man ju ta någon som är hemmahörande
i Mölndal och då har inte han rätt att gå till KAST, för KAST är ju Göteborgs
kommun, från socialtjänsten där, och Mölndal har ju inget liknande, Kungsbacka har
inget liknande.
Detta betonar ett problem som kan komma att avgöra huruvida sexköpare får hjälp samt kan
tänkas leda till en känsla av hjälplöshet hos de som har en chans att nå ut till sexköpare, bland
annat poliserna som griper dem, då KAST (som tillhör socialtjänsten) ligger utanför Polisens
mandat. Fjelkegård et al. (2022:102) beskriver att det saknas KAST-mottagningar på de flesta
platser i Sverige och att sexköpare därmed hänvisas till den lokala socialtjänsten som “i
princip aldrig kan erbjuda några specialiserade insatser för män som vill sluta köpa sex”. Det
framhävs också, av en regionkoordinator, att Polisens aktiva arbete mot sexköpsbrott leder till
ett ökat behov av stöd till köpare (ibid.). Sammanfattningsvis präglas Polisens arbete av
följande svårigheter relaterade till brottsproblematikens egenskaper: moraliska avvägningar
som kan vara påfrestande för poliserna som ingriper i sexköpsfall samt problem i att nå ut till
både de som säljer och de som köper sex.
Resurser
En annan svårighet inom arbetet mot sexköp, som är återkommande i majoriteten av samtalen
med poliserna, är bristen på resurser. Det handlar framförallt om resurser i form av tid som
behöver avsättas för insatserna som görs mot sexköp. Även om själva arbetssättet i sig
beskrivs som relativt okomplicerat av de flesta poliserna som arbetar i större omfattning mot
32
brottsproblematiken, så är det omständigheterna runtomkring att anordna en insats som
kräver mycket tid och resurser. Detta lyfts framförallt som ett problem för de poliser som
arbetar inom Ingripandeverksamheten, vilket återigen innebär att arbetet mot sexköp sker
under tiden mellan larmen. P9 beskriver:
Med den arbetsuppgiften som jag har, som åker på larm [...] så kanske det blir lite
problematiskt att jobba mot med tanke på att det kräver lite förarbete. Du behöver
kanske kolla lite på de här hemsidorna där tjejer säljer sig och få tag i en adress och
sen spana, och då [...] behöver man jobba civilt och det gör ju inte vi kanske normalt
sett, för vi ska ju sätta ett x antal bilar för att åka på larm. Så att få in det i det dagliga
arbetet när det gäller oss på IGV [Ingripandeverksamheten] blir ju lite problematiskt.
P1 för ett liknande resonemang i egenskap av ingripandepolis som vanligtvis arbetar
uniformerat, och menar på att “man måste nog ha en särskild insats och avsätta tid och
resurser till just det här, och det är väl det som gör att det blir svårt, när man inte gör det”.
Dessutom förutsätter vissa av ingripandepoliserna tips från allmänheten eller andra aktörer
för att anordna en insats mot sexköp. P6 beskriver:
Vi behöver ju verkligen fler ögon, alltså kännedom och informationen, det är ju då
också vi kan sätta ihop insatser när det blir tillräckligt mycket tryck. Så att vi vet att
tillsätter vi den här typen av personal så kommer vi också få träff.
Tidigare forskning menar på att allmänhetens uppmärksamhet och anmälningsbenägenhet har
stor betydelse för Polisens kännedom om brottsproblematiken (Holmström & Skilbrei,
2008:316), vilket kan tänkas vara extra betydelsefullt för de ingripandepoliser som inte har
tid till att bedriva förarbete och uppsökande arbete på samma sätt som exempelvis
områdespoliser, som har en annan möjlighet att avsätta tid för att arbeta mot sexköp. Däremot
påpekar Fjelkegård et al. (2022:46) att det oftast krävs, trots eventuella tips från allmänheten,
resurser från Polisen för att spana och arbeta vidare mot ett ärende innan dess att man har
möjligheten att vidta åtgärder och upprätta en anmälan om sexköp. När poliserna väl är på
plats vid den aktuella adressen och spanar beskrivs tiden som resurskrävande:
Det är ju inte alltid som det kommer folk till de här adresserna. Man kanske vet om att
här säljs det sex men det kommer inga folk dit och så får man sitta där ett ganska bra
33
tag men sen så…till slut så tar ju våran tid slut. Vi har ju inte all tid i världen på att
kolla på just en adress. Utan vi kanske vill åka vidare.  (P8)
Som vi tidigare nämnt i avsnitt 4.1.2 om insatsåtgärder är sexköp ett spaningsbrott. Denna
utredningsmetod beskrivs, i samband med arbetet mot människohandel och sexköp, som
“något av det mest kostsamma som Polisen kan ägna sig åt och är en orsak till att dessa
ärenden är så resurskrävande” (Rikskriminalpolisen, 2004:35). Dessutom bedrivs spaningen
vanligtvis över tid för att säkra bevisen på ett adekvat sätt (Borg, 2005:27). På grund av brist
på resurser i form av personal, tillsammans med att andra områden än prostitution och
människohandel prioriteras högre, har Polisen inte har möjlighet att kontinuerligt följa upp de
sexannonser som läggs upp på internet (Fjelkegård et al, 2022:38) vilket är en del av det
uppsökande arbetet inom prostitution och sexköp (P10).
Något som också försvårar arbetet mot sexköp i egenskap av resurser är brottets låga
straffvärde, enligt flera poliser. P2 uttrycker följande:
Problemet är straffskalan. Jag tycker att, och det är min högst personliga åsikt, det är
väldigt låga straff [...]  det hade inte skadat att frågan lyfts mer så att det kanske läggs
mer resurser på denna typen av brott och att det också blir en etisk och moralisk
påtryckning som också tar bort köpare, att efterfrågan inte blir så hög [...] då får vi
kanske mer resurser och det hade också kunnat bli [...] lite högre straff och då ses
också brottet som kanske något seriösare att jobba mot.
I SOU:s utredning från 2008 framhålls att antalet lagförda sexköpare framförallt beror på ”de
resurser och instruktioner om prioritering som Polismyndigheten får i sitt arbete med
sexköpsbrotten” och “att man inte prioriterar sexköpsbrott förklarar åklagarna med brottets
låga straffvärde” (SOU 2010:49 s. 23). I dagsläget, tolv år senare, har straffskalan förvisso
skärpts från böter eller fängelse i högst sex månader till fängelse upp till ett år (Fjelkegård et
al., 2022:18-19), men anses fortsatt vara väldigt lågt enligt flera av poliserna vi talat med.
Däremot har regeringen nyligen lämnat in en proposition som föreslår att höja minimistraffet
för sexköp från böter till fängelse (Prop. 2021/22:231), men som en potentiell konsekvens av
detta lyfts det faktum att personer misstänkta för sexköp sannolikt hellre nekar till brottet
(Fjelkegård et al., 2022:119). Detta skulle resultera i “mer resurskrävande utredningar och
rättsprocesser genom högre krav på bevisning och fler avgöranden i domstol” (ibid.). Sett till
34
hur straffskalan ser ut idag påpekar Fjelkegård et al. (2022:118) att i majoriteten av fallen “får
sexköparen i princip per automatik 50 dagsböter” trots att det förekommer försvårande
omständigheter i flera ärenden, vilket hade kunnat leda till strängare straff (ibid.). Däremot
innebär en mer ingående utredning av försvårande omständigheter mot sexköparen att Polisen
behöver tillföra fler resurser till ärendet, och i och med ökat resursbehov kan det resultera i
både ett färre antal av andra utredningar och därmed ett lägre antal lagförda sexköpare
(ibid:119). Detsamma gäller om straffet skulle höjas enligt regeringens senaste proposition;
“vad gäller straffskalan ställs alltså prioriteringen av ett stort antal lagföringar mot ett lägre
antal lagföringar med mer ingripande påföljder” (ibid.).
