DET FÖRSTÄRKTA STRAFFSKYDDET Rättsvetenskaplig, lagteknisk och praktisk problematisering av det förstärkta straffskyddet i 17:2 BrB och av ärekränkningsbrotten mot offentliga funktionärer Juridiska institutionen på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet Juris Kandidatprogrammet Examensarbete 30 högskolepoäng i straffrätt Författare: Ellen Runebjörk Handledare: Gösta Westerlund 2 FÖRORD Efter mer än sju års bananskalsglidande in och ut i korridorerna på Handelshögskolan i Göteborg, med mellanlandningar i bland annat Sydafrika, Brasilien och Kina är jag änt- ligen på väg att lämna in. Jag vill framföra ett stort tack till min handledare Gösta Westerlund som både inspirerat mig till mitt uppsatsämne, samt med sin gedigna kunskap bidragit med värdefulla syn- punkter och upplysningar. Jag tackar också Stefan Bergquist vid åklagarmyndigheten i Göteborg som medverkat i en intervju för att dela med sig av perspektivet på den prak- tiska juridiska verkligheten. Vidare vill jag passa på att tacka min mamma och pappa Bodil och Carl-Gunnar Rune- björk, för att de lånat ut en slant här och var när CSN varit snåla mot mig och för att de, trots att de är gamla försoffade 40-talister, haft ganska kloka saker att lära mig under årens lopp. Jag tackar likaså min kära farmor Mille, för att jag fått ärva hennes sisu. Framförallt vill jag tacka Martin Leterius. Efter mina strapatser på andra sidor av jord- klotet gav han mig en anledning till att rota mig i Göteborg och avsluta mina studier fastän det kändes som ett omöjligt uppdrag. Han har lyssnat på mina klagosånger när energin har trutit, stigit upp mitt i natten och hjälpt mig när datorn vägrat lyda och kokat för starkt kaffe när min kropps koffeinhalter legat på en farligt låg nivå. Men mest av allt har han trott på mig när inte ens jag själv gjort det. Därför vill jag också tacka mig själv, för att jag nu befinner mig i en situation där jag får skriva ett förord till mitt examensar- bete. 3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. UTFORMNING AV UPPSATSEN 9 1.1 Inledning 9 1.2 Syfte 9 1.3 Metod 10 1.4 Disposition 10 1.5 Problemformuleringar och frågeställningar 11 1.6 Avgränsningar 12 2. DEN HISTORISKA KONTEXTEN 13 2.1 Principer och tankegångar i förarbetena 13 2.1.1 Utvecklingen fram till 1930 13 2.1.2 Thyréns förberedande utkast till ny strafflag 14 2.1.3 Straffrättskommitténs reformarbete 14 2.1.4 1948 års strafflagsrevision 16 2.1.5 Brottsbalkens ikraftträdande 17 2.2 Ämbetsbrottsreformen 1975 18 2.2.1 Inledning 18 2.2.2 Kritik 18 2.2.3 Tankegångar 19 2.2.4 Förändringar 20 3. DET FÖRSTÄRKTA STRAFFSKYDDETS ÄNDAMÅLSENLIGHET 21 3.1 Inledning 21 3.2 Straffrättsideologier och brottsideologier 21 3.2.1 Kommentarer 23 4 3.3 Straffrättsliga principer 23 3.3.1 Kommentarer 24 3.4 Straffrättsliga värderingar och skyddsintresset 24 3.4.1 Straffvärdebedömning 25 3.4.2 Kommentarer 27 3.5 Straffprocessens funktion och fastställandet av straffsatser 28 3.5.1 Kommentarer 29 3.5.2 Etiska krav 30 3.5.2.1 Kommentarer 30 4. MYNDIGHETSUTÖVNING I STRAFFRÄTTSLIG BEMÄRKELSE 31 4.1 Inledning 31 4.2 Innebörden av myndighetsutövning 31 4.2.1 När myndighetsutövning är förhanden 33 4.2 Oriktig myndighetsutövning 34 4.2.1 Missbruk av myndighetsutövning 34 4.3 Gränsdragningen mellan riktig och oriktig myndighetsutövning 35 4.4 Myndighetsutövning i 17:2 BrB 36 4.5 Den utökade personkretsen i 17:5 BrB 37 4.5.1 Den särskilda föreskriften 37 4.5.2 Är eller har varit kallade att biträda förrättningsman vid åtgärd som innebär myndighetsutövning 38 5. DEN MATERIELLA REGLERINGEN I 17:2 39 5.1 Straffbudet i 17:2 39 5.1.1 Brottets förövande 40 5 5.2 REKVISITEN i 17:2 BrB 41 5.2.1 Lidande, skada, annan olägenhet och otillbörligen 41 5.2.1.1 Otillbörligen 41 5.2.1.2 Lidande 43 Rättsfall 44 5.2.1.3 Skada 45 Rättsfall 46 5.2.1.4 Annan olägenhet 46 5.3 Hämnas, tvinga, hindra 47 5.4 Hot om företagande av sådan gärning 48 Rättsfall 49 5.5 Gränsdragningsproblem 49 5.5.1 Våld eller hot mot tjänsteman 49 Rättsfall 50 5.5.2 Våldsamt motstånd 50 5.6 Gränsdragningen i gradindelningen 51 5.6.1 Betydelsen av tjänsteställningen 52 5.7 Fullbordandetidpunkten 53 5.7.1 Angreppsfallet 54 5.7.2 Hotfallet 55 Rättsfall 56 5.8 Försök och förberedelse 57 6. RELEVANTA STRAFFBESTÄMMELSER I ANDRA LAGRUM 57 6.1 Inledning 57 6.2 Kapitel 4 BrB 58 6.2.1 Olaga tvång 58 6.2.1.1 Gränsdragningsproblem 59 6 Rättsfall 60 6.2.2 Ofredande 60 6.2.2.1 Gränsdragningsproblem 61 6.2.2.2 Konkurrens 62 Rättsfall 63 Rättsfall 64 6.3 Kapitel 5 BrB 64 6.3.1 Inledning 64 6.3.2 Förtal och grovt förtal 65 6.3.2.1 Försvarlighetsbedömning och intressekollision 66 6.3.2.2 Om sanningsbevisningen och skälighetsbedömningen 67 6.3.2.3 Lämnande och spridande av uppgift 68 Rättsfall 70 6.3.3 Förolämpning 70 6.3.3.1 Gränsdragningsproblem 71 Rättsfall 71 6.3.3.2 Konkurrens mellan 5 kap BrB och andra lagrum 71 7. KONKURRENS 72 7.1 Inledning 72 7.2 Allmänt om terminologin 74 7.2.1 Regelkonkurrens och gärningskonkurrens 74 7.2.2 Interferens, subsidiaritet och konsumtion 74 7.2.3 Brottskonkurrens 75 7.2.4 Olikartad brottskonkurrens 76 7.2.5 Olikartad och verklig lagkonkurrens 76 7.2.6 Specialitet, exklusiv lagkonkurrens och alternativitet 78 7.3 Konkurrensfrågor i 17 BrB 79 7.3.1 Vägledning från förarbeten och doktrin 79 7.3.2 Konkurrens mellan 17:2 BrB och andra lagrum 81 7 8. INKONSEKVENSER I STRAFFBESTÄMMELSERNA 84 8.1 Den vaga brottsbeskrivningen i 17:2 BrB 84 8.2 Ärekränkningsbrott mot tjänsteman, delvis i förhållande till 17:2 BrB 85 Rättsfall 87 8.2.1 Förtal och missfirmelse mot tjänsteman 87 Rättsfall 87 8.2.2 Förolämpning och missfirmelse mot tjänsteman 90 Rättsfall 90 8.2.2.1 Skadestånd 91 Rättsfall 92 8.2.3 Diskussion och analys 93 8.3 Ärekränkning, ofredande eller förgripelse mot tjänsteman? 95 Rättsfall förgripelse mot tjänsteman 96 Rättsfall ofredande 97 8.3.1 Diskussion och analys 98 8.4 Olaga tvång och förgripelse mot tjänsteman 100 8.4.1 Tvång genom hot 100 Rättsfall 101 8.4.1.2 Diskussion och analys 101 8.4.2 Begreppet vanmakt i 4:4 i förhållande till begreppet vanmakt i 17 kap BrB 102 8.4.2.1 Diskussion och analys 104 8.5 Den abstrakta straffskalan i 17:2 BrB och straffrättspolitiken 105 8.5.1 En praktikers synsätt 107 9. SLUTSATSER OCH UTBLICKAR 107 8 9.1 Ärekränkning av offentliga funktionärer 107 9.2 Ofredande av offentliga funktionärer 108 9.3 Olaga tvång mot offentliga funktionärer 110 10 STRAFFVÄRDE, STRAFFMÄTNING OCH PÅFÖLJDSVAL 111 10.1 Inledning 111 10.2 Allmänt 111 10.3 Senaste decenniers utveckling 112 10.4 Straffmätning och påföljdsval i praktiken 113 10.5 Betydelsen av den offentliga funktionärens tjänsteställning 114 10.6 Straffmätning och påföljdsval i 17:2 BrB 115 10.7 Betydelsen av gärningsmannens attityd 116 10.8 En kort kommentar från en praktiker 118 10.9 Diskussion och analys 118 11. SLUTSATS OCH UTBLICKAR 119 12. SAMMANFATTNING 121 FÖRKORTNINGAR 126 KÄLLFÖRTECKNING 127 9 1. UTFORMNING AV UPPSATSEN 1.1 Inledning 17 kap BrB kriminaliserar gärningar som på något sätt riktar sig mot intresset av att all- män verksamhet, vid myndighetsutövning, inom rättsväsende och vid röstning i allmänt ärende skall få fortlöpa ostört.1 Däri innevarande 1-5 §§ uttrycker principen om det för- stärkta straffskyddet för dem som har att utöva offentligrättsliga befogenheter. I 17:2 BrB återfinns straffbudet förgripelse mot tjänsteman. Detta lagrum straffar gärningar som redan lagförts i andra straffbestämmelser i BrB, såsom i t.ex. 4 kap BrB, vilket be- ivrar olaga tvång och ofredande mot enskild. 5 kap BrB bestraffar förolämpnings- samt förtalsbrottet, då det riktar sig mot enskild. Min uppsats kommer utifrån principen om det förstärkta straffskyddet att behandla 17:2 BrB i paritet med samma konkreta gär- ningar som straffbeläggs i 4 kap BrB, samt analysera ifrågavarande princip i förhållande till brotten i 5 kap BrB. 1.2 Syfte Jag har författat detta arbete med intentionen att söka reda ut gränsdragningsproblemati- ken avseende de åtalsrubriceringar som uppkommit i praxis, samt undersöka huruvida lagrummens straffsatser kan anses vara inkonsekventa i förhållande till 17:2 BrB och det förstärkta straffskyddet. Nedan följer en uppställning med problemformuleringar och åtföljande frågeställningar som jag fördjupat mig i. Syftet är att försöka tolka nu gällan- de rätt och i viss mån förklara vari denna eventuella inkonsekvens ligger, samt svara på hur rättstillämparen borde angripa frågan med beaktande av det förstärkta straffskyddet och förekommande övriga motställda principer. 1 Jareborg, Brotten III s. 98 10 1.3 Metod Detta arbete är i stor mån baserad på studier av förarbeten, doktrin och rättsfallsanalyser. Jag har även undersökt påföljsdspraxis och intervjuat en åklagare, för att höra hur han i sin praktiska verklighet förhåller sig till straffbudet i 17:2 BrB. 1.4 Disposition För att närmare kunna ifrågasätta gällande rätt har jag behövt skaffa mig en uppfattning om upprinnelsen till den, varför jag inledningsvis går igenom den historiska kontexten av de straffbud som har mest relevans för denna uppsats, nämligen straffbestämmelserna om förgripelse mot tjänsteman och den numera upphävda bestämmelsen om missfirmel- se mot tjänsteman. Den mest utförliga källan till straffbudens bakomliggande principer finner man i offentligt tryck, varför jag utförligt kommer att redogöra för detta i avsnitt 2. Därefter anför jag i avsnitt 3 överskådligt en uppställning av kriminalrättsliga ideolo- giers och principers synsätt på straffrätten ur ett rättsvetenskapligt perspektiv, då dessa verkar vägledande på författandet av lagtext. För att underlätta förståelsen för när skydd enligt 17:2 BrB aktualiseras tydliggör jag begreppet myndighetsutövning i straffrättslig bemärkelse i avsnitt 4. Därnäst redogör jag utförligt för det materiella regelverket i 17:2 BrB i avsnitt 5, samt i mindre utförlig mån, för stadgandena i 4 och 5 kap, i avsnitt 5. Vidare skisserar jag översiktligt upp konkurrensläran i avsnitt 6, varefter jag applicerar den i förevarande sammanhang. I avsnitt 8 skildrar jag genom diskussion och analys de ifrågakommande gränsdragningsproblem och inkonsekvenser jag tycker mig se. I åtföl- jande avsnitt 9 anför jag mina slutsatser och utblickar, vad gäller uppsatsen i denna del. Därpå återkommer en analys över gärningars straffvärde i förhållande till straffmätning och påföljdsval i avsnitt 9. Avslutningsvis, i avsnitt 11, redogör jag för mina eventuella slutsatser anknutna till avsnitt 9, samt ett de lege ferenda perspektiv vad avser påföljds- delen. 11 1.5 Problemformuleringar och frågeställningar I arbetet med denna uppsats har jag stött på flertalet problem. För att underlätta över- skådligheten för läsaren följer härmed en uppställning på dessa med tillhörande fråge- ställningar: 1) Problemformulering: Den numera upphävda bestämmelsen om missfirmelse mot tjänsteman straffbelade för- olämpnings- och förtalsbrottet mot tjänsteman, varpå högsta straffet var fängelse i högst sex månader. Numera skall för sådant brott åtal väckas för förolämpning enligt 5:3 BrB, eller för förtal enligt 5:1 BrB. I dessa paragrafer stadgas, om gärningarna inte är att anse såsom grova, endast bötesstraff. Frågeställning: Vad får detta för konsekvenser med avseende på det förstärkta straffskyddets princip? Westerlund har i sin avhandling förespråkat att stadgandet missfirmelse mot tjänsteman borde återiföras i BrB, i första hand i förhållande till att förolämpningsbrottet av normalgraden endast är förenat med böter. Jag kommer att analysera hans ställningsta- gande även i förhållande till förtalsbrottet. 2) Problemformulering: Flertalet gärningar som ingår i straffbudet i 17:2 BrB är straffbara såsom ofredande, ifall de riktas mot enskild. Om en gärningsman spottar på en tjänsteman har förfarandet i praxis rubriceras antingen som förgripelse mot tjänsteman eller ofredande. Normalgra- den av förgripelse mot tjänsteman har som högsta straff fängelse i sex månader medan det högsta fängelsestraffet i ofredandeparagrafen är ett år. Vid en närmare analys av de uppställda rekvisiten i 17:2 BrB framgår emellertid att den korrekta bedömningen av för- farandet torde vara förolämpning, vilken endast stadgar böter. Frågeställningar: Överensstämmer detta tillvägagångssätt med lagstiftarens intentioner och kan det leda till att en tjänstemans förstärkta straffskydd åsidosätts även i denna del? Skall spottande på en offentlig funktionär anses ingå i 17:2 BrB oaktat det inte ger någon av de i be- 12 stämmelsen uppställda effekterna? Borde högsta straffet för förgripelse mot tjänsteman höjas för att bättre tillgodose ovan uppkomna situation? 3) Problemformulering: I 17:2 BrB straffas även sådana gärningar som avses i 4:4 BrB, när de riktar sig mot en tjänsteman i hans myndighetsutövning. Högsta straffet för olaga tvång är fängelse i två år medan normalgraden för förgripelse mot tjänsteman är fängelse i sex månader. Att försätta en tjänsteman i vanmakt ingår i tolkningen av våldsbegreppet i 4:4 2 st BrB. Jag skall beakta nu sagda i relation till hur våldsbegreppet står sig i förhållande till 17:2 BrB. Frågeställning: Vad kan konsekvensen av den högre straffskalan i 4:4 BrB bli i förhållande till 17:2 BrB? Vilka slutsatser kan man dra av Westerlunds tolkning av våldsbegreppet i 17:1 BrB vid en jämförelse av 4:4 2 st BrB? 1.6 Avgränsningar För att få en fullständig förståelse för gränsdragningen mellan straffbudet i 17:1 och 17:2 och till viss del 17:4 BrB, krävs genomgripande bakomliggande förståelse för vad som inbegrips i nyss nämnda lagrum. Jag kommer att beröra straffbuden i 17:1 BrB och 17:4 BrB endast översiktligt. Konkurrensreglerna som gör sig gällande vid tillämpningen av 17:2 BrB är strukturellt och förståelsemässigt komplicerade. Emellertid har dessa rele- vans för min uppsats, varför jag kommer att redogöra för den summariskt men inte ytter- ligare fördjupa mig. Av utrymmesskäl. kommer jag inte att behandla uppsåtsläran eller de villfarelsebegrepp som skulle kunna vara intressanta att belysa i förhållande till 17:2 BrB och ej heller gör jag en analys av de eventuella ansvarsfrihetsgrunder, som skulle kunna åberopas. Vidare kommer jag helt utlämna reglernas tillämplighet inom den mili- tära sektorn och en komparativ jämförelse med internationell rätt kommer att lämnas därhän. 2. DEN HISTORISKA KONTEXTEN 13 2.1 Principer och tankegångar innan 1971 2.1.1. Utvecklingen fram till 1930 De brottstyper som idag återfinns i 13-22 kap BrB betecknades i sin helhet, fram till slu- tet av 1700-talet, som majestätsbrott. Vid denna tidpunkt uppkom ett behov av att i både teori och lagstiftning indela innevarande brott, vilket till att börja med skedde genom att förräderibrott gentemot staten, och angrepp mot monarken, eller honom närstående, där anfallet saknade förrädligt uppsåt, utmönstrades. Sedermera tillkom grupperingarna brott mot statens yttre säkerhet, brott mot främmande stat; såsom innebärande fara för den egna staten och brott mot statens organisation. Trots dessa avgränsningar kvarstod emel- lertid ett stort och viktigt område av brott mot staten eller mot allmänheten. Den teore- tiska ambitionen var att göra en åtskillnad mellan de brott mot staten som inte kunde ses som brott mot enskild. Straffbestämmelserna skulle sålunda endast avse de verkliga brot- ten mot staten, d.v.s. mot samhället i dess egenskap av organiserat.2 Straffet för de brottliga gärningar som innefattade angrepp å ämbetsmän skärptes under 1600-talet och i 1734 års missgärningsbalk hade synen på dessa brott blivit ännu sträng- are. I förarbetena till denna balk förekom förslag på särskiljda straffbestämmelser för angrepp mot olika kategorier ämbetsmän beroende på vilken ställning dessa innehade. Till en början innehöll förslagen en uppfattning om att straffskyddet för ämbetsmännen förutsatte deras tjänstehandlingars rättsenlighet, men detta synsätt försvann efter 1723.3 Emellertid uppkom 1832, i ett första förslag till 1864 års strafflag, den då jämförelsevis radikala åsikten att “åt alla allmänna organ, utan avseende på skillnaden mellan ämbets- man och tjänsteman giva samma straffskydd“.4 Vid genomläsning av då gällande lag framgår emellertid att differentieringen mellan högre och lägre befattningshavare allt- jämt kvarstod och frågan om huruvida en angripen ämbetsman agerat rättsenligt eller ej 2 SOU 1930:24 s. 11-70 3 A.a. s. 195-197 4 A.a. s. 202-203 14 vann heller inte insteg i avfattningen av 1864 års strafflag.5 2.1.2 Thyréns förberedande utkast till ny strafflag Professor Johan C. W. Thyrén påbörjade arbetet med att reformera 1864 års strafflag i 1930 års förarbete. Dennes principer och tankegångar kring indelningen av den svenska strafflagstiftningen avseende vissa brott i nuvarande13-22 kap BrB täcktes av dåvarande motsvarande bestämmelser i i 10 kap, 3 kap 9-11 §§ samt 22 kap 6 § SL. Thyrén ville disponera bestämmelserna genom att särskilja de ifrågavarande angreppen beroende på vad som var brottsobjektet och vad som var brottssubjektet. Delvis utmönstrade han brottstypen beroende på antalet gärningsmän, själva gärningen och syftet med denna. Dessa faktorer var enligt Thyréns uppställning avgörande för var bestämmelserna skulle inordnas. I anslutning härtill kan nämnas att brotten mot allmän verksamhet samsades med straffbestämmelserna om uppror, upplopp och uppvigling i dåvarande 10 kap SL.6 2.1.3 Straffrättskommitténs reformarbete Straffbudet om förgripelse mot tjänsteman återfann inte i 1864 års strafflag. Delvis mot- svarande gärningar, som idag straffas i 17:2 BrB, återfanns i SL 10 kap. Allmänna funk- tionärer skyddades dock mot tvång eller hämnd endast då de utsattes för våld eller annan misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig gärning. I och med utvidgningen av vittnesskyddet i 11:8 SL, som kom att avse även åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada eller hot om företagande av sådana åtgärder år 1935, framställde riksdagen en begäran till regeringen om utvidgning av skyddet även för ämbetsmän samt innehavare av offentligt uppdrag.7 1937 års straffrättskommitté fortsatte Thyréns reformarbete av strafflagen och lade 1944 fram sitt betänkande om brott mot staten och allmänheten. Grundprincipen bakom över- synen var Thyréns tankar om att dela in brotten i fyra huvudgrupper; brott mot staten, 5 SOU 1930:24 s. 236 6 A.a. s. 16, 27 och 47 7 SOU 1940:20 s. 206, SOU 1944:69 s. 312, Rskr 1935:289 15 brott mot allmänheten, brott mot enskild person och brott mot enskilds förmögenhet.8 Vad avsåg ämbetsmannabrotten föreslog Thyrén straff för både våld å person och hot om sådant våld. Denna utvidgning genomfördes i 1 § i straffrättskommitténs förslag vari våld å person likställdes med hot som innebar trängande fara. Thyrén förslag om straff för den som på annat sätt sökte tvinga eller hindra allmänt organ i utövningen av dess verksamhet genomfördes i viss mån av straffrättskommittén i 2 § genom att beskrivning- en på våldsamt motstånd gjordes mera omfattande.9 Straffrättskommittén påpekade i 1944 års betänkande rörande tjänstemissfirmelse, att Thyrén inte behandlade ärekränkning mot ämbetsman i förevarande sammanhang utan såsom kvalifikation av vanlig ärekränkning. Kommittén menade att en motsvarighet till missfirmelsebrottet i 10:2 SL borde bibehållas som ett särskilt brott, vari den uttalade att "skydd erfordras ej blott för de enskilda ämbetsmännen utan även för själva institutio- nerna". Straff för tjänstemissfirmelse skulle enligt straffrättskommitténs förslag drabba den som talade eller skrev smädligen eller som förgrep sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller annat organ som ägde besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon som i 1 § avsågs i eller för hans syssla. Straffbara var de gärningar som riktade sig mot en enskild person och antingen innefattade förtalsbrott enligt dåvarande SL 16:7 eller 8 § eller också förolämpningsbrott enligt SL 16:9 eller 11 §. Straffrättskommittén anförde också att Thyrén i motsats till gällande lag inte särskilt nämnde hotelser. Dessa, skulle enligt Thyrén, bli straffbara såsom tjänstemissfirmelse endast i den mån de föll under brottsbeskrivningen i SL 16:9 eller 11 §. Hot om förtal föll inte under 3 § i straffrätts- kommitténs förslag men kunde däremot vara ett typiskt exempel på förgripelse mot äm- betsman enligt 4 §.10 Kommitténs tanke var att bestämmelsen om förgripelse å ämbets- man skulle komplettera missfirmelsebrotten. I 1944 års betänkande uppmärksammades vidare att den brottsliga avsikten inte alltid behövde vara inriktad på tvång utan även kunde gå ut på hämnd, varför den hemställda lagtexten löd “till skydd mot tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse”. 8 SOU 1944:69 s. 45 9 A.a. s. 178-181 10 SOU 1944:69 s. 176-177 16 2.1.4 1948 års strafflagsrevision Straffrättskommitténs föreslag byggde på tanken att varje gärning, som medförde ett li- dande, en skada eller en olägenhet, om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en så- dan gärning skulle drabbas av straff, om det i paragrafen angivna syftet ansågs föreligga. I 1948 års proposition framkom att JK mot detta anmärkt att "straffbudet till en del syntes ha straffbelagt handlingar, beträffande vilka något starkare behov av kriminalisation icke gjort sig gällande".11 Brottsbeskrivningen ansågs m.a.o. vara för vag. Föreningen Sveriges Häradshövdingar delade justitiekanslersämbetets invändningar, och uttalade att "även om det fick anses berättigat att ett visst skydd bereds ämbetsman också i andra fall än som avses i 1 - 3 §§ i kommittéförslaget, det likväl knappast kan anses erforderligt att utsträcka detta skydd så långt som här sker". Departementschefen fann emellertid att uttrycket otillbörligen var väl lämpat, då an- grepp å ämbetsman, vid en prövning i det enskilda fallet, skulle kunna anses vara legi- tim.12 Straffrättskommitténs föreslagna straffmaximum utsattes också för kritik av Före- ningen Sveriges Häradshövdingar, vilka ansåg att det borde sänkas från 4 till 2 års straffarbete. Departementschefen genmälde i detta att kommitténs förslag var välmotive- rat, emedan även mycket allvariga fall av tvång och hot mot ämbetsman inrymdes i pa- ragrafen.13 Genom 1948 års strafflagsrevision omarbetades brottskatalogens systematik avsevärt. Perspektivet på 10 kap SL förändrades i så måtto, att dess lagrums främsta funktion skulle vara att skydda statens demokratiska styrelseskick eller andra grundläggande vär- den som staten hade att skydda enligt RF. De centrala angreppen på staten placerades ef- ter de mer perifera, så att brottskatalogen kom att inledas med brotten mot enskild för att sedan få en mer allmän riktning. Reformeringen föranledde även nya brottstyper, som t.ex. brott mot medborgerlig frihet. Vidare försvann differentieringen av skyddet efter 11 Prop. 1948:80 s. 157 12 Prop. 1948:80 s. 158, se avsnitt 5.2.1.1 i detta arbete för fortsatt analys av begreppet otillbörligen 13 Prop. 1948:80 s. 158 17 högre eller lägre tjänsteman i bestämmelsen om våld mot tjänsteman och skyddet mot våld utsträcktes till att även gälla mot hot som innebar trängande fara. Straffrättskommit- téns förslag om förgripelse mot ämbetsman bytte namn till förgripelse mot tjänsteman och till skillnad från straffrättskommitténs förslag gjordes bestämmelsen subsidiär en- dast till 10:1 SL och inte till missfirmelse mot tjänsteman. Straffbestämmelsen i 10:2 SL fick ett delvis mer inskränkt tillämpningsområde än vad kommittén i förstone åsyftat, ef- tersom 10:1 SL i departementsförslaget utvidgades till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot tjänsteman sökte hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning. Principiellt förändrades straffbuden emellertid inte avsevärt. 2.1.5 Brottsbalkens ikraftträdande I 1953 års betänkande uttrycktes behovet av, att strafflagen avseende de särskilda brotten samt partierna som utgjorde strafflagens allmänna del, behövde ersättas med en helt ny brottsbalk. "Den svenska strafflagen som är av år 1864 har undergått så många och så vittgående ändringar att få av dess bestämmelser kvarstår i sitt ursprungliga skick. Under de senaste decennierna har bedrivits ett systematiskt arbete på revision av strafflagen, vilket givit till resultat att det parti av lagen som behandlar förmögenhetsbrotten i sin helhet utbytts mot ny lagtext år 1942, att motsvarande ägt rum beträffande brotten mot staten och all- mänheten år 1948.../ ". 14 Således övergav man tanken på att reformera strafflagen. 1956 kom strafflagsberedning- ens slutbetänkande om lag om skydd mot brott, benämnd skyddslag, vilken syftade till att företa en översyn och kodifiering av samtliga lagbestämmelser som hörde till dåva- rande straff- och skyddsåtgärdssystemet, vilka skulle intas i den nya strafflagen eller straffbalken.15 I lagförslaget hade beredningen sammanfört samtliga brottspåföljder, emellertid utan bestämt ställningstagande till frågan om bestämmelserna borde införas i den tilltänkta brottsbalken såsom en avdelning av denna. I och med förslaget omarbeta- des påföljdssystemet väsentligt. 1962 lades ett nytt förslag till brottsbalken fram, vilket 14 SOU 1953:14 s. 19 15 Se SOU 1956:55 18 var uppdelat på två huvudgrenar, där den ena avsåg bestämmelserna om de särskilda brotten och den andra gällde utformningen av reaktionssystemet. Brotten mot allmänhe- ten intogs i 17 kapitlet och vad som kom att utgöra 4 och 5 kapitlen i brottsbalken omar- betades avsevärt.16 BrB trädde i kraft 1/1 1965 och 1864 års strafflag upphävdes därmed. 2.2 Ämbetsbrottsreformen 1975 2.2.1 Inledning Tjänstemän som i sin myndighetsutövning åtnjuter förstärkt straffskydd genom stadgan- dena i 17 kap BrB, är också lagligen begränsade i sitt utövande av denna, genom att de kan ådömas straffansvar enligt 20 kapitlet BrB. Den största genomgripande reformen av de särskilda straffbestämmelserna avseende ämbetsmän påbörjades i slutet av 1960-talet i och med principbetänkandet av ämbetsansvarskommittén som kom 1969. Detta delbe- tänkande, samt ämbetsansvarskommitténs slutbetänkande från 1972, innehöll principer rörande utformningen av sanktionssystemet beträffande offentliga funktionärer, som återfanns i dåvarande kap 20 BrB.17 2.2.2 Kritik Ämbetsansvarsreglerna ansågs bristfälliga eftersom de bara avsåg vissa typer av förseel- ser. Ämbetsansvarskommitténs kritik av då gällande rätt avsåg bl.a. gränsdragningen av personkretsen för det författningsreglerade ämbetsansvaret och att bestämmelserna för dem som var underkastade fullständigt ämbetsansvar saknade klarhet och entydighet. Kommittén menade att ämbetsansvaret var anpassat för en tid då den offentliga förvalt- ningen främst var av judiciell karaktär, men att dess ansvarsområden i allt väsentligt kommit att förändras. Därmed ansågs reglerna inte längre vara ett resultat av en enhetlig rättspolitisk målsättning.18 Ämbetsansvarskommittén ville emellertid alltjämt straffregle- 16 Se prop. 1962:10 17 Se SOU 1969:20 och SOU 1972:1 18 SOU 1969: 20 s. 23-24 19 ra missbruk av offentlig ställning, ( vilket fick beteckningen oriktig myndighetsutöv- ning), tagande av muta (vilken fick den nya beteckningen mutbrott), och brott mot tyst- nadsplikten. 2.2.3 Tankegångar Kommittén erinrade om det samspel som rådde mellan ansvarsreglerna för offentliga funktionärer och de sanktionsbestämmelser som riktade sig mot tredje man, vilka åsyfta- de att förhindra obehöriga påtryckningar på utövarna av offentlig verksamhet. Följaktli- gen ansågs följdändringar i 17 kap i anslutning till ämbetsbrottsreformeringarna nödvän- diga. I detta, uttalade kommittén,: “/...att tillkomsten av de särskilda brottstyperna i 1 - 5§§ bottnar i behovet av att kunna ingripa strängare när gärningarna riktas mot ämbetsmän“.19 Emellertid ifrågasattes värdet av dessa specialregler när disciplinansvarsreglerna så dras- tiskt skulle förändras. Ämbetsansvarskommittén uppfattning var att de dåvarande långt- gående disciplinansvarsreglerna, inte skulle kunna ådömas vid gärningar som endast var att betrakta som avtalsbrott. Här yttrades: “Ämbetsansvaret skall därmed ej få utesluta avtalsfrihet gällande tjänsteåligganden. Istället ansåg de att straffrättsligt ansvar torde kunna utkrävas av i princip varje person med sådan verksamhet att denne kan utföra någon av de i förslaget straffbara gärningar- na.”20 Övergripande menade kommittén att behovet av ett särskilt ämbetsskydd som angavs i dåvarande 17:5 BrB inte lägre förelåg. Istället skulle strafflatituderna för de allmänna brottstyperna vara tillräckliga för att tillgodose förekommande behov av straffskärp- ning. Däremot, vad angick handlingar som var straffbara såsom våld eller hot mot tjäns- teman, förgripelse mot tjänsteman eller våldsamt motstånd, uttalades att: "/...ifall sådan gärning var straffbelagd såsom allmänt brott syntes det allmänna brottets strafflatitud normalt medge att man som försvårande omständighet skulle beakta att gär- ningen riktade sig mot offentlig funktionär och därmed fortsätta att bestraffas som sär- 19 SOU 1972:1 s. 191, jfr. SOU:1969 s. 34 20 SOU 1969:20 s. 12-13 20 skild brottstyp".21 2.2.4 Förändringar Konkret innebar betänkandena att personkretsen i 17:1, 2 och 4 §§ BrB inskränktes till att avse endast person som utövade offentlig myndighet samt i de fall som avsågs i 3 §, den som biträdde sådan person vid förrättning.22 Det dåvarande straffet för tjänstefel bortföll liksom de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension. Avskaffandet av ämbetsansvaret innebar att den lagstiftning som särskilt berörde offentliga tjänstemän yt- terligare anpassades till de principer som hade lagts fast för arbetsmarknaden i övrigt. Förslagen i propositionen medförde, att det dåvarande ämbetsansvaret som i huvudsak gällde för dem som var anställda som tjänstemän hos statliga eller kommunala myndig- heter, avskaffades. Den särskilda brottstypen missfirmelse mot tjänsteman med dit tillhörande gärningar av- fördes således ur kapitlet med motiveringen att 5:3 BrB tillräckligt skyddade mot dylika angrepp. Emellertid ansåg kommittén att 5:5 BrB skulle förses med en särskild undan- tagsregel innebärande att åklagare fick, om särskilda skäl befanns påkallade ur allmän synpunkt, ange brottet till åtal. Den särskilda åtalsregeln ansågs nödvändig emedan, vid tidpunkten för ämbetsbrottsreformen, uteslutande målsägande kunde ange förolämp- ningsbrottet till åtal. Undantagsbestämmelsen skulle därmed ta sikte på de fall förolämp- ningsbrottet riktade sig mot en tjänsteman i hans utövning av offentlig verksamhet.23 1969 och 1972 års betänkanden ledde fram till prop. 1975/78 och de nya reglerna trädde i kraft 1/1 1976. I och med ämbetsbrottsreformen och sedermera 1977 års nyreglering av mut - och bestickningsansvaret, varefter reglerna även kom att gälla den privata sektorn, har ämbetsansvarsreglerna och därmed också kap 17 i BrB undergått genomgripande förändringar. 