Utifrån Lipskys (2012:30-31) resonemang om gräsrotsbyråkraters kroniskt otillräckliga
resurser är det tydligt att resursfrågan påverkar flera aspekter av polisernas arbete. Först och
främst är sexköp ett spaningsbrott, vilket är en krävande utredningsmetod i egenskap av tid
och resurser. Dessutom är tiden en förutsättning som vissa av poliserna, beroende på tjänst
och LPO, har mindre av än andra. Till exempel har ingripandepoliser främst tiden mellan
larmen att lägga ner på arbetet mot sexköp och behöver dessutom hjälp från allmänheten med
tips om eventuellt sexköpsbrott för att kunna anordna en insats. Lipsky (2012:29) konstaterar
att trovärdig information är “både kostsam och svår att få tag på” vilket för poliserna innebär
att de, trots tips från allmänheten, behöver spana och arbeta vidare på egen hand för att
ärendet ska kunna leda till en anmälan om sexköp. Dessutom är gräsrotsbyråkrater under
ständig press av att fatta snabba beslut i och med begränsade resurser, främst i form av
tidspress (ibid.). Det medför att de ofta behöver agera utan att “överväga om en investering i
att söka efter mer information skulle vara lönsam” (ibid.), vilket i Polisens fall skulle kunna
förklara det faktum att det sällan görs mer ingående utredningar i sexköpsärenden då det är
mycket resurskrävande. Även om straffskalan upplevs ha betydelse för de resurser som
tillförs arbetet mot sexköp, som P2 framhåller, skulle en straffskärpning kunna innebära mer
resurskrävande utredningar på grund av högre krav på bevisning i de fall då misstänkta nekar
till brott.
4.2 Upplevelsen av samverkan
För att kunna besvara hur poliserna som deltagit i studien upplever den interna och externa
samverkan i arbetet mot sexköp kommer vi i detta steg analysera intervjumaterialet med hjälp
35
av teoretiska perspektiv på samverkan som tidigare presenterats. Genom att skapa en bild av
hur samverkan upplevs kan vi bättre förstå vad som kan förbättras och vad som redan i
dagsläget upplevs fungera bra.
4.2.1 Intern samverkan
Majoriteten av de intervjuade poliserna upplever den interna samverkan mellan
lokalpolisområdena som särskilt betydande i arbetet mot sexköp men deras upplevelser pekar
även på att det finns tydliga förbättringsmöjligheter inom den interna samverkan. P2
poängterar och sammanfattar sin upplevelse i följande citat:
Det blir lite tandlöst när vi inte samverkar och när vi inte vet vem vi ska samverka
med. [...] Tjejerna flyttar iväg utanför området och då måste vi ha några andra som tar
vid, några som kan åka till dem adresserna och kolla upp det där, så samverkan är ju
jätteviktig. Vi behöver samverka. [...] det kommer in en [tjej] till [till vårt område],
istället för att vi måste bygga upp det caset från grunden om vi då börjar samverka så
kan det ju bli att man följer tjejerna [...], att man slipper bygga upp varenda ärende
från scratch. [...] Det är ju gratisarbete för [alla LPO:s] [...]. Samverkan gör ju att vi
blir mycket effektivare.
Ovanstående citat visar på att den interna samverkan upplevs viktig för att poliserna i
respektive LPO ska få kunskap och vara välinformerade kring hur sexhandeln förflyttar sig
mellan områden i Göteborg. Vad gäller informationsutbyte anser även P3 att den interna
samverkan har en viktig roll. Hen berättar att de inom dennes LPO märker att sexhandeln i
området minskat, då de arbetat aktivt mot brottsproblematiken:
[Det är] viktigt att man trycker bort det även i LPO:erna runt om, på det sättet är ju
samverkan viktig så det inte blir så att sexköpare tänker att de kan åka till [annat
område] för där är det ingen som kollar. Där är samverkan superviktig. (P3)
Tidigare forskning visar att avsaknaden av kontinuitet i arbetet dels minskar den
avskräckande effekten samt drabbar kommunikationen med säljarna (Fjelkegård et al.,
2022:8). Bristen på ett heltäckande arbete inom samtliga LPO:s mot sexköp kan tänkas ge
upphov till en omfördelning av brottslighet, vilket är en vanligt förekommande invändning
mot olika typer av situationella åtgärder mot brott (Knutsson, 1998:247). Det skulle i
36
praktiken innebära att sexhandeln flyttar från de områden där man i större omfattning arbetar
mot brottsproblematiken, till de områden där man arbetar mindre eller inte alls.
Fortsättningsvis uttrycker de flesta intervjuade poliserna att den interna samverkan mellan
LPO:s i Storgöteborg fungerat bra under insatsen Nos Videre, men ett flertal poliser berättar
även att den i stort sett tog slut där, med undantaget av viss infrekvent kommunikation
baserad på personliga nätverk snarare än en strukturerad samverkan. P1 berättar exempelvis:
Under Nos Videre blandade vi ihop patruller från olika LPO:n och delar kunskapen.
Det var egentligen enda gången jag kom till verk med att man samarbetar på det sättet
inom det här arbetet... efter det har det inte varit något.
Då Lindberg (2009:57) förespråkar att en frekvent och välfungerande dialog kan vara
främjande för samverkan och särskilt en långvarig sådan, bör förekomsten av bristande
kommunikation uppmärksammas. P7 berättar bland annat att hens LPO “inte har så mycket
samverkan” med andra LPO:s och att “man kör sitt eget race” efter insatsen, med
förklaringen att man helst vill hitta sexannonser inom sitt egna LPO och arbeta mot dessa.
Dessa resultat pekar på en avsaknad av intern samverkan sedan utbildningsinsatserna Nos
Videre och EMPACT. P2 problematiserar detta vidare då hen säger:
Ska detta bli någonting hållbart och [...] ska man bemästra eller bekämpa den här
typen av brottslighet på riktigt så skulle det behövts sättas prostitutionsgrupper på
varje LPO, där man samverkar via enheter och inte personliga relationer.
I dagsläget framkommer det från flera poliser som intervjuats att upplevelsen av den interna
samverkan präglas av ovetskap om övriga LPO:n och deras arbete och tyder vidare på en
bristande kommunikation. P11 berättar att hen upplever den interna samverkan som “mer
eller mindre icke-existerande [och att det inte] finns något samarbete”. Även två andra
intervjuade poliser delar med sig av liknande erfarenheter:
Vi har väl egentligen ingen relation alls, för jag vet inte alls hur de andra jobbar. (P4)
Nu när vi var på den insatsen, det var då vi hade samverkan med de andra LPO:na
men annars så har vi ju inte det på samma utsträckning skulle jag säga. (P8)
37
Dessa utlåtanden lyfter en problematik som även framförs av Danermark (2005:19). Finns det
inte en tydlig ledning som kan besvara frågor och aktivt delta i hela samverkansprocessen,
kan det ha ödeläggande konsekvenser (ibid). En utsedd ledning (såsom prostitutionsgrupp)
inom varje LPO kan förtydliga vilka personer som ska agera som kontaktpersoner och motta
tips inom respektive LPO. Även Lindberg (2009: 56) menar att samverkan kan främjas av att
ha en utsedd projektledare. I detta fall kan konsekvenserna av att det saknas tydliga grupper
inom varje LPO möjligen lett till den ovetskap om hur andra LPO:n jobbar, som P4 lyfter,
samt bristen av samverkan efter insatsen som P8 uttrycker. Prostitutions- eller
ledningsgrupper skulle därför förslagsvis möjligen ge bättre förutsättning för P4 som även
berättar:
Jag vet inte vem jag skulle tipsa för det är ju inte säkert dom jobbar mot prostitution
alls...alltså jag har ju ingen jag kan ringa för jag vet inte vem som jobbar med det [...]
Det finns ju liksom inga utsedda, det är klart jag skulle kunna ta reda på vem som gick
kursen samtidigt 2020 och ringa...men nej, det skulle jag nog inte göra.
P4 har under intervjun uttryckt ett särskilt intresse för att arbeta mot sexköp. Genom en
utsedd kontaktperson inom varje LPO skulle hen rimligtvis få kännedom om vem som ska
motta tips och därför ha bättre förutsättningar för att lämna tips som rör andra LPO:n.
Behovet av utsatta projektledare och prostitutionsgrupper kommer vidare diskuteras i textens
avslutande kapitel (5.2).
En ytterligare aspekt av den interna samverkan som dyker upp under intervjuerna är kopplat
till bristande resurser, som vi tidigare nämnt är ett återkommande problem gällande polisens
arbete mot sexköp. P8 beskriver:
Alla får ju gå utifrån hur man är bemannad också. Det kan ju vara så att vi är bra
bemannade, men så är de i det andra området lite mindre bemannade och inte alls kan
göra någonting och då blir det ju svårt att försöka samverka där emellan. Det är ju
från pass till pass beroende på hur många man är.
Detta pekar på att upplevelsen av samverkan möjligen även präglas av bristande resurser, i
form av personalbrist. Danermark (2005:10) menar på att otillräckliga resurser i en långsiktig
samverkansprocess kan leda till negativa upplevelser av samverkan. Därför finns det skäl att
misstänka att negativa upplevelser riskerar att växa fram på sikt inom den interna samverkan,
38
om bristande resurser kommer att vara ett problem som kvarstår. Däremot är kroniskt
otillräckliga resurser något som präglar Polisens arbete (Lipsky, 2010:30), och lyfts dessutom
som en av polisernas främsta svårigheter i samband med arbetet mot sexköp. Det innebär att
bristande resurser inom samverkan är en särskild omständighet som poliserna behöver
förhålla sig till. Sammanfattningsvis upplevs den interna samverkan i dagsläget som
sporadisk och bristfällig, av olika skäl såsom organisations- eller personalbrist, varpå en mer
frekvent och organiserad kommunikation, uppstyrd av ledningsgrupper, ses som önskvärd
utifrån det teoretiska underlaget.
4.2.2  Extern samverkan
Majoriteten av poliserna som intervjuats uttrycker en positiv syn på samverkan med externa
aktörer. Bland annat uttrycker P7, efter medverkan i Nos Videre, att hen “blev positivt
överraskad just över att det fanns så mycket samarbeten [...] med bostadsbolag [och] KAST,
det kändes som att det var ett väldigt välutvecklat arbete”. Vidare beskrivs samverkan med
externa aktörer som viktigt för arbetet mot sexköp, då exempelvis hotell och bostadsbolag
kan agera ögon utåt för att upptäcka misstänkt sexhandel och förmedla tips till Polisen.
Intervjuperson P2 delar med sig av följande:
När vi inte har så mycket tid att lägga ner själva på att spana i en bil så handlar ju det
här jättemycket om våra hotell, hur alerta de är på att informera oss, så vi är ju runt
jättemycket och pratar med dem, allt från kort information till att vi faktiskt har
föreläsningar...Utan dem hade det varit svårt för oss att jobba med detta. De har
nummer till [oss]. Utan deras ögon så hade det varit svårt.
Citatet framhåller att den externa samverkan har flera syften, dels att utbilda externa aktörer
om brottsproblematiken, dels att externa aktörer ska tipsa polisen om misstänkta fall av
sexköp. Eftersom polisernas tid och resurser att jobba mot sexköp är begränsade, är externa
aktörers ögon av särskild betydelse. Som nämnts i avsnittet om polisernas insatsåtgärder
(4.1.2) har allmänhetens uppmärksamhet och anmälningsbenägenhet stor betydelse för
Polisens kännedom om brottsproblematiken (Holmström & Skilbrei, 2008:316).
Även P9 beskriver de positiva aspekterna med extern samverkan. Hen lyfter specifikt
samverkan med andra myndigheter som särskilt fördelaktigt:
39
Det är ju svinbra, alltså vi kan ju inte göra allt, vi behöver ju hjälp från andra
myndigheter som också har kunskap om andra bitar så den samverkan är ju svinviktig.
Jag ser det lite som en länk också, alltså att det hänger ihop vårt arbete
Polisernas samverkan med socialtjänsten kan betraktas som ömsesidig i samband med arbetet
mot sexköp. Å ena sidan är socialtjänsten beroende av Polisen för att kunna nå både köpare
och säljare av sexuella tjänster för att erbjuda sociala stödinsatser (Fjelkegård et al.,
2022:102), å andra sidan hjälps Polisen av socialtjänsten i samband med insatser mot sexköp,
som har rätt verktyg för att stötta säljarna. Som P9 beskriver kan aktörernas gemensamma
arbete beskrivas som en “länk”; socialtjänstens insatser tar an där polisernas tar slut. Utöver
myndigheter och stödorganisationer samverkar även Polisen med hotellverksamheter och
liknande. P11 beskriver sin upplevelse om denna sorts samverkan:
Sen har jag kontakt med Scandic och rätt många olika hotell och [...] jag har en viss
kontakt med AirBnB, även om det är lite svårjobbat. [...] Då ringer de mig enskilt, det
är ju inga andra som får reda på det... sen kan jag ju prata med några kollegor i
[området] då, så jobbar inte jag så får de den informationen
Tips från externa aktörer såsom hotell kan agera som en hjälpande hand i polisernas arbete,
varpå samverkan med dem är viktig att främja. P11 poängterar vidare att “jag ska ju
egentligen inte ha de samtalen, i bästa av världar borde det finnas en samordning på detta”, i
samband med hur externa aktörer kommunicerar med Polisen i syfte att ringa in om tips och
liknande. Även här bekräftas problemet som lyfts i analysen av den interna samverkan; ett
behov av förbättring i kommunikation mellan deltagare inom samverkan. P11:s utlåtande
tyder även på ett behov av fler kontaktpersoner inom Polisen då dennes tjänst till största del
består av andra uppdrag än att arbeta mot sexköp. Därmed skapas en ineffektivitet genom att
tips går genom P11 istället för att nå ett flertal personer eller en utsedd kontaktperson som har
tiden att motta tipsen.
Vissa poliser skildrar även ett förtroende för samverkande aktörer, såsom KAST. P3 anser
exempelvis att KAST “har extremt bra procent på deras kunder [...] och det är ju typ 98%
sannolikhet att [sexköparen] inte kommer köpa sex efter att ha gått hos KAST och gjort deras
program”. Detta tyder på en närvaro av förtroende för samverkande aktörer, något Lindberg
(2009: 57) menar främjar samverkan och minskar risken till att negativa attityder växer fram.
Ett starkt förtroende för samverkande aktörer kan även bidra till att engagemanget i
40
samverkansprocessen bevaras till en högre grad än om förtroendet brister (ibid.). I kontrast
till förtroendet för KAST som uttrycks av P3, uttalar sig denne kritiskt över socialtjänstens
bidrag till arbetet med att hjälpa kvinnorna och önskar att socialtjänsten ska ta en större roll:
Steppa upp er socialtjänsten, ni kanske ska jobba uppsökande. Om vi verkligen vill nå
tjejerna, vad stoppar er från att ringa på annonserna? Det kanske är det bästa, att
socialtjänsten sitter varje måndag och varje fredag; “hej, jag jobbar på socialtjänsten
och ser att du annonserar för sex, behöver du hjälp?” Det finns inget som stoppar
dem.