21 SOU 1972:1 s. 191 22 A.a. s. 191-192 23 A.a. s. 16 och 194 21 3. DET FÖRSTÄRKTA STRAFFSKYDDETS ÄNDAMÅLSENLIGHET 3.1 Inledning Principen om det förstärkta straffskyddets ändamålsenlighet ifrågasattes delvis i betän- kandena till 1975 års ämbetsbrottsreform, men brotten i 17:1-5 §§ BrB ansågs ändå vara såpass allvarliga att de även fortsättningsvis krävde speciell reglering. I detta avsnitt skall denna princip undersökas utifrån ett antal rättsvetenskapliga aspekter. För att kun- na ta ställning till dess eventuella existensberättigande krävs bland andra ideologiska och praktiska hänsynstaganden. 3.2 Straffrättsideologier och brottsideologier Jareborg skiljer mellan straffrättsideologier och brottsideologier. Straffrättsideologier behandlar frågor om vad vi eftersträvar genom bestraffning och vad som egentligen ger oss rätt att straffa våra medmänniskor. Straffrättsideologierna rör straffets och/ eller straffrättens syfte och berättigande. Däremot fokuserar brottsideologier på frågan varför vi betraktar ett brott som förkastligt eller en gärningsman som klandervärt. Enligt Jare- borg handlar det sålunda om två olika frågeställningar som ändå har ett inre samband. Den senare frågan kan besvaras på olika sätt, t.ex. är en gärningsman att betrakta som klandervärd p.g.a. att han tillfogat skada, tagit egendom etc. Men har är också straffbar p.g.a. att han genom sitt brott tagit avstånd från samhällets värderingar och visat förakt och fientlighet mot den demokratiska samhällsordningen, d.v.s. mot staten eller mot sina medmänniskor.24 Brottsideologierna har som utgångspunkt två urskiljbara historiskt förekommande upp- fattningar om vad som gör ett brott klandervärt, vilka Jareborg grupperar in i de kollekti- vistiska och radikala brottsideologierna. Den förra indelar Zila i den primitiva brottside- 24 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 68-70, Zila, Två iakttagelser rörande brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg s. 745-750 22 ologin och den kollektivistiska brottsideologin. Den primitiva brottsideologin tar sikte på det fall där gärningsmannen visar olydnad mot överheten. (Zila anser emellertid att den i allt är överspelad inom den moderna kriminaliseringen.25) Den kollektivistiska brottside- ologin däremot, ser brott som ett bevis på gärningsmannens negativa attityd i förhållande till rättsordningens gemensamma kollektiva värden. Mot detta synsätt står den radikala brottsideologins perspektiv, vilken tar fasta på beteendet och inte gärningsmannen. Är ett handlande att betrakta som förkastligt eller klandervärt skall det kriminaliseras.26 Självfallet råder det både straffrättspolitiska och bestraffningsideologiska motsättningar. När det gäller straffrättspolitiken handlar dessa ofta om rättstatligheten och samhällets effektivitet. Eftersom staten har våldsmonopol kräver en rättsstat att bestraffningen sker efter vissa regler, men samhällets organisation måste också ta effektivitetshänsyn, vilket gör att staten såsom rättsskipande organ bör göra en avvägning mellan vad den bör och kan bestraffa, ur till exempel en ekonomisk synvinkel. Ideologi definierar Jareborg som en uppsättning grundläggande uppfattningar rörande någon aspekt av verkligheten.27 Grovt skisserad, är hans definition av hur de bestraff- ningsideologiska motsättningarna bör sorteras in, ur en straffrättspolitisk aspekt (han på- talar dock att de egentligen skall ses som logiskt oberoende av varandra), den kollektiva brottsideologin; Law and order-ideologin, vilken i första hand tar hänsyn till att bestraff- ningen är effektiv och preventiv. Hit hör den moralistiska straffrättsmoralen. Den radika- la brottsideologin däremot, beaktar behoven av rättstatlighet, proportionalitet och huma- nitet och härunder inordnas den självkritiska straffrättsmoralen.28 3.2.1 Kommentarer Law and order-perspektivet torde verka för det förstärkta straffskyddet. En gärningsman 25 Zila, Två iakttagelser till brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg, s. 747 26 A.a. s. 747 27 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 68 28 A.a. s. 70-71 23 skall avskräckas från att angripa tjänsteman. På så sätt fungerar lagstiftningen preventivt. Som skäl mot detsamma kan anföras att olika regler inte skall gälla för olika medborga- re, vilket strider mot kraven på proportionalitet och rättsstatlighet. Samtidigt bör dock påtalas att en rättstat inte kan förekomma om inte den ges extra skydd, vilka de offentli- ga funktionärerna är ålagda att tillgodose för de enskilda medborgarnas skull. 3.3 Straffrättsliga principer Vägledande för straffrätten är legalitetsprincipen vilken stadgar att inget straff får ådö- mas utan lag; läs kravet på stöd i skriven lag, i förlängningen innefattande förbudet mot att tillåta analogisk rättstillämpning till den tilltalades nackdel. Legalitetsprincipen kan delvis härledas från konformitetsprincipen; straff eller annan brottspåföljd får drabba en- dast den som haft förmåga att rätta sig efter lagen, vari vissa av dessa krav kan samman- fattas i det allmänna skuldkravet; skuldprincipen. Här spelar alltså också sättet för brot- tets förövande in och vem som förövat brottet. 29 Proportionalitets-, behovs-, och ända- målsprincipernas bärande tankar är att straffet inte skall vara mera långtgående än brot- tets skada, kränkning el. dyl. och att man inte skall straffbelägga mer än behövligt för att uppnå det ändamål man eftersträvar i det enskilda fallet.30 3.3.1 Kommentarer Här talar skuldkravet för ett förstärkt rättsskydd. Att angripa staten innebär en större skada eller fara för gemene man och därför krävs ett högre straff för att avhålla från så- dana angrepp. Proportionalitetsprincipen kan i princip sägas tala mot ett sådant skydd. Ett angrepp mot en enskild eller en myndighetsutövande person av samma karaktär ska- dar i lika mån, varför straffet i sig borde vara lika milt eller hårt. Däremot måste behovet av skyddet och vad som krävs för att detta ändamål skall tillgodoses beaktas, vilket jag anses talar för det förstärkta straffskyddet. 29 A.a. s. 36, 57-59 30 Proportionalitets- och behovsprinciperna kan bl.a. utläsas ur RB 24-28 kap och RF 2:12 24 3.4 Straffrättsliga värderingar och skyddsintresset Moraliska bedömningar är tydligast inom straffrätten. Moraliska skäl är enligt Jareborg skäl som hänför sig till annans välfärd; välbefinnande.31 Strafflagstiftarens och brott- målsdomarens verksamhet är inriktad på bedömning av straffvärdhet. Den moraliska ka- raktären hos straffrättsliga bedömningar är allra tydligast vid påföljdsbestämmelsen, för vilken den givna abstrakta straffskalan skall verka vägledande. I huvudsak spelar gär- ningens skadlighet eller farlighet och gärningsmannens skuld in vid bestämmandet av straffvärdet. Här kommer således rättviseaspekter in.32 De straffrättsliga ideologierna och principerna vilar ytterst på värderingar; uppfattningen att något är gott eller bra.33 Så- lunda är något värt att skyddas om det föreligger ett intresse av att skydda detta. I grun- den bottnar värderingarna i våra samhälleliga etiska ideal och normer. Bestraffning skall till följd därav ådömas för de gärningar som hotar, riskerar eller skadar det som är gott eller bra. Den svenska indelningsgrunden avseende olika skyddsintressen bygger på ar- ten av det intresse eller värde som brottet närmast kränker. Skyddsobjektet är enligt Ja- reborg en abstrakt enhet, det “rättsgoda”. Detta förutsätter att staten anses vara till för medborgarnas skull, inte att medborgarnas existensberättigande ligger i att de skall tjäna staten.34 Vilka intressen som anses skyddsvärda framgår i viss mån i 2 kap RF. Som Jareborg påpekar, är det emellertid inte givet att, även om det finns ett intresse som är värt att skydda, det bör göras genom kriminalisering. Justitieministerns uttalade i 1958 års lag- rådsremiss rörande förslaget till brottsbalk lyder: “När det gäller att bestämma vilka handlingstyper som skall anses som brottsliga bör ståndpunkten vara att i görligaste mån tillgodose samhällets krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas handlingsfrihet inskränks mer än vad som är oundgängligen nödvändigt. Som en viktig synpunkt bör härvid beaktas att 31 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 77-79 32 A.a. s. 85-94 33 A.a. s. 75 34 A.a. s. 51 25 icke alla skyddsvärda intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta bere- das på annat sätt t ex genom skadeståndsskyldighet utan förening med brottsansvar, ge- nom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning. För att en riktig och ända- målsenlig avvägning av det kriminaliserade området skall kunna ernås är det vidare av stor betydelse att bedömningen, utan stel bundenhet vid historiskt betingade värderingar eller traditionella tankesätt sker med hänsyn till det samhälle i vilket vi nu lever“.35 3.4.1 Straffvärdebedömning En gärningstyp är straffvärd när det finns goda skäl att belägga den med straff, men en gärningstyps straffvärde beror enligt Jareborg inte bara på det intresse eller de intressen som utgör dess skyddsintresse/ skyddsintressen, utan även hur “nära” gärningstypen står ett skyddsintresse. Betydelse måste därvid läggas på om gärningen innefattar en direkt kränkning eller en fara/ risk för en sådan kränkning av skyddsintresset och hur pass all- varlig kränkningen är.36 Eftersom bestraffning är samhällets mest ingripande och förned- rande sanktion, skall den tillgripas endast i sista hand eller för de mest förkastliga gär- ningarna. Denna princip står delvis i motsättning till de rättsstatliga principerna för kri- minalisering, vilken förutsätter att för att beteckna något som brott skall gärningen ty- piskt sett kränka eller hota ett rättsligt erkänt intresse eller värde, som är möjligt att kon- kretisera och som ytterst kan föras tillbaka på individers intressen och värderingar. Zila uttrycker det som att det ligger i allas vårt intresse att ha t. ex. ett välfungerande rättsväsende. För att kunna tillfredsställa detta intresse skyddar lagstiftaren vissa kritiska funktioner eller förhållanden som möjliggör rättsväsendets ostörda funktion, såsom t.ex. domstolsväsendet eller åklagarämbetet. Detta sker genom att ett angrepp mot ett mycket mera konkret intresse, till exempel genom intresset av att myndigheternas offentliga funktionärer ostört skall få utföra sina uppgifter, straffbeläggs. Här rör det sig således inte bara om att skydda den fysiska integriteten hos den angripna, utan det handlar även 35 Uttalandet i lagrådsremissen, såsom det återges i Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 51 36 A.a. s. 52-54 26 om skyddet för ett ostört verkställande av den offentliga maktens uppgifter.37 Om vi bortser från brott riktade mot staten utgår straffvärdebedömningar normalt från relationen mellan likvärdiga människor i den stora moraliska gemenskapen.38 Därmed föreligger en intressekollision mellan å ena sidan kravet på jämlikhet och kravet på att en rättsstat skall kunna tillgodose sina åligganden ostört.39 Förevarande intressekollision be- tecknar Thyrén för legalkonkurrens, där en i och för sig straffbar handling görs högre straffbar om den riktar sig mot ett allmänt organ.40 Ur ett jämlikhetsperspektiv kan det tyckas märkligt, att de som skyddas oftare är bättre rustade att möta angrepp än vissa en- skilda, såsom äldre och barn.41 Argument som ändock talar för bibehållandet av lagrum- men i 17:1-5 §§ BrB, är enligt Westerlund, att även andra kategorier av människor tillerkänns förstärkt skydd, exempelvis i straffbestämmelsen i 17:10 BrB om övergrepp i rättssak. Vidare riktar sig skyddet mot en särskilt skyddsvärd offentlig verksamhet och de som åsyftas i bestämmelserna är vanligtvis ålagda att ingripa på visst sätt.42 Jareborg anför i detta hänseende att den som utövar myndighet ofta befinner sig i en utsatt posi- tion och det är av vikt att myndighetsutövningen är effektiv och opartisk.43 Därtill, den kollektivistiska ideologin tar inte bara hänsyn till brottet utan även brotts- lingens attityd, vilken ensamt kan bli avgörande för värderingen av brottet, eller så be- lastar den straffvärdet tillsammans med den skada eller annan påverkan som brottet åsamkat. Följden blir att inte endast handlingen i sig fördöms, utan utifrån handlingens karaktär dras slutsatser om gärningsmannens inställning till straffrättens skyddsintressen/ skyddsobjekt.44 37 Zila, Två iakttagelser till brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg, s. 752 38 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 95 39 Jareborg, Allmän kriminalrätt s 79, Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 35 40 SOU 1930:24 s. 15, se Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 82, där författaren menar att begreppet legalkonkurrens numera är förlegat. 41 Westerlund, Våld mot tjänsteman, jfr. med angivet exempel s. 36l 42 A.a. s. 36 43 Brotten III s. 136 44 Zila, Festskrift till Nils Jareborg s. 746 27 3.4.2 Kommentarer Ur en historisk kontext vill jag anföra, att 17 kap BrB existensberättigande av i dag, kan sägas ha ett delvis förskjutet syfte. Eftersom det rättsgoda förutsätter att staten finns till för att skydda samhällets medborgare och inte att medborgarnas existensberättigande be- ror på att de skall tjäna staten ställer jag nuvarande bestämmelser i en jämförelse med brotten mot det monarkiska samhället vari dessa stadganden har sin upprinnelse. Funk- tionen för dåvarande bestämmelser var att skydda kungen och hans närmaste för att bi- behålla landets stabilitet. (Nämnas i detta sammanhang, skall emellertid det faktum, att redan 1734 års straffbestämmelser stadgade straff mot den som innehade ämbete för obehörigt skatteuttag av enskilda.45) Oaktat denna parentes, måste man i dag utgå från synsättet att bestämmelserna om skydd för samhällets funktionärer i 17 kap BrB, finns till för att tjänstemännens uppgift är att skydda samhällsmedborgarna. De utgör m.a.o. ett indirekt skydd för folket. Här kan exemplifieras med en motion från 2007, (som inte är färdigbehandlad), att förtroendevalda, såsom riksdagsledamöter skall få ett förstärkt straffskydd i likhet med poliser. Regeringen tillsatte år 2004 Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda. I april 2006 lade kommittén fram sitt slutbetänkande och i en mo- tion från 2007 uttalar den angående detta; ”/...att för det första motverka detta genom att det straffrättsliga skyddet för den demo- kratiska rättigheten att utöva förtroendeuppdrag förstärks genom en särskild straffskärp- ningsgrund för sådana fall där brottet begås mot en förtroendevald eller hans eller hen- nes närstående på grund av förtroendeuppdraget”.46 Det framgår av motiveringen att det straffrättsliga skyddet är berättigad för dem motio- nen avser eftersom dessa har fått sitt uppdrag genom demokratiska val. Sålunda är de åsyftade personerna förpliktade att uppfylla de uppgifter de är satta att sörja för, vilka bör förknippas med en rättighet att ostört kunna få tillse dem. Jag för här diskussionen vidare och tar som exempel upp fallet med de väktare som blev 45 SOU 1969:20 s. 14-15 46 Motion 2007/08:Ju 350 28 pistolhotade och fick granatsplitter i benen när de var ålagda att transportera pengar.47 Utan det lagstadgade förstärkta skyddet frågar jag mig vilka som vågar inträda i en sådan situation. Bestämmelserna siktar inte bara på att skydda myndighetsutövande institutio- ners verksamhet som sådan, utan skyddar även den/ de individer som dels har att verk- ställa myndigheters beslut, dels att skydda samhällets funktioner. I dylikt fall torde det vara odiskutabelt att de angripna löper särskild risk. Ovan anförda resonemang, att skyd- det i sig indirekt verkar för att säkerställa den enskilde medborgarens behov av trygghet, leder till att principen skyddar ett rättsligt erkänt intresse, vilken förutsätter kriminalise- ring. Justitieministerns uttalande, att vikt bör läggas på bedömningen av det samhälle vi nu lever i, torde väl kunna appliceras på ovan angivna exempel. Följdfrågan bör emel- lertid vara ifall lagregleringen kan fungera i preventiv riktning.48 3.5 Straffprocessens funktion och fastställandet av straffsatser Straffprocessen hade enligt Lindblom ursprungligen en konfliktlösande form. Han menar att den enligt 1734 års lag förmodligen primärt uppfattades som ett led i brottsbekämp- ningen. Visserligen kom brottsbekämpningsfunktionen inte att förkastas men straffpro- cessens funktion kom att förändras, i första hand p.g.a. att den tilltalades rättssäkerhet lyftes fram som ett likvärdigt ändamål.49 Vad gäller rättsreglerna inom straffrätten har de till skillnad från civilrättens stadganden inte någon direkt konfliktlösande funktion, utan kriminaliseringen skall i grunden fungera repressivt och preventivt, det vill säga verka moral- och vanebildande, eftersom de har ett värdeexpressivt uttryck.50 Ekelöfs teleolo- giska metod utgår från lagbudens och domstolarnas handlingsdirigerande effekt, vilkas formuleringar främst skall tillgodose lagstiftarens avsikter. Thornstedt menar att någon enhetlig teleologisk metod inte har utarbetats inom rättsvetenskapen och att menings- skiljaktigheter råder om i vilken utsträckning och på vad sätt metoderna för lagtolkning 47 http://www.expressen.se/1.270896. Beaktas skall att väktare inte åtnjuter skydd enligt 17:1-4§§ BrB, men jämväl enligt 17:5 BrB 48 Se avsnitt 3.5.1ff i detta arbete 49 Lindblom, Metod och perspektiv, Tes, antites och syntes - perspektiv på processrätten s. 120 50 Se bl.a. Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 47 ff 29 och rättstillämpning skall bestämmas av teleologiska överväganden. Vidare, anser han, försvåras den vetenskapliga diskussionen av att man saknar närmare kunskap om hur domstolarna faktiskt bedriver lagtolkning och rättstillämpning. Lagtolkningsmetoderna ur den straffrättsliga synvinkeln växlar därmed beroende på om lagtexten är kasuistisk, det vill säga tar sikte på det moraliskt riktiga handlingssättet i varje enskilt fall, än om den är generellt abstrakt.51 3.5.1 Kommentarer Behovet av repression och prevention torde i och med ovan sagda tala för det förstärkta straffskyddet, såvida domstolarnas rättstillämpning de facto tar sikte på lagstiftarens in- tentioner och därigenom verkar för lagbudens ändamålsenlighet. Westerlund för ett dy- likt resonemang, i det att han anser, att den strängare straffskalan i sig inte talar för att man skall bibehålla lagrummen i 17:1-5 §§ BrB, utan att man genom deras bibehållande velat markera att sådana brott skall bedömas allvarligare än om motsvarande brott riktar sig mot en person som inte skyddas av dessa straffbestämmelser. Stadgandenas moral- bildande uppgift är också hans huvudargument för deras existensberättigande.52 Jag tol- kar detta som att Westerlunds uppfattning är, att det faktum att reglerna finns, i sig fun- gerar repressivt och preventivt. 3.5.2 Etiska krav Genom straffskalans utformning återspeglas måttet av brottstypens förkastlighet/ klan- dervärdhet. Den allmänna repressionsnivån bestämmer hur kraftigt ett straffhot generellt skall vara, vilket gör att de rättviseaspekter som kan tänkas komma ifråga vid bestäm- mandet av en straffsats, endast får marginell effekt. Andra etiska krav såsom humanitet och barmhärtighet skall emellertid vägas in ur en effektivitetssynpunkt. Straffsatserna skall differentieras utefter hur pass verkningsfulla de kan tänkas vara, därför skall re- pressionsnivån som kommer till uttryck i påföljdspraxis inte vara strängare än vad som 51 Thornstedt, Legalitet och teleologisk metod i straffrätten, Metod och perspektiv s. 55-56 52 Westerlund. Våld mot tjänsteman s. 36-37 30 är nödvändigt för att hålla brottsligheten på en tolerabel nivå. Jareborg tar uttryckligen avstånd från att effektivitetshänsyn skall vara de avgörande. Han konstaterar att man ofta framför tanken att en differentiering mellan olika brottstyper och de straffskalor som fo- gats till dessa bör ske efter det behov av allmän avskräckning eller annan allmänpreven- tion som finns vid brottstypen i fråga, men menar att detta leder till godtycke, eftersom det en skönsmässig bedömning ligger till grund för hur brottstyp avgränsas. I detta me- nar han, att det blir möjligt att efter behag åstadkomma ett “falskt” behov av en viss nivå av straffhot.53 3.5.2.1 Kommentarer Här kan kravet på den tilltalades rättssäkerhet till viss del vägas mot det förstärkta straff- skyddet eftersom för rättssäkerhet krävs ett visst mått av förutsebarhet. En tilltalad skall veta vilket brott som betingar vilket straff, vilket avsevärt försvåras om han, låt säga, inte vet vem han angriper, och den angripne av samhället har status som myndighetsut- övande. Behovet av brottsbekämpning och kraftiga straffhot får inte väga över den en- skildes rättssäkerhet. Ur ett rättviseperspektiv kan det tyckas diskutabelt att för lika brott, skall, beroende på vem som angripits, den tilltalade straffas högre. I opposition till detta framstår hänsynen till samhällets effektivitet och de offentliga funktionärernas rättssä- kerhet. Då myndighetsutövande tjänstemän i många fall är förpliktigade att utföra vissa uppgifter törs en högre straffskala och detta synsätt befäste departementschefen i och med hans uttalande att det särskilda straffansvaret för offentliga funktionärer är motive- rat främst för att skydda samhällsmedlemmarna mot fel vid utövande av den offentliga makten.54 4. MYNDIGHETSUTÖVNING I STRAFFRÄTTSLIG BEMÄRKELSE 53 Jareborg, Vilken sorts straffrätt vill vi ha s. 21 54 Prop.1988/1989:113 s. 13. Se även Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 38-39 31 4.1 Inledning Angrepp å den skyddade personkretsen straffade fram till och med år 1976 förgripelser på olika sätt mot innehavare av ämbete eller annan befattning varmed ämbetsansvar var förenat och mot biträde åt sådan befattningshavare. I 17:4 BrB stadgades ansvar för våldsamt motstånd mot sådan befattningshavare. I och med ämbetsbrottsreformen har utgångspunkten för att avgöra om ett angrepp skall straffbeläggas enligt 17:1-5 §§ BrB, kommit att ändra perspektiv. Domstolen skall, istället för att pröva om den angripne har ett visst slag av befattning, fråga sig om den angripne utövar eller i förekommande fall har utövat myndighet i straffrättslig bemärkelse. För att gärningsmannen skall kunna fäl- las för ansvar enligt 17:1-5 §§ BrB, krävs i enlighet med uppsåtsläran, att han insett att så var fallet.55 4.2 Innebörden av myndighetsutövning Ett flertal instanser ifrågasatte den "nya" innebörden av myndighetsutövning i samman- hang med uppkomsten av 1975 års förändringar i BrB. Betänkligheterna utgjordes mes- tadels av huruvida begreppet tillräckligt tydligt angav det straffbara områdets gränser.56 Ämbetsansvarskommittén förordade begreppets uppdaterade betydelse med hänvisning till att en offentlig myndighet ytterst är grundad i lag eller annan författning. Genom de offentliga funktionärernas utövning av denna myndighet skulle, för enskilda eller andra subjekt, plikter eller rättigheter som inte är av privaträttslig natur skapas.57 Kommittén ansåg vidare att innebörden av myndighetsutövning i straffrättslig mening väl överens- stämde med den beskrivning av termens innehåll som gjordes i förslaget till ny ska- deståndslag och yttrade med anledning härav: “Det torde få ses som en fördel om begreppet myndighetsutövning sålunda används med samma innebörd i såväl skadeståndsrättslig och förvaltningsrättslig som straffrättslig 55 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 149 56 SOU 1972:1 s. 103 57 A.a. s. 129 32 lagstiftning“.58 Westerlund menar emellertid att begreppet myndighetsutövning i straffrättslig mening bör tolkas något mera inskränkt än i skadeståndsrättslig bemärkelse. Skäl härför, är en- ligt honom, att ansvarigheten i 3:2 SkL även omfattar åtgärder som i sig inte innebär myndighetsutövning, då bestämmelsen i SkL huvudsakligen har en reparativ funktion.59 Vidare framgår, av departementschefens uttalande i förarbetena till SkL, att karakteris- tiskt för myndighetsutövning i skadeståndsrättslig mening är, att enskild befinner sig i ett tvångsläge.60 I de flesta fall torde dock innebörden i begreppet överensstämma mellan SkL och BrB.61 Fyra led skall enligt förarbetena vara uppfyllda för att myndighetsutövning i förvalt- ningsrättslig mening skall anses föreligga.62 Westerlund har behandlat dessa i förhållan- de till myndighetsutövningen i BrB. Han konstaterar att begreppets straffrättsliga inne- håll i vissa fall har ett vidare omfång än dess förvaltningsrättsliga. Den gemensamma utgångspunkten för att både förvaltningsrättslig och straffrättslig myndighetsutövning skall vara förhanden är att saken skall avgöras ensidigt av myndighet och att den enskil- de skall stå i ett beroendeförhållande till det allmänna. Myndighetsutövning i ska- deståndsrättslig och straffrättslig mening kan bestå i beslut eller åtgärd mot både enskilt och offentligt rättssubjekt, till skillnad från myndighetsutövning i förvaltningsrättslig mening, där myndighetsutövningens bestämmanderätt skall utövas i förhållande till en- dast enskild. För att myndighetsutövning i förvaltningsrättslig bemärkelse skall vara för- handen skall det vara fråga om ärenden som mynnar ut i bindande beslut. När det gäller myndighetsutövning i straffrättslig mening kan det däremot röra sig om såväl beslut som faktiska åtgärder som får rättsverkningar för eller emot parten.63 4.2.1 När myndighetsutövning är förhanden 58 A.a. s. 129 59 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 67 60 A.a. s. 43 61 A.a. s. 68 62 A.a. s. 42-43 63 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 68-69 33 Ämbetsansvarskommittén förklarade att skyddet i 17:1-5 §§ BrB omfattar all verksam- het i befattningen såsom förrättning, utredningsarbete etc. Härvid skall hänsyn tas till omständigheterna vid angreppet, om den skyddade tjänstemannen anses vara i tjänst el- ler ej och huruvida denne utför arbetsuppgift som har åtminstone något samband med myndighetsutövning. Ett anfört exempel på en omständighet som föranleder att angrep- pet inte kan straffas enligt 17 kap BrB är då tjänstemannen blir angripen när han skall ta sig från sin bostad till sin tjänstgöringsplats. Här anknyter jag till ett belysande rättsfall. I NJA 1952 s. 512 blev en tulltjänsteman angripen ombord på ett fartyg under sin lunch- rast. Gärningsmannen dömdes för våld mot tjänsteman. Avgörande för utgången i fallet var tulltjänstemannens offentligrättsliga befogenhet och skyldighet att ha tillsyn över far- tygets lossning, vilket han ansågs vara ålagd att göra även under sin lunchrast. Ett an- grepp vid uppehåll i tjänsten skall straffas enligt 17 BrB, men inte ett avbrott i myndig- hetsutövningen.64 En situation som skulle kunna tänkas föreligga, där skyddet för den offentliga funktionärens verksamhet skulle vara begränsad, exemplifierar Westerlund med, att någon skulle hindra en tjänsteman i hans verksamhet genom att lura iväg ho- nom till annan plats, där han inte har offentligrättsliga befogenheter att vidta åtgärder i sin myndighetsutövning.65 4.2 Oriktig myndighetsutövning Hur pass skyddad är en tjänstemannen vid oriktig myndighetsutövning? Oriktigt myn- dighetsutövning är också myndighetsutövning om tjänstemannen inte överskridit sitt kompetensområde så långt att han är att jämställa med enskild, vilket gör att hans förfa- rande då skall betraktas som obehörigt utövande av allmän verksamhet.66 Oriktig myn- dighetsutövning kallades oriktig tjänsteutövning innan ämbetsbrottsreformen 1975. Skyddet för oriktig åtgärd respektive oriktig underlåtenhet vid myndighetsutövning har inte förändrats genom lagändringen. Innan reformen skyddades ämbetsinnehavare av 17 64 Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 352 65 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 38 66 Jareborg, Brotten III s. 136; straffrättskommitténs uttalande i och med 1948 års strafflagsrevision 34 kap BrB så länge han fullgjorde sin verksamhet på ett inte alltför felaktigt sätt. Numera åtnjuter han samma skydd endast då han fullgör myndighetsutövning. Enligt Westerlund föreligger det emellertid inte så stor skillnad mellan dessa olika utgångspunkter.67 4.2.1 Missbruk av myndighetsutövning Ämbetsansvarskommittén räknade i sin principbetänkande upp ett antal fall och företeel- ser som den ansåg skulle betecknas som missbruk av myndighetsutövning, Ett sådant skulle vara att en polisman griper en oskyldig person. d.v.s. oriktig myndighetsutövning i förarbetena till ämbetsbrottsreformen.68 Missbruk av offentlig myndighet är detsamma som oriktig myndighetsutövning och föreligger då en funktionär överträder de för myn- dighetens behöriga utövade gällande regler, vilka normalt återfinns i de författningar som bildar grundval för den offentliga myndigheten.69 Rättspraxis har visat att exempel- vis spårvägschaufförer i vissa fall kan sägas utöva myndighet och de åtnjuter därmed ett i det närmaste lika omfattande skydd som innan reformen 1975. Taxichaufförer åtnjuter däremot samma skydd genom 17:5 BrB och inte genom 17:1 eller 17:2 BrB.70 4.3 Gränsdragningen mellan riktig och oriktig myndighetsutövning Omfattningen av skyddet i 17:1-5 §§ BrB är därutöver bl. a. beroende på angreppets art. Westerlund har, genom tolkning av en dom i hovrätten, sökt klarlägga var gränsen skall dras mellan vad som är att betrakta som riktigt respektive oriktig myndighetsutövning. I fallet hade J urinerat på en färjestation. När han ertappades av en ordningsvakt, lämnade J 200 kronor för städning av platsen och försökte därefter gå från därifrån. Ordningsvak- 67 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 73 68 SOU 1969:20 s. 42-43 69 SOU 1972:1 s. 129-138. Genom användning av begreppet offentlig myndighet dras en gräns mot det område där det allmänna är part i avtalsförhållanden, till skillnad från då privata subjekt uppträder som part, se avsnitt 4.2 i detta arbete samt Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 44 70 Se t.ex. NJA 1980 s. 421 I-III och NJA 2001 s. 859, Hovrätten för västra Sverige DB 19/82 avd 4 B 1049/8, NJA 1976 s. 689 35 ten hade då hindrat J från att avlägsna sig eftersom han ville lämna kvitto, varefter J sla- git till ordningsvakten i bröstet. För detta hindrande saknade ordningsvakten befogenhet vilket enligt åklagaren innebar att hindrandet inte var att betrakta som myndighetsutöv- ning. Därefter hade ordningsvakten omhändertagit J, varvid J slagit denne i ansiktet. I och med att hindrandet av J ej ansågs ha inneburit myndighetsutövning, dömde hovrät- ten J för misshandel i denna del. Emellertid hade ordningsvaktens befogenhet att om- händerta J efter slaget i bröstet, varför denna åtgärd inneburit myndighetsutövning. Sla- get i ansiktet kom därmed att betraktas som våld mot tjänsteman. Av Westerlunds tolk- ning av domen framgår emellertid att det var oriktig myndighetsutövning av ordnings- vakten att hindra J innan första slaget, då denna åtgärd inte helt saknat samband med ordningsvaktens myndighetsutövning. Därför skulle ordningsvakten, enligt Westerlund, även under det felaktiga hindrandet ägt skydd enligt 17:1 BrB. Med beaktande av åkla- garens ansvarsyrkande och gärningsbeskrivning såg hovrätten sig dock förhindrad att döma för våld mot tjänsteman vad gällde slaget i bröstet.71 4.4 Myndighetsutövning i 17:2 BrB Skillnaden mellan 17:1 och 17:2 BrB, vad avser frågan om ett angrepp skall anses vara riktat mot en tjänsteman i dennes myndighet är, att i 17:2 BrB stadgas ingen skydd för den som inte längre är i tjänst. Därutöver medger 17:2 BrB även skydd för den myndig- hetsutövande personens anförvanter.72 Begreppet myndighetsutövning kompliceras så- lunda i förhållande till 17:2 BrB, eftersom denna paragraf inte tar sikte på angrepp eller hotelser riktade direkt mot den skyddade personen. Riktar sig sådan gärning mot en of- fentlig funktionärs anhöriga blir frågan sålunda inte om den skyddad personen varit i myndighetsutövning eller ej utan huruvida syftet med angreppet eller hotelsen varit att tvinga, hindra eller hämnas på tjänstemannen för vad denne gjort eller underlåtit i sin myndighetsutövning. Huvudsaken är därmed att brottet riktar sig mot någons myndig- hetsutövning. Som framgår i avsnitt 4.3 i detta arbete går en gärning fri från ansvar en- ligt 17:2 BrB endast om den riktar sig mot någon arbetsuppgift som helt saknar sam- 71 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 77-78, DB 3214/85, avd. 3, B 467/85 72 Dahlström m.fl., Brott & Påföljder s. 351, Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 92 36 band med myndighetsutövningen. Angreppet eller hotelsen skall då bestraffas enligt andra lagrum.73 Vidare föreligger en skillnad mellan 17:1 BrB och 17:2 BrB vad gäller kravet på uppsåt. För att fällas till ansvar för förgripelse mot tjänsteman görs ingen skillnad i uppsåt bero- ende på om den angripne är/ har varit i tjänst eller ej, till skillnad från i 17:1 BrB. Uppså- tet behöver inte omfatta att gärningen är otillbörlig, utan prövningen av huruvida en gär- ning är att betrakta som otillbörlig eller ej, görs från lagstiftarens sida. Är gärningsman- nen medveten om omständigheterna i det konkreta fallet, t.ex. att den han angriper är en präst, anses uppsåtsrekvisitet vara uppfyllt oaktat gärningsmannen inte känner till att prästen är i myndighetsutövning. Bedömer domstolen gärningsmannens handlande vara otillbörligt, fälls han för ansvar enligt 17:2 BrB.74 4.5 Den utökade personkretsen i 17:5 BrB Den skyddade personkretsen bestäms huvudsakligen genom uppräkning, vilket betyder att begreppet inte anses vara lika otydligt avgränsat som i 17:1-4 BrB.75 Till utövare av myndighet tillkommer enligt 17:5 BrB två personkategorier, d.v.s. de som enligt särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd och de som är eller har varit kallade att biträda för- rättningsman vid åtgärd som innebär myndighetsutövning. Skyddet som stadgas i 17:2 BrB gäller också för dem som inryms under 17:5 BrB, med den skillnaden att det utvid- gade skyddet gäller endast kretsen av dem mot vilka gärningen riktas.76 Således kan en gärning riktad mot en anhörig till en person som åtnjuter skydd enligt 17:5 BrB inte be- straffas som förgripelse mot tjänsteman. 