Ovanstående citat påvisar en viss brist på förtroende för aktören. Sett till Lindbergs
presenterade faktorer som främjar samverkan, pekar resultatet på att samverkan kan gynnas
av att stärka förtroendet för externa aktörer (ibid.). Trots att detta beskrivs som en
tidskrävande process enligt Lindberg (ibid:58), är det en viktig del för en framgångsrik
samverkan. P3:s upplevelse kan tyda på att det finns en kunskapsbrist kring samverkande
aktörers arbetsuppgifter och förutsättningar att arbeta, som i längden kan leda till
frustrationer. Då Lindberg (ibid.) presenterat skillnader i aktörers uppdrag samt olikheter i
verksamheters förutsättningar som en risk för hämmande av samverkan, bör detta beaktas i
utformningen av samverkan och kommer vidare att diskuteras i vår avslutande diskussion
med rekommendationer.
4.3 Det personliga engagemanget
Mot bakgrund av att samtliga poliser som intervjuats deltagit frivilligt i insatsen Nos Videre,
har ett intresse väckts att analysera bakgrunden till deras deltagande och på så vis kunna
undersöka vilken betydelse det personliga engagemanget har för att driva arbetet mot sexköp
framåt. Den första delen av analysen kommer att fokusera på engagemangets betydelse för
genomförandet av insatser inom respektive LPO, medan den andra delen kommer att beröra
engagemangets betydelse för samverkan.
41
4.3.1 Betydelsen för genomförandet av insatser
Majoriteten av poliserna uttrycker ett intresse för att arbeta mot sexköp. P2 beskriver
engagemanget från andra poliser genom att “det finns många som är intresserade [och]
många som vill göra mycket”. Samma polis framhåller vikten av frivilligt engagemang i
arbetet, i samband med dennes upplevelse att media framställer arbetet inom Polisen som att
de i perioder kan jobba mot sexköp när det inte funnits andra ärenden såsom fotbollsmatcher,
vilket minskat under pandemin, men säger samtidigt att “jag skulle aldrig ha jobbat på en
fotbollsmatch ändå, utan den tiden vi har lagt ner har varit för att vi brinner för detta”. Utifrån
polisernas roll som gräsrotsbyråkrater kan deras personliga intresse och värderingar ha stor
betydelse för genomförandet av åtgärder (Lipsky, 2010:207) och deras beslut på mikronivå
påverkas av personliga övertygelser och normer (Liljegren et al., 2021:75). Med tanke på att
besluten som tas, inom ramen för polisernas handlingsutrymme, grundar sig i personliga
intressen och övertygelser är det just handlingsutrymmet som ger poliserna möjligheten att
verka som eldsjälar. P2:s beskrivning av sitt engagemang i arbetet mot sexköp tyder på en
närvaro av de karaktärsdrag som kännetecknar en eldsjäl. Ser man till Palms (2008:61)
definition av eldsjäl som en person som engagerar sig för andras skull och för en specifik
anledning, platsar en majoritet av studiens deltagare i denna definition. Bland annat nämner
en polis inom den ingripande verksamheten att hen valt att delta i arbetet för “utsatta
kvinnor” (P7).
Ett ytterligare exempel på engagemang som bottnar i en vilja att göra skillnad för andras skull
påvisar en deltagare som motiverar sitt engagemang med att det är “ganska lätt att göra
skillnad, eller känna att man gör en skillnad i den typen brottslighet” (P12). Det finns en
tydlig genomgående moralisk ståndpunkt mot brottsproblematiken, vilket P12 beskriver när
hen berättar att sexköp är en “oerhört kränkande brottslighet”. En annan deltagare beskriver
brottsproblematiken i termer av “[exploaterande] av kvinnokroppar” och att  “varje sexköp är
ett övergrepp” (P3). Dessa ställningstaganden är i linje med det svenska förhållningssättet
mot sexköp som la grunden till sexköpslagen; mer specifikt en syn på sexköp som ett resultat
av bristande jämställdhet och orättvisa maktförhållanden mellan prostituerade som offer och
köpare som förbrytare (Langford & Skilbrei, 2022:175). Vidare kan dessa resultat tolkas som
att det finns en gemensam glöd för att motverka sexköp, med rötter i engagemang för andras
skull och av särskild anledning som i detta fall kan relateras till en gemensam ståndpunkt mot
sexköp. Mot bakgrund av att majoriteten av deltagarna i studien kan beskrivas som eldsjälar
42
tyder detta på att det personliga engagemanget kan vara en nyckel i arbetet mot sexköp, vilket
även stämmer överens med den teori som menar att eldsjälar har en mycket betydelsefull roll
i verksamheter. Dock finns det även potentiella risker med att eldsjälar, såsom de
presenterade personerna, har en sådan betydelsefull roll i genomförandet av insatser.
Brännberg (1996:153) beskriver att de i vissa fall kan bli “bromsklotsar” i ett projekts
fortsatta utveckling om arbetet är beroende av en eller ett fåtal personer.
[Kollegan] och jag som fick utbildningen, hen slutade och då var det ju bara jag kvar
[...] jag tyckte det var roligt och när vi väl fick grönt ljus så bara “aa men nu så kör vi
igång och [försöker] börja jobba mot detta”, men nu har ju jag lämnat [...] så nu vet
jag inte riktigt, då läggs det väl på is. Det är lätt att det, ja “nu kör vi det här ett tag,
sen nu har vi inte tid och nu kommer sommar och då kommer det inte finnas någon
personal över” (P4)
Ovanstående citat kan ses som ett exempel på ett projekt som blir alltför bundet till en person,
och som gör att arbetet till och med får läggas ned på grund av att personen byter tjänst eller
arbetsplats (Brännberg, 1996:153). Eftersom P4 och dennes kollega var de som fick ansvaret
för att ta kunskapen vidare till sitt LPO har arbetet lagts på is på grund av bådas frånvaro,
vilket kan ses som en konsekvens av att arbetet mot sexköp inom ett lokalpolisområde blivit
alltför beroende av enskilda personers engagemang.
Brännberg (1996:44) framhåller även beskrivningen av projektmakare, för att beskriva de
eldsjälar som även drivs av en stark vilja att överskrida befintliga strukturer och skapa nya
projekt. Bland poliserna vi intervjuat har vi uppmärksammat ett särskilt starkt engagemang
hos några av poliserna som berättar hur de varit drivande i att utveckla arbetet mot sexköp.
P2 berättar hur dennes intresse och engagemang väcktes till liv efter en utbildning inom
arbetet mot sexköp av Människohandelsgruppen och ville då “kolla upp hur lätt det
egentligen är att göra eller hur många tjejer det faktiskt är som säljer sig” i tillhörande
lokalpolisområde. Hen valde då, tillsammans med en kollega, att avsätta ett antal pass för att
jobba mot sexhandel med anledning av att brottsligheten är osynlig om man inte aktivt
arbetar mot den (P2). Under arbetspassen insåg de omfattningen av brottsproblematiken:
Vi fick kanske då, första kvällarna där, att vi rapporterade typ tio sexköpare. Vi ville
inte sluta jobba, det kändes ju som att köparna stod i kö och då var vi inte så många
43
utan vi var kanske två eller tre patruller som jobbade mot detta. Då insåg vi att shit,
det här är verkligen ett stort problem i [området]. (P2)
De rapporterade sedan tillbaka till deras chef i LPO:t om problemet de identifierat. Polisen
berättar att chefen sedan gav dem möjligheten att välja mellan att arbeta insatsbaserat eller att
skapa en grupp. P2 och kollegan valde då att arbeta insatsbaserat och har sedan dess arbetat
vidare på samma sätt. Fortsättningsvis berättar P3 om att arbetet i dennes LPO “bygger
mycket [...] på engagemang”. Dessa polisernas engagemang är i enlighet med beskrivningen
av projektmakare då deras intresse och engagemang inte bara lett till att de medverkat i
utbildningstillfällen av Människohandelsgruppen, utan även inspirerade dem att ta
engagemanget ett steg längre och initiera egna insatser. Som projektmakare kan personer som
P2 och P3 komma att ses som symboler för insatser mot sexköp, vilket kan bidra till att deras
engagemang stärks ytterligare utifrån Brännbergs teori om projektmakare (ibid).