4.5.1 Den särskilda föreskriften 73 Westerlund, Våld mot tjänsteman. s. 75 74 Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 357 75 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 39 76 Holmquist m.fl. KBrB II s. 339 37 Straffrättskommittén påpekade i förarbetena till 1948 års strafflagsrevision att skydd även tillkom den som enligt Konungens förordnande skulle åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Förordnande om ämbetsmannaskydd erfordrades inte för dem som förord- nats att utöva allmän tjänst eller allmänt tjänsteärende varmed följde ämbetsansvar.77 Ämbetsansvarskommittén uttalade att Kungliga Majestäten enligt 17:1 2 st BrB kunde förordna att ämbetsskydd också skulle gälla annan befattning än sådan varmed ämbets- ansvar var förenat. Sådant förordnande medförde skydd även enligt 17:2, 4 och 5 §§ BrB. Vad avser den först nämnda personkretsen skyddas befattningshavare enligt vissa lagrum, t.ex. i Lag om skydd för viss tjänsteutövning skyddas dels befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller järnvägsan- läggning, eller allmän flygplats eller godkänd enskild flygplats, och dels den som utan att vara krigsman för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke, som tydligt utvisar denna uppgift. Enlig Lag om gränstullsamarbete med annan stat § 8 gäller detsamma tulltjänstemän från annan stat under utövning i Sve- rige av tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbete. Särskild föreskrift finns även i Lag om bevakningsföretag § 7 beträffande väktare, d.v.s. den som är godkänd för an- ställning i bevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstjänst.78 4.5.2 Är eller har varit kallade att biträda förrättningsman vid åtgärd som innebär myndighetsutövning Denna myndighetsutövning måste utgöra en förrättning.79 Emellertid behöver den som har kallats att biträda inte ha trätt i funktion. Biträdandet kan t.ex. bestå i att tjänstgöra som vittne. Bestämmelsen skall enligt motiven tolkas snävt. I rättsfallet NJA 1905 s. 337 ansågs en person som på anmodan av en poliskonstapel hjälpt till vid ett gripande inte ha varit kallad att biträda, och denna dom har fått verka vägledande för hur skyddet i 17:5 77 SOU 1944:69 s 173 78 Se bl.a. SvJT 1975 rf s. 32 och SvJT 1959 rf s. 35 79 http://g3.spraakdata.gu.se/saob/, SAOL:s förklaring: ”Handling i offentligt verksamhet som utföres å ämbetets, i tjänstens vägnar , efter särskilt uppdrag, i allm. på visst angivet sätt”. 38 BrB skall tolkas. Det finns vissa regler rörande vilka som anses åtnjuta detta skydd men tämligen otydlig praxis. Detta eftersom, vid de fall gärningsmannen dömts, hans angrepp har ansetts ske mot någon i myndighetsutövande position.80 Kommentarsförfattarna har också förordat att brottet inte skall rubriceras som t.ex. “förgripelse mot biträde” utan som "förgripelse mot tjänsteman". 81 Omfattningen av det utökade skyddet den angripne åtnjuter då han inte utövar eller inte kan utöva myndighetsutövning är beroende på angreppets art. Be- fattningshavare som nu anses kunna fullgöra myndighetsutövning åtnjuter också skydd mot hämndaktioner för åtgärder företagna före 1975 om den tidigare åtgärden nu skulle anses innebära myndighetsutövning.82 5. DEN MATERIELLA REGLERINGEN I 17:2 BrB 5.1 Straffbudet i 17:2 Straffrättskommitténs förslag till förgripelse mot tjänsteman upptogs i dåvarande 10:4 SL. Därmed skulle bestämmelsen vara subsidiär till både våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Som förgripelse mot tjänsteman räknades gärning som för den skyd- dade personen medförde lidande, skada eller annan olägenhet samt hot om företagande av sådan gärning. Vidare skulle gärningen vara direkt hänförlig till tjänstemannens äm- betsutövning. Därigenom åstadkom man överensstämmelse med lagstiftningen om för- mögenhetsbrotten, där ordet skada användes i betydelsen ekonomisk skada och ställdes i motsättning till annan olägenhet. Straffrättskommittén anförde som exempel på gärning som medförde ekonomisk skada att någon utövade skadegörelse på ämbetsmannens egendom som hämnd för dennes tjänsteutövning. Ett exempel på brott som inte skulle behöva innebära ekonomisk skada, skulle vara att hämnd för ämbetsmannens tjänsteut- 80 Jareborg, Brotten III 2:a uppl. s. 159 81 Holmquist m.fl. KBrB II s. 341 82 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 85 39 övning togs ut på hans anhöriga. Däremot skulle brottet inte vara att anse som förgripel- se mot tjänsteman ifall hämnden togs ut på honom för vad hans anhöriga gjort. Paragra- fen skulle vidare omfatta även hot om företagande av sådan gärning. Här exemplifierade straffrättskommittén med att hota att sprida förtal om ämbetsmannen eller att utöva re- pressalier mot dennes anhöriga.83 Skulle hot om repressalier riktas mot ämbetsmannen själv, skulle brottet falla under 10:1 SL och om förtal redan var förhanden, straffades det som missfirmelse mot tjänsteman enligt 10:3 SL.84 I prop.1948:80 omarbetades, som ovan redogjorts, kommittéförslaget och förgripelse mot tjänsteman blev subsidiär endast till 10:1 SL. 5.1.1 Brottets förövande Brottet enligt 17:2 BrB kan förövas på två olika sätt. Antingen genom att en gärnings- man otillbörligen angriper en tjänsteman, som i egenskap av offentlig funktionär utövar myndighet, så att han tillfogar den angripne lidande, skada eller annan olägenhet. Gär- ningen skall med direkt uppsåt syfta till att tvinga eller hindra vederbörande i hans myn- dighetsutövning, eller för att hämnas för handling eller underlåtenhet i den skyddade personens myndighetsutövning. Paragrafen straffbelägger vidare att gärningsmannen otillbörligen hotar med företagande av sådan gärning med syftet att antingen med direkt uppsåt tvinga eller hindra vederbörande i hans myndighetsutövning, eller för att hämnas för handling eller underlåtenhet i den skyddade personens myndighetsutövning. Om ho- tet skulle förverkligas, skulle det medföra lidande, skada eller annan olägenhet för den skyddade personen. När syftet är att tvinga eller hindra förutsätts att den angripne är utövare av myndighet 83 SOU 1944:69 s. 179-180 84 A.a. s. 171 och 176-178 40 eller att han kommer att bli sådan utövare. När gärningsmotivet är hämnd förutsätts att myndighetsutövning har skett och att den angripne fortfarande utövar myndighet. Av ut- formningen av 17:2 BrB jämförd med utformningen av 17:1 BrB kan man sluta sig till att förgripelse mot tjänsteman inte kan förövas mot den som inte längre är i sådan ställ- ning att han kan utöva myndighet.85 Gärningssituationerna i 17:2 BrB är ofta analoga med försök till utpressning, vilket Jare- borg förklarar med: “/...klassen av gärningar, det må röra sig om handling eller underlåtenhet i garantställ- ning, som medför lidande, skada eller annan olägenhet naturligtvis är mycket omfattan- de” I detta påpekar han att lidande även innefattar angrepp å anhörig samt sådant som inryms i 4:4 BrB, såsom hot om åtal, angivelse och lämnande av menligt meddelande. Här utta- lar Jareborg: “I praktiken spelar hot om orsakande av olägenhet, te. x. förtal, en större roll än faktiskt orsakande därav“.86 5.2 REKVISITEN i 17:2 BrB 5.2.1 Otillbörligen, lidande, skada och annan olägenhet 5.2.1.1 Otillbörligen Vägledning angående rekvisitet otillbörligen återfinns principiellt i praxis. Straffrätts- kommittén anförde i övergångsbestämmelserna till BrB, att straffbuden i 10 kap SL av- såg skydd mot störningar i allmän verksamhet och i denna medtogs våld som ej skett i myndighetsutövning endast om viss avsikt förelegat.87 Av förarbetena, främst till 1948 års strafflagsrevision, framgår att det alltid är att anse som otillbörligt att företa en gär- 85 Jareborg, Brotten III 1982 s. 138 86 A.a. s.138, Nelson m.fl. KBrB s. 325-326 87 SOU 1930:24 s. 219-220 41 ning som innefattar brott eller hot därom. Westerlund anser att detta uttalande är allt för kategoriskt, då det i vissa fall är tillåtet att använda sig av våld å person eller hot om så- dant våld för att angripa oriktig myndighetsutövning. 88 Detta eftersom rekvisitet "otill- börligen" i 17:2 BrB är nära förbundet med skyddet vid oriktig myndighetsutövning. Om syftet med den företagna gärningen inte är för att gärningsmannen skall bereda sig otill- börlig förmån, skall förfarandet betraktas som tillbörligt.89 Departementschefen framhöll att rekvisitet otillbörligen var erforderligt för att från det straffbara området undanta fall där gärningen framstod som legitim. Han exemplifierade en sådan situation med det av kommittén anförda exemplet att någon hotar en domare med en anmälan till justitieom- budsmannen för att denne skall iakttaga föreskrivna expeditionstider".90 Här är m.a.o. syftet med hotet inte att den enskilde skall bereda sig otillbörlig förmån, han vill bara att myndighetsutövningen skall bedrivas korrekt. I detta uttalar Jareborg att otillbörligen är en typisk värdeterm. Även om en term inte förutsätter värderingar så kan den förkroppsliga en värdering.91 Värderingen kommer från lagstiftaren, varför vid en uppsåtsprövning, rekvisitet anses uppfyllt ifall gärnings- mannen är medveten om de omständigheter som gör att domstolen bedömer hans hand- lande som otillbörligt.92 Däremot skall våld å person eller hot om våld mot person , d.v.s. företagandet av, eller hot om företagande av brottslig gärning presumeras vara otillbör- lig, om inte en nödsituation varit förhanden.93 Jareborg hämtar viss ledning för förståelsen av rekvisitet otillbörligen från regleringen av olaga tvång i BrB 4:4. En i och för sig brottslig gärning, t.ex. skadegörelse eller förtal eller hot därom, kan presumeras vara otillbörlig. Är den åsyftade gärningen i och för sig inte brottslig, såsom t.ex. anmälan till JO eller åklagare kan man tänka sig att med hän- syn till omständigheterna, förfarandet är att anse som tillbörligt. Så är ofta fallet när syf- 88 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 80-81 89 Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 356 90 Prop. 1948:80 s 157-158, se avsnitt 2.1.3 i detta arbete 91 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 77 92 Dahlström m.fl. Brott & påföljder s. 357 93 Se nästa stycke för diskussion. 42 tet är att tvinga en tjänsteman till en korrekt myndighetsutövning. Även om det sker för att hämnas blir agerandet inte straffbart. Att anmäla någon för felaktig myndighetsutöv- ning är sålunda alltid tillbörligt. Att tvinga någon att begära avsked kan vara tillbörligt, om en tjänsteman förövat brott som bör föranleda att han begär avsked. Även ett hot om en presskampanj kan vara tillbörligt fastän det sker för att påverka ett beslutande organ. Vid bedömningen av om gärningen skall anses tillbörlig får särskild vikt läggas vid att myndighetsutövningen varit olaglig.94 Rekvisitet tillåter m.a.o. domstolen att, fastän ifrågavarande gärning regelmässigt är att bedöma som brottslig, ändå lämna fri från an- svar därför att det har funnits skäl som talat för att den borde få företas straffritt. I detta belyser Strahl straffstadgandet om undanröjande av bevisning i 17:11 BrB, vilket inte ut- trycker att gärningen måste vara otillbörlig. Strahl hävdar att det ändå måste vara straffritt att t.ex. föra en skadad till sjukhus och därmed undanröja exempelvis en bil som står i vägen, även ifall bilen utgör bevis. Lagrummet torde sålunda utläsas så, att rekvisi- tet otillbörligen prövas i det enskilda fallet, och gärningsmannen kan bli fri från straffan- svar vid en intressekollision.95 Om en brottsbeskrivning skall läsas med ett underförstått förbehåll för intressekollision och vari denna skall bestå för att utesluta brottslighet beror av vad straffbestämmelsen handlar.96 Här torde i sådant fall nöd enligt 24 kap BrB åbe- ropas. Därutöver måste prövas huruvida uppsåtet är täckt, och om villfarelse i någon mån förelegat. 5.2.1.2 Lidande Rekvisitet lidande förekommer som ett enhetligt begrepp, utöver i 17:2 BrB, i straffstad- gandet om djurplågeri i 16:13 BrB och i bestämmelsen om övergrepp i rättssak i 17:10 BrB. I förarbetena till 17:10 BrB förklarade straffrättskommittén att gärningsbeskriv- ningen överensstämde med straffbestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman.97 Angå- ende rekvisitet, uttalar Jareborg, i anslutning till straffbestämmelsen om djurplågeri, att 94 Jareborg, Brotten III s. 138 95 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 81-85 96 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 403-409 97 SOU 1944:69 s. 188 43 där främst avses smärta av inte obetydligt intensitet och varaktighet.98 Emellertid rör det sig inte om lidande i fysisk bemärkelse i 17:2 BrB. Har det förekommit fysisk smärta hos en skyddad person, skall gärningen snarare kategoriseras som ringa våld mot tjänsteman. Det föreligger därmed en skillnad i vad som ingår i begreppet lidande vid en jämförelse mellan straffbuden i 16:13 och 17:2 BrB. Inom doktrin har man förtydligat detta genom, att uttala att så snart en medicinsk effekt kan påvisas till följd av ett angrepp mot en skyddad person, effekten skall räknas som sjukdom, varför gärningen inte skall bedömas som förgripelse mot tjänsteman utan som våld mot tjänsteman. Enligt förarbetena till 10:7 och 14:11 SL kan rekvisitet lidande i 17:2 BrB inte heller ta sikte på ekonomiskt li- dande eftersom sådan faller in under begreppet skada.99 Härav följer att det lidande som åsyftas i 17:2 BrB är av psykisk karaktär. Det psykiska lidandet utgår ifrån den angripnes subjektiva uppfattning. Det följer av rättsgrundsatsen “In dubio mitius“, den straffrättsliga tolkningsregeln, att straffbelagt är att gärningen skall medföra lidande. Har den inte gjort det, föreligger inget brott under denna paragraf. Låt säga att en gärningsman angriper eller hotar att angripa en tjänste- mans maka, och den skyddade personen inte bryr sig om huruvida hans fru blir angripen eller ej. Vid en sådan situation anser Westerlund “att det är föga skäligt att angriparen skall kunna åberopa detta som omständighet, efter- som angriparen på förhand inte kan sägas känna till relationen dem emellan“.100 Ponera vidare att en gärningsman vidtar en åtgärd som han inte tror eller bör tro skall medföra psykiskt lidande mot den skyddade personen, och den skyddade personen i ef- terhand menar att gärningen ändå medfört detta. I förenlighet med uppsåtsläran skall gärningsmannen i sådant fall inte dömas för ansvar. Följaktligen uttalar Westerlund att det inte heller kan ha varit lagstiftarens avsikt att gärningar vilka inte är ägnade att föror- saka lidande skall kunna bedömas som förgripelse mot tjänsteman. . Jag tolkar ovan sagda att, med undantag för ovan åberopade situationer av Westerlund, 98 Jareborg, Brotten III s. 121 99 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 32 100 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 179 44 hänsyn skall tas till syftet med angreppet. Gärningen skall objektivt sett kunna medföra lidande och enligt lagtexten skall den i subjektiv mening också medföra det hos den skyddade personen. Rättsfall NJA 1976 s. 587. En gärningsman dömdes för förgripelse mot tjänsteman, genom att han hotat en polis med att han skulle mörda dennes familjemedlemmar. Den hotade hade uppfattat det som allvarligt menat. Hotet hade omfattat företagande av gärning som, om det fullföljdes, skulle medföra i allt fall psykiskt lidande för den skyddade personen.101 5.2.1.3 Skada Detta rekvisit förekommer i flera brottsbeskrivningar, bl. a. i stöld, bedrägeri och för- skingring. Med skada menas här annan skada än fysisk och psykisk skada, det vill säga ekonomisk skada. Huruvida den skyddade personen lidit ekonomisk rättsförlust, beror på en objektiv bedömning i det enskilda fallet. Angrepp på den skyddade personens egen- dom, eller på egendom denne innehar med redovisningsskyldighet, medför ekonomisk skada ifall egendomens värde minskar till följd av angreppet.102 (Motsvarande brott riktat mot enskilda återfinns i 12 kap BrB om skadegörelse och åverkan.) Detta innebär att an- grepp på make/ makas eller sambos egendom kan medföra ekonomisk skada även för den skyddade personen eftersom angreppet riktar sig mot det som skall bidra till det underhåll som behövs för att dessa personers gemensamma behov skall tillgodoses. De lagrum som härvid aktualiseras är bestämmel- serna i ÄktB och sambolagen (lagen om samäganderätt om sambors gemensamma hem respektive lagen om homosexuella sambor upphävdes 2003 i och med instiftandet av denna). Om angreppet riktat sig mot en skyddad persons barns egendom kan 7:1 FB ak- tualiseras eftersom föräldrars underhållsskyldighet skall bestämmas med hänsyn tagen 101 A.a. s. 167, se även 11.6 i detta arbete 102 Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 355-356 45 till även barnens egna inkomster och tillgångar. Om egendomen inte omfattas av dessa lagrum kan ekonomisk skada för den skyddade personen inte låta sig göra gällande en- ligt Westerlund. Däremot torde, enligt honom, angrepp mot en annan persons egendom än nyss nämnda, som står i relation till den skyddade personen, kunna föranleda psykiskt lidande för tjänstemannen och därmed ändå inrymmas i 17:2 BrB. Vad som därmed blir aktuellt att ta ställning till, är ifall den skyddade personen i sådant fall inte är likgiltig till att saken egendomen minskar i värde. Jag frågar mig huruvida åsamkad ekonomisk skada på annans egendom än makes, ma- kas, sambos eller barns skulle kunna föranleda, om inte psykiskt lidande, annan olägen- het för en skyddad person?103 Ponera att skadan drabbar en person som den skyddade personen inte har en känslomässig relation till utan en affärsmässig sådan, och att deras affärer riskerar att/ går om intet på grund av angreppet. I förevarande situation kan tän- kas att gärningen skulle kunna anses medföra annan olägenhet, (dock är det mera tvek- samt om den skulle kunna sägas ha medfört ekonomisk skada, eventuella pengainflöden från en förestående affär kan näppeligen anses vara att betrakta som egendom den skyd- dade personen innehar med redovisningsskyldighet). Rättsfall Hovrätten för Västra Sverige. DB 74/79, avd. 3, B 301/79. En gärningsman dömdes för förgripelse mot tjänsteman, i det att han kört på en kronoassistents bil, i syfte att hindra en utmätning, varvid skada på egendomen uppkommit. (Gärningsmannen hade vidare kört undan kronoassistentens bil för att kunna köra bort sin egna, utmätta bil, varvid även olägenhet uppstått.)104 5.2.1.4 Annan olägenhet Rekvisitet annan olägenhet förekommer bl. a. i straffbestämmelserna om olovligt 103 Se avsnitt 5.2.1.4 i detta arbete 104 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 170 46 brukande och frivilligt tillbakaträdande från förfalskningsbrott. Straffrättskommittén förklarade i förarbetena till straffbestämmelsen om olovligt brukande att “/...gärningen syntes straffvärd även om den lett till ringa eller ingen påvisbar skada“.105 Eftersom straffrättskommittén i förarbetena ställde ekonomisk skada i motsättning till psykiskt lidande, torde med annan olägenhet menas betydande obehag och andra rätts- förluster än ekonomisk skada. Som exempel har anförts att annan olägenhet skulle kunna innebära psykisk rädsla, vilket i min mening inte skall hänföras hit, utan till rekvisitet lidande, eftersom det rör sig om psykisk sådan. Vad gäller straffbestämmelsen om olovligt brukande, anser Jareborg att olägenhet om- fattar även tillfällig värdeminskning av ett stöldobjekt, även om ingen fysisk skada upp- står, eller fysisk skada på annat än stöldobjektet. Så snart det föreligger en risk för att sa- ken skall skadas torde sådan annan rättsförlust ha uppkommit, t.ex. genom att rättshava- ren inte omedelbart kan utnyttja sina rättigheter om han så skulle önska. Westerlund ex- emplifierar risk för ekonomisk skada med att en bil som lämnats in för reparation nytt- jats för långfärd.106 Begreppet betydande obehag, som är annan än psykiskt lidande tycks mig mycket svårformulerat. Här har Westerlund gett exempel på att en pantlånare låter sin hustru bära pantsatta familjesmycken,107 men detta förfarande anser jag likaväl kunna innebära risk för ekonomisk skada, eller, om betydande obehag, psykiskt lidande. I fal- let med kronoassistenten framgår, att olägenheten låg i, att dennes bil blev flyttad. Ut- över nu angivna typfall menar Westerlund, att vad som kan tänkas utgöra olägenhet är oklart.108 I praxis anses rekvisitet annan olägenhet vara uppfyllt då tjänstemannen utsatts för hind- randen av mera personlig art, alltså då det inte är fråga om motvärn, våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman. Här skall man göra en objektiv bedömning i det enskilda fal- let. Av lagtexten framgår att gärningen skall medföra annan olägenhet i det konkreta fal- 105 SOU 1940:20 s. 206 106 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 161 107 A.a. s. 162 108 A.a. s. 166 47 let. Rekvisitet annan olägenhet tycks mig sålunda fungera som en s.k. “slasktratt“ för gärningar som medför betydande obehag eller andra rättsförluster för den angripne, men som inte kan anses uppfyllas av de övriga rekvisiten i brottsbeskrivningen i 17:2 BrB 5.3 Hämnas, tvinga, hindra Angrepp å tjänsteman i 17:2 BrB kan företas i hämndsyfte men också med syftet att tvinga eller hindra den skyddade personen att utöva myndighetsutövning. Att försätta en skyddad person i vanmakt eller i annat sådant tillstånd, i syftet att hindra eller hämnas honom för myndighetsåtgärd, eller för vad han i sin myndighetsutövning underlåtit, skall straffas som förgripelse mot tjänsteman. Tvånget skall inbegripa lidande, skada eller an- nan olägenhet. Våldsbegreppet i i 4:4 BrB om olaga tvång inbegriper försättandet i van- makt eller annat sådant tillstånd, men inte våldsbegreppet i 17:1 BrB, för vilket jag åter- kommer nedan.109 För att rekvisiten att tvinga eller hindra i paragrafen skall äga tillämpning krävs att gär- ningsmannen inte tror att det är utsiktslöst att nå ifrågavarande mål, d.v.s. att tvinga eller hindra den angripne i myndighetsutövningen. Att hindra någon i myndighetsutövning är något avsevärt mindre ingripande än att förhindra myndighetsutövning. Vid förhindran- de av myndighetsutövning skall 17:4 BrB och inte 17.2 BrB äga tillämpning. Rekvisitet att hindra tar sikte på angrepp vid och inte i myndighetsutövning.110 Skyddet är inte lika klarlagt i lagtext som i förarbetena, men anses vara av den omfattning förar- betena anger. Att söka hindra någon att söka en befattning varmed myndighetsutövning är förenad kan inte vara förgripelse mot tjänsteman, i motsats till att söka förmå någon att lämna en sådan befattning.111 Hämndaktionen skall inte avse åtgärd som helt saknar samband med myndighetsutövning. Rättsgrundsatsen "in dubio mitius" måste beaktas, varför Westerlund anser att det straffbara området i 17 kap BrB tolkats alltför vidsträckt 109 Se avsnitt 8.4.2 för diskussion och analys i detta arbete 110 Jareborg, Brotten III 1982 s. 138 111 Jfr. med NJA 1969 s. 17, se avsnitt 8.4.1. och 8.4.1.2 i detta arbete för diskussion och analys 48 av ämbetsansvarskommittén.112 5.4 Hot om företagande av sådan gärning Den brottsliga gärningen i hotfallet i 17:2 BrB består i hotelser som inte straffbeläggs i 17:1 BrB, d.v.s. allt hot om våld mot tjänsteman är från förgripelseparagrafen undanta- gen. Hotet skall, enligt lagtext och förarbeten, avse företagande av sådan åtgärd som, om den fullföljs, medför lidande, skada eller annan olägenhet för den skyddade personen, i syfte att tvinga, hindra eller hämnas denne. Hotet i sig behöver härmed inte ha medfört lidande, skada eller annan olägenhet. Westerlunds resonemang rörande angrepp som ob- jektivt sätt är ägnade att föranleda psykiskt lidande, och prövningen av huruvida det fak- tiskt förhåller så, torde även kunna appliceras på hotelser, trots att lagtexten förordar att den åtgärd det hotats om skall, om den utförs, medföra lidande, skada eller annan olä- genhet.113 Min tolkning blir här att det skall föreligga en konkret risk för att gärningen skulle kunna medföra lidande, skada eller annan olägenhet för att ett hot enligt 17:2 BrB skall anses vara förhanden. Rättsfall Se NJA 1976 s. 587 ovan.114 Eftersom hotet avsåg den skyddade personens familjemed- lemmar, och inte honom själv, kunde ansvar enligt 17:1 BrB inte göras gällande. 5.5 Gränsdragningsproblem 5.5.1 Våld eller hot mot tjänsteman Gränsdragningen mellan vad som konstituerar våld, respektive förgripelse mot tjänste- 112 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 178-179 113 Se avsnitt 5.2.1.2 i detta arbete 114 Se avsnitt 5.2.1.3 i detta arbete 49 man är tämligen enkel att göra. Kan en medicinsk effekt påvisas till följd av ett angrepp, eller har angreppet medfört fysiskt lidande i någon bemärkelse för en skyddad person, skall gärningen rubriceras som våld mot tjänsteman. För att hotfallet i 17:2 BrB alltjämt skall göra sig gällande får gärningen inte övergå till att utgöra ett direkt hot mot tjänste- mannen. Då kommer istället ansvar enligt 17:1 BrB ifråga. Man får härmed inte för- glömma att 17:2 BrB är subsidiär till 17:1 BrB och hot om företagande av viss gärning kan inte gärna vara straffbelagt i en större omfattning än företagandet av denna gär- ning.115 Rättsfall I NJA 1979 s. 386 hade H sökt fritaga en berusad person som blivit omhändertagen av polis med stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. genom att koppla ett grepp om den omhändertagnes midja i ett försök att dra honom från polisen. H dömdes för ringa våld mot tjänsteman. Gärningsmannen sökte göra gällande att hand- landet borde bedömas som förgripelse mot tjänsteman. Ansvaret för ringa våld mot tjänsteman fastslogs av tingsrätten, så denna del av rättsfallet prövades inte i de högre instanserna, varför det inte går att utläsa i domskälen hur rätten resonerat. Enligt mitt förmenande kom den första instansen emellertid fram till en felaktig slutsats. H borde ha dömts för förgripelse mot tjänsteman p.g.a. att han försökt hindra myndighetsutövning och därmed orsakat olägenhet för polismannen och inget i fallet talar för att H hos denne orsakat smärta. 5.5.2 Våldsamt motstånd 17:4 BrB innefattar begreppet motvärn. Motvärn innefattar åtgärder som syftar till att söka hindra myndighetsutövning på annat sätt än genom att använda sig av våld, t. ex. att hålla sig kvar på marken eller spjärna mot med händer och fötter vid ett ingripande.116 115 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 175 116 SOU 1944:69 s. 175 50 Paragrafen är, i motsats till vad straffrättskommittén inför 1948 års strafflagsrevision fö- reslagit, subsidiär även till förgripelse mot tjänsteman. De av straffrättskommittén an- givna exemplen på när en gärning skall betraktas som förgripelse mot tjänsteman har inte förlorat sin giltighet eftersom möjligheten att tillämpa 17:2 BrB nu är större än om straffbestämmelsen var subsidiär även till 17:4.117 I förarbetena till 17:2 BrB framgår att så snart en befattningshavare hindras i sin ämbetsutövning genom att någon otillbörligen företager en gärning som för befattningshavaren medför lidande, skada eller annan olä- genhet skall 17:2 BrB tillämpas även om gärningen i och för sig kan falla in under 17:4 BrB.118 Detta medför enligt Thornstedt, att lagrummet i 17:4 BrB nästan blir innehålls- löst eftersom flertalet exempel på våldsamt motstånd torde medföra olägenhet för befatt- ningshavaren.119 Departementschefen uttalade häri, att skillnaden mellan de båda para- graferna är att 17:2 BrB tar sikte på när olägenheten är av mer personlig karaktär. Han menade att vissa av straffrättskommitténs anförda exempel på när ett förfarande skall ru- briceras som våldsamt motstånd av detta skäl istället skall betecknas som förgripelse mot tjänsteman.120 Gärningar som består i att en gärningsman tränger undan en skyddad per- son, rycker något ifrån honom och sliter i hans kläder bör därmed regelmässigt straffbe- läggas enligt 17:2 BrB. Westerlund menar i stora drag, att om det i något de av straff- rättskommittén uppställda exemplen uppkommer en effekt för den skyddade personen, skall gärningen inte bedömas enligt 17:4, utan enligt 17:1 eller 17:2 BrB. I det fall en gärningsman begår våld å fortskaffningsmedel varmed ämbetsmannen skall färdas, skall gärningen bedömas som förgripelse mot tjänsteman, i fall fortskaffningsmedlet ägs av den skyddade personen. Ägs det av myndigheten blir däremot förfarandet att betrakta som våldsamt motstånd.121 Avgränsningen är av vikt med beaktande av lagrummens straffsatser, eftersom det inte finns någon särskild bestämmelse om grovt våldsamt motstånd, till skillnad från vad som 117 A.a. s. 175 118 Prop. 1948:80 s. 158-159 119 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 194 120 Referat av Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 194 från Thornstedt, Festskrift till Ekeberg s. 490 121 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 204-206 51 gör sig gällande i 17:2 BrB. Således kan det heller inte vara “grövre former” av motvärn som bestraffas i 17:2 BrB, utan avgörande blir enligt min tolkning huruvida angreppet till någon del riktat sig mot den myndighetsutövande personen och inte endast mot åt- gärd eller underlåtenhet i myndighetsutövning. 5.6 Gränsdragningen i gradindelningen Till skillnad från straffbestämmelsen i 17:1 stadgas inte straff för ringa förgripelse mot tjänsteman, men däremot straffas även grovt brott, vilken saknar motsvarighet i 17:1 BrB. Detta anser Westerlund förefaller nödvändigt eftersom straffbestämmelsen behand- lar även mycket allvarliga fall av gärningar eller hot om gärningar mot den skyddade personen eller mot dennes anhöriga. Detta innebär att brottet mot 17:2 BrB vanligtvis inte riskerar att bli betraktat som ett sekundärbrott till annan brottslighet.122 Lagtexten utpekar inga omständigheter som särskilt relevanta för bedömningen av om förgripelse mot tjänsteman skall anses vara grovt brott. Både den åsyftade olägenheten och myndig- hetsutövningens art är av betydelse. Konsekvensen av förgripelsen torde också inverka. Hot om repressalier mot anhöriga för att framtvinga utnämning till en viss befattning el- ler en oriktig domstolsdom är typexempel på grovt brott. Här torde brottskonkurrens råda mellan grov förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak i 17:10 BrB.123 Jag frågar mig om förfarandet i ovan angivna rättsfall, NJA 1976 s. 587, inte borde ha betecknats som grovt. Eftersom det för ansvar för grovt brott krävs att hotet uppfattas som allvarligt menat, torde både arten av hotet och det psykiska lidandet som hotet i sub- jektivt hänseende medfört, varit avsevärd i detta fall. Måhända uppkom aldrig frågan, med anledning av att hotet inte medförde några konsekvenser i den skyddade personens myndighetsutövning. 5.6.1 Betydelsen av tjänsteställningen 122 A.a. s. 175 123 Se t. ex. Svea hovrätt, DB 67/87, avd. 12, B 1531/86, se Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 270-272 och Jareborg, Brotten III 2:a uppl. s. 161 52 Westerlund har, vad gäller frågan om den skyddade personens tjänsteställning borde in- verka på brottets svårighetsgrad, tolkat ett uttalande från Fängelsestraffkommittén på så sätt att betydelsen av den angripnes tjänsteställning borde inverka på både straffmät- ningen och påföljdsvalet. Jag kommer att mera utförligt behandla denna fråga i anslut- ning till avsnittet om straffmätning och påföljdsval.124 5.7 Fullbordandetidpunkten I brottsbalkskommentaren stadgas å ena sidan att en i 17:2 BrB inrymd gärning är full- bordad så snart den otillbörliga gärningen företagits. Å andra sidan uttalas emellertid att den “brottsliga handlingen består i företagande av eller hot om företagande av gärning som för den skyddade (tjänstemannen) medför lidande, skada eller annan olägenhet“.125 Med anledning av straffbestämmelsens utformning menar kommentarsförfattarna vidare att det därför inte ens föreslagits att försök till 17:2 BrB måtte straffbeläggas.126 Wester- lund ifrågasätter vad författarna egentligen menar. I det första uttalandet, kan det tolkas som att gärningen är fullbordad redan vid presumerad fara för lidande, skada eller annan olägenhet, men med anledning av det därefter följande uttalandet, är Jareborg av upp- fattningen att brottet är fullbordat när olägenheten uppkommit. Däremot krävs inte att den skyddade personen låtit sig påverkas i sin myndighetsutövning. Huruvida brottet borde anses fullbordat endast ifall det skulle medföra effekt på myndighetsutövningen anser Westerlund skulle innebära att urholka skyddet allt för mycket. Detta då en sådan tolkning inte tar hänsyn till att angreppet inte bara riktar sig mot myndighetsutövningen i sig utan även mot den myndighetsutövande personen.127 Jag har heller inte funnit något stöd för en sådan tolkning. 124 Se avsnitt 10.5 i detta arbete för vidare diskussion. Se även Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 324, SOU 1986:14 s. 141 125 Holmquist m.fl. KBrB II s. 333 och 335 126 A.a. s. 333-335 127 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 176-177 53 5.7.1 Angreppsfallet Frågan om vad som konstituerar osjälvständiga former av angrepp i 17:2 BrB och i fall ett frivilligt tillbakaträdande kan ske saknar i viss mån betydelse då försök, förberedelse samt stämplig till förgripelse mot tjänsteman inte är straffbelagt. Brottet är fullbordat när olägenhet uppkommit respektive när hotet kommit till den hotades kännedom. Det krävs inte att den skyddade personen låtit sig påverkas i sin myndighetsutövning. Eftersom fullbordandetidpunkten är uppnådd ifall gärningen medfört lidande, skada eller annan olägenhet för den skyddade personen skall den innefatta konkret och inte abstrakt eller presumerad, fara för lidande, skada eller annan olägenhet enligt Westerlund.128 Denna slutsats drar han eftersom gärningen skall ha medfört ifrågavarande konsekvenser för den myndighetsutövande personen. Westerlunds synsätt överensstämmer med lagtext, förarbeten och, förutom vissa undantag, doktrin. När det gäller rekvisitet lidande, skall angreppet ha medfört psykisk sådan. Vid fastställandet av huruvida skada har uppkom- mit, gäller att stipulera om ekonomisk skada uppstått utifrån en objektiv bedömning i det enskilda fallet. Här skall civilrättsliga regler beaktas. Angrepp på den skyddade perso- nens egendom eller egendom som han innehar med redovisningsskyldighet eller vid andra fall, då ekonomisk skada uppstått för den skyddade personen129 medför ekonomisk skada för honom. 5.7.2 Hotfallet Brottet är fullbordat så snart hotet nått den skyddade personen.130 Det krävs inte ett re- sultat i form av en reaktion från honom. Härmed menas, att även om tjänstemannen inte låtit sig påverkas i sin myndighetsutövning och ingen effekt i denna uppstått, kan ansvar enligt 17:2 BrB ändå komma ifråga.131 128 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 176 129 Se avsnitt 5.2.1.2 i detta arbete 130 Holmquist m.fl. KBrB II s. 335 131 Holmquist m.fl. KBrB II s. 335 54 När det gäller hot som medför annan olägenhet menar Westerlund att den enda godtag- bara lösningen torde vara att tidpunkten för brottets fullbordande i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med den situation att brottet förövats medelst gärning.132 Vidare krävs för fullbordat brott att hotet kommit till den skyddade personens känne- dom. Han skall uppfatta att han är utsatt för ett allvarligt menat hot, med den innebör- den, att om det fullföljdes skulle det medföra lidande skada eller annan olägenhet. Det förtjänas här att påminna om det faktum att gärningsmannens subjektiva uppsåt ändock bör täcka de fall där hotet i allmänhet torde medföra lidande, skada eller annan olägen- het, oaktat den skyddade personen inte upplever det så.133 Jag tolkar ovan anförda synpunkter som att det ändå bör föreligga en risk för att hotet skulle kunna inverka på den skyddade personens myndighetsutövning. Westerlund har i sin avhandling utförligt redogjort för de förhållanden som gäller mellan olaga hot och straffbar respektive straffri varning, i relation till hot mot tjänsteman i 17:1 BrB.134 Rek- visitet hot förekommer i, utöver i detta lagrum, bl.a. i bestämmelserna om olaga tvång, olaga hot, våldtäkt och rån. I förarbetena till straffbestämmelserna om olaga tvång, ola- ga hot, våldtäkt och rån har begreppet hot och när dessa hotelser skall anses fullbordade utförligt behandlats. Jareborg tolkar förarbetet till straffstadgandet om olaga hot i 4:5 BrB på så sätt att den hotades mentala inställning till hotet ändå är betydelsefullt, för frågan om brottet skall anses fullbordat.135 Nu sagda torde även gälla när det handlar om hot enligt 17:2 BrB. Har hotet yttrats till, eller riktats mot annan än den skyddade perso- nen, d.v.s. ifall hotelsen avser brottslig gärning mot annan än den skyddade personen krävs, för att brottet skall anses fullbordat, att hotet varit ämnat att komma till tjänste- mannens kännedom och att det också har det. Det räcker härmed inte att det föreligger en risk för att hotet kan komma till tjänstemannens kännedom och påverka dennes myn- dighetsutövning.136 132 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 177 133 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 143, se avsnitt 5.4 i detta arbete 134 Se vidare Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 133-146 135 Jareborg, Brotten I s. 275 såsom framgår i Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 143 136 A.a. s. 177 55 Rättsfall I RH 1990:83 s. 207 hade den iranske medborgaren F under ett besök på invandrarverket hotat tjänstemannen S med att han skulle ta livet av sig ifall han inte fick ut ett resedo- kument. I samband med detta hade F hållit upp en flaska med brandfarlig vätska och en cigarettändare. Åklagaren menade att uppträdandet i allt fall hade medfört olägenhet för S i hennes tjänsteutövning. I Norrköpings tingsrätt dömdes F för hot mot tjänsteman, med motiveringen att S uppfattat uttalandet som en risk för hennes eget liv. F fullföljde talan och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att gärningen skulle bedömas som förgripelse mot tjänsteman. Åklagaren medgav att gärningen skulle bedömas som förgripelse mot tjänsteman. Hovrätten yttrade dock: “vad som åsyftas med rekvisitet annan olägenhet, synes vara gärningar eller hot om gär- ningar som kan sägas typiskt sett innebära ett angrepp på tjänstemannens skyddssfär. Dit kan inte anses höra att någon hotar att ta livet av sig, om tjänstemannen inte beslutar på visst sätt. Det obehag det innebär för en tjänsteman att en rättssökande sätter detta hot i verket utgör således enligt hovrättens mening inte sådan olägenhet för tjänstemannen som åsyftas i straffstadgandet“. Här gjorde domstolen bedömningen att gärningen inte kunde bestraffas enligt 17 kap BrB över huvud taget. 5.8 Försök och förberedelse Osjälvständiga brottsformer till straffbestämmelsen i 17:2 BrB går fria från ansvar. Wes- terlund förespråkar emellertid att både försök och förberedelse till förgripelse mot tjäns- teman borde straffbeläggas. Tyngdpunkten i hans skäl härför har att göra med hans reso- nemang avseende fullbordandetidpunkten.137 Skulle fullbordandet anses inträffa vid ab- strakt eller presumerad fara behövs i mindre utsträckning något försöksbrott eftersom det vid utrymmet för försöksansvar starkt begränsas p.g.a. att fullbordandepunkten tidigare- 137 Se avsnitt 5.7 i detta arbete 56 läggs.138 I förarbetena till 1948 års strafflagsrevision framhöll departementschefen i fråga om av- gränsningar av de olika slags gärningar som skall drabbas av straff enligt paragrafen att det inte förelåg tillräckliga skäl att förutom våld medtaga endast sådant hot som innebär trängande fara under det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförsla- gets § 4. Han ansåg det skulle innebära en systematisk förenkling att i 1 § inbegripa allt hot med våld men också endast sådant hot mot den som åtnjöt ämbetsskydd. Motivet för detta var att straffet för ringa våld mot tjänsteman föreslogs vara böter. Vidare uttalade departementschefen: "goda skäl finns att straffa även sådana försök till våld å tjänsteman som inte har formen av hot". Detta exemplifierade han med att någon genom bakhåll skulle försöka skjuta på eller försöka slå ned en tjänsteman.139 Westerlund vill straffbelägga försök till 17:2 BrB p.g.a. den tidsmässigt förskjutna full- bordandepunkten, varför farebrott också behöver lagföras. Han vill även straffbelägga förberedelse till förgripelse mot tjänsteman och exemplifierar med att någon anskaffat vapen för att hämnas på den skyddade personens anhöriga eller egendom.140 Med hän- visning till departementschefens uttalande i fråga om att allt hot skulle inrymmas i 17:1 BrB och att 17:16 BrB kom att straffbelägga försök och förberedelse till 17:1 BrB, ver- kar detta synsätt rimligt enligt mig. 6. RELEVANTA STRAFFBESTÄMMELSER I ANDRA LAGRUM 6.1 Inledning 138 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 176-181 139 Prop. 1948:80 s. 156 140 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 178-181 57 I enlighet med principen om det förstärkta straffskyddet för tjänstemän i myndighetsut- övande ställning, uppkommer vid beaktandet av olika straffbuds ordalydelse och straff- satser, frågeställningen under vilken straffbestämmelse en sådan gärning eller hot om fö- retagande av sådan gärning skall inrymmas. Eftersom lagrummet i 17:2 BrB är vid- sträckt i så motto, att flertalet gärningar innefattas i paragrafen är denna frågeställning inte helt enkel. De gärningar som straffbeläggs i 17:2 BrB är lagförda mot enskilda i 3141, 4, och 12 kap BrB. Nämnas skall, vad anbelangar stadgandet i 9:4 BrB om utpress- ning, att denna bestämmelse har företräde framför straffbudet i 17:2 BrB.142 Den abstrak- ta straffskalan för utpressning är fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till bö- ter. För grov utpressning döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Jämfö- relsen med straffbestämmelserna i 9 och 12 kap BrB kommer jag fortsättningsvis lämna därhän, då de saknar relevans för min uppsats. Vidare inbegrep den tidigare straffbestämmelsen i 17:5 BrB om missfirmelse mot tjäns- teman gärningar som återfinns i 5 kap BrB, då de riktade sig mot en någon inom den skyddade personkretsen. Missfirmelseparagrafens maximistraff var fängelse i sex måna- der emedan förtal och förolämpning av normalgraden är ett bötesbrott. I och med äm- betsbrottsreformen 1975 upphävdes denna bestämmelse, varför sådan gärningar riktade mot en offentlig funktionär, idag skall bestraffas enligt samma lagrum som om de riktar sig mot enskilda. 6.2 Kapitel 4 BrB 6.2.1 Olaga tvång Olaga tvång i 4:4 BrB stadgar böter eller fängelse i högst två år. Brottet är ett handlings- brott i inledningsskedet, som sedan övergår till att bli ett effektbrott, till skillnad från 141 3:1 BrB inbegriper försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd i våldsbegreppet, men inte 17:1 BrB, varför sådan gärning skall bestraffas enligt 17:2 BrB om den riktar sig mot en offentlig funktionär 142 Jareborg och Nelson, Brotten mot person s. 59 58 brotten ofredande, förtal och förolämpning, vilka inte fordrar effekt.143 För straffansvar krävs att tvånget lett till något visst yttre resultat, eller att fara för sådan verkan förelegat. I straffbudet om olaga tvång gäller skillnaden att försök och förberedelse till brottet straffbeläggs, för det fall att tvånget är att betrakta som grovt. Vid bedömande av huru- vida brottet är grovt, skall särskilt beaktas om gärningen innefattat pinande till bekännel- se eller annan tortyr. För straffansvar behövs därmed endast fara för att sådan effekt skall uppkomma.144 Bestämmelsen i 4:4 BrB skyddar individens handlingsfrihet, vilket innebär att den tar sikte på den som tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. För straffbarhet förut- sätts att tvånget sker genom våld (genom misshandel eller eljest med våld) eller genom vissa angivna slag av hot (hot om brottslig gärning, hot att åtala eller ange annan för brott eller hot om att till annan lämna menligt meddelande).145 Vad gäller hotet fordras därutöver att tvånget i sig är otillbörligt.146 I fråga om åtal gäller enligt 11 § begränsning- en att olaga tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott, eller att till annan lämna menligt meddelande, samt försök eller förberedelse till sådant brott, får åtalas av åklaga- re endast om målsägande anger brottet till åtal, eller åtal finnes påkallat ur allmän syn- punkt. 147 6.2.1.1 Gränsdragningsproblem En viktig motsättning gäller vad som i förarbetena stadgas om våldsbegreppet i paragra- fen. I första hand straffbeläggs att med våld tvinga annan att göra, tåla eller underlåta något. Med våld avses inte endast vad som i andra lagrum, t.ex. i BrB 8:5 om rån, betecknas som våld å person, dvs. misshandel eller annat fysiskt betvingande, utan också lindrigare 143 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 27-31 144 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet 145 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet 146 Se NJA II 1962 s. 124 147 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet 59 former av våldsanvändning mot annan person. Det krävs dock att våldet varit av sådan styrka att det övervunnit ett motstånd från den andres sida. Uttrycket ”våld” i BrB 4:4 har därmed förtydligats till ”misshandel eller eljest med våld”.148 I t.ex. BrB 8:5 är där- emot utsagt att "lika med våld skall anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd". I paragrafen om misshandel i BrB 3:5 framgår i själva lagtexten att misshan- del är när någon tillfogat en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försät- ter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Däremot ingår inte att försätta en skyddad person i vanmakt eller annat sådant tillstånd i våldsbegreppet i 17:1 BrB. Då faller gärningen in under 17:2 BrB. Till följd härav uppkommer frågan om vil- ken slutsats man skall dra ifall en tjänsteman försätts i vanmakt eller annat sådant till- stånd, i syfte att otillbörligen tvinga, hindra eller hämnas för vad denna gjort eller under- låtits i sin myndighetsutövning. Som ovan framgår149, uppstår ett medicinskt förändrat tillstånd, faller gärningen under 17:1BrB, men låt säga att gärningsmannen preparerat en dryck med sömnmedel till den skyddade personen och erbjuder honom att dricka den och han tuppar av, men får inga fysiska men i övrigt?150 Rättsfall I NJA 1992 s. 26 hade två män under vapenhot tvingat en kvinna att lämna ifrån sig nycklarna till sin bil, som de därefter tagit och brukat. Eftersom ingen förmögenhets- överföring skett, blev männen dömda för olaga tvång och tillgrepp av fortskaffningsme- del. Hade en förmögenhetsöverföring skett, skulle de inte ha dömts för olaga tvång utan för rån eller utpressning beroende på tvångets art.151 6.2.2 Ofredande 148 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet 149 Se avsnitt 5.2.1.2 i detta arbete 150 Se avsnitt 8.4 i detta arbete för diskussion 151 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet, Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 118 60 Ofredande i 4:7 BrB stadgar böter eller fängelse i högst ett år. I paragrafen straffbeläggs vissa fridskränkningar och angrepp mot enskilda som inte är att hänföra till något annat lagrum i BrB. Gränsdragningen mellan vad som skall betecknas som misshandel, sexu- ellt ofredande eller annat lagrum i 4 kap BrB har kommit till uttryck i diverse rättsfall.152 Lag 1993:207 höjde högsta straffet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.153 Motiven bakom skärpningen anfördes i propositionen vara att omfattande och systema- tiska trakasserier, t.ex. vid mobbning eller annat psykiskt våld, kan utgöra sådana bete- enden som är att bedöma som ofredande, och att en gärning som är att bedöma som ofredande kan rymma långvariga hänsynslösa handlingar, som har ett straffvärde vilka i extremfall kan överstiga sex månaders straffmaximum. Som exempel nämndes mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner. Ett annat fall var brott med politisk bakgrund. Vidare uttalades att långvariga trakasserier med rasistiska motiv skulle kunna ha ett sådant högre straffvärde även om gärningarna i sig inte kan hänföras under annat straffbud än ofredande.154 I paragrafen stadgas straff för den som handgripligen antastar annan eller ofredar honom genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende. Vid tillämp- ning av bestämmelserna om ofredande måste beaktas den avgränsning av brottsområdet som följer av andra straffbestämmelser, främst de om misshandel eller straffbart försök därtill, förolämpning och sexuellt ofredande. Jareborg exemplifierar dylika former så- som att uppsåtligen knuffa någon, sätta krokben för någon, rycka eller slita i någons klä- der, hålla fast någon, handgripligen hindra någon från att komma fram, försöka få en person att följa med genom att ta denne i armen, eller spotta på, eller klappa eller smeka någon i ansiktet.155 Flertalet av ovan beskrivna gärningar torde falla under 17:2 BrB ifall de riktar sig mot en i 17 kap BrB skyddad person, förutsatt att det ger sådan effekt som åsyftas i paragrafen. Vidare är straffbestämmelserna om ofredande inte begränsade till 152 Se exempelvis NJA II 1962 s. 133, RH 1999:51 och RH 2004:40. I RH 1999:119 aktualiserades frågan om valet mellan ofredande eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § 3 st. brottsbalken. 153 Lag 1993:207 (prop. 1992/93:141), JuU 16; NJA II 1993 s. 51 154 Prop. 1992/93:141 s. 23 155 Jareborg och Nelson, Brotten mot person s. 71 61 fall då någon genom hänsynslöst beteende stör annans frid i hans bostad, utan de är till- lämpliga varhelst den andre befinner sig; på allmän eller enskild plats. 6.2.2.1 Gränsdragningsproblem Gränsdragningsproblem gällande ofredande å ena sidan och misshandel, sexuellt ofre- dande samt olaga tvång å andra sidan, kan uppkomma. Enligt lagrådets hemställan blev en särskild straffskala för ringa misshandelsfall upptagen i BrB 3:5. Också om en miss- handel är lindrig, exempelvis en spark som åsamkar skada eller smärta, bör den alltså bedömas som misshandel och inte som ofredande. Där fråga ej är om misshandel eller straffbart försök därtill blir alltså en sådan gärning straffbar som ofredande. Vad gäller gränsdragningen mellan olaga tvång och ofredande, exemplifieras denna i kommentarer- na till brottsbalken med att någon blir knuffad i vattnet från en kaj så att han måste tåla att ligga i vattnet en stund. Orsakar detta tillvägagångssätt inte smärta eller skada skall förfarandet bedömas som olaga tvång och inte vare sig misshandel eller ofredande. 6.2.2.2 Konkurrens Innefattar ofredande skadegörelse, t.ex. på annans kläder eller på fönsterrutor i hans bo- stad, torde gärningen enligt konkurrenslärans bestämmelser enligt de allmänna grunder- na för sammanträffande av brott bilda verklig lagkonkurrens med skadegörelse ( men konsumera åverkan), vilka brott återfinns i 12 kap BrB. Det ankommer på en prövning i det enskilda fallet, där man måste beakta omfattningen av skadegörelsen, vilket i princip innebär att man tar hänsyn till värdet av de föremål som utsatts för skadegörelse.156 Om ofredandet skulle leda till kroppsskada, trots att denna effekt inte är täckt av gär- ningsmannens uppsåt, kan vållande till kroppsskada och ofredande föreligga i brottskon- kurrens. Att t.ex. dra undan stolen för en annan så att denne faller kan sällan bedömas såsom misshandel, men ansvar för ofredande kan komma i fråga, och om det uppstår 156 Se avsnitt 7.2.5 i detta arbete och jämför med avsnitt 7.3.2 i detta arbete med den konkurrens som antas råda mellan 17:2 BrB och 12 kap BrB. 62 kroppsskada som inte är ringa, kan därjämte ansvar för vållande till kroppsskada bli ak- tualiserat. Emellertid begränsas det straffbara området på så vis att annat än sådant som karakteri- seras av att det innebär ett personligt ofredande inte skall falla in under 4:7 BrB, såsom t.ex. stenkastning eller oljud. För att en gärning skall anses innebära ett ofredande genom hänsynslöst beteende måste krävas att den enligt en vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning.157 Endast uppsåtlig gärning är straffbar. Har gärningsmannen haft uppsåt till gärningens medföljande störning blir förfarandet att betrakta som ofredande.158 Den som av vårds- löshet stör annans frid, trots att beteendet är att betrakta som otillbörligt kan inte straffas för ofredande. Detta innebär att om gärningsmannen visserligen haft uppsåt till själva gärningen men inte dess medföljande störning, går han fri från ansvar under 4:7 BrB. Däremot krävs det varken i fråga om oljud eller annat hänsynslöst beteende att ofredan- det riktar sig mot en viss eller vissa personer, med uppsåt att störa just dem. T.ex. starkt buller på en gård nattetid, vilket stör dem som bor i fastigheten, bör om det kan beteck- nas som hänsynslöst, bestraffas enligt förevarande paragraf också om gärningsmannen inte närmare tänkt på vilka personer som kunde störas därav. Fullbordandetidpunkten för ofredande föreligger enligt förarbetena när någon blivit störd. För åtal gäller att ofredande som ej förövats på allmän plats får åtalas av åklagare endast om målsägande anger brottet till åtal eller om åtal finnes påkallat ur allmän syn- punkt; se 11 § 4 kap BrB. Försök, förberedelse eller stämpling till ofredande har inte straffbelagts. Rättsfall I NJA 1990 s. 361 dömdes en man som hade knuffat en annan man mot en kanotställ- 157 Jareborg, Brotten I s. 242. Som exempel kan nämnas att någon genom telefonpåringningar stör annans nattro. 158 Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 127 63 ning, så att denne föll över ställningen och skadade sig, för ofredande. I NJA 1990:113 blev en spark i ryggslutet på en polisman, i syftet att hindra denne i sin myndighetsutövning, betraktad som ringa våld mot tjänsteman, trots att smärta inte upp- kommit p.g.a. angreppet. Till 4:7 BrB faller också in att handgripligt störa kvinnofriden, exempelvis genom att hindra en kvinna från att komma fram, att ta henne under armen för att förmå henne att följa med eller att antasta henne med klappar eller liknande smekningar. Ifall en sådan gärning innefattar sexuellt ofredande enligt 6:10 BrB, bör den emellertid bestraffas en- dast med stöd av bestämmelserna i denna paragraf. Här kan man tänka sig motsvarande angrepp å en person i skyddad ställning, t.ex. en kvinnlig polis. Enligt gällande rätt torde sådant förfarande rubriceras som förgripelse mot tjänsteman. I paragrafen omnämns antastande genom oljud, ytterligare exemplifierat med skottloss- ning eller stenkastning. Även dylika scenarion kan tänkas, där oljudet är ägnat att störa t.ex. polisen i deras myndighetsutövning. Frågan om förfarandet då blir att bedöma som förgripelse mot tjänsteman är emellertid mindre självklart, eftersom förgripelsen i para- grafen i 17:2 BrB skall vara riktad på ett mera personligt plan mot tjänstemannen i hans myndighetsutövning. Förhållandena skulle emellertid kunna vara sådana att ansvar enligt 17:2 BrB kan tänkas komma ifråga ifall förfarandet medfört lidande, skada eller annan olägenhet i syftet att hindra, tvinga eller hämnas mot den skyddade personen. Rättsfall I SvJT 1967 rf s. 49 ådömdes ansvar för ofredande p.g.a. kastande av en knallpjäs. Såvi- da det stört t.ex. polisen i deras myndighetsutövning torde förfarandet enligt mig i all- mänhet rubriceras som ofredande, men en sådan prövning måste, som ovan angivits, bottna i en undersökning av vad gärningen i det konkreta fallet medfört för de skyddade personerna på ett mera personligt plan. 64 6.3 Kapitel 5 BrB 6.3.1 Inledning Innevarande lagrum i kap 6 BrB genomgick en kraftig omarbetning i prop. 1962:10. År 2005 skedde en marginell ändring i 5:5 BrB, vilken anger vem som får åtala för brott i 1- 3 §§ 5 kap BrB.159 Brotten är i huvudsak målsägandebrott. Åklagare får väcka åtal om det av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt. 5:5 2 p BrB anger att sådana särskilda skäl skall bl.a. anses påkallade vid förolämpning mot någon i eller för hans el- ler hennes myndighetsutövning. Ärekränkningsbrotten är så konstruerade, att de tar de fasta på att skydda enskilds per- sons anseende eller självkänsla. Sker detta genom språkliga medel, i tal eller skrift, är brottet att beteckna som förtal när de drabbar anseendet hos den utsatte, och förolämp- ning när de riktas mot självkänslan hos densamme.160Ansvar för förtal i 5:1 BrB är ett bötesbrott medan för grovt förtal i 5:2 BrB stadgar böter eller fängelse i högst två år. I och med att förolämpning i 5:3 BrB är subsidiär till 5:1 och 2 §§ BrB, är 3 § tillämplig endast om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 eller 2 §. Emellertid får bestäm- melsen om förolämpning inte användas som ett allmänt reservstadgande vid fall av lind- rigt förtal eller förtalsliknande fall.161 6.3.2 Förtal och grovt förtal Förtal måste rikta sig mot en människa. Uppgiften skall gälla en levande person; att kränka en avlidens ära faller inte under definitionen i 1 § men kan bli straffbart på grund av hänvisningen i 4 §. Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin lydelse uttalan- den som riktar sig mot någon viss person. Till de objektiva förutsättningarna för straff- 159 Lag 2005:437 160 Jareborg och Nelson, Brotten mot person s. 82 ff 161 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se, Brottsbalken - en kommentar på Internet, se NJA II 1962 s. 141 65 barhet hör att ärekränkande uppgifter lämnas till någon annan än den ärekränkte. Kär- nan i straffbestämmelsen är att handlandet skall vara ägnat att utsätta den angripna för andras missaktning. 