Som kontrast till resultaten ovan, som tyder på att många deltagare vi intervjuat har
egenskaperna och ambitionen av eldsjälar i arbetet mot sexköp, finns det även ett fåtal poliser
som inte uttrycker ett särskilt intresse för att arbeta specifikt mot sexköp men som ändå
engagerar sig i arbetet. Detta engagemang kan beskrivas som en avvikelse från den klassiska
eldsjälens. P11 beskriver exempelvis sitt deltagande i arbetet mot sexköp utan något vidare
intresse för brottsproblematiken och menar istället att hen engagerar sig i arbetet för att “fylla
tiden” och att det passar in dennes tjänst att jobba mot det “då och då”. P11 beskriver vidare
sina förutsättningar att jobba mot sexköp, vilket blir under lugnare stunder på jobbet:
Det är något som jag hittade på själv för att fylla tiden då vi inte har något att göra.
Istället för att sitta framför datorn och inte göra någonting så testar vi detta.
Trots att hen inte besitter de egenskaper vi tidigare har beskrivit tillhör en ordinarie eldsjäl
eller projektmakare, har personen engagerat sig utöver vad som krävs av inom ramen för
tjänsten och har därför en betydande roll i arbetet mot sexköp. I en tidigare studie av hur
poliser använder sitt handlingsutrymme under sysslolösa stunder lyfter Phillips (2016:595) att
den dels tillåter poliser att utföra uppgifter som skapar en känsla av mening och engagemang
till deras arbete, vilket P2:s och P3:s delaktighet kan vara ett exempel på. Han beskriver att
deras nivå av självständighet, tillsammans med lugnare stunder, också kan skapa en strävan
44
efter att hitta “något annat” att sysselsätta sig med, vilket kan förklara P11:s engagemang
(ibid:597).
4.3.2 Betydelsen för samverkan
Det personliga engagemanget betydelse för samverkan kan beskrivas som omfattande då
deltagarna beskriver hur samverkan, både på intern och extern nivå, bedrivs till följd av
individers engagemang. Detta resultat kontextualiseras av P2 som berättar:
Just nu bygger det här enbart på att jag tycker det här är viktigt, det finns några till i
[området] som tycker detta är viktigt och det finns ett fåtal personer på dem olika
LPO:erna som tycker detta är viktigt, och ska det här funka på riktigt så fungerar det
ju inte om jag skulle byta tjänst eller någon på de här andra områdena bytt tjänst så
hade ju samverkan slutat. Ska det bli bättre så behöver det egentligen bli tjänster och
att man jobbar mot detta precis på samma sätt som att man har en narkotikagrupp och
så vidare, att det skulle vara en prostitutionsgrupp.
Detta förslag om en mer organiserad samverkan i form av prostitutionsgrupper stärks
ytterligare av P3 som också påpekar att en stor del av samverkan bygger på engagemanget.
Hen menar på att kunskapen har vuxit fram inom hela PO Storgöteborg sedan
utbildningsinsatserna men tar även upp att det saknas samverkansgrupper eller någon slags
forum utöver de storsamlingar som sker vid insatser.  Även P4s upplevelse av den interna
samverkan stärker detta behov, enligt följande utlåtande:
Men om vi vill så skulle jag ju ta tag i det, aa men “vill ni jobba med det här?” alltså
maila ut, “nästa vecka tänkte jag göra det här på [området], vill ni vara med så kan vi
köra i hela Göteborg”. Men det är ju mer på eget bevåg och vad jag känner för, det är
ju liksom ingen uttalad struktur [...] hur vi ska jobba.
Engagemanget tycks ha en liknande roll och betydelse för den externa samverkan. P11, som
har kontakt med hotellverksamheter, berättar att hen “på eget bevåg har [...] arbetat upp de
kontakterna” trots att det egentligen inte ingår i hens roll. Även P12 har på eget initiativ
avsatt ett arbetspass för att åka runt och ta kontakt med hotell i sitt lokalpolisområde, då “det
är enkel grej att göra men det kan ge ganska mycket”. Det faktum att samverkan med externa
aktörer i samband med arbetet mot sexköp verkar bero på ett fåtal engagerade personer kan få
45
särskilda konsekvenser. Exempelvis belyser Brännberg (1996:153) att det inte är helt ovanligt
att engagerade personer åtar sig men också tilldelas alltfler arbetsuppgifter och därmed
riskerar att bränna ut sig. Arbetet kan då riskera att påverkas negativt om en person med
betydande engagemang inte längre bedriver sina tidigare arbetsuppgifter. Då både P11 och
P12 har etablerat egna nätverk av externa aktörer, är det därmed angeläget att uppmärksamma
att arbetet kan komma att påverkas om dessa personer försvinner från sina tjänster.
Mot bakgrunden av resultaten som tyder på att det personliga engagemanget har en
betydande roll för genomförandet av insatser mot sexköp samt samverkan, är det av intresse
att undersöka vilka implikationer detta resultat kan ha för arbetet mot sexköp inom Polisen.
Brännberg (1996:153) lyfter riskerna med att organisationer förlitar sig på personligt
engagemang i alltför hög grad. P2 berättar att det tidigare funnits organiserade insatser mot
sexköp men att “det legat nere i nästan tio år fram tills Nos Videre”. Hen spekulerar att ett
bristande arbete mot sexköp i form av insatser kan vara en följd av att “personerna som
jobbade mot detta sökte sig vidare till andra tjänster”. Citatet belyser resonemang av
Brännberg (1996:153), som tidigare presenterats, angående risken att arbetet blir stillastående
om engagerade personer till exempel byter tjänst, blir sjukskrivna eller på grund av andra
faktorer inte kan fortsätta med arbetet. Därav kan det peka på en viss sårbarhet i polisens
arbete mot sexköp i dagsläget med hänsyn till att det personliga engagemanget har en
betydande roll för arbetets genomförande och samverkan.
5. Avslutande diskussion
5.1 Sammanfattning och slutsats
Sammanfattningsvis kommer vi i detta avsnitt redogöra för de huvudsakliga slutsatserna av
vår studie. Först och främst har vi analyserat hur poliserna beskriver arbetet mot sexköp
utifrån tre kategorier; förebyggande åtgärder, insatsåtgärder och svårigheter. En del av
polisernas förebyggande arbete mot sexköp bygger på polisiär och medial synlighet i syfte att
öka upptäcktsrisken och avskräcka potentiella sexköpare. Detta beror mycket på den skuld
och skam som det innebär att bli tagen för sexköp. Den andra delen involverar sociala
stödinsatser till både köpare och säljare, där poliserna kan betraktas som en “brygga” mellan
sociala instanser och köpare/säljare eftersom båda grupperna sällan är villiga att själva söka
46
hjälp. Vidare organiseras insatsåtgärder mot sexköp både i form av utbildningsinsatser för
hela polisområde Storgöteborg och riktade insatser mot sexköp inom respektive
lokalpolisområde. Poliserna beskriver att utbildningsinsatserna möjliggjort en förflyttning av
kunskap inom området till både deltagare och deras tillhörande LPO. Däremot beskrivs
arbetet ha blivit stillastående i ett fåtal LPO:n på grund av områdenas olika prioriteringar av
brottskategorier.
Arbetet mot sexköp kännetecknas av flera omständigheter som kännetecknar
gräsrotsbyråkratier, däribland ofrivilliga klienter och kroniskt otillräckliga resurser (Lipsky,
2010). De främsta svårigheterna som poliserna lyfter i samband med arbetet mot sexköp är
relaterade till brottsproblematikens egenskaper och brist på resurser. Mot bakgrund av att
både köpare och säljare av sexuella tjänster kan betraktas som ofrivilliga klienter till Polisen,
beskriver poliserna att det är det svårt att nå båda grupperna. Dessutom framhåller de
moraliska avvägningar vid ingripanden där de både ska lagföra sexköpare och ta hänsyn till
säljarnas utsatthet. Vidare är det tydligt att resursfrågan hindrar polisernas arbete mot sexköp
utifrån tiden som behövs för insatser och spaning. Flertalet poliser lyfter även straffskalan
som ett problem då brottet inte prioriteras tillräckligt och därmed får man inte de resurser
man önskar. Detta är framförallt en gemensam ståndpunkt hos eldsjälarna inom arbetet mot
sexköp.