6.3.2.1 Försvarlighetsbedömning och intressekollision Av lagtexten framgår att en försvarlighetsbedömning skall göras innan man dömer för ansvar enligt denna straffbestämmelse. Visar det sig att den som gjort uttalandet var skyldig att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, går han fri från ansvar. Detta framgår i undantagsregeln, i paragra- fens andra stycke. Stadgandet tar fasta på den grundlagstadgade yttrandefriheten vid in- tressekollisioner och andra privilegierade situationer. Av motiven till ärekränkningsbe- stämmelserna framgår att i praxis utbildade principer om straffrihet vid intressekollision och andra privilegierade situationer, t.ex. med hänsyn till yttrandefriheten och den yr- kesmässiga nyhetsförmedlingen, undantagsbestämmelsen kan bli tillämplig i en något vidare bemärkelse än vad lagtextens formulering medger. Gränsen för en privilegierad bedömning är däremot snävare ifall det är fråga om osanna eller ogrundade uppgifter. För att undantaget skall göras gällande måste det röra sig om en uppgift av något slag, inte ett värdeomdöme.162 För straffbarhet krävs vidare att uppgiften är av nedsättande be- skaffenhet. Det utmärkande för uttalandena bör vara att de genom sitt innehåll typiskt sett är ägnade att utsätta en person för andras missaktning. Det krävs inte att uppgiften är nedsättande för den kränktes "medborgerliga anseende enligt den uppfattning som kan sägas vara allmänt rådande eller förhärskande i samhället i dess helhet." Det kriterium som i första hand uppställs är att uppgiften skall vara nedsättande för den kränktes anse- ende i de kretsar han i allmänhet tillhör. Bedömningen av denna krets får dock inte bli alltför inskränkt.163 Någon allmän rätt att alltid få säga sanningen, även då uttalandena är 162 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken- en kommentar på Internet 163 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken- en kommentar på Internet 66 kränkande, finns inte. Emellertid måste en avvägning ske mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet. Såsom subjektivt rekvisit fordras för ansvar att gärningsmannen haft uppsåt i någon form i förhållande till de i första stycket angivna objektiva brottsförutsättningarna. Han skall uppsåtligen ha lämnat en uppgift om en an- nan person och utöver det, ha ägt kännedom om de omständigheter som gjorde uppgiften ägnad att utsätta denna för andras missaktning. 6.3.2.2 Om sanningsbevisningen och skälighetsbedömningen Det ingår inte bland de objektiva rekvisiten att uppgiften skall vara osann. Inte heller finns sanningskravet bland de subjektiva rekvisiten. Gärningsmannens tro om huruvida uppgiften var sann eller ej har ingen betydelse för det personliga ansvaret, vilket innebär att han inte medvetet behöver fara med osanning. Däremot kan han oberoende av uppsåt går fri från ansvar genom undantagsregeln i andra stycket. Det är inte gärningsmannens egen åsikt om huruvida han hade tillräcklig anledning att uttala sig i saken som är avgö- rande. Häri ligger det subjektiva momentet som stadgar att gärningsmannen går fri från ansvar, om han vidtagit "skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning eller annars hade tillräcklig grund att hålla den för sann". Här ställs stora krav på dom- stolens processledning.164 I detta har straffrättskommittén uttalat att en prövning av så- dan omständigheter får överlämnas till domstolarna.165 Nämnas skall också att någon be- visning om att beskyllningen medfört att personen i fråga utsatts för andras missaktning inte behöver förebringas.166 Det straffbara området i BrB är något vidsträcktare än vad straffrättskommittén föreslog inför reformarbetet 1962. De ville indela förtalsbrottet i förtal och vanryktande, där det senare straffstadgandet skulle medföra sanningsbevisning. I propositionen yttrade kom- mittén att "denna ståndpunkt, som i regel intas i utländsk rätt, torde överensstämma med den i äldre svensk rätt".167 164 Jareborg, Brotten I s. 259-260 165 Prop. 1962:10 s. 144 166 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken- en kommentar på Internet 167 Prop. 1962:10 s. 216-217 67 Nelson skrev 1950, ifråga om sanningsbevisningen, att vid beskyllning av brott fick san- ningsbevisning föras, men inte för andra förtalsbrott. I och med 1962 års proposition kan detta uttalande inte sägas äga aktualitet. Visserligen måste intresset av att en uppgift lämnas vägas mot intresset av att man inte osökt skall få lämna uppgifter ägnade att framkalla missaktning. Det föreligger en skillnad mellan att framföra misstanke om brott och kategoriska beskyllningar, men i nuläget torde gälla att man oavsett uppgiftens innehåll, inte får uttala sig mer bestämt än man har fog för.168 Således är sanningsbevis- ning i fråga om uppgiften, i syftet att fria sig eller med ändamålet att påverka straffmät- ningen inte tillåten. Däremot torde detta förbud inte gälla frågan om att föra bevisning ifråga om uppgiftens notoritet eller arten av den av meddelaren av uppgiftens uppsåt.169 Det strängare straffet i 5:2 BrB om grovt förtal ger förhanden att en skälighetsbedöm- ning från domstolens sida torde vara än mer begränsad. 6.3.2.3 Lämnande och spridande av uppgift En uppgift kan lämnas både genom att gärningsmannen framställer, eller fortsprider den. Framställandet eller fortspridandet kan ske på olika sätt, vanligen genom yttrande i tal eller skrift men även andra sätt kan ifrågakomma, t.ex. att visa en teckning, ett foto- grafi eller en film som innefattar beskyllning av det slag som avses i paragrafen. Till skillnad från vad som ofta gäller vid förolämpning är det den ärekränkande uppgiftens innehåll och inte sättet för dess lämnande som är av avgörande betydelse. Framförandet kan ske i form av en insinuation eller genom att på annat sätt misstänkliggöra någon. Vi- dare kan uppgiften lämnas genom konkludenta handlingar. 170 I förarbetena anges inte något exempel på, när för grovt brott, straffet bör stanna vid bö- ter. Här kan emellertid hänvisas till vad som anförs om förtal genom tryckt skrift. Såsom vägledande exempel på omständigheter som kan föranleda att förtal skall bedömas som grovt anges i lagtexten att den ärekränkande uppgiften genom sitt innehåll eller den om- 168 Jareborg, Brotten I s. 260 169 Nelson, Rätt och ära, studier i svensk straffrätt s. 131 och s. 192-193 170 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken- en kommentar på Internet 68 fattning i vilken den blivit spridd eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada. Sär- skild vikt skall läggas på den omständigheten att gärningsmannen uppenbart insåg att den lämnade uppgiften var osann eller ogrundad eller att hans motiv var att skada den förtalade. I sådant fall bör brottet bedömas som grovt, såvitt den skada som var att befara inte framstod som alltför ringa. Förtal genom tryckt skrift torde enligt ett uttalande av straffrättskommittén ofta komma att bedömas som grovt brott, eftersom stor spridning av uppgiften är en försvårande omständighet. ”Vid bedömande huruvida brottet är grovt enligt 2 § skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll, eller den omfattning i vilken den blivit spridd, eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada”.171 Vid remissbehandlingen genmälde Svenska tidningsutgivareföreningen att det förhållan- det att tryckt skrift kommit till användning vid uppgiftens spridande inte ”mekaniskt bör föranleda att brottet blir att anse såsom grovt”. Föreningen ansåg att oaktat uppgiften erhållit publicitet i en tidning med en stor upplaga, spridningen skulle vara utan större betydelse ifall ingen av tidningens läsare kände till den person mot vilken uppgifterna riktades. De anförde vidare att de förhållanden som pressen arbetar under, "att på en gång ge riktiga och snabba uppgifter", också borde be- aktas. Föreningen menade därmed, att hänsyn borde tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.172 Departementschefen replikerade här, med anledning av rekvisiten i 5:1 BrB att ”/...vad som i subjektivt hänseende läggs tidningsutgivarna till last, torde en ekonomisk påföljd, böter och högt skadestånd , oftast vara lämpligast”. Han menade att ovan anförda resonemang var ett av skälen till att brottet förtal uppdelats i två grader, en för normala och en för grova fall.173 Således kan spridningens omfång ha betydelse för straffmätningen och det konkreta straffvärdet. Ansvar för förtal förutsätter inte att uppgiftslämnaren riktat sig till tredje man, utan det 171 NJA II 1962 s. 14 172 NJA II 1962 s. 154 ff 173 NJA II 1962 s. 154 69 är tillräckligt att denne är närvarande. Brottet är att anse som fullbordat så snart uppgif- ten kommit till tredje mans kännedom. Något uttryckligt krav på att uppgiften för att vara straffbar skall lämnas till någon som inte förut känt till dess innehåll uppställs inte i lagtexten, men i uttrycket ”lämnar uppgift” ligger inte att man utan vidare kan föra talan om förtal ifall två personer pratar om ett rykte som båda känner till. Rättsfall I NJA 1990 s. 231 var fråga om gärningsmannen handlat uppsåtligen vid lämnande av uppgifter som var ägnade att utsätta annan för missaktning. I NJA 1992 s. 594 dömdes gärningsmannen för grovt förtal. Det anfördes att uppgifterna lämnats i en mycket integritetskränkande form och fått stor spridning samt även i övrigt varit ägnade att medföra allvarlig skada för den kränkta. I RH 1997:61 bedömdes insättandet av en annons på Internet som grovt brott eftersom uppgiften fått mycket stor spridning. 6.3.3 Förolämpning Förolämpning av normalgraden i 5:3 första st BrB är ett bötesbrott medan grov för- olämpning i 5:3 andra st BrB stadgar böter eller fängelse i högst sex månader. Straffbar- heten i förolämpning ligger i att den som genom att smäda annan genom kränkande till- mäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, sårar dennes subjektiva ära, dennes ärekänsla.174 Utmärkande för förolämpningsbrottet, vilket särskil- jer det från förtal, är att uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Förtalsbe- stämmelsen anger att brottet är fullbordat när gärningen är ägnad att utsätta den angrip- na för andras missaktning. Fullbordandetidpunkten för förolämpning föreligger emeller- tid när gärningen är ägnad att såra någon annans ärekänsla. Detta innebär att förolämp- 174 Jareborg, Brotten I s. 263 70 ningsbrottet är fullbordat redan när det föreligger abstrakt fara för att gärningen skall såra någon annans ärekänsla. Detta torde innebära att någon bevisning inte behöver fö- rebringas om att gärningen i det konkreta fallet verkligen haft denna effekt. Förolämpning kan enligt Jareborgs terminologi innefatta verbalinjurier, formalinjurier och realinjurier. Verbalinjurier är innefattar skällsord, skymfliga hotelser eller beskyll- ningar. Med formalinjurier menas skymfliga åtbörder genom framställningar i bild och dylikt. Realinjurier är föraktfull behandling av en annan persons kropp, t.ex. att spotta på någon i ansiktet eller sparka någon i baken.175 Emellertid skall åtskilliga fall av realinju- rier som enligt äldre rätt bedömts såsom förolämpning enligt BrB, numera hänföras un- der stadgandet om ofredande i 4:7 BrB, t.ex. skall en gärningsman som spottat någon i ansiktet dömas för ofredande och inte förolämpning. 6.3.3.1 Gränsdragningsproblem Ärekränkning, i synnerhet förolämpning, gränsar till flera andra brott mot person, när- mast ofredande och sexuellt ofredande. Rättsfall NJA 1997 s. 359: I fallet var fråga om en manlig officer genom att fälla vissa yttranden till en kvinnlig värnpliktig gjort sig skyldig till sexuellt ofredande eller förolämpning. Hovrätten dömde för sexuellt ofredande, men HD konstaterade att det här rörde sig om förolämpning. Skälen härför, var att officerens yttranden inte på ett såpass sedlighets- sårande sätt som avsågs i 6:7 3 st BrB (numera 6:10 BrB) yttrat sig så att den värnplikti- ga upplevt en kränkning av sin sexualitet, vilket krävs för ansvar i 6 kap BrB. Emellertid ogillade domstolen åtalet i sin helhet, då gärningsmannen inte åtalats för brott enligt 5:3 BrB. 6.3.3.2 Konkurrens mellan 5 kap BrB och andra lagrum 175 Jareborg Brotten I s. 264 71 Vid förtal förutsätts, i motsats till vid förolämpning, att en uppgift lämnas. Gränsdrag- ning mellan förtal och förolämpning ligger i till vems kännedom uppgiften kommit. Har den lämnats endast till den ärekränkte, eller om uppgiften trots att den var riktad mot tredje man endast kommit till den ärekränktes kännedom kan ansvar för förtal inte komma i fråga, däremot kan ansvar för förolämpning aktualiseras.176 I NJA 1994 s. 637 var fråga om en ansvarig utgivare skulle dömas för grov förolämp- ning eller grovt förtal aktuell i och med att dennes tidning utgett i tryck fotomontage av kända personer i sexuella ställningar, däribland av ett gift par. I domskälen angav HD att förtal kan komma ifråga även genom att visa och/ eller publicera bilder, om detta skett med syftet att hos andra skapa missaktning. Därför rörde det sig i detta fall om tryckfri- hetsbrott innefattande grovt förtal eftersom tidningen spridits i hela landet och uppgif- terna av målsägandena upplevts som grovt kränkande. Däremot kunde ansvar för grovt brott inte efter juryns ställningstagande ifrågakomma vad avsåg fotomontaget av det gif- ta paret, utan där dömdes gärningsmannen för förtal av normalgraden. I förtalsbrottet ingår att lämna menligt meddelande om annan, t.ex. skall man dömas för förtal om man utpekar en annan person såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnads- sätt. Däremot, vad avser brotten falskt åtal, obefogat åtal, falsk angivelse, obefogad an- givelse, falsk tillvitelse och vårdslös tillvitelse torde gärningsmannen, enligt Jareborg, inte kunna dömas för ärekränkning förövad genom samma gärning. Sålunda är de först nämnda brotten primära i förhållandet till brotten i 5 kap BrB. Därmed kan bestämmel- serna i 15:5–7 BrB bli tillämpliga.177 Otillbörliga uttalanden inför rätten kan medföra an- svar enligt 9:5 RB. 7. KONKURRENS 176 Nelson, Rätt och ära s. 310 177 Jareborg och Nelson, Brotten mot person s. 83-84 72 7.1 Inledning Första ledet i en straffrättslig bedömning är prövningen av, huruvida ett visst straffbud efter ordalydelsen är, tillämpligt på ett visst förfarande, d.v.s. om en viss gärning passar in under ett visst straffbud. Här träder konkurrenslärans bedömningar och dess olika tolkningar in. I teorin kan detta göras beträffande alla straffbud men i praktiken beaktas konkurrensen på så sätt att vissa straffbud lämnas åt sidan utan att prövas eller tolkas. Härmed sker konkurrensbedömingen före själva straffmätningen.178 Ju mer generellt ett straffbud utformas, desto fler blir konkurrensfrågorna. I 17:2 BrB straffbeläggs de gär- ningar som redan straffbelagts inom andra lagrum, då gärningen riktar sig mot enskilda. Frågor av vikt för denna uppsats är därmed vid vilka fall, enligt konkurrensläran, gär- ningen skall bedömas som förgripelse mot tjänsteman eller enligt annat eller andra straffbud i BrB. Inom doktrinen finns tre framträdande läror. Den traditionella konkurrensläran föresprå- kas av Hagströmer, Strahl och i kommentarerna till BrB, medan Löfmarck har vidareut- vecklat denna, och Jareborg har i flera hänseenden intagit ett annat perspektiv.179 Dokt- rinen har inte uppställt några fasta riktlinjer för när ett konkret brott skall anses konkur- rera ut ett annat konkret brott. Det påpekas att det inte är möjligt att göra detta. I doktri- nen kan man emellertid utläsa att det i praktiken förekommer att domstolarna tar sig fri- heten att i vissa fall oberoende av en tolkning av straffbuden som ett enda brott behandla vad den finner sig böra uppfattas som endast ett brott enligt ett naturligt betraktelse- sätt.180 Westerlund behandlar i sin avhandling tre slag av konkurrens som kan komma i fråga avseende straffbuden i 17:1-4 BrB; konkurrensfrågor inom de enskilda straffbuden, konkurrensfrågor mellan straffbuden i 17:1-4 BrB och konkurrensfrågor mellan straff- buden i 17:1-4 BrB och andra straffbud. Jag kommer i min fortsatta framställning redo- 178 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 14 179 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 237-238 180 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 82 73 göra för dessa olika konkurrenssituationer, men främst ta sikte på den sist nämnda i 8:3 BrB, då denna har störst relevans för min uppsats. 7.2 Allmänt om terminologin Konkurrensproblem uppkommer mestadels genom att rekvisiten i skilda brottsbeskriv- ningar helt eller delvis täcker varandra. Konkurrensläran är vare sig terminologiskt eller definitionsmässigt enhetlig inom doktrinen. Till de gängse vedertagna begreppen hör emellertid brottskonkurrens och lagkonkurrens. Jag redogör här för delar av Jareborgs och Löfmarcks begreppsbildning. 7.2.1 Regelkonkurrens och gärningskonkurrens När det råder konkurrens mellan brottstyper på så sätt att två straffbud har ett gemensamt tillämpningsområde, handlar det enligt Jareborg om regelkonkurrens, till skillnad från när någon genom sitt handlande formellt överträtt flera straffbud, eller ett straffbud mer än en gång. Sådant förhållande betecknar Jareborg gärningskonkurrens.181 Regelkonkur- rens uppstår när gärningsmannens handlande uppfyller mer än en brottsbeskrivning. Ja- reborg menar att regelkonkurrens är en abstrakt konkurrens, eftersom man kan besvara frågan om vilken brottsbeskrivning som skall användas oavsett om något konkret fall har inträffat där flera brottsbeskrivningar formellt är tillämpliga.182 En lösning på denna konkurrens är stadganden om att bara det ena straffbudet skall tillämpas på den gärning som faller inom det gemensamma området. 7.2.2 Interferens, subsidiaritet och konsumtion Regelkonkurrens är väldigt vanlig eftersom avfattningen av både BrB:s och andra speci- alstraffrättsliga brottsbeskrivningar är formulerade på ett sätt som gör att de i stor ut- 181 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 432 och 438 182 A.a. s. 433 74 sträckning överlappar eller interfererar med varandra. Den typ av konkurrens som inne- bär att klasserna av gärningarna som utgör vardera brottstypen delvis sammanfaller be- nämner Löfmarck interferens. Huvudregeln för interferens medger att båda de konkurre- rande straffbestämmelserna är tillämpliga.183 Jareborg menar emellertid att undantagen från när huvudregelns synsätt kan tillämpas är ytterst omfattande.184 Ett sådant vanligen förekommande undantag föreligger t.ex. när visserligen två brottsbeskrivningar är till- lämpliga, men den ena brottstypen har tillämpningsföreträde genom en uttrycklig subsi- diaritetsklausul. Sådan konkurrens betecknas för subsidiaritet, vilket innebär att över- trädelsen av det ena straffbudet konsumeras av överträdelsen av det andra. Subsidiari- tetsklausulerna meddelar vilket lagrum som skall ha företräde vid en kollision av två straffbud. Exempel på när subsidiaritet är förhanden är förhållandet mellan 17:1 och 17:2 BrB eller 5:1 och 2 § respektive 5:3 BrB. I 17:2 BrB framgår subsidiariteten med att lagtexten anger: "Den som annorledes än i 1 § sägs.../" och i 5:3 BrB står skrivet att: "Den/... /dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §.../". Ibland är konkurrensen mycket lätt att konstatera, för de fall straffbuden har ett gemen- samt rekvisit, som t.ex. mellan stöld och snatteri. Däremot kan en regelkonkurrens vara svår att se och praktiskt krånglig att skilja från de fall av lagkonkurrens, där ett brott skall konsumeras av ett annat. Som exempel anger Jareborg att stöld av något som är stulet samtidigt kan uppfylla rekvisiten för häleri. Men det förhållandet att man genom ett tillgrepp kan orsaka att något blir skadat eller att man kan skada en sak samtidigt som man tillgriper den gör inte att regelkonkurrens råder mellan tillgreppsbrott och skadegö- relse, utan här handlar det om interferens.185 7.2.3 Brottskonkurrens 183 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud , s. 82- 83 184 Författaren exemplifierar med ytterligare fem undantag från när interferens skall anses föreligga. För vidare läsning, se Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 436-437. 185 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 443 75 Brottskonkurrens föreligger när en tilltalad samtidigt skall dömas för flera brott. När två lagrum i konkreta fall är uppfyllda bör de tillämpas samtidigt och reglerna om straffmät- ning vid brottsflerhet bör beaktas. Likartad brottskonkurrens föreligger när samma straffbestämmelser konkurrerar med varandra. Härmed uppkommer frågan hur mycket brottslighet av visst slag som ett straffbud kan anses täcka. Termen används också som beteckning för ett mer abstrakt förhållande mellan två olika brottstyper i t.ex. BrB. Här- med har i doktrin särskiljts likartad från olikartad brottskonkurrens, där den förra, enligt Jareborgs förmenande är att betrakta som skenbar konkurrens.186 7.2.4 Olikartad brottskonkurrens Om rekvisiten enligt flera straffbud samtidigt föreligger till bedömande konkurrerar de och utgör därmed olikartad brottskonkurrens. Som exempel kan nämnas konkurrensen mellan vårdslöshet i trafik och snatteri. Vid vissa fall av subsidiaritet och konsumtion förklaras uttryckligen att ett straffbud i lagen inte skall vara tillämpligt om den i straff- budet beskrivna gärningen faller under annat straffbud. Gärningen skall då inrymmas under det strängare straffbudet och anses som endast ett brott. Jareborg menar, att för det fall tvivel skulle uppstå huruvida den specialstraffrättsliga regeln verkligen inte är tillämpbar, blir en tolkningsfråga. Domstolens uppgift torde därmed i slutändan bli att bestämma ifall ett straffbud, som i och för sig är applicerbart, ändå skall stå åt sidan för tillämpningen av ett annat straffbud. Härmed skall bedömningen av lämpligheten i an- vändningen av ett straffbud understödjas av de skäl konkurrensläran anger. Jareborg an- ser att man bör utgå från att lagen betraktar uppfyllande av rekvisiten i vart och ett av sina straffbud som ett särskilt brott. Brottskonkurrens kommer inte i fråga om inte sådant förhållande anses vara förhanden.187 7.2.5 Olikartad och verklig lagkonkurrens Huvudregeln stadgar således att den som förövat flera brott efter varandra skall dömas 186 A.a. s. 439 187 A.a. s. 430 ff 76 för flera brott. Presumtionen är att lösningen brottskonkurrens skall vara den riktiga. Skall emellertid gärningsmannen dömas för endast ett brott föreligger lagkonkurrens. I alla fall av verklig konkurrens ställs domstolen inför valet att döma för alla begångna brott eller att låta något eller några konsumeras av andra brott. Domstolen kan vidare anse det vara rimligt att se det som att straffet avser samtliga begångna brott, vanligen genom att brotten står i ett sakligt samband med varandra och det är vanligt förekom- mande och naturligt att sådana brott följer på varandra.188 Vid t.ex. inbrott, har både ska- degörelse och stöld inträffat. Sådant förhållande definierar Jareborg som medbestraffade för, sido- och efterhandlingar och då föreligger olikartad lagkonkurrens. Är dessa för, sido- och efterhandlingar straffria råder likartad lagkonkurrens.189 Vid olikartad lagkon- kurrens är den allmänt rådande synen gällande påföljden för det bestraffade brottet att denna även avser övriga brott, eftersom detta eller dessa brott är ett mindre påtagligt ut- tryck för samma brottsliga aktivitet.190 Olikartad lagkonkurrens betecknar Löfmarck för verklig lagkonkurrens, vilken föreligger när visserligen endast ett brott konstateras men där uppfyllelsen av ännu ett lagbud på olika sätt påverkar domslutet, d.v.s. lagkonkur- rens med citering. Om det aktuella brottet är gradindelat hänförs gärningen i regel till närmast högre grad. Rekommendationen anger att det lagrum som i och för sig är upp- fyllt nämns i domen och att brottet betecknas som “ det tillämpade straffbudets brottsbe- nämning” medelst det icke tillämpade men i och för sig uppfyllda straffbudets brottsbe- nämning, som t.ex. "bedrägeri medelst förskingring.191 Vid verklig lagkonkurrens måste minimum i straffskalan för det inte tillämpade men åberopade straffbudet respekteras. M.a.o. åberopas ett straffbud som inte tillämpas. Sålunda vill domstolen klargöra att den anser att den dömde i och för sig gjort sig skyldig till detta brott även om det inte tilläm- pas. Jareborgs menar att när fler än två brott är förövade, blir utfallet ofta en kombina- tion av brottskonkurrens och lagkonkurrens.192 Detta tolkar jag som att den verkliga lag- konkurrensen bör ses som en mellanform mellan brottskonkurrens och lagkonkurrens. 188 A.a. s. 447 189 A.a. s. 448 190 A.a. s. 448 191 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 59 192 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 446 77 Jareborg hävdar att termerna brottskonkurrens och lagkonkurrens skulle kunna anses vara överflödiga eftersom det räcker med att säga att ett eller flera brott konsumeras av ett annat, när ett konkret brott konkurrerar ut ett annat konkret brott. Föreligger ingen konkurrens föreligger därmed inte heller någon konsumtion. Jareborg har likväl behållit termerna därför att han anser att det vore svårt att finna en lämplig beteckning för fall av lagkonkurrens med citering. Ändock menar han att lagkonkurrens med citering torde vara gängse beteckningen istället för att tala om verklig lagkonkurrens eller enbart lag- konkurrens och använda benämningen skenbar lagkonkurrens för alla andra typer av lagkonkurrens.193 7.2.6 Specialitet, exklusiv lagkonkurrens och alternativitet Likartad lagkonkurrens föreligger således när två brott som verkar vara av samma slag skall bedömas som endast ett brott. Denna delar Löfmarck in i två undergrupper, kon- sumtion som ovan redovisats och specialitet.194 Ett specialitetsförhållande innebär att det ena straffbudet utgör undantag från det andra. Sådant förhållande betecknar Löfmarck för exklusiv lagkonkurrens, vilken föreligger då av två lagrum, vilka både verkar tillämp- liga, det ena utgör undantag från det andra och då skall endast det förra tillämpas. Jare- borg anser att beteckningen konsumtion av förenklingsskäl torde kunna användas även för detta fall.195 Vidare betecknar Löfmarck förhållandet mellan straffbud, vilka innehar helt skilda tillämpningsområden, där de båda straffbuden omöjligt kan komma ifråga samtidigt, för alternativitet.196 Här föreligger enligt mitt förmenande ingen konkurrens i egentlig mening eftersom det tillämpliga straffbudet helt förtränger det eller de andra straffbud som kan tyckas komma i fråga genom ett uteslutningsförfarande mellan straff- bestämmelserna. Beteckningen skenbar konkurrens torde här kunna användas enligt mig, eftersom en riktig förståelse av lagen medger att endast ett av straffbuden skall åberopas 193 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 447, 450 194 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 81 ff 195 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 447 196 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 59 78 fastän det ena inte utgör undantag från det andra, d.v.s. två eller flera straffbud är enligt respektive ordalydelse tillämpliga utan att brottskonkurrens för den skull är förhanden. Denna konkurrens ligger m.a.o. på det lagtekniska planet ifråga om straffbestämmelser- nas avfattning och inte på det materiella i fråga om brott. 7.3 Konkurrensfrågor i 17 BrB 7.3.1 Vägledning från förarbeten och doktrin Vad gäller konkurrensfrågor i nuvarande 17:1 BrB föreslog straffrättskommittén i 1948 års strafflagsrevision att straffet skulle vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet var ringa, skulle dock dömas till böter. Till denna bestämmelse fogade kommittén en föreskrift som stadgade: "/...om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap. (SL, mitt förtydligande) stadgas."197 Straffrättskommitténs förslagna regel innebar att brottskonkurrens inte skulle antas i för- hållande till straffbud med lägre straffskala, utan prövningen skulle ersättas med ett av- görande enbart med ledning av om straffarbete ingick i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10:1 var tillämpligt på gärningen eller ej.198 Departementschefen uttalade i detta att inte tillräckliga skäl inte förelåg för att göra avsteg från gällande konkurrensreg- ler, särskilt inte då ingen allmän översyn hade företagits i frågan: “Den av kommittén upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått. En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellan brotten i 10 kap (SL, mitt förtydligande) å ena sidan, samt dem i 14 och 15 kap ( vilka idag motsva- ras av 3 och 4 kap BrB, mitt tillägg) å andra sidan torde för närvarande innebära att då fråga är om ett obetydligt brott bedömt efter 14 och 15 kap, endast tillämpliga lagrum i 10 kap skall komma till användning. Om medelsvåra brott, torde båda lagrummen citeras 197 Prop. 1948:80 s. 156. 