Fortsättningsvis tyder resultaten på att samverkan initieras av, och beror till stor del på,
eldsjälarna. Gällande polisernas upplevelser av den interna samverkan, beskriver de att den i
dagsläget är bristfällig till följd av olika faktorer som exempelvis organisations- eller
personalbrist, varpå en mer frekvent och organiserad kommunikation uttrycks önskvärd.
Även upplevelsen av den externa samverkan präglas av ett behov av förbättrad
kommunikation. Upplevelserna skildrar också en viss okunskap om samverkande aktörers
uppdrag och förutsättningar, samt ett eventuellt bristande förtroende för dessa varpå
samverkan kan gynnas av att bygga upp både kunskap och förtroende för varandra.
Våra resultat pekar även på att det personliga engagemanget har en betydande roll för att
driva arbetet mot sexköp, då ett flertal av poliserna som arbetar mot frågan gör det utifrån
eget initiativ, vilket möjliggörs av deras handlingsutrymme som gräsrotsbyråkrater. Därmed
kan handlingsutrymmet betraktas som en förutsättning för poliserna att verka som eldsjälar.
Konsekvenserna som kan medföras av att det personliga engagemanget har en betydande roll
47
för arbetet mot sexköp är bland annat att arbetet riskerar att blir alltför bundet till eldsjälarna,
vilket kan leda till att arbetet blir stillastående eller får läggas ned om personerna byter tjänst
eller arbetsplats. En ytterligare konsekvens som i framtiden skulle kunna uppstå är kopplade
till att personerna, som vi tidigare benämnt som projektmakare, kan komma att bli symboler
för projektet och därmed omedvetet bidra till en hierarkisk struktur med sig själva på toppen
(Brännberg, 1996:153). Detta kan med tiden leda till att övriga deltagare i arbetet blir
handlingsförlamade utan personerna som driver arbetet från hierarkins topp. Vidare besitter
även projektmakaren en viss makt, som beskrivs kunna leda till effektivt arbete men även
riskera att leda till maktmissbruk, i fel händer (ibid.). Därför är det viktigt att säkerställa att
även andra, mindre erfarna, deltagare får en plattform att uttrycka sig och aktivt ta del av
arbetet mot sexköp, för att motverka risken att deras engagemang dör ut eller hamnar i en
passiv roll utan växande kunskap.
5.2. Rekommendationer till Polisen
Till följd av studiens resultat anser vi att Polisen skulle gynnas av följande
rekommendationer:
● Utse en projektledare inom varje LPO som ansvarar för att ha regelbundna
möten eller diskussionsforum där deltagarna får dela sina åsikter
Resultaten av vår analys av den interna samverkan tyder på att utformningen av den interna
samverkan skulle gynnas av att deltagarna kommunicerar genom organiserade och frekventa
dialoger. Exempelvis kan varje LPO utse en projektledare som ansvarar för att ha
regelbundna möten eller diskussionsforum där deltagarna får dela sina åsikter och lämna tips
till varandra. Fortsättningsvis kan sådana organiserade möten som leds av utvalda
projektledare bidra till att information kring olika fall kan delas och därmed effektivisera
arbetet mot sexköp. Detta kan bidra till ökad kunskap inom alla LPO:s och på så vis
säkerställa att alla kan möta brottsproblematiken med samma kompetensnivå. Detta förslag
skulle även motverka ett annat problem som kom fram under intervjuerna, nämligen att det
inte finns utsedda kontaktpersoner (alt. projektledare) vid respektive LPO. Med organiserade
möten och projektledare från varje LPO, som kan agera som interna kontaktpersoner, skulle
poliserna ha bättre förutsättningar att engagera sig i samverkan samt agera effektivt i arbetet
mot sexköp.
48
● Hålla en mer frekvent och organiserad dialog med externa aktörer och ge
möjlighet till fler kontaktpersoner
Med hänsyn till de problem som beskrivits i vår analys av polisernas upplevelser av extern
samverkan rekommenderar vi, i enlighet med resonemang från teorier inom samverkan, att
det sker en mer frekvent och organiserad dialog med externa aktörer. Mer specifikt kan en
sådan dialog ske genom att Polisen kallar till möten med väsentliga aktörer på en regelbunden
basis, oberoende av insatser såsom Nos Videre. Då externa aktörer har goda möjligheter att se
misstänkta fall av sexköp och kan bidra med gynnsamma tips till Polisen, bör en samordning
av samverkan vara av prioritet inom arbetet mot sexköp. Denna rekommendation är grundad i
enlighet med Lindbergs teori (2009:56), då hon menar att en mer frekvent och organiserad
dialog förväntas kunna bidra till ett gemensamt “sakengagemang”. Vidare rekommenderar vi
även att externa aktörer får möjlighet till fler kontaktpersoner i syfte att kunna lämna tips
effektivt och minimera risken att tipsen inte tas till vara på, då det finns en viss risk i att
aktörer har kontakt med endast en polis, då denne exempelvis kan byta tjänst eller sjukskriva
sig. Samverkan med externa aktörer bör inte vara beroende av polisers individuellt etablerade
nätverk, då detta öppnar upp för en hög sårbarhet. Dessutom kan samverkan gynnas av att det
förs diskussioner, mellan poliser och samverkande aktörer, kring deras ambitioner och
möjligheter i samverkan inom arbetet mot sexköp. På så vis kan kunskapen öka kring varje
aktörs roll i arbetet. Om deltagarna innehar kunskap om respektive aktörs handlingsutrymme
och möjligheter, kan det ge goda förutsättningar för att undvika eventuella konflikter och
istället gynna ett arbete mot realistiska och gemensamt framtagna mål. Detta kan även främja
förtroendet mellan samverkande aktörer då deltagarna får en insikt och förståelse för vad
respektive aktör kan bidra med, i kontrast till att ha orealistiska förväntningar som inte
uppfylls.
● Implementera prostitutionsgrupper, inom varje LPO, som kan agera som
lednings- och samordningsgrupper
Då vi har visat på det personliga engagemangets betydande roll i arbetet mot sexköp och
kartlagt riskerna, såsom att arbetet riskerar att bli stillastående om eldsjälar byter tjänst eller
sjukskriver sig, vill vi rekommendera att poliser som engagerar sig i arbetet även engagerar
sin omgivning och låter arbetet ske i en kollektiv miljö. Med hänsyn till Brännbergs
49
(1996:154) resonemang om hur detta kan ske, kan det underlätta att engagera sin omgivning
om det implementeras kärntrupper. Vi föreslår därför att prostitutionsgrupper, som bör verka
som lednings- och samordningsgrupper, ska finnas inom varje LPO för att underlätta arbetets
utveckling och inspirera genomförandet av insatser. Då vi tidigare nämnt att bemötandet av
offer för människohandel skiljer sig mellan olika områden, ser vi ett behov av att öka
chanserna för en hög kunskapsnivå inom samtliga LPO:n i detta bemötande, men också
generellt i arbetet mot sexköp. Prostitutionsgrupper skulle kunna bidra till en ökad kompetens
men också ge ett forum och en möjlighet för det brinnande engagemanget att sprida sig till
övriga deltagare som initialt inte agerat som eldsjälar. Slutligen skulle implementeringen av
prostitutionsgrupper även kunna bidra till att samma poliser kan arbeta långsiktigt mot
sexhandeln och därmed ha rätt förutsättningar att få förtroende från de utsatta, vilket i
dagsläget beskrivs som svåretablerat av poliserna.