4 kap SL innehöll allmänna bestämmelser om sammanträffande av brott och åter- fall och reglerade därmed i vissa fall straffmätning och val av påföljd, se t.ex. SOU 1944:69 s. 104-107 198 Se prop. 1948:80 s. 154, 156-158 och Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 89 79 utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av de ifrågavarande båda skalorna skall inträda. Först om brotten är av svårare slag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap SL inträda."199 I och med att straffrättskommitténs passus borttogs, menar Löfmarck, att gällande lag- text medfört en rad konkurrenssituationer, ( som jag tolkar det, inte skulle ha uppkommit annars.) I detta uttalar Löfmarck: " Lösningarna i de nu anförda konkurrenssituationerna kan alltså motiveras med hänvis- ning till det gemensamma tillämpningsområdets omfattning, eller m.a.o. konkurrenssitu- ationernas vanlighet.../. Utan tvekan kan dock flera av dessa situationer förklaras på andra sätt; andra omständigheter kan ha betydelse för deras lösning".200 Löfmarck fortsätter angående konkurrensfrågor rörande våld mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman, olaga tvång och misshandel: “/...mellan straffbuden i 17 kap BrB 1-5 §§ och de allmänna straffbud i 3-5 kap BrB inte råder specialitet som man i förstone kan anta. Bestämmelserna om angrepp på tjänste- man är nämligen vidare än motsvarande allmänt utformade straffbud”. Uttrycket våld i BrB 17 kap rymmer t.ex. mer än vad som i 3 kap BrB kallas misshandel. Formellt före- ligger dock ett betydande gemensamt tillämpningsområde”.201 Vad gäller olika konkurrenssituationer som kan tänkas uppkomma i 17:2 BrB uttalade straffrättskommittén: “I den mån en förgripelse mot ämbetsman sker genom skadegörelse eller annat brott, böra bestämmelserna därom, även om straffarbete icke kan följa å brottet, vinna tillämp- ning jämte SL 4 kap. Likaledes bör 4 kap tillämpas, om en gärning innefattar såväl för- gripelse mot ämbetsman som utpressning." Yttrandet finns inte medtaget i departementsförslaget, men enligt Westerlund är uttalan- det angående konkurrensen under 17:1 avsett att tillämpas även när det gäller 17:2 BrB, p.g.a. att det framgår genom skrivningarna “ brotten i 10 kap SL och “tillämpligt lagrum 199 Prop. 1948:80 s. SOU 1944:69 s. 171 200 Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud s. 89 201 A.a. s. 89 ff 80 i 19 kap SL”.202 Löfmark menar att om sådant förbehåll skulle finnas intagen i nuvarande lagtext, skulle vissa av nedan angivna problemsituationer inte finnas.203 Vidare yttrade departementschefen med anledning av vad hovrätten över Skåne och Ble- kinge anförde angående förhållandet mellan straffskalorna för förgripelse i 10:2 SL och för missfirmelse i 10:3 SL: "/...enligt kommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarande båda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom 2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande mot förgripelse mot äm- betsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet om missfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårare straffbestämmelsen i 10:2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig faller under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefatta missfirmelse mot den angripne ämbetsmännen“.204 Vid tiden för detta uttalande fanns brottet missfirmelse mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman samtidigt och yttrandet tog sikte på det fall då en gärning som i och för sig kunde falla in under båda paragraferna, det svårare brottet i 10:2 SL skulle använ- das.205 7.3.2 Konkurrens mellan 17:2 BrB och andra lagrum Eftersom gärningar, som redan straffbelagts i andra lagrum då de riktar sig mot enskilda, straffbeläggs i 17:2 BrB uppkommer ett antal konkurrenssituationer mellan dessa brott. Gärningar som enligt ordalydelsen straffas för i 17:2 BrB kan bestå i våld mot den skyd- dade personen ( som inte faller in under våldsbegreppet i 17:1 BrB), våld å eller mot hans anförvanter, skadegörelse på hans eller hans anförvanters egendom samt hot om fö- retagande av sådana gärningar. 17:2 BrB konkurrerar här i första hand med straffbuden i 202 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 273 203 Se vidare avsnitt 8. i detta arbete 204 Prop. 1948:89 s. 162 205 Se avsnitt 8:2 i detta arbete 81 3, 4 och 12 kap BrB. ( Vad gäller konkurrenssituationen mellan 17:2 BrB och 12 kap BrB anges förgripelse mot tjänsteman konsumera åverkan, bilda verklig lagkonkurrens med vanlig skadegörelse och brottskonkurrens med grov skadegörelse206). Angrepp som faller in under 17:2 BrB, skall anses vara riktat mot den skyddade perso- nen och hans myndighetsutövning, oavsett om det direkt riktat sig mot dennes anförvant, ifall förutsättningarna som stadgas i paragrafen i övrigt är uppfyllda. Om någon vid ett och samma tillfälle angriper den skyddade personen och hans anhöriga skall förfarandet dömas enligt 17:2 BrB och därutöver inbegripa brott mot anförvanterna.207 Först om gärningarna begås vid olika tillfällen, skall de bedömas som fler än ett brott.208 För det fall att angreppet innefattar någon gärning som inte inryms i lagrummet i 17:2 BrB, uppkommer antingen brottskonkurrens, verklig lagkonkurrens eller konsumtion. Om båda brotten riktar sig mot den skyddade personen skall 17:2 BrB alltid åberopas, men annat lagrum endast om det andra brottet är av avsevärd svårighetsgrad i förhållan- de till förgripelse mot tjänsteman. Jareborg anför liknande uppfattning. Han uttalar att ifall det konsumerade brottet inte är ringa bör det konsumerade brottet nämnas i domslu- tet, genom lagkonkurrens med citering. Emellertid har praxis utvisat att man inte särskilt noga följer denna rekommendation.209 Uppsåtligt brott i 3 eller 4 kap BrB konsumeras i regel av 17:1-5 §§ BrB. När straffska- lan för ifrågavarande brott mot person är svårare, skall mer än ett brott anses förövat. Därav följer att en gärningsman skall dömas för våld eller hot mot tjänsteman i konkur- rens med grov misshandel, olaga frihetsberövande eller grovt olaga tvång och motsva- rande gäller vid förgripelse mot tjänsteman eller våldsamt motstånd (stöld eller grov skadegörelse konsumeras inte). Olaga tvång i BrB 4:4 1 st konsumeras m.a.o. i regel av brottet mot tjänsteman, medan ansvar för grovt olaga tvång bör ådömas i brottskonkur- 206 Beckman m.fl. KBrB II s. 327 207 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 243 (se även fotnot 29 i samma arbete). 208 A.a. s. 244 209 Jareborg, Brotten III s. 141 82 rens med 17:2 BrB.210 Förövas utpressning döms alltid särskilt därför. Detsamma gäller när brott mot tredje person, t. ex. misshandel av anhöriga, är ett medel att förgripa sig mot tjänsteman. Riktar sig det andra brottet mot annan person, t. ex. om någon försöker påverka en tjänsteman i hans myndighetsutövning genom angrepp på hans anförvanter, föreligger alltid brottskonkurrens. Genom att t.ex. röva bort hans barn eller hämnas på honom genom att misshandla hans anhöriga, föreligger alltid brottskonkurrens.211 Syftet med straffbestämmelserna vid brotten mot person i 4 kap BrB är i allmänhet att skydda personens kroppsliga integritet. Det framstår som tämligen givet att se en samti- digt utförd kränkning av olika personer som olika brott. Vid en serie av likartade hand- lingar, tidsmässigt företagna i nära anslutning till varandra och riktade mot en och sam- ma person ter förfarandet sig emellertid naturligt att bedöma som ett brott. Detta har att göra med fastställandet av brottsenheten. Vid brott mot 3 kap BrB bestäms denna i regel av antalet drabbade personer samt platsens och tidens enhet. Av detta framgår att ett kontinuerligt händelseförlopp blir att anse som ett brott om det bara finns ett offer. Såvi- da det gäller handgripligt antastande, vid ofredande, skall brottenheten bestämmas på samma sätt som i 3 kap BrB. Vid övriga former av ofredande anser Jareborg att man lämpligen bestämmer brottsenheten som i 3:9 BrB. Den som för oljud och därvid stör mer än en person bör således dömas för endast ett brott.212 Den nu nämnda konkurrensbedömningen avseende ofredande skall i viss mån läsas i samband med den om brott mot 5 kap BrB, eftersom realinjurier tidigare var att hänföra till förolämpningsbrott, men numera skall betraktas som ofredande. Med hänvisning till mina studerade rättsfall213 drar jag slutsatsen, att mellan ofredande och förgripelse mot tjänsteman har lagkonkurrens; konsumtion ansetts föreligga. Vid ärekränkning bestäms brottsenheten på samma sätt som vid misshandel. Av åtalsreglerna vid brott enligt 5 kap torde följa att när förtal eller förolämpning utgör hämnd för myndighetsutövning skall 210 Beckman m.fl. KBrB II s. 327. Se nedan om NJA 1969 s 17, avsnitt 8.2.1 detta arbete, där den tilltala- des åtgärd att tvinga en ledamot av byggnadsnämnd att avsäga sig detta uppdrag bedömdes enbart som förgripelse mot tjänsteman. 211 Holmquist m.fl. KBrB II s. 336 212 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 441 213 Se avsnitt 8.3 i detta arbete 83 inte dömas för förgripelse mot tjänsteman, utan gärningen skall uteslutande betraktas som brott enligt 5 kap BrB.214 Av detta drar jag slutsatsen att i förvarande fall har sken- bar lagkonkurrens ansett förekomma. I min fortsätta framställning blir konkurrenssitua- tion som råder mellan 4:7 och 5:3 BrB av intresse.215 8. INKONSEKVENSER I STRAFFBESTÄMMELSERNA 8.1 Den vaga brottsbeskrivningen i 17:2 BrB En av kriminalrättens grundläggande förutsättningar för att säkerställa kraven på rättssä- kerhet från en rättsstat är att de kriminaliserade brottstyperna är begripliga, bestämt defi- nierade och klart avgränsade.216 Med anledning av att brottstyperna som lagförs i 17:2 BrB är av så skiftande karaktär och att straffbestämmelsens tillämpningsområde är så vidsträckt blir gränsdragningen mellan den och andra lagrum relativt svår att bemästra. Därmed ställer jag mig delvis förstående till de invändningar JK och Föreningen Sveri- ges Häradshövdingar framställde beträffande den vaga brottsbeskrivningen i 10:2 SL vid 1948 års strafflagsrevision.217 Farhågorna om att rena bagateller skulle komma att in- rymmas under straffbudet tycker jag dock inte har besannats. Tvärtom menar jag att det problematiska ligger i att angrepp av svårare art inbegrips i stadgandet, emedan sådana lagförs i andra straffbud när de riktar sig mot enskilda, vilket som resultat har givit, att dessa kan komma att straffas hårdare än om de riktar sig mot en skyddad person. Frågan om ett stadgandes tillämplighet i det enskilda fallet besvaras delvis genom kon- kurrensläran. Därutöver finns i doktrin diverse teorier om olika lagtolkningsmetoder, för att utröna förekommande rekvisit i en straffbestämmelse. En analyserande, subordine- rande, tolkning går ut på att öka preciseringen av ett straffbuds tillämpbarhet, d.v.s. den 214 Jareborg, Brotten III s. 141. Se Jareborg Brotten I s. 265-266 215 Se avsnitt 8.3 i detta arbete 216 Jareborg, Allmän kriminalrätt, se bl.a. s. 58 217 Se avsnitt 2.1.4 i detta arbete 84 syftar till att sänka graden av lagtextens obestämdhet. 218 Det karakteristiska för modern teleologisk metod är enligt Thornstedt att man öppet arbetar med hänsynstagande till än- damål och praktiska konsekvenser, till skillnad från de äldre lagtolkningsmetoder som antingen omedvetet beaktade praktiska konsekvenser, eller så doldes de i de till de yttre formallogiska tolkningsoperationer med vilka man ansåg sig motivera tolkningsresulta- ten. 219 Jag kommer i och med nu sagda, undersöka aktuella straffbestämmelser, och i denna del dra slutsatser om det finns mer att önska av lagrummens precision utifrån än- damålen med stadgandena. 8.2 Ärekränkningsbrott mot tjänsteman, delvis i förhållande till 17:2 BrB Före 1948 års strafflagsrevision stadgades straff för den som talade eller skrev smädligen eller förgrep sig med hotelse eller annan missfirmlig gärning emot ämbetsman i eller för hans ämbete i tre lagrum. Paragrafernas tillämpningsområde var indelade i brott mot högre eller lägre befattningshavare i 10:2 och 10:5 SL samt lika skydd för vissa andra angivna personer än ämbetsmän i 10:3 SL.220 Thyrén behandlade inte ärekränkning mot ämbetsman som brott mot 10 kap SL. I stället ansåg han att detta brott borde behandlas som en kvalifikation av vanlig ärekränkning.221 Straffrättskommittén avförde uppdel- ningen av missfirmelsebrottet inför 1948 års strafflagsrevision men hävdade i anslutning till denna att en motsvarighet till 10:2 SL borde bibehållas som ett särskilt brott och an- märkte bl.a. att skydd erfordrades inte endast för de enskilda ämbetsmännen utan även för de myndighetsutövande institutionerna. Enligt straffrättskommitténs förslag kunde straff för tjänstemissfirmelse drabba den som talade eller skrev smädligen eller förgrep sig med missfirmlig gärning mot bl. a. myndighet eller mot någon som i 1 § avsågs i el- ler för tjänsten. Stadgandet upptogs i 17:5 BrB och gjordes därmed subsidiär till både förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Lydelsen fram t.o.m. 1975 var: "Förolämpar man någon som åtnjuter skydd enligt 1 § i eller för hans befattning dömes 218 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 107 ff 219 Thornstedt, Legalitet och teleologisk metod i straffrätten, Metod och perspektiv s. 55-56 220 SOU 1930:29 s. 236 221 SOU 1930:29 s. 210 85 för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader."222 Trots paragrafens lydelse menar Jareborg att gärningar som innefattades i dåvarande 17:5 BrB till viss del torde ha kunnat konkurrera med tidigare bestämmelse om missfir- melse mot tjänsteman, eftersom denna straffbestämmelse enligt förarbetena innefattade att lämna menligt meddelande om person varmed ämbetsansvar var förenat, samt att ange den skyddade personen för ett uppdiktat brott, vilka gärningar bestraffas enligt 5:1 och 2§§ BrB om de riktas mot enskild223 Detta har även utvisat sig i praxis.224 Dylika gärningar torde ha kunnat företagits i syfte att hämnas eller hindra en tjänsteman i hans myndighetsutövning. Enligt förarbetena skulle emellertid förfarandet då bestraffas enligt 10: 2 SL.225 Straffbara var endast gärningar som om de riktade sig mot enskild tjänsteman skulle in- nefatta förtalsbrott eller förolämpningsbrott. Den ursprungliga tanken med bestämmel- sen var enligt straffrättskommittén att även skydda myndigheten såsom institution.226 För sådant fall tog dock tidigare straffbestämmelser om beljugande av myndighet och samhällsfarlig ryktesspridning (i dåvarande 17:6 respektive 16:6 BrB, vilka utgick 1976) fasta på när förtalet riktade sig mot en myndighetsutövande institution, medan missfir- melse mot tjänsteman var förolämpningsbrott och i vissa fall förtals- eller ofredandebrott riktade mot en myndighetsutövande person. Brottet beljugande av myndighet bestraffade förfaranden som var ägnade att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som ägde besluta i allmänna angelägenheter.227 Upphävandet av missfirmelsebrottet motiverades främst med hänsyn till värnandet om den fria kritikrätten och införandet av den nya tryckfrihetsförordningen. Motiveringen till detta var att andra lagrum ansågs väl tjänade som tillämpliga i förevarande fall. I fö- rarbetena till lagändringen anfördes att det allmänna stadgandet i 5:3 BrB skulle göras 222 SOU 1972:1 s. 17 223 Jareborg, Brotten I s. 96 224 Se NJA 1974 s. 181och diskussion härom avsnitt 8.2.1 i detta arbete 225 Se prop. 1948:80 s. 162 och avsnitt 7.3.1 i detta arbete 226 Prop. 1948:80 s. 161-163, se även avsnitt 8.2.1 i detta arbete 227 Jareborg, Brotten I s. 87-88 86 tillämpligt på angrepp mot tjänstemän i myndighetsutövning, för gärningar som tidigare föll under 17:5 BrB.228 Trots att gärningar tidigare inrymda i missfirmelseparagrafen skall bestraffas enligt 5 kap BrB har praxis ändock utvisat att däri innefattade gärningar rubricerats och lagförts i enlighet med 17:2 BrB. Liknande gärningar kan även inrymmas i brottet ofredande, varpå högsta straffet är fängelse i högst ett år.229 Rättsfall I Svea Hovrätt DB 67/87, avd 12, B 1531/86 dömdes gärningsmannen för förgripelse mot tjänsteman efter att han under en rättegångsförhandling spottat på en domare och en åklagare samt dessutom använt grova skällsord riktade mot dem.230 8.2.1 Förtal och missfirmelse mot tjänsteman Rättsfall I NJA 1987 s. 285 var fråga om ansvar för förtal med anledning av att i ett TV-program av betydande allmänintresse fällts uttalanden om två polismän, vilka namngivits, inne- fattande förtal (yttrandefrihetsbrott) av dem. Här ansågs uppgiftslämnandet inte vara för- svarligt, och polismännen tillerkändes skadestånd. Enligt äldre rätt torde förfarandet ha bedömts som missfirmelse mot tjänsteman, då uttalandet riktade sig mot två polismän. NJA 1974 s.181 är trots sin ålder intressant i flertalet hänseenden för detta avsnitt i upp- satsen. Jag kommer därför återge huvuddragen i det resonemang Riksåklagarn förde här, och sedan anknyta till hans argumentation nedan.231 I fallet hade gärningsmannen i skrift uttryckt sig menligt i handlingar som skulle komma 228 SOU 1972:1 s. 191 229 Se avsnitt 8.3 i detta arbete 230 Se avsnitt 8.3 i detta arbete 231 Se avsnitt 8.2.3 i detta arbete 87 att bli offentliga genom att ha förolämpat S i hans befattning av domare. I detta fall utta- lade Riksåklagaren bl. a. att "17 kap 1-5 §§ BrB innehåller brottsbeskrivningar som en- ligt allmänna regler kan antas konkurrera med eller konsumeras av sådana som anges i 3-5 kap BrB. Det förekommer även inom de olika kapitlen inbördes konkurrens eller konsumtion". Han frågade sig därvidlag ifall förtalsbrottet i 5:1 BrB borde konsumera förolämpningsbrottet missfirmelse mot tjänsteman i 17:5 BrB, d.v.s. att brottskonkurrens inte skulle antas. Riksåklagaren anförde å ena sidan som argument mot att brottskonkurrens skulle anses föreligga och att därmed konsumtion skulle komma i fråga, att jämförelsen mellan straffsatserna gav för handen att förtal av tjänsteman som inte var grovt i förekommande konkurrensfall fick konsumeras av missfirmelsebrottet. Detta p.g.a. att den särskilda brottstypen missfirmelse av tjänsteman med sin högre straffskala i förhållande till för- olämpning i 5:3 BrB hade en materiell bakgrund. Som skäl härför angav han att motiven till brottsbalken232 angav att förolämpning av tjänsteman ofta innebar störande av förrätt- ning vilket borde lagföras som brott mot allmän verksamhet. Vidare påpekade han att ti- digare överväganden till lagförslag beträffande förolämpning mot tjänsteman också hade innehållit en kvalificering i påföljdshänseende av sådant brott.233 Ytterligare torde uppta- gandet av missfirmelsebrottet i 17 kap BrB uppfattas som en begränsning i tillämpnings- området för 5 kap.234 Vid beaktande av dessa argument skulle därmed missfirmelsebrot- tet, som var ett förolämpningsbrott, konsumera förtalsbrott, ej grovt. Riksåklagaren ifrågasatte vidare ifall sådan hänsyn ändock gav tillräcklig anledning att frångå grundsatsen i 5 kap att bestämmelserna om förtalsbrott, såsom departementsche- fen uttalade, borde äga företräde framför förolämpningsbrott.235 Tolkningen av 5:3 BrB innebar ju att även förolämpning som bedöms som grov skulle konsumeras av förtal som inte är grovt. Detta skulle innebära att missfirmelsebrottet konsumerades av förtalsbrot- 232 NJA II 1962 s. 261 233 NJA II 1962 s. 257 234 Beckman, KBrB I s. 184 235 NJA II 1962 s. 145 88 tet istället. Emellertid menade Riksåklagaren: “med hänsyn till den systematik efter vilken ärekränkningsbrotten har byggts upp kan en sådan konsumtion emellertid inte anses ha varit lagstiftarens mening“. Kommentarsförfattarna bedömde att konkurrens skulle antas mellan förtalsbrott och missfirmelse av tjänsteman eftersom straffskalan för detta brott innehöll fängelse och därmed inte gärna kunde konsumeras av sådant förtalsbrott som endast bestraffades med böter.236 Oavsett om det kunde godtas vid konkurrenssituationer inom 5 kap kunde en sådan lösning inte utan vidare appliceras på konkurrensen mellan förtal som inte är grovt och missfirmelse av tjänsteman eftersom sistnämnda brott hade en enhetlig straffskala innefattande fängelse. Slutsatsen som Riksåklagaren kom fram till var att det låg nära till hands att låta de an- förda motiven vara tillräckliga för att hävda brottskonkurrens i förevarande hänseende. Han anförde att en klart åtskillnad så långt det är möjligt borde upprätthållas mellan brott i 3-5 kap och 17 kap BrB när det gällde att värna om skyddet för allmän verksamhet. I sin anförande sa han att: “Vad S låtit komma sig till last huvudsakligen måste hänföras till brott mot allmän verksamhet. Även om missfirmelse mot tjänsteman inte så sällan också innebär förtal brukar i allmänhet för åtal det sistnämnda brottet inte ske. I likhet med domstolarna (som kom fram till att brottskonkurrens förelåg, min parentes) hävdar jag emellertid att i förevarande fall konkurrens bör antas föreligga mellan brotten“. I fal- let kom S att fällas för ansvar både i 5:1 och dåvarande 17:5 BrB. 8.2.2 Förolämpning och missfirmelse mot tjänsteman RÅ har uppställt vissa kriterier, som i första hand tar sikte på när gärningarna utförs mot polismän i tjänsteställning eftersom denna yrkeskategori är särskilt utsatt, som anger när gärningarna skall anses såpass otillbörliga att de skall betraktas som förolämpning, var- 236 Beckman, KBrB III s. 254 89 för åtal skall anses påtalat av särskilda skäl. Westerlund drar slutsatsen att RÅ:s kriterier torde kunna appliceras även på andra typer av tjänstemän. Av RÅ:s uppställning framgår översiktligt att det skall beaktas ifall förolämpningen sker under sådana omständigheter som innebär fara för uppvigling och om förolämpningen hörs av ett flertal kringstående och utgörs av ett relativt grovt invektiv (i synnerhet om yttrandet är ägnat att skapa ringaktning för tjänstemannen eller hans tjänsteåtgärd.) Här föreligger ett undantag för det fall att gärningsmannen är berusad och handlandet är att se som ett utslag av hans berusning. Även vid ett mindre grova invektiv torde särskilda skäl för åtal föreligga om förolämpningen inte är ett uttryck för ett kortvarigt förhastan- de, utan medvetet upprepas för att nå viss effekt. Har uttalandet skett utan samband med ett ingripande torde särskilda skäl för åtal oftare föreligga än om sådan åtgärd föregåtts av förolämpningen. Viss vikt bör läggas vid vem som förolämpar. Om de förolämpande yttrandena fälls av en person som måste antas ha ägt möjlighet att överväga sitt handlan- de bör man vid åtalsprövningen vara berättigad att utgå från att förolämpningen yttrats i en klar avsikt att förolämpa. Innefattar förolämpningen en kränkande anspelning på den enskilde polismannens personliga förhållanden synes regelmässigt särskilda skäl för åtal föreligga.237 Rättsfall NJA 2004 s. 331: Skällsord som person yttrat till polisman i en ingripandesituation har ansetts inte utgöra förolämpning. Åklagaren yrkade ansvar för bl.a. våld alternativt för- gripelse mot tjänsteman, våldsamt motstånd och förolämpning. Gärningsmannen hade kallat poliserna för "grisar" och "svin" när de bröt upp armarna bakom hans rygg. Enligt domskälen ansåg hovrätten att det måste ha stått klart för polismännen att gärningsman- nen främst gav uttryck för sin ilska vid ingripandesituationen och därför kunde yttrande- na inte anses ha varit ägnade att såra deras känslor på sådant sätt som krävs för straffan- svar. 237 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 221-229 90 I NJA 1994 s. 557 hade J.A. i samband med ett polisingripande yttrat skällsord såsom "era jävla as", "era jävla fascistjävlar", "jag hatar er" till poliserna. I domskälen uttalades att det inte rådde någon tvekan om att J.A. uttalat sig ärevördigt mot polismännen just därför att de ingripit mot honom. Visserligen fann HD att vissa av uttrycken inte kunde betraktas som alltför sällan förekommande skällsord, men domstolen påpekade att sam- hället aktivt söker motverka rasism och olika totalitära åskådningar, varför uttryck som "jävla as" och "fascistjävlar" måste anses som kränkande för en offentlig funktionär un- der tjänsteutövning. I SvJT 1973 rf s. 53 hade den tilltalade under en rättegång frågat en polisassistent som hördes som vittne: ”Har Ni betalt av E för att vittna falskt?” Han dömdes för missfirmel- se mot tjänsteman.238 8.2.2.1 Skadestånd I förarbeten och praxis har avseende förolämpningsbrottet uttalats, att när det riktats mot tjänsteman tillhörande viss typ av yrkeskategori, bör han tåla visst slag av skymfligt be- teende. Framledes kommer jag att exemplifiera sådan tjänsteman med polis. Motiveringen har varit att det ligger i sakens natur att poliser med hänsyn till sina ar- betsuppgifter, kan tänkas hamna i sådana situationer där skymfligt beteende av naturliga skäl kan tänkas förekomma och för sådant fall bör polisen vara psykiskt förberedd. I och med den nya skadeståndslagens ikraftträdande den 1/1 2002, har praxis i viss mån änd- rats i denna del, vilket lett till att polismän numera har ersättningsmöjligheter för kränk- ning i vissa fall.239 I nedan angivna rättsfall har emellertid utöver ansvar för förolämpningsbrott, fråga varit om ersättning kunna utges för förgripelse mot tjänsteman respektive ofredande. Rättsfall 238 Se nedan i avsnitt 8.2.3 om intressekollisioner 239 Lag (2001:732) om ändring i skadeståndslagen, se prop. 2000/01:68 s. 68 91 I NJA 1999 s. 725 hade en person i samband med ett omhändertagande spottat en polis- man rakt i ansiktet. För detta ålades ansvar för ofredande. Dessutom uppkom fråga om polismannen var berättigad till ersättning enligt SkL. HD kom fram till att det ofredande som polismannen utsatts för i samband med omhändertagandet av gärningsmannen inte kunde ha ansetts utgöra en så allvarlig kränkning att målsägande var berättigad till er- sättning enligt SkL.240 I RH 2005:53 dömdes en gärningsman för förgripelse mot tjänsteman för att ha spottat på två polismän i ansiktet. Poliserna befanns berättigade till skadestånd enl. 2:3 SkL. I NJA 2005 s. 738 hade en person sedan han gripits av polis på polisstationen spottat en polisman rakt i ansiktet. För detta ålades han ansvar för ofredande. Fråga uppkom om polismannen var berättigad till ersättning för kränkning enligt SkL. HD kom fram till att gärningsmannen inte anses ha utgjort en så allvarlig kränkning att målsägande var berät- tigad till ersättning enligt SkL. I RH 2006:16 dömdes en person i samband med att han gripits av två poliser, D.D. och A.Å. för dels olaga hot mot D.D., dels förolämpning av dem båda bestående att han smädat dem genom kränkande tillmälen. Fråga var även om poliserna var berättigade till skadestånd enligt 2:3 SkL för förolämpningsbrottet. Gärningsmannens förolämpningar hade bestått i att han kallat D.D. för "djävla blatte", "negerjävel" och "djävla invandra- re". A.Å. hade han kallat "snutfitta" och "snuthora". D.D. tillerkändes skadestånd men inte A.Å. 8.2.3 Diskussion och analys Om förhållandena i NJA 1974 s181241 skulle vara förhanden idag, skulle endast ansvar för förtal komma ifråga. Missfirmelseparagrafens stadgade fängelsepåföljd var ett av de skäl Riksåklagaren anförde för att konsumtion inte skulle kunna anses tillrådig. Av om- 240 Se diskussion nedan avseende dessa rättsfall i avsnitt 8.3 i detta arbete. 241 Se avsnitt 8.2.1 i detta arbete 92 ständigheterna i rättsfallet att döma, och Riksåklagarens väl förda resonemang, anser jag att avförandet av dåvarande 17:5 BrB var ogenomtänkt. Som framgått, motiverades av- förandet av missfirmelsebrottet med värnandet om den fria kritikrätten. Den bärande tanken bakom denna, är vikten av att den grundlagstadgade yttrandefriheten i så liten ut- sträckning som möjligt skall inskränkas. Kommittéförslaget till 1948 års strafflagsrevi- sion var att även missfirmelse mot myndigheternas institutioner skulle bestraffas enligt 17:5 BrB och i ett av departementsförslagen hade paragrafen indelats i två stycken, var- av det ena tog sikte på skymfande av offentligt organ, och den andra på skymfande mot enskilda utövare av offentlig verksamhet. Den hemställda utvidgningen av lagrummets tillämpningsområde genomfördes emellertid inte med hänvisning till värnandet om den fria kritikrätten, även här.242 Jag menar därför att resonemanget bakom avförandet av just missfirmelseparagrafen inte tog sikte på den enskildes rättigheter och möjligheter att kritisera de offentliga organ som äger rätt att på olika förpliktiga enskilda, samt innehar våldsmonopol, eftersom den fria kritikrätten, med den innebör den givits, inte äventyra- des av missfirmelsebrottet. Vad som därtill är av väsentlighet att beakta, är de särskilda straffrättsliga ansvarsregler som enskilda ämbetsmän hade att förhålla sig till för att rättsenligt utöva myndighet, när missfirmelseparagrafen alltjämt gällde, varav majorite- ten av dessa som bekant avfördes i samma reform. Uttalandet att skyddet för den enskilde tjänstemannen var tillräckligt i de lagrum som straffbelade motsvarande gärningar mot enskilda kan jag däremot inte hålla med om. I NJA 1974 s181 drabbade förtalet en domare, som i sin befattning är satt att ansvara över samhällets rättsskipning.243 Vikten av att se till att det arbete som de yrkeskategorier som innehar sådana uppgifter ( som domare är det att förvalta samhällets rättsskipande funk- tioner), inte försvåras, måste väga högre. I och med att handlingarna i aktuellt fall skulle komma att bli offentliga, skadade uppgifterna medborgarnas tilltro till domaren, vilket jag menar indirekt urholkar de enskildas skydd. Angående den fria kritikrätten uttalas i vad mån eventuell intressekollisioner skall beak- 242 Prop. 1948:80 s. 161-163 243 Se avsnitt 8.2.1 i detta arbete 93 tas, i kommentarerna till 5:1 BrB: ”Spörsmålet om intressekollision har inte lösts i lagtexten, utan allmänna grundsatser om intressekollisioner får beaktas i rättstillämpningen”. I denna fråga hänvisas till den vid 1 § andra stycket lämnade redogörelsen. Vid 1 § andra stycket har även redogjorts för äre- kränkning som tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott. Förolämpning kan utgöra så- dant brott enligt 7:4 TF och 5:1 YGL. Vidare skall nämnas att förolämpning endast mera sällan torde kunna försvaras av hänsyn till intressekollision, i jämförelse med förtalsbrot- tet".244 I detta anser jag att värnandet av den fria kritikrätten ändå utsätts för en domstolspröv- ning i det enskilda fallet, om målsägande anger förtal eller förolämpning till åtal. Miss- firmelseparagrafens vara eller icke vara kan inte äga sådan betydelse för dessa rättigheter som ämbetsansvarskommittén menade. Westerlund anför samma ståndpunkt i det att han uttalar att skälen ämbetsansvarskommittén framförde för avförandet av dåvarande 17:5 BrB inte var tillräckligt övertygande, i första hand p.g.a. att för missfirmelsebrott stad- gades fängelse, medan för förolämpning endast böter.245 Jag är benägen att hålla med honom. Det verkar dessutom som att kommittén inte ens tagit en i rättsfallet ovan upp- kommen situation i beaktande, eftersom de endast hänvisade till 5:3 BrB:s tillämplighet. Enligt dåvarande lydelse i missfirmelseparagrafen stadgas det i och för sig uttryckligen "förolämpar någon", men som Jareborg påpekat, inrymde bestämmelsen enligt förarbe- tena även förtalsbrott, vilket domen i rättsfallet tagit fasta på och både förtal eller för- olämpning av normalgraden är bötesbrott. Härigenom anser jag att tjänstemäns förstärk- ta rättsskydd inte tillvaratagits i erforderlig mån. 8.3 Ärekränkning, ofredande eller förgripelse mot tjänsteman? Gärningar, som tidigare skulle inrymmas i missfirmelseparagrafen, vilka som bekant skall bestraffas enligt 5:3 BrB enligt ämbetsansvarskommittén, har i praxis kommit att bedömas som innefattade i 17:2 BrB, (såsom i ovan angivna hovrättsavgörandet DB 244 http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet 245 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 38 94 67/87, avd 12, B 1531/86).246 I och med utfallet av domen, tycks det enligt Westerlund, som att domstolar, vid grövre fall av gärningar som kan innefattas i förolämpningsbrottet, valt att rubricera gärningen enligt 17:2 BrB istället för enligt 5:3 BrB. Westerlund frågar sig ifall denna dom möjli- gen är felaktig eller ifall man skall tyda den så att domstolar vid grövre fall av förolämp- ningar dömer för brottet förgripelse mot tjänsteman. Westerlund har inte funnit tillräck- ligt många detaljer i domskälen för kunna svara på frågan om hans tolkning stämmer. Han förutsätter emellertid att om brottet missfirmelse mot tjänsteman fortfarande varit kvar hade gärningsmannen dömts för detta brott och inte för förgripelse mot tjänste- man.247 Emellertid menar Westerlund, att en gärningsman skall dömas för ofredande ifall han spottar någon i ansiktet. Skälet till att gärningen i detta avgörande borde betraktats som förolämpningsbrott, menar han vara, att spottandet var ett sådant lindrigt angrepp jäm- fört med de uttalade förolämpningarna, att spottandet borde konsumeras av förolämp- ningen i det konkreta fallet, oaktat straffskalan är högre vid ofredande än normalfallet av förolämpning.248 De gärningar som beivras i 4:7 BrB stadgar som högsta straff fängelse i ett år. Numera får rättsläget anses vara tämligen klart avseende realinjurier, d.v.s. föraktfullt beteende mot någon annans kropp, där det inte är fråga om effektbrott såsom vid misshandel, utan om handlingsbrott, när förfarandet riktas mot enskild, vars förfaringssätt visserligen tidi- gare föll in under förolämpningsbrottet, numera skall anses vara ofredande om det riktas mot enskild. Jareborg har härmed uttalat att utrymmet för att istället ådöma ansvar för förolämpning numera är obetydligt.249 Som exempel på realinjurier anges exemplet att någon spottar på annan i ansiktet eller tafsar på annan. Men hur förhåller det sig när 246 Se avsnitt 8.3.1 samt avsnitt 10.6 i detta arbete. 247 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 39. Se avsnitt 8.3.1 i detta arbete för vidare diskussion. 248 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 226, jfr. Jareborg, BrB kap 23-24 s. 118 249 Jareborg, Brotten I s. 304, se vidare avsnitt 8.3.1 i detta arbete för diskussion 95 motsvarande förfarande riktas mot en tjänsteman? Då ofredande är ett handlingsbrott där för ansvar, ingen effekt krävs, torde gärningen om den inte medfört någon av de i 17:2 BrB uppräknade effekterna lidande, skada eller an- nan olägenhet inte kunna fällas för förgripelse mot tjänsteman. Då torde gärningen bli att bedöma som ofredande. Skulle däremot sådan effekt uppkomma kan 17:2 BrB tänkas bli tillämplig. I detta skall tilläggas att “annan skymflig åtbörd” än då det är fråga om realin- jurier; såsom vid verbalinjurier eller formalinjurieratt t.ex. peka finger åt någon, uttala kränkande tillmälen eller att i bild eller skrift framställa material som sårar en skyddad persons ärekänsla, inte torde kunna utövas i syftet att tvinga, hindra någon för vad denne gjort eller underlåtit i sin myndighetsutövning. Däremot kan det tänkas att dylikt förfa- rande företas i syfte att hämnas för sådan myndighetsutövning. Rättsfall förgripelse mot tjänsteman Hovrätten för Västra Sverige. DB 56/81, avd. 1, B 154/81: En gärningsman hade ofredat två trafikövervakare genom att kalla den för "djävla släkte" och genom att handgripligen sökt hindra dem från att använda sin kommunikationsradio. Tingsrätten dömde gär- ningsmannen för ofredande men hovrätten kom fram till att gärningsmannen genom sitt hindrande otillbörligen ingripit i deras myndighetsutövning och vållat dem olägenhet. Därför blev gärningen att betrakta som förgripelse mot tjänsteman.250 I ett hovrättsavgörande från 2001 stod en 48-årig man åtalad. I rättegången spottade han åklagaren i ansiktet, samt uttalade skällsord. Han dömdes för förgripelse mot tjänsteman till ett kortare fängelsestraff.251 I RH 2003:34 hade en person i samband med att han avvisats från en dansrestaurang spottat en ordningsvakt i ansiktet och för detta åtalats och dömts för förgripelse mot tjänsteman. (Jfr. med RH 1986:39 nedan, där gärningsmännen fällts för ansvar enligt 4:7 250 Se avsnitt 10.6 i detta arbete 251 Zila, Två iakttagelser rörande brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg, s. 746 med förekommen hänvisning till artikel i SvD 20/7 2001. Zila har inte hänvisat till något målnummer. 96 BrB, då de angripit garderobiär som inte innehaft ordningsvaktsförordnande. I RH 2005:53 åtalades och dömdes en gärningsman för förgripelse mot tjänsteman för att ha spottat på två polismän i ansiktet. (Jfr. med NJA 2005 s. 738 nedan). Rättsfall ofredande I NJA 1999 s. 725 hade en person i samband med ett omhändertagande spottat en polis- man rakt i ansiktet. För detta ålades ansvar för ofredande. I NJA 2005 s. 738 hade en person sedan han gripits av polis på polisstationen spottat en polisman rakt i ansiktet. För detta ålades han av åklagaren för ansvar för ofredande och blev också dömd för detta.( Jfr. med RH 2005:53 ovan). I hovrättsavgörandet RH 1986:39 B63/85 ansågs restaurangpersonalen H, som inte inne- haft ordningsvaktsförordnande, ha ägt rätt att handgripligen mota ut störande gäster som vägrat lämna restauranglokalen efter stängningsdags. S och B fälldes till ansvar för ofredande av H i samband med att de, då H som var garderobiär kört ut dem, fattat tag i H:s kläder så att han föll omkull och fick ömhet i ljumsken och skadade kläder. I dom- skälen framgår att H. "haft befogenhet att avhysa" gästen, då det ingick i hans tjänsteut- övning att upprätthålla ordningen på restaurangen. Här fördes m.a.o. en diskussion om vilken ställning garderobiären innehaft i sin tjänsteutövning, trots att skydd enligt vare sig 17:2 BrB eller 17:5 BrB kan komma ifråga för garderobiärer, utan angrepp mot så- dan skall betraktas som riktade mot enskild. (Jfr. med RH 2003:34). I hovrättsavgörandet RH 1997:114 hade gärningsmannen skickat ett antal skrivelser, bl.a. anonyma tidningsurklipp och vykort till en S.D. som var skolchef. Gärningarna be- dömdes som ofredande och förolämpning, ej grov. Det rörde sig här om minst 10 olika försändelser. S.D. hade tagit mycket illa vid sig av försändelserna som inneburit en all- varlig kränkning av hans person. Vidare hade förfarandet medfört “ turbulens på skol- förvaltningen” I domskälen uttalades att försändelserna haft ett för S.D. mycket nedsät- tande och kränkande innehåll och bl.a. innehållit ett flertal kränkande tillmälen mot ho- 97 nom i och för hans myndighetsutövning som tidigare skoldirektör vid Köpings kommun. Oaktat domskälen dömdes gärningsmannen för ofredande. Angående dessa vill jag fram- föra synpunkten att, om syftet med förfarandet var att medföra turbulens inom myndig- heten, gärningen torde ha kunnat rubriceras som förgripelse mot tjänsteman, och hade missfirmelsebrottet ej avförts, hade försändelserna även kunnat lagförts enligt detta lag- rum. 8.3.1 Diskussion och analys I avgörandet i Svea hovrätt DB 67/87, avd 12, B 1531/86 och i hovrättsavgörandet från 2001 har spottandet i samband med de yttrade skällsorden vare sig betraktats som för- olämpning eller som ofredande utan som förgripelse mot tjänsteman. I fallen anser jag, i likhet med Westerlund, att domarna måtte bedömas som i vart fall högst diskutabla. Jag finner inget stöd i förarbetena för att spottande på tjänsteman kan anses vara förgripelse mot tjänsteman. Den tolkning Westerlund resonerar om, att ett grövre fall av förolämp- ning kan tänkas inrymmas i 17:2 BrB, finner inte heller stöd i förarbetena. Tänkas kan, att vid grov förolämpning, om i lagrummet uppställda rekvisit tillfogat tjänstemannen li- dande, skada eller annan olägenhet och syftet varit att hindra, tvinga eller hämnas på myndighetsutövningen, gärningen torde kunna anses som förgripelse mot tjänsteman. Skulle förfarandet betraktas som grov förolämpning, blir utslaget avseende straffsatserna ovidkommande, då grov sådan och normalgradig förgripelse båda stadgar fängelse i högst sex månader. Thyrén föreslog att både förolämpningsbrott och förtal mot tjänsteman skulle anses ut- göra kvalifikation av ärekränkningsbrott och därmed anses ha högre svårighetsgrad.252 Gärningarna i de angivna rättsfallen skulle då, med beaktande av övriga omständigheter ha betraktats som grova, men detta förlag har inte fått genomslag i nuvarande lagstift- ning, varför resonemanget om kvalifikation av ordinär förolämpning inte kan ha kommit ifråga. Dessutom talar sådant synsätt mot att ordinärt förolämpningsbrott alls torde aktu- aliseras. Både grova förolämpnings- och förtalsbrott stadgar fängelsepåföljd, så dylikt 252 SOU 1944:69 s. 176-177, se avsnitt 2.1.3 i detta arbete 98 ställningstagande från lagstiftaren och rättstillämparen skulle i sådant fall ge förstärkt straffskydd för offentliga funktionärer i och med att missfirmelsebrottet inte längre finns. Emellertid skulle ett sådant betraktelsesätt inte heller bli helt tillfredsställande. För det första torde intentionen bakom 17 kap 1-5 §§ vara, att om angrepp riktar sig mot en tjänsteman, man skall landa i detta kapitel. Vidare skulle grov förolämpning mot tjäns- teman jämställas med en situation där enskild blivit grovt förolämpad. Förvisso torde bedömningen av omständigheterna vid brottets förövande mot enskild då befinnas vara än mer graverande för att förolämpningen skulle kunna betraktas som grov, men brottets rubricerade svårighetsgrad skulle ändå vara detsamma. Detta resonemang frångår där- med i allt principen om det förstärkta straffskyddet. Skulle missfirmelsebrottet återinföras, kan tänkas att förfarandet att spotta någon i ansik- tet skulle falla in här. Men detta torde enligt mitt förmenande inte heller vara önskvärt, då straffsatsen i detta brott var fängelse i sex månader medan ofredande stadgar ett år som högsta straff. Skall spottande på en polisman dessutom anses ingå i 17:2 BrB oaktat det inte ger någon av de i bestämmelsen uppställda effekterna, frångår man lagrummets utformning vilket inte heller överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Lagrummet tolkas därmed mer extensivt än vad ursprungligen var tanken. Därför anser jag, att förfa- randet att spotta på tjänsteman enligt gällande rätt bör bedömas som ofredande. Detta re- sultat är emellertid heller inte tillfredsställande. Då bestraffas likartad gärning företagen mot en skyddad person i samma straffbestämmelse och därvid under lika premisser för straffmätning vilket strider mot departementschefens uttalande att det särskilda straffan- svaret för offentliga funktionärer var motiverat främst för att skydda samhällsmedlem- marna mot fel vid utövande av den offentliga makten.253 Det torde i vart fall ankomma på åklagaren att åtala för ofredande för att en tjänsteman inte skall få ett lägre skydd än enskild, vilket praxis utvisar inte alltid varit fallet. Oaktat det rör sig om spottande eller andra angrepp belyser jämförelsen mellan resultatet i RH 1986:39 och RH 2003:34 problematiken. Det framgår att då enskild, som ansetts ha befogenhet att avvisa eller avhysa restauranggäster angripits, har förfarandet rätteli- 253 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 38-39, se även prop. 1988/1989:113 s. 13 99 gen betraktats som ofredande enligt 4:7 BrB. Angrepp mot ordningsvakt som avvisat re- stauranggäster har däremot aktualiserat 17:2 BrB. Visserligen var straffmaximum för ofredande, vid tidpunkten för det äldre fallet, samma som i 17:2 BrB. Konsekvensen en- ligt nuvarande reglering innebär emellertid, vilket utfallen i de båda rättsfallen visar, att ett angrepp mot enskild som tillskrivits vissa befogenheter i praxis, åtnjuter ett starkare skydd än tjänsteman med dessa befogenheter. Utöver ovan sagda vill jag poängtera att man, genom att åtala för brott enligt 17:2 BrB, frångår den konkurrensreglering som säger att vid olikartad brottskonkurrens, det brott varom strängare straff är stadgat skall tillämpas. Detta torde här innebära att åtal, åtmin- stone då tjänsteman blivit angripen genom spottning, skall väckas för ofredande enligt 4:7 BrB. 8.4 Olaga tvång och förgripelse mot tjänsteman 8.4.1 Tvång genom hot Normalgraden av olaga tvång stadgar böter eller fängelse i högst två år. Vid grovt brott är högsta straffsatsen sex år. Straffrättskommittén hävdade att de tvångsmedel som an- gavs i straffbestämmelsen om utpressning, hot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott och hot om att lämna menligt meddelande även kunde föranleda ansvar för förgripelse mot tjänsteman.254 Gärningar av förevarande slag har m.a.o. visat sig aktualisera flertalet lagrum; dem i 4 kap BrB om olaga tvång och olaga hot, den i 9 kap BrB om utpressning och den i 17 kap BrB om förgripelse mot tjänsteman. Utpress- ningsparagrafen har som framgått ovan företräde enligt konkurrensbestämmelserna framför åberopande av andra lagrum om gärningarna kan anses innefattas i förevarande lagrum. Rättsfall 254 Prop. 1948:80 s. 161 100 I NJA 1969 s 17 hade L dömts för förgripelse mot tjänsteman bestående i att han förmått en ledamot av byggnadsnämnden (myndighetsutövande person) att lämna sin befattning medelst hot om att i pressen lämna menliga uppgifter om denne. Samtalet hade skett till den hotades bostad. Det är därför troligt att den hotade vid tillfället ej var i tjänst. Åkla- garen yrkade ansvar å L för olaga tvång. 255 I Svea Hovrätt, DB 218/86, avd. 7 B 558/86 hade gärningsmannen hotat att skjuta pojke om inte socialnämnden omhändertog denne, p.g.a. att pojken haft sexuellt förhållande med gärningsmannens dotter. Nämnden kände sig tvungen att omhänderta pojken och gärningsmannen dömdes för förgripelse mot tjänsteman. 8.4.1.2 Diskussion och analys Jag anser att förhållningssättet till 4:4 BrB och 17:2 BrB är problematiskt. För det första med beaktande av att straffsatsen för normalgraden av olaga tvång är högre än vid för- gripelse mot tjänsteman och för det andra med anledning av resultaten i ovan angivna rättsfall. Enligt konkurrensbestämmelserna skall verklig eller skenbar lagkonkurrens fö- religga vid olaga tvång som inte är grovt. I NJA 1969 s.17 ansågs inte 4:4 BrB ens be- höva åberopas.256 Normalt skall 17:2 BrB ha företräde framför 4:4 BrB.257 Vad gäller hovrättsavgörandet anser Westerlund att gärningsmannen borde ha dömts för olaga tvång, i det att, ingående rekvisit i 17:2 BrB är, att om hotet fullföljdes skulle det medfö- ra lidande, skada eller annan olägenhet för tjänstemannen, vilket inte skulle ha varit fal- let här. Hotet riktade sig mot någon annan än tjänstemannen eller dennes anförvanter, och är inte menat att utsträcka sig till att gälla envar. Däremot kände sig nämnden tvung- en att omhänderta i och med gärningsmannens hot.258 Jag förstår Westerlunds resone- mang och jämför i anslutning till detta med RH 1990:83 s. 207,259 där ansvar för förgri- 255 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 94 och 184-186 256 Beckman m.fl. KBrB II s. 327 257 Beckman m.fl. KBrB II s. 327 258 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 174-175 259 Se avsnitt 4.2.1 i detta arbete 101 pelse mot tjänsteman inte kunde komma ifråga. Hade tjänstemannen gett ut resehand- lingarna, skulle förfarandet enligt Westerlunds ovanstående resonemang betraktas som olaga tvång. Utöver det faktum att rekvisiten i 17:2 BrB inte täcker in ifrågavarande si- tuationer menar jag därtill, att vid sådana fall, där konkurrens uppstår mellan 4:4 och 17:2 BrB, 17:2 BrB skall äga tillämpning, men med anledning av de olika straffsatserna, detta inte är tillrådigt. Följdriktigheten av att landa i 17 kap då brott begås mot en i stadgandena skyddad per- son är m.a.o. enligt mitt förmenande att föredra, men att utfallet i rättsfallet är felaktigt ur perspektivet att slå vakt om det förstärkta straffskyddets princip. I NJA 1969 s. 17 kände ledamoten sig tvungen att avgå från sin post. Tvånget påverkade därför kraftigt på det offentliga organets funktion och tjänstemannen. Domstolen borde ha dömt L för ola- ga tvång eller grov förgripelse mot tjänsteman i det att tvånget haft sådan stark inverkan på myndighetsutövningen. Stefan Bergquist, åklagare i Göteborg, håller med mig avse- ende den inkonsekvens som kan uppkomma och utefter det jag beskrev vid min intervju med honom, anser han att gärningsmannen borde ha dömts för olaga tvång. 8.4.2 Begreppet vanmakt i 4:4 i förhållande till begreppet vanmakt i 17 kap BrB Förfarande att försätta enskild i vanmakt är jämställt med våld vad avser andra brott, så- som misshandel, rån, våldtäkt och av störst principiell betydelse här, vid grovt olaga tvång. I kommentarerna framgår att försättande i vanmakt ingår i våldsbegreppet vid olaga tvång, genom formuleringen "eller eljest med våld".260 Frågan uppkommer därmed hur försättandet i vanmakt av en skyddad person skall bedömas. Westerlund har i sin av- handling utförligt behandlat frågan huruvida begreppet försättande i vanmakt ingår i våldsbegreppet i 17:1 BrB. Jag kommer här att redogöra för hans slutsatser, för att däref- ter anknyta dem till mina egna i avsnitt 8.4.2.1 i detta arbete. Westerlund menar att ifall man kommer fram till att försättandet i vanmakt ingår i vålds- begreppet i 17:1 BrB, skulle det i denna straffbestämmelse finnas en tredje art av per- 260 Se avsnitt 5.2.1 i detta arbete 102 sonvåld. Detta eftersom (vid tidpunkten för hans avhandling), vanmaktsfallet inte ingår i våldsbegreppet i straffbestämmelserna om olaga tvång, våldtäkt och rån.261 I dessa lag- rum anses istället vanmaktsfallet vara ett med våld sidoordnat fall. Vanmaktsfallet inför- des i lagtexten till straffbestämmelsen om misshandel först genom BrB:s införande. Där- för har Westerlund undersökt om vanmaktsfallet ansågs ha inneburit misshandel vid tid- punkten för 1948 års strafflagsrevision i och med att straffbestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman först då infördes. Hade den gjort det, menar Westerlund, att vanmakts- fallet direkt fallit in under 17:1 BrB. De straffbestämmelser som i hans granskning när- mast kommer i fråga var de i 14:10-13 SL. Westerlund menar att man inte i förarbetena till vare sig dessa lagrum eller till BrB kan utläsa huruvida det förhöll sig så, eftersom vanmaktsfallet infördes i 3:5 BrB utan någon förklaring.262 Straffrättskommittén förkla- rade att dess förslag i 3:5 BrB i stort överensstämde med Thyréns utkast till ny strafflag, men i detta finns vanmaktsfallet vare sig med i lagförslaget eller specialmotiveringen.263 Av doktrinen före 1948 års strafflagsrevision framgår att "förfarandet att lura någon med sömndryck", d.v.s. typfallet för försättande i vanmakt, borde bedömas som misshandel, ävensom förfarandet inte föll in under våldsbegreppet trots att misshandel ansågs som en art av våld.264 Westerlund tolkar detta uttalande, samt det faktum att vanmaktsfallet omotiverat infördes i 3:5 BrB, att det troligen ansågs utgöra misshandel vid tidpunkten för 1948 års strafflagsrevision. Skälen härför, åberopar Westerlund vara det faktum att, trots att vanmaktsfallet inte behandlades i förarbetena till 10:1 SL vid 1948 års straff- lagsrevision, ansågs misshandel endast som ett exempel på våld å person i nu nämnda förarbete. Westerlunds drar i detta slutsatsen: "/...då straffrättskommittén förklarade att misshandel å tjänsteman skulle bedömas som våld mot tjänsteman så måste de ha varit av den åsikten att vanmaktsfallet skulle omfat- tas av dåvarande 10:1 SL, men att detta inte gäller i dagsläget. /...Ett försättande i van- 261 Försättandet i vanmakt anges uttryckligen i lagtexten till misshandel och rån, men i grovtolaga tvång skall vanmaktsfallet ses som inbegripet i uttrycket "eller eljest med våld". 262 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 113 263Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 113, se SOU 1953:14 s 135. 264 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 113-114 103 makt av en myndighetsutövande person med ett direkt uppsåt från gärningsmannens sida blir därmed att bestraffa som förgripelse mot tjänsteman, medan om gärningsmannen saknat sådant uppsåt skall han dömas för misshandel. Det uppsåtliga brottet bestraffas därmed enligt en straffskala med lägre straffminimum än normalfallet av misshandel".265 8.4.2.1 Diskussion och analys Vad blir innebörden av att brottet att uppsåtligen försätta en tjänsteman i vanmakt i syfte att hindra eller hämnas denne för vad han gjort eller underlåtit i sin myndighetsutövning, istället betecknas som förgripelse mot tjänsteman?266 I brottsbalkskommentaren framgår att olaga tvång skall anses föreligga även då lindriga- re former av våldanvändning förekommit.267 Vidare är försök till grovt olaga tvång straffbelagt och högsta straffet är fängelse i sex år. Förgripelse mot tjänsteman konsume- ras i regel av grovt olaga tvång, och mellan olaga tvång och förgripelse mot tjänsteman skall lagkonkurrens, antas. Emellertid, då syftet inte kan vara att tvinga någon att vidta åtgärd i myndighetsutövning ( eftersom personen i fråga är försatt i vanmakt) torde för- farandet ändock inte kunna fall in under 4:4 BrB. Förfarandet torde emellertid istället kunna komma att bedömas som grov förgripelse mot tjänsteman, vilken stadgar fängelse i högst fyra år, men som framgått av doktrin, ankommer det inte endast på arten av för- gripelsen utan även vilken effekt förgripelsen haft på myndighetsutövningen, som inver- kar på bedömningen om brottet skall anses som grovt. Följaktligen, om en gärningsman gör sig skyldig till tvång medelst försättande i vanmakt av enskild, kan förfarandet uppenbarligen bedömas som olaga tvång alt. grovt olaga tvång. Om gärningsmannen däremot försätter en tjänsteman i vanmakt med direkt upp- såt, skall han dömas för förgripelse mot tjänsteman alternativt grov förgripelse mot 265 A.a. s 112-118 266 Såvida inte medicinsk påvisbar effekt uppstått, då blir förfarandet att betrakta som våld mottjänsteman, se avsnitt 4.3 i detta arbete 267 Holmberg m.fl. KBrB I s. 214 104 tjänsteman. Straffsatserna är betydligt högre ställda i 4:4 BrB än i 17:2 BrB och försöks- brott till 17:2 BrB är inte straffbelagt. I detta framgår att det förstärkta straffskyddet som skall tillkomma tjänstemän i deras myndighetsutövning helt åsidosatts i denna del. 8.5 Den abstrakta straffskalan i 17:2 BrB och straffrättspolitiken Vid fastställande av ett brotts straffskala skall två bedömningar göras enligt Jareborg. Den första är att fastställa en brottstyps abstrakta straffvärde, vilken enligt honom är identiskt med att bestämma hur goda skäl det finns för och mot kriminalisering. Den andra är att tilldela brottstypen den abstrakta straffskalan. Med ordinal proportionalitet menas, enligt Jareborg, att man söker tilldela en straffskala efter en brottstyps förtjänst. Detta innebär att man strävar efter proportionalitet mellan en otillåten gärningstyps straffvärde och dess straffsats, och ekvivalens mellan skilda gärningstypers straffsatser, så att gärningstyper med ungefär samma straffvärde tilldelas samma straffskalor.268 Vidare menar Jareborg att den allmänna teorin om förhållandet mellan straff och brotts- lighet, vilken säger "ju strängare straff desto mindre brottslighet" och som antas gälla såväl lagens straffhot, som konkret påföljdsbestämning, inte har någon praktisk betydel- se, då det empiriskt visat sig att sådana förändringar endast ger tillfällig och marginell effekt på ett samhälles kriminaliseringsnivå. Han menar därför att man i den praktiska politiken måste utgå från att brottsligheten i sig inte kan påverkas genom straffskärp- ningar.269 Westerlund föreslår i sitt de lege ferenda perspektiv på brottet våld mot tjänsteman, att grovt brott måtte straffbeläggas i och med att det, om t.ex. sådan omständighet är för- handen, en tjänsteman blivit grovt misshandlad, brottskonkurrens uppstår mellan 17:1 och 3:5 BrB. Härmed kan straffrättens längd i teorin påverkas i och med att gemensam påföljd får ådömas om en gärningsman i anfört exempel skall dömas för både våld mot 268 Träskman och Kyvsgard, Vem eller vad styr straffrättspolitiken? Festskrift till Nils Jareborg s. 609-610 269 A.a. s. 633-635 105 tjänsteman och grov misshandel.270 Vidare anför han, att följden härav blir att våld mot tjänsteman betraktas som ett "sekundärbrott" till den grova misshandeln, som här blir att betrakta som "primärbrott". Han anser ifrågavarande omständighet olycklig, då 17:1-5 §§ BrB har till syfte att ge förstärkt skydd och att lagrummen utöver detta även har en moralbildande uppgift. 271 Oaktat Jareborgs uppfattning om straffskärpningens uteblivna allmänpreventiva effekt anser jag Westerlunds resonemang om just dessa straffbestämmelsers moralbildande uppgift väsentlig. I detta har Jareborg uttalat att även om en viss kriminalisering i förväg antas vara relativt ineffektiv är den avsedd att ingå i ett normativt system. Han menar att systemet som sådant skall verka handlingsdirigerande, d.v.s. ha en allmänpreventiv ef- fekt. Oaktat en brottstyps abstrakta straffvärde uppskattas genom etiska överväganden antas man uppnå allmän avskräckning, även om inte denna prövning varit avgörande för straffvärdebedömningen. Lagstiftarens stipulerade straffskalor beror på hänsynstagandet till olika skyddsintressen vilka sammanhänger med önskemålet om att dessa skall verka handlingsdirigerande och samtidigt tillgodose kriminaliseringens expressiva funktion. Min tolkning i detta är att Jareborg ser straffvärderesonemang från lagstiftarens sida som moraliska bedömningar utifrån hur straffskalorna borde upplevas av samhället. 272 8.5.1 En praktikers synsätt Bergquist menar att man som åklagare har att åtala för antingen ofredande eller förgri- pelse mot tjänsteman. Resonemanget bakom vilken åtalsrubricering åklagaren väljer har i stor mån att göra med möjligheterna till att anhålla, eftersom reglerna rörande detta stadgar att en straffbestämmelse måste medge straff om minst ett år för att anhållande normalt sett skall kunna ske. Rätten är inte bunden av åtalsrubriceringen utan av gär- ningsbeskrivningen. Således åtalar man i regel för det grövsta brottet som kan tänkas komma ifråga. Ifall andra brott kan aktualiseras beror på gärningsbeskrivningen. Berg- 270 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 117, se Dahlström m.fl. Brott & Påföljder s. 425, jfr. med BrB 26:2 271 A.a. s. 116 272 Träskman och Kyvsgard ,Vem eller vad styr straffrättspolitiken, Festskrift till Nils Jareborg s. 609-610 106 quist talar om en "blommig gärningsbeskrivning" för att säkerställa att samtliga gär- ningsmoment är innefattade. Den praktiska förklaringen till att olika åtal tillkommit av- seende likartade gärningar är enligt honom att man som åklagare åtalar det som rätten kommer att döma för eftersom man som sådan måste beakta att det blir en sämre sits för målsägande ifall man inte ser till att yrka på det brott man i slutändan tror att domstolen kommer att gå på (vilket sammanhänger med domstolens materiella processledning). 9. SLUTSATSER OCH UTBLICKAR 9.1 Ärekränkning av offentliga funktionärer De angrepp, varom talas i avsnitt 8.2 i detta arbete, är av sådan karaktär att de av rättssä- kerhetsskäl behöver straffbeläggas särskilt. Av synnerlig vikt är detta då de riktar sig mot någon som är ålagd att upprätthålla samhällets rättsskipande funktioner, såsom po- lismän, domare och åklagare, inte minst för att upprätthålla tryggheten för enskilda, men också för att tillgodose offentliga funktionärers behov av trygghet för att kunna utföra sina uppgifter på ett betryggande och effektivt sätt. Westerlund förordar att stadgandet missfirmelse mot tjänsteman borde återiföras i BrB, med den justeringen att åtalsrätten begränsas på så sätt att gärningen får åtalas av åklaga- re endast i de fall målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt.273 I sin avhandling har han i första hand tagit sikte på ändamålsen- ligheten av 17:2 BrB i förhållande till förolämpningsbrottet. Anledningen till hans in- riktning på brottet i 5:3 BrB torde ha varit ämbetsansvarskommitténs uttalande om att skydd mot gärningarna i missfirmelsebestämmelsen i erforderlig utsträckning gavs i 5:3 BrB, samt brottets lydelse i lagtexten. De starkaste skälen för återinförandet av missfir- melsebrottet enligt honom är att lagrummet stadgade fängelsepåföljd medan normalgra- den av förolämpning mot tjänsteman endast föranleder böter. 273 Westerlund, Våld mot tjänsteman, s. 230 107 Med beaktande av att missfirmelseparagrafen även straffbelade förtalsbrott riktade mot tjänsteman och vad jag i detta diskuterat i min analys av NJA 1974 s.181 och övriga an- förda ståndpunkter274 bör missfirmelsebrottet återinföras för förolämpningsbrott innefat- tande verbalinjurier och formalinjurier, för skyddade personer samt för förtal riktade mot desamma. Därmed vitsordar jag Westerlunds ställningstagande vad gäller straffbestäm- melsens återinträde i BrB, samt även i vad han yttrat om åtalsrätten. 9.2 Ofredande av offentliga funktionärer I avsnitt 8.3 i detta arbete, såvitt avser 17:2 BrB, framgår att lagstiftarens önskemål om ett förstärkt straffskydd inte gett tillfredsställande resultat. Härmed kan inte den propor- tionalitet och ekvivalens, om vilka Jareborg talar, anses föreligga. I praxis synes det stå åklagaren fritt att välja mellan att åtala för förgripelse mot tjänsteman eller ofredande för samma gärning, i anförda fall, att spotta på poliser eller åklagare, vilket Bergquist menar stämmer med de val han ställs inför i praktiken. Det ankommer således på åklagaren att åtala för ofredande för att en tjänsteman inte skall få ett lägre skydd än enskild och om denna väljer rubriceringen ofredande jämställs tjänstemannens skyddsvärde med en en- skilds. Det faktum att åklagaren valt att åtala för ofredande eller förgripelse mot tjänsteman för samma gärning i RH 2005:53 och NJA 2005 s. 738275 visar heller inte på att samstäm- mighet i åtalsrubriceringshänseende vunnit insteg över tid, då båda avgörandena kom- mer från samma år. Frånvaron av sådan typ av konsensus inom åklagarämbetet, kan på- stås strida mot rättstatens krav på att de kriminaliserade brottstyperna är begripliga, be- stämt definierade och klart avgränsade. Denna inkonsekvens i åtalsrubriceringshänseen- de, anser jag inte kan ha varit lagstiftarens mening. Det är således önskvärt om rättstil- lämpningen blev mer stringent i det att brott för vilka rekvisiten i 17:2 BrB är tillämpli- ga, gärningsmannen döms därför. Nuvarande gällande rätt medger emellertid inte detta, p.g.a. att 17:2 BrB är ett effektbrott och detta förfaringssätt är heller inte önskvärt utifrån det förstärkta straffskyddets perspektiv i och med att straffskalorna i 17:2 BrB är för lågt 274 Se avsnitt 8.2.ff i detta arbete 275 Se avsnitt 8.3 i detta arbete 108 satta. Vidare måste lagstiftarens intention ha varit att, såvitt ett brott riktas mot en i 17:1-5§§ BrB skyddad person, dessa paragrafer skall äga tillämpning. Således delar jag Wester- lunds uppfattning om att stadgandena skall ses som primära i förhållande till andra lag- rum. För att klarare definiera 17:2 BrB samt göra lagrummet primärt i förhållande till 4:7 BrB torde rättstillämparen, genom en subordinerande lagtolkningsmetod, kunna åstadkomma den precisering av tillämpbarheten av straffbudet i 17:2 BrB som krävs, genom att lag- rummet utformas så, att det i alla hänseenden straffbelägger brott som för enskild skall betraktas som ofredande mot tjänsteman. Detta förfarande borde överensstämma med den moderna teleologiska metodens hänsynstagande till ändamålet med brottet förgri- pelse mot tjänsteman och vilka praktiska konsekvenser stadgandet är tänkt att ha. I an- knytning till vad som ovan anförts i 8.3.1 i detta arbete, för att vinnlägga sig om att det förstärkta straffskyddet inte åsidosätt bör den abstrakta straffsatsen i förgripelse mot tjänsteman höjas. 9.3 Olaga tvång mot offentliga funktionärer Även olaga tvångsbrottets högre straffsatser i förhållande till vad som stadgas i 17:2 BrB kräver revision av straffsatserna i förgripelseparagrafen. I enlighet med ovan förda reso- nemang om 17 kap BrB ställning som primär i förhållande till andra lagrum, då angrepp riktar sig mot offentliga funktionärer, borde huvudregeln vara att landa i detta kapitel, istället för i 4 kap, vilket inte heller synes mig lämpligt med beaktande av det förstärkta straffskyddets princip, i vad gäller straffskalorna, varför den abstrakta straffsatsen i 17:2 BrB bör höjas. När det gäller försättandet i vanmakt av en tjänsteman i förhållande till 4:4 2 st BrB, måste lösningen av uppkommen problemsituation vara den, att inarbeta begreppet försät- 109 tande i vanmakt i våldsbegreppet i 17:1 BrB, såsom Westerlund förordar.276 Därutöver, menar jag i likhet med Westerlund, att försöksbrott, och eventuellt förberedelsebrott i 17:2 BrB torde straffbeläggas, då konsekvensen av att ett försök till försättande i van- makt av en tjänsteman idag, skulle kunna innebära att lagtextens "logiska lucka" medför ansvarsfrihet för gärningsmannen. Avslutningsvis laborerar jag med tanken på straffrättskommitténs föreslagna passus i lagtexten inför 1948 års strafflagsrevision.277 Visserligen syftade förslaget på gärningar som numera återfinns i 17:1 och 3 kap BrB, samt den om olaga hot i 4:5 BrB och förhål- landet dem emellan, men hade passusen godtagits av departementschefen hade kanske ovan angivna problemsituationer fått en annan lösning. 10 STRAFFVÄRDE, STRAFFMÄTNING OCH PÅFÖLJDSVAL 10.1 Inledning Jag skall i detta avsnitt i mitt arbete översiktligt analysera huruvida det förstärkta straff- skyddet fått genomslag vid straffmätning och val av påföljd.278 10.2 Allmänt De allmänt vedertagna bestraffningsideologier som i första hand inverkar på straffmät- ningen och påföljdsvalet är allmänprevention, individualprevention och principen om 276 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 118 277 Se avsnitt 7.3.1 i detta arbete 278 Jareborg och Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 28-29 110 proportionalitet. Påföljdsbestämningen utgörs dels av en gärnings straffvärde, varpå föl- jer en straffmätning och därefter görs ett påföljdsval.279 Det abstrakta straffvärdet ut- trycks som bekant i ett brotts abstrakta straffsatser, vilket skall skiljas från det konkreta straffvärdet som i princip kan sägas uttrycka måttet på svårigheten av en viss begången gärning.280 Vid gradindelade brott, som i 17:2 BrB, krävs ett ställningstagande av huru- vida den ifrågakommande gärningen skall anses som normalgradig eller grov, och straffmätningen och påföljdsvalet blir därigenom rimligen påverkade av denna bedöm- ning. Huvudsakligen avgörs var normalfallet i straffskalan för respektive brottstyp ligger i standardfall i praxis.281 Skada och skuld är de centrala delarna av straffvärdebegreppet. Detta framgår vid en läsning av 29:1 BrB; "vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som denna haft". Ledning för straffmätningen hämtas från, utöver ovan nämnda lagrum, i hela 29 kap BrB och för valet av påföljd anges direktiv i 30 kap BrB. 10.3 Senaste decenniers utveckling Under 1970-talet påbörjades vad Aspelin kallar en "avkriminaliseringsdrive". (Det var som bekant, under detta årtionde flertalet av de disciplinära straffen mot ämbetsmän för- svann.) Inte bara antalet lagförda brott minskade under denna tid, utan fängelsestraffen har sedan 1975 överlag minskat och straffskalorna har sänkts. Dessutom tillkom den nya påföljden samhällstjänst 1999.282 Sedan lagstiftningen om denna nya påföljd tillkommit i sin nuva- rande form verkar det som att benägenheten att ta större hänsyn till den tilltalades per- 279 A.a. s. 102 280 A.a. s. 103 281 Jareborg och Zila, Straffrättens påföljdslära s. 103-121 282 Aspelin, Kriminaliseringens gränser, Festskrift till Nils Jareborg s. 46 111 sonliga förhållanden ökat markant. 283 I och med den kursändring som skedde inom det svenska påföljdssystemet skedde en omarbetning av detta, vilken påbörjades under 1980-talets första hälft. Huvudbetänkan- det “Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig frigivning m.m.284 resulte- rade i prop.1987/88:120 vilken antogs 1988.285 I huvuddrag innebar reformen att fängel- sestraffkommittén företog en allmän översyn av straffskalorna på grundval av att utred- ningsuppdraget innebar att få till stånd en minskad användning av fängelsestraff och att avkorta längden på de straff som utdömdes.286 Fängelsestraffkommittén har sedan dess lagt ett förslag i SOU 1995:91 till nya påföljdsbestämningsregler, vilket emanerade i re- geringens proposition 1997/98:96, men dessa genomfördes inte. I början av 2001 lämna- de regeringen propositionen som behandlar Straffansvarsutredningens förslag i SOU 1996:185.287 Förändringarna är enligt Holmquist mycket begränsade och har inte bety- delse här, varför jag inte kommer mera utförligt kommer att gå in på dessa föreslagna ändringar. 288 10.4 Straffmätning och påföljdsval i praktiken I förarbetena till 29:1 2 st BrB uttalas att vem som drabbats av ett brott i princip skall vara utan betydelse för straffvärdebedömningen. men att detta inte utesluter att det kan finnas anledning att se allvarligare på vissa former av angrepp än andra med hänsyn till att de kränker flera skyddsvärda intressen. Ett exempel är i detta hänseende den särskilda lagregleringen beträffande våld eller hot mot tjänsteman. Av detta uttalande, samt Jare- borgs uppfattning att brott mot 17:2 BrB bör föranleda strängare straff än brott utanför den skyddade personkretsen i 3 och 4 kap BrB, drar Westerlund slutsatsen att man även 283 Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis 2:a uppl. s. 103 284 SOU 1986:15: Om straffskalor, påföljdsval och straffmätning m.m. 285 Prop.1987/88:120 Proposition om ändring i brottsbalken m.m., straffmätning och påföljdsval m.m. Se- prop. 1987/88:120 som utgår från SOU 1986:13-15:Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande, 286 SOU 1986:13-15 287 Prop. 2000/2001:85 288 Holmquist, Hur mycket? Festskrift till Nils Jareborg s. 340, 343 112 skall se allvarligare på förgripelse av tjänsteman än motsvarande angrepp riktade mot enskilda, eftersom även detta brott kränker flera skyddsvärda intressen. Vidare menar Westerlund att det framgått i doktrin uppfattningen att det förstärkta straffskyddet lika- ledes bör få genomslag vid påföljdsvalet.289 Grönvall genomförde en statistikstudie för åren 1961-1979 avseende straffmätning och påföljder vid misshandelsbrott och våld mot tjänsteman. Grönvall kom fram till att det genomsnittliga frihetsberövande straffet vid våld mot tjänsteman var kortare än vid misshandel. Med anledning av Grönvalls undersökning hemställdes 1983 en motion som uppdrog en översyn av ämbetsskyddet. Motionen avslogs då remissinstanserna inte an- såg dylika lagändringar påkallade p.g.a. av fängelsestraffkommitténs redan företagna allmänna översynsarbete av straffskalorna. Fängelsestraffkommitténs förslag innebar formellt sänkningar av straffskalorna för våld eller hot mot tjänstemän. Emellertid utta- lade också fängelsestraffkommittén i sin specialmotivering, delvis till följd av Grönvalls material, att den skillnad i straffvärde mellan brotten som straffskalorna utvisade även skulle ge effekt vid påföljdsbestämningen.290 Justitieutskottet redovisade i sitt betänkande Grönvalls studie och framhöll med anled- ning av detta: "/...det av lagstiftningen på området framgår att samhället ser speciellt allvarligt på våldshandlingar som riktas mot polisen och andra offentliga befattningshavare och att sådana gärningar därför givits ett högre straffvärde än motsvarande handlingar riktade mot personer utanför den skyddade personkretsen. Av förarbetena framgår också att av- sikten har varit att bereda personer i utsatt ställning, t.ex. polismän, särskilt skydd mot våldshandlingar". Vidare tillade utskottet att den allvarliga syn på detta slags brottslighet som lagstiftningen gett uttryck för självfallet alltjämt var fullt aktuell samt att utskottet ansåg sig kunna utgå från att denna inställning omfattades av de rättstillämpande myn- digheterna.291 289 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 321, 350-351, se prop. 1987/88:120 s. 80-81 290 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 320 291 Sterzel och Borgeke, Studier rörande påföljdspraxis med mera (3:e upplagan) s. 361, se JuU 1984/85:4 s. 9 ff 113 Justitieutskottet uttalade beträffande Grönvalls upptäckter gällande straffmätningen vid våld mot tjänsteman och misshandel, att det uppenbart framgått att kvalifikationsmo- mentet, dvs. att brottet riktat sig mot en av lagstiftaren som särskilt skyddsvärd ansedd personkrets inte på ett skönjbart sett beaktats vid straffmätningen.292 10.5 Betydelsen av den offentliga funktionärens tjänsteställning I förarbeten och doktrin har hävdats, att förutom att arten av förgripelsen skall inverka på straffmätningen och påföljdsvalet, även vem som blivit angripen kan ha betydelse. Före 1948 års strafflagsrevision stadgades i 10:1 SL respektive 10:5 SL olika straffskalor beroende på om den angripne var en högre eller lägre befattningshavare. Straffrätts- kommittén tog bort denna uppdelning men påtalade att tjänsteställningen ofta förtjänade att beaktas vid straffmätningen. Kommittén ville särskilt ta fasta på huruvida den skyd- dade personen löpte särskild risk för övergrepp från allmänhetens sida, samt våldets be- skaffenhet. Departementschefen ville helt omarbeta straffbestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman. Däremot skulle, vid bestämmandet av påföljden, beaktas om brottet begåtts mot en ämbets- eller tjänsteman. Vid brott som var indelade i olika svårighets- grader skulle tjänsteställningen vidare kunna resultera i att gärningen hänfördes under en svårare grad än vad som annars skulle ha skett.293 Westerlund menar, bl.a. med stöd av detta uttalande och en hänvisning till vad Jareborg gjort gällande ( att när våldet riktar sig mot polis eller högre ämbetsman, kan brottet säl- lan anses vara ringa även om brottet i sig är lindrigt), att den skyddade personens tjänste- ställning och dennes utsatta position skall ha betydelse. Westerlund konstaterar dock, i och med resultatet av hans genomgång i sin avhandling av påföljdspraxis, att detta syn- sätt inte fått genomslag.294 Sterzel uttalar emellertid att: "När det gäller den skyddsvärda personkretsen finns inget stöd för antagandet att vissa 292 Sterzel och Borgeke, Studier rörande påföljdspraxis med mera, (3:e upplagan) s. 363 293 Westerlund, Våld mot tjänsteman s. 319-320 294 A.a. s. 131, se nedan. 114 typer av tjänstemän skulle åtnjuta ett starkare skydd än andra".295 10.6 Straffmätning och påföljdsval i 17:2 BrB Utöver ovan sagda, stadgar 29 kap BrB generellt vad som skall beaktas vid straffmätning och påföljdsval. Vad gäller synen i praxis avseende påföljden vid våld mot tjänsteman framgår den grundläggande regeln i NJA 1984 s. 898, vilken HD formulerade: "Hänsynen till allmän laglydnad gör sig starkt gällande när det gäller att beivra våld mot polisman eller ordningsvakt i myndighetsutövning. En icke frihetsberövande påföljd för ett sådant brott borde därför frånsett i ringa fall i regel ifrågakomma endast när den brottsliges personliga förhållanden talar för detta med särskild styrka".296 I RH 1987 B 5 återkom samma grundsyn, där HD slår fast att våld eller hot mot tjänste- man är brott av sådan art att det föreligger en stark presumtion för att påföljden skall be- stämmas till fängelse. I NJA 2000 s.116 framgick däremot att grundsynen delvis modifi- erats i och med den nya påföljden samhällstjänst.297 Fråga uppkommer härvidlag, vilket val av påföljd som skett i praxis när man dömt för brott mot 17:2 BrB? Westerlund har vid tidpunkten298 för hans avhandling hämtat led- ning i frågan från nio opublicerade rättsfall, där i alla fall utom ett, påföljden lett till bö- ter.299 Utöver dessa har Westerlund hitta ytterligare två fall, varav det ena renderade bö- ter och det andra sluten psykiatrisk vård. Hans sammanställning bygger på, vad han kal- lar för "rena" fall, där gärningsmannen endast åtalats och dömts för förgripelse mot tjänsteman. I mina i detta arbete studerade rättsfall har det visat sig att fängelse ådömts i NJA 1999 s.725 och NJA 2005 s. 738. I båda fallen var det dock fråga om annan brottslighet som 295 Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2:a uppl. s. 103-108 296 Dahlström m.fl., Brott & Påföljder s. 354 297 Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera 2:a uppl. s. 106 298 Avhandlingen gavs ut 1990 299 NJA 76 s. 587, Hovrätten för Västra Sverige DB 56/81 avd. 1 B 154/8; se avsnitt 8.3 i detta arbe- te.Dessa rättsfall ingår i Westerlunds påföljdsundersökning. I NJA 1969 s. 17 dog gärningsmannen in- nanpåföljd han utdömas. 115 legat gärningsmannen till last. I RH 86:39 och RH 97:114 blev domen i det förra fallet böter och i det andra ansågs bötespåföljd inte kunna komma ifråga, varför påföljden blev villkorlig dom i förening med böter. Vad avser de fall där ansvar för 17:2 BrB ansetts komma i fråga har endast skadeståndsdelen prövats, varför jag inte kan uttala mig om vilken påföljd det utöver denna varit fråga om.300 Emellertid ådömdes gärningsmannen till fängelse i hovrättsavgörandet från 2001, vilket jag kommer att belysa mer ingående i avsnitt 10.7 nedan. 10.7 Betydelsen av gärningsmannens attityd Jareborg och Zila använder sig av ett kvanttänkande, där straffvärdet kvantitativt be- stäms.301 Enligt den radikala brottsideologin är det bedömningen av ett beteendes klan- dervärdhet som avgör huruvida kriminalisering skall ske eller ej. Kränker eller hotar be- teendet ett värde eller intresse som bör skyddas av rättsordningen, krävs ingen särskild attityd för att finna beteendet förkastligt. Hur förhåller det sig då med gärningsmans atti- tyd i enlighet med den kollektivistiska brottsideologin, som man kan utläsa i 29:1 BrB sista meningen, där det stadgas att även gärningsmannens avsikter och motiv skall beak- tas?. Zila drar vissa slutsatser från uttalanden av rättsfallet302 i den offentliga debatten rörande den utdömda fängelsepåföljden, där det påstods att gärningsmannens attityd påverkat domslutet. Följande utdrag ur SvD står att finna i Zilas uppsats: “ Både tingsrätten och hovrätten anser att 48-åringen visat ett förakt för rättsväsendet och därför förtjänar ett fängelsestraff".303 Zila menar att den förklaring SvD gav till sina läsare materiellt sätt var korrekt men trots detta missvisande. 300 RH 2005:53 och RH 2003:34, se avsnitt 10.9 i detta arbete för diskussion och analys 301 Holmquist, Hur mycket? Festskrift till Nils Jareborg s. 336 302 Se avsnitt 8.3 i detta arbete 303 Zila, Två iakttagelser rörande brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg s. 746 med förekommen- hänvisning till artikel i SvD 20/7 2001 (se avsnitt 8.3 i detta arbete). 116 "Den ovan nämna förklaringen som SvD lämnade beträffande fängelsestraffet för den spottande åtalade var alltså missvisande däri att den åtalade inte fått fängelsestraff därför att han visat förakt för rättsväsendet. Att visa förakt för rättsväsendet behöver inte vara straffbart - om man gör det på ett sätt som inte är förbjudet. Att däremot angripa rätts- skipning på det sätt som det spottande gjort kan rendera fängelsestraff, vilket också skett. Detta eftersom det inte ingår i brottets rekvisit “förakt för statsorgan eller tjänste- män”och analogisk tillämpning av straffrättsnormer är förbjudet i svensk straffrätt“. 304 Zila slår fast att: "/...det av principiella skäl vore felaktigt om ett brotts klandervärdhet i ett konkret fall skulle bedömas utifrån de kollektiva intressen som den aktuella straffbestämmelsen av- ser att skydda. Dessa intressen har redan beaktats av lagstiftaren vid fastställandet av brottets straffskala d.v.s. brottets abstrakta straffvärde".305 10.8 En kort kommentar från en praktiker Vad gäller påföljdsyrkanden för en praktiker menar Stefan Bergquist, att det man som åklagare i första läget måste tänka på, är att formulera sig på ett juridiskt korrekt sätt i gärningsbeskrivningen eftersom det är denna och inte åtalsrubriceringen domstolen är bunden av. I övrigt har man som åklagare inte mycket att förfoga över i processen, då ådömdandet av påföljder är helt målstyrt. I påföljdsdelen är m.a.o. praxis det absolut vik- tigaste att gå på även för en åklagare. 10.9 Diskussion och analys Jag kan med anledning av otillräckligt underlag inte göra några direkta analyser i hur domstolen gjort sina bedömningar vad avser påföljden för brott enligt 17:2 BrB och ifall 304 Zila, Två iakttagelser rörande brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg s. 749 305 A.a. s. 752, se avsnitt 10.9 nedan för diskussion och analys 117 något resonemang om att slå vakt om det förstärkta straffskyddet gjort sig gällande. Det kan däremot konstateras att gärningar som rubricerats som förgripelse mot tjänsteman i vart fall inte varit strängare i sin straffmätning än sådana som rubricerats som ofredande, vilket som framgått, straffskalorna för brotten heller inte medger. Bergquist har inte velat uttalat sig i frågan om han anser att erforderligt skydd tillkom- mer myndighetsutövande personer vad avser påföljden, vid fråga om brott mot 17:2 BrB. Jag genomförde intervjun med honom, inte lång tid efter att en åklagare utsatts för ett sprängattentat306, så Bergquist är väl medveten om vilka typer av angrepp en offentlig funktionär kan tänkas råka ut för. När det gäller hovrättsavgörandet från 2001307, framgår enligt Zila, att SvD:s tolkning av varför gärningsmannen ådömdes fängelsepåföljd inte var materiellt riktig. Angrepp av sådan karaktär kan rendera fängelse oaktat hur gärningsmannens attityd inför rättsväsen- det tett sig. Emellertid anser Zila att sådana uttalanden även kan förekomma i dom- skäl.308 Han menar att attitydens innehåll redan bakats in en brottstyps straffvärde, varför den inte ytterligare skall beaktas av rättens ledamöter och ifrågasätter därmed sådant för- farande. I denna fråga anser Jareborg att det på domsnivån är lika illa att dra in allmän- prevention, som att dra in vedergällningsteorier på kriminaliseringsnivån. Domens än- damål är att säkerställa att lagens hot om straff inte blir tomt, men varje enskild dom kan inte tjäna allmänpreventionens syften. Enligt Jareborg finns bara ett godtagbart allmän- preventivt skäl på domsnivån och det är för det fall domen ingår i en serie av likartade domar som ligger på en viss straffnivå, eftersom en samlad mängd domar klarare kon- kretiserar det allmänna straffhotets karaktär.309 Naturligtvis ligger det mycket i både Jareborgs och Zilas betraktelsesätt. Emellertid mås- te man fråga sig när behovet av högre straff uppenbarligen synes påkallat, vilken dom 306 se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel/610733. Artikel publicerad i SvD 2007-11-20. 307 Se fotnot 302 i detta arbete. 308 Zila, Två iakttagelser rörande brottsideologier, Festskrift till Nils Jareborg s. 746 309 Träskman och Kyvsgard ,Vem eller vad styr straffrättspolitiken?, Festskrift till Nils Jareborg s. 612 118 skall få "bollen i rullning"? Upptäcker rättstillämparen att det finns fog för, givetvis väl- grundat sådant, att vad som uttryckts i t.ex. förarbeten och doktrin avseende en viss brottstyp, inte kommit påföljdspraxis till del, bör han då inte agera i enlighet med den? I och med Grönvalls studie hörsammades inkonsekvensen i ådömda påföljder och vad som tydligt angivits skall verka vägledande vid val av påföljd beträffande 17:1 BrB. Emellertid har sanktionsnivåerna inte förändrats överlag och inget tyder på att samhället efter Grönvalls undersökning saknat behov av dem. 11. SLUTSATS OCH UTBLICKAR Avslutningsvis har domstolarna utöver sin egen praxis att stödja sig på förarbeten och jag menar att den även har att beakta lagstiftarens intentioner, såsom den teleologiska metoden förespråkar. Därför menar jag att rättsväsendet borde göra en översyn över nu rådande praxis och omvärdera sina ställningstaganden. I enlighet med vad Bergquist på- pekat, ligger hans ansvar i att yrka på det han tror domstolen kommer att döma för. Där- för är det inte märkligt att man som åklagare väljer att t.ex. använda sig av brottet ofre- dande. När jag frågade Bergquist om dennes möjligheter att yrka på ett högre straff inom ofredandebrottets abstrakta straffskala, i det att det riktat sig mot en tjänsteman, svarade han att åklagarväsendet är allt för bunden av påföljdspraxis för att kunna förfara så. Lösningen måste därmed vara vad jag i 8.3 i detta arbete anfört. En mer logisk och enhetlig rättstillämpning skulle vara förtjänt av att 17:2 BrB i största möjliga mån an- vänds, då 17:1 BrB inte kan komma ifråga, när ett angrepp riktas mot en skyddad per- son. Med anledning av de åberopade skälen bakom införandet av 17:2 BrB är det tydligt att denna straffbestämmelse fyller ett behov. För att den skall kvarstå som motiverad ur en samhällelig aspekt och för att värna principen om det förstärkta straffskyddet behövs därmed en höjning i straffskalan för att principen även skall få genomslag i påföljdsde- len. 119 12. SAMMANFATTNING 1864 års strafflag stadgade skydd för offentliga funktionärer i 10:1-5 §§ SL. 10:1 SL straffbelade våld eller annan misshandel mot ämbetsman och 10:2 SL stadgade straff för missfirmelse mot ämbetsman. Ett förberedande utkast till ny strafflag avseende brotten mot allmänheten och staten påbörjades av professor Johan C. W Thyrén, vars arbete övertogs av 1937 års straffrättskommitté. I och med utvidgningen av vittnesskyddet i 11:8 SL, som kom att avse även åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada eller hot om företagande av sådana åtgärder år 1935, framställde riksdagen en begäran till regeringen om att även skyddet för ämbetsmän samt innehavare av of- fentligt uppdrag behövde utvidgas. Straffrättskommitténs lade i sitt betänkande från 1944 fram förslaget på det nya brottet förgripelse å ämbetsman och brottet förgripelse mot tjänsteman infördes genom 1948 års strafflagsrevision i 10:2 SL. Härtill utökades 120 skyddet i 10:1 SL till att även gälla hotelser och brottet förgripelse mot tjänsteman i 10:2 SL gjordes subsidiär till brottet våld eller hot mot tjänsteman. Missfirmelsebrottet för- ändrades på så vis att skillnaden i straffskalan för lägre eller högre tjänsteman togs bort. Strafflagen upphävdes i och med BrB:s ikraftträdande 1965, och förgripelse mot tjäns- teman återfinns numera i 17:2 BrB. 17:2 BrB straffbelägger gärningar vilka är straffbelagda i andra lagrum då de riktar sig mot enskilda, bl.a. i ofredandeparagrafen i 4:7 BrB och olaga tvångsparagrafen i 4:4 BrB. I 5 kap BrB straffbeläggs ärekränkningsbrott både mot människor utanför den skyddade personkretsen och offentliga funktionärer. Lagrummet i 17:2 BrB stadgar straff för den som otillbörligen företager gärning för att tvinga, hindra eller hämnas nå- gon i hans myndighetsutövning för vad denne gjort eller underlåtit. Gärningen skall medföra lidande, skada eller annan olägenhet för tjänstemannen. Försök och förberedel- se för förgripelse mot tjänsteman är inte straffbelagt. Vägledning för gränsdragningen mellan våld eller hot mot tjänsteman i 17:1 BrB och våldsamt motstånd i 17:4 BrB åter- finns inom praxis och doktrin. Brottet förgripelse mot tjänstemans funktion är att värna om det förstärkta straffskyddets princip, vilken syftar till att ge skydd för offentliga funktionärer som har befogenhet till, och i vissa fall är ålagda att, utföra uppgifter i deras myndighetsutövning. I konsekvens härmed återfinns i 20 kap BrB bestämmelserna om straffansvar för offentliga funktionä- rer, vilka skall väga upp de offentliga funktionärernas, av lagstiftaren medgivna, förhöj- da skyddsvärde. Genom ämbetsbrottsreformen 1975 avvecklades emellertid flertalet av de sanktionsbestämmelser som tjänstemän tidigare kunde ådömas. Samtidigt upphävdes brottet missfirmelse mot tjänsteman, i det att ämbetsansvarskommittén ansåg att 5:3 BrB erbjöd erforderligt skydd för tjänstemän om de utsatts för förolämpningsbrott i sin myn- dighetsutövning. För att kunna befästa ändamålsenligheten av det skydd offentliga funktionärer åtnjuter enligt 17:2 BrB har jag analyserat det förstärkta straffskyddets princip ur ett rättsveten- 121 skapligt perspektiv. Straffrättsideologier behandlar frågor om vad vi eftersträvar genom bestraffning och vad som egentligen ger oss rätt att straffa våra medmänniskor. Straff- rättsideologierna rör straffets och/ eller straffrättens syfte och berättigande. Däremot fo- kuserar brottsideologier på frågan varför vi betraktar ett brott som förkastligt/ klander- värt. Brottsideologierna har historiskt sett indelats i den kollektivistiska och den radikala brottsideologin, där den förra tar sikte på gärningsmannens attityd i förhållande till de av kollektivet rättsligt erkända intressena, medan den senare fokuserar på gärningsmannens beteende. Straffrättspolitiska och bestraffningsideologiska motsättningar handlar i stort om å ena sidan samhälles status som rättsstat, vilken kräver att bestraffningen sker efter vissa regler. Å andra sidan måste samhällets organisation också ta effektivitetshänsyn. Staten såsom rättsskipande organ behöver därmed göra en avvägning mellan vad den bör och kan bestraffa, ur till exempel en ekonomisk synvinkel. Vidare måste de straffrättsli- ga principerna; legalitets-, konformitets-, behovs,- proportionalitets-, ändamåls-, och skuldprincipen iakttas. De centrala begreppen som uppkommer när en straffrättslig vär- dering skall göras är vilket mått av skada och skuld som kan tillskrivas gärningen och gärningsmannen. Förutsättningen för att beteckna något som brott är att gärningen ty- piskt sett skall anses kränka eller hota ett rättsligt erkänt intresse eller värde, som är möj- ligt att konkretisera och som ytterst kan föras tillbaka på individers intressen och värde- ringar. Här kommer även spörsmålen om straffrättens funktion in, huruvida den anses ha ett konfliktlösande eller handlingsdirigerande perspektiv. Straffrätten skall verka allmän- och individualpreventivt samt i viss mån fungera repressivt. Även etiska krav såsom humanitet och barmhärtighet måste beaktas. Sammantaget har jag i denna uppsats kom- mit fram till att det förstärkta straffskyddet har ett existensberättigande, främst då det skall syfta till att indirekt skydda offentliga funktionärer som är ålagda att handla på visst sätt för att säkerställa tryggheten och rättssäkerheten för den enskilde medborgaren. Begreppet myndighetsutövning i straffrättslig bemärkelse sammanhänger i stort med dess skadeståndsrättsliga betydelse men har delvis en mera vittgående innebörd än myn- dighetsutövning i förvaltningsrättslig mening. För att en gärning skall kunna straffbeläg- gas enligt 17:2 BrB krävs att den skyddade personen angrips eller hotas i eller för hans myndighetsutövning. I och med ämbetsbrottsreformen förändrades begreppet såtillvida 122 att oriktig myndighetsutövning/ missbruk av myndighetsutövning är sådan åtgärd som inte helt saknar samband med myndighetsutövningen, d.v.s. överskridande av befogen- het. Här föreligger en viktig skillnad mellan uppenbart bristande behörighet vilken aldrig kan anses utgöra myndighetsutövning. Myndighetsutövning i 17:2 BrB skiljer sig från den i 17:1 BrB på så vis att även angrepp eller hotelser riktade mot den myndighetsut- övande personens anförvanter faller in under lagrummet. Därutöver görs ingen skillnad i uppsåt beroende på om den skyddade personen vid tidpunkten för angreppet eller hotel- sen varit i tjänst eller ej. Vidare stadgas ett ytterligare skydd i 17:5 BrB, vilket medger att gärningar som faller in under 17:2 BrB, som riktar sig till någon som inte är i myn- dighetsutövning, ändock skall bestraffas som förgripelse mot tjänsteman. Denna aktuali- seras ifall den angripne/hotade åtnjuter detta skydd enligt särskild föreskrift, eller är, el- ler har varit kallad att biträda förrättningsman vid åtgärd som innebär myndighetsutöv- ning. Konkurrensproblem uppkommer mestadels genom att rekvisiten i skilda brottsbeskriv- ningar helt eller delvis täcker varandra. Rättstillämparen måste därför göra en konkur- rensbedömning i vissa fall, när fråga uppkommer ifall brott skall anses vara förövat en- ligt 17:2 BrB och/ eller andra lagrum. Konkurrensläran är vare sig terminologiskt eller definitionsmässigt enhetlig inom doktrinen. Till de gängse vedertagna begreppen hör emellertid brottskonkurrens och lagkonkurrens. För att underlätta förståelsen för vilka typer av konkurrenssituationer som uppstår mellan 17:2 BrB och andra lagrum, samt dessas relevans för min uppsats, har jag översiktligt redogjort för vad som menas med regelkonkurrens, gärningskonkurrens, interferens, subsidiaritet, konsumtion, likartad och olikartad brottskonkurrens, verklig, likartad, skenbar och exklusiv lagkonkurrens, spe- cialitet och alternativitet. Viss vägledning för hur konkurrensfrågor inom 17 kap BrB skall lösas finner man i förarbeten och doktrin. Jag har i detta arbete dragit slutsatsen att den konkurrens som är förhanden mellan 17:2 BrB och 4:4 samt 4:7 torde vara konsumtion samt att det föreligger skenbar lagkonkur- rens mellan 17:2 BrB och 5:1-3 §§ BrB. Förolämpning och förtal av en skyddad person bestraffas enligt 5:1, 2 och 3 §§. Det för- 123 stärkta straffskyddet för offentliga funktionärer försvagades i och med att 5 kap BrB stadgar böter vid normalgradigt brott, medan missfirmelseparagrafen stadgade fängelse- straff. Jag har därför dragit slutsatsen att brottet missfirmelse mot tjänsteman borde åter- införas i BrB. Ofredandebrottet har ett års fängelse