5.3 Förslag till vidare forskning
Mot bakgrund av att det finns en stor kunskapslucka inom polisiära åtgärder mot sexköp i en
svensk kontext, rekommenderar vi att vidare forskning bör fokusera på bredare analyser av
Polisens (och samverkande aktörers) arbete, exempelvis i olika miljöer såsom glesbygd
kontra storstadsmiljöer då brottsproblematiken inte är geografiskt bunden. Vi föreslår även att
vidare forskning bör utforska vilken syn på prostitution som ligger till grund inom
myndigheter som arbetar mot sexhandel. En intressant aspekt vore till exempel att studera om
det finns vissa skillnader bland poliser som väljer att engagera sig mot prostitution och de
som inte gör det. På så sätt kan man möjligen bättre förstå vad som ligger till grund för
engagemanget i arbetet. Eftersom eldsjälar inom Polisen har visat sig ha stor betydelse för
arbetet mot sexköp är det även av intresse att se framtida forskning kring eldsjälars betydelse
för Polisens arbete i övrigt, och vilka konsekvenser det kan medföra.
50
6. Referenser
Björgo, T. (2016). Preventing crime: A holistic approach. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Björk, M. (2012). Den engagerade polisen: Om praktiskt kunnande, kritiska situationer och
robusta organisationer. Daidalos.
Borg, D. (2005). 2000-talets slaveri: Människohandel och dess implikationer för svensk
krishantering. Uppsala Universitet.
Bryman, A. (2012). Social research methods. Oxford university press.
Brännberg, T. (1996). Eldsjälar och projektmakare. I Sahlin, I. (red.) Projektets paradoxer
(ss. 144–157). Studentlitteratur.
Campbell, R., Hubbard, P., Sanders, T., & Scoular, J. (2019). England and Wales. In S. Ø.
Jahnsen & H. Wagenaar (Red.), Assessing prostitution policies in Europe (pp. 31–46).
Routledge.
Clarke, R. V. (1980). Situational crime prevention: Theory and practice. Brit. J. Criminology,
20, 136-147.
Clarke, R. V. (1995). Situational crime prevention. Crime and justice, 19, 91-150.
Dahl, G., & Månsson, S. (2003). Problemorienterat polisarbete. Polismyndigheten i
Värmland.
Dahl, G. & Månsson, S. (2003). Problemorienterat polisarbete. Polismyndigheten i
Värmland.
Danermark, B. (2005). Samverkan-himmel eller helvete? En bok om den svåra konsten att
samverka. Gleerups Utbildning AB.
51
Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., & Wängnerud, L. (2007). Metodpraktikan. Konsten
att studera samhälle, individ och marknad, 3(1), 12-19.
Fjelkegård, L., Franke Björkman, K., & Patel, E. (2022). Köp av sexuella tjänster - En
uppföljning av lagens tillämpning (Rapport 2022:3). Brottsförebyggande rådet.
Folkhälsomyndigheten. (2019). Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i
Sverige 2017. Hämtad från:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/srhr2017-rapport?pub=60999
Forsberg, M., Isaksson, M., Rangmar, J. (2020). Psykosociala insatser till köpare av sexuella
tjänster: En begränsad kartläggande litteraturöversikt. Göteborgsregionen.
Forsman, M. & Korsell, L. E. (2008). Sexuell människohandel: en fråga om tillgång och
efterfrågan. Brottsförebyggande rådet (BRÅ).
Holmström, C., & Skilbrei, M. L. (2008). Prostitution i Norden: forskningsrapport. Nordiska
ministerrådet.
Hubbard, P., Matthews, R., & Scoular, J. (2008). Regulating sex work in the EU: prostitute
women and the new spaces of exclusion. Gender, Place & Culture, 15(2), 137-152.
IMS. (2008). Interventioner mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål: En
systematisk kartläggning med kompletterande intervjuer av svenska insatser. (Institutet för
utveckling av metoder i socialt arbete, 2008-112-4). Stockholm: Socialstyrelsen.
Jämställdhetsmyndigheten. (2021a). Prostitution och människohandel. Hämtad från:
https://jamstalldhetsmyndigheten.se/mans-vald-mot-kvinnor/prostitution-och-manniskohande
l/
Jämställdhetsmyndigheten. (2021b). Prostitution och människohandel - Slutredovisning av
uppdrag att stärka arbetet mot att barn och unga respektive vuxna utnyttjas i prostitution och
människohandel, samt kartlägga omfattningen av prostitution och människohandel (Rapport
2021:23). Hämtad från:
52
https://jamstalldhetsmyndigheten.se/media/impbhoid/rapport-prostitution-och-manniskohand
el-2021-23-pdf.pdf
Knutsson, J. (1998). Situationell brottsprevention. Svensk Juristtidning, 83, 230-256.
Kvale, S. (2008). Doing Interviews (Qualitative Research Kit). London: SAGE Publications.
Langford, M., & Skilbrei, M.L. (2022). Branding the Nordic model of prostitution policy. I H.
Byrkjeflot, L. Mjøset, M. Mordhorst, & K. Petersen (Red..), The Making and Circulation of
Nordic Models, Ideas and Images (pp. 165–191). Routledge.
Levy, J. (2014). Criminalising the purchase of sex: Lessons from Sweden. Routledge.
Liljegren, A., Berlin, J., Szücs, S., & Höjer, S. (2021). The police and ‘the
balance’—managing the workload within Swedish investigation units. Journal of Professions
and Organization, 8(1), 70-85.
Lindberg, K. (2009). Samverkan (1. uppl. ed.). Liber.
Lipsky, M. (2010). Street-level bureaucracy: Dilemmas of the individual in public service.
Russell Sage Foundation.
NMT. (2022). Regionkoordinatorer. Hämtad från:
https://www.nmtsverige.se/om-oss/regionkoordinatorer
Olsson, N. (2021a). Brott och skam: stigmans betydelse vid rättsfall om köp av sexuella
tjänster. I J ohansson, I., Ljungberg, E., Olsson, N., Rydström, J., Starke, M., Vuolajarvi, N.,
Östergren, P. (Red.). Sex mot ersättning: säljare, köpare, makt och moral. Studentlitteratur.
Olsson, N. (2021b). The implementation of Sweden’s prostitution law at the local level.
Journal of Social Work, 21(3), 353–373. https://doi.org/10.1177/1468017320911352
53
Palm, K. (2008). Det riskabla engagemanget – Om regenerativ utveckling av mänskliga
resurser, eldsjälar och ledarskap i radikal utveckling. Doktorsavhandling. Stockholm:
Kungliga Tekniska Högskolan.
Philips, Å. (1988). Eldsjälar - En studie av aktörskap i arbetsorganisatoriskt
utvecklingsarbete. Doktorsavhandling. Stockholm: Handelshögskolan
Phillips, S. W. (2016). Police discretion and boredom: What officers do when there is nothing
to do. Journal of Contemporary Ethnography, 45(5), 580-601.
Polisen. (2019). Människohandel – polisens arbete. Hämtad från:
https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/manniskohandel/
Polisen. (2020a). 42 sexköpare gripna i insats | Polismyndigheten. polisen.se.
https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/oktober/42-sexkopare-gripna-i-insats/
Polisen. (2020b). Polisregion Stockholm satsar på att öka den lokala närvaron. Hämtad från:
https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/februari/omradespoliser--arbetar-lokalt-och-brottsfore
byggande/
Polisen. (2021). Styrning av polisen | Polismyndigheten. polisen.se. Hämtad från:
https://polisen.se/om-polisen/uppdrag-och-mal/styrning-av-polisen/
Polismyndigheten. (2019). Människohandel för sexuella och andra ändamål: Lägesrapport
20. Polismyndigheten, Nationella Operativa Avdelningen. Hämtad från:
https://www.nmtsverige.se/publikation/manniskohandel-sexuella-och-andra-andamal-2
Polismyndigheten. (2021). Människohandel för sexuella och andra ändamål: Lägesrapport
22. Polismyndigheten, Nationella Operativa Avdelningen. Hämtad från:
https://www.nmtsverige.se/publikation/manniskohandel-sexuella-och-andra-andamal-4
Prop. 2021/22:231. Skärpt syn på våldtäkt och andra sexuella kränkningar.
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2022/04/prop.-202122231/
54
Radman, K., & Skaresund, R. (2009). Lägg på ett kol eller brinn ut! : En studie kring
eldsjälar och socialt stöd (Dissertation). Hämtad från:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hv:diva-1829
Rikskriminalpolisen. (2004). Människohandel för sexuella ändamål: Lägesrapport 6.
(Rapport 2004:2)
Rosentel, K., Fuller, C., Bowers, S., Moore, A., & Hill, B. (2021). Police Enforcement of Sex
Work Criminalization Laws in an “End Demand” City: The Persistence of Quality-of-Life
Policing and Seller Arrests. Archives of Sexual Behavior, 50(5), 1973-1990.
SOU 2010:49. Förbud mot köp av sexuell tjänst: En utvärdering 1999–2008.
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2010/07/sou-201
049/
Svedemyr, F. (2020). Regional insats mot prostitution | Polismyndigheten. Polisen.se.
Hämtad från:
https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/september/regional-insats-mot-prostitution/
von Sydow, A. (2021). Polisens insats: 42 personer togs för sexköp. Göteborgs-Posten.
Hämtad från:
https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/polisens-insats-42-personer-togs-f%C3%B6r-
sexk%C3%B6p-1.59499474
Wagenaar, H. (2019). Introduction: European policy overview. In S. Ø. Jahnsen & H.
Wagenaar (Red.), Assessing prostitution policies in Europe (pp. 1–28). Routledge.
55
7. Bilagor
Bilaga I. Intervjuguide
Bakgrund
➢ Vad är din nuvarande tjänst inom Polisen?
➢ Hur länge har du jobbat inom Polismyndigheten?
➢ Vilket LPO tillhör du?
➢ Deltog du i insatsen Nos Videre?
➢ Kan du beskriva hur ditt deltagande ser ut i Polisens arbete mot sexköp?
Problem & arbetsmetoder
➢ Skulle du kunna berätta hur ett arbetspass som involverar arbete mot sexköp kan se
ut?
➢ Skulle du kunna beskriva om, och i sådana fall hur, man arbetar förebyggande mot
sexköp i ditt LPO?
➢ Tror du det finns andra aktörer som skulle kunna arbeta förebyggande mot detta?
➢ Utifrån din synpunkt, vilka är svårigheterna inom arbetet mot sexköp?
➢ Upplever du att du har de förutsättningar du behöver för att arbeta mot sexköp?
➢ Anser du att Nos Videre och liknande insatser har förändrat ert sätt att arbeta mot
sexköp?
➢ Har det gjorts fler organiserade insatser mot sexköp, sedan Nos Videre, i ditt LPO?
➢ Arbetar ni med att erbjuda hjälp till de prostituerade, och isåfall hur?
56
Samverkan mellan LPO:s
➢ Hur skulle du beskriva relationen till andra LPO:s i samband med arbetet mot
sexköp?
➢ Upplever du att det har skett några förändringar inom samverkan mellan LPO:s mot
sexköp sedan Nos Videre?
➢ Vilka problem eller hinder upplever du finns inom samverkan mellan de olika
LPO:erna i arbetet mot sexköp?
➢ Finns det några fördelar med samverkan mellan LPO:s i arbetet mot sexköp?
➢ När det kommer till samverkan med externa aktörer, vilken betydelse upplever du att
samverkan har i arbetet mot sexköp?
Avslutning
➢ Finns det något du skulle vilja tillägga som vi inte tagit upp under intervjun?
➢ Finns det någon annan som du tycker det vore bra om vi pratade med? Kollegor som
skulle passa att ha med i studien, och som du skulle kunna förmedla kontaktuppgifter
till?
57
Bilaga II. Informationsbrev
Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap
Information om att delta i forskningsprojektet Nos Videre 2.0 - en
kriminologisk analys av Polisens arbete mot sexköp
Detta är en förfrågan om du vill delta i forskningsprojektet Nos Videre 2.0 - en kriminologisk analys
av Polisens arbete mot sexköp. I det här dokumentet får du information om studien och om vad det
innebär att delta.
Vad innefattar studien och varför efterfrågas mitt deltagande?
Nos Videre är en riktad polisinsats mot sexköp som ägde rum i Göteborg under hösten 2020. Syftet
med denna studie är att analysera Polisens fortsatta arbete mot sexköp efter insatsen, med fokus på
samverkan mellan lokalpolisområden i Storgöteborg. Studien kommer att genomföras i Göteborg
och vi önskar komma i kontakt med dig som deltagit i insatsen Nos Videre och/eller på ett eller
annat sätt har en arbetsroll som innefattar arbete mot sexköp i PO Storgöteborg.
Hur går studien till?
Studien är ett examensarbete på avancerad nivå som en del av masterprogrammet i kriminologi vid
Göteborgs Universitet. Den kommer att genomföras med hjälp av intervjuer under mars 2022,
med frågor som berör din erfarenhet av arbetet mot sexköp. Intervjun beräknas ta ungefär 60
minuter. Det är viktigt att intervjun sker i ostörd miljö, på en tid och plats som Du själv bestämmer
(fysiskt eller digitalt). Intervjun kommer sedan att spelas in och skrivas ut i text.
Vad händer med mina uppgifter?
Den information som Du lämnar kommer att behandlas säkert och förvaras så att ingen obehörig
kommer att få ta del av den, och kommer att redovisas med hänsyn till din integritet och
kondentialitet. Detta innebär att Du bestämmer hur Du vill benämnas i arbetet. Inspelningen
58
samt transkriberingen av intervjun kommer endast vara åtkomlig för författarna och ansvarig
handledare. Resultatet kommer dels att presenteras i samband med ett seminarium där
kurskollegor, lärare och yrkesverksamma kommer att delta och även i form av ett skriftligt
examensarbete. När examensarbetet är godkänt kommer det att nnas tillgängligt i en databas vid
Göteborgs Universitet. Efter godkänd examination kommer inspelningarna och transkriberingarna
från intervjuerna att raderas. Önskar Du ta del av examensarbetet kommer Du att kunna få en
kopia av arbetet skickat till dig digitalt via mejl.
Deltagandet är frivilligt
Deltagandet är helt frivilligt och Du kan när som helst avbryta din medverkan utan närmare
motivering. Du kan även välja att avstå att svara på frågor under intervjuns gång utan vidare
förklaring och istället gå vidare till nästa fråga.
Vi frågar härmed om Du vill delta i denna studie. Vid intresse, vänligen kontakta oss
genom att maila till:
[kontaktuppgifter borttagna i bilagan]
Ansvariga för studien
Ansvariga för studien är Petronella Askenbom och Roxanne Hirvonen samt handledare Christel
Backman (universitetslektor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs
Universitet). Vid frågor om studien är Du välkommen att höra av dig till någon av oss.
59
Bilaga III. Samtyckesformulär
Samtycke till att delta i forskningsprojektet Nos Videre - En kriminologisk analys
av Polisens och samverkande aktörers insats mot sexköp
Jag har läst och förstått den information om studien som anges i dokumentet ”Informationsbrev”.
Jag har fått muntlig och skriftlig information samt fått möjligheten att ställa frågor. Mitt
deltagande är helt frivilligt och jag kan när som helst avbryta mitt deltagande i studien utan att ange
något skäl.
Min underskrift nedan bekräftar att jag väljer att delta i studien och att jag godkänner att
författarna behandlar uppgifterna i enlighet med informationen som angetts i informationsbrevet.
………………………………………
Underskrift
…………………………………… …………………………………………..
Namnförtydligande Ort och datum
Vid frågor är Du välkommen att höra av dig till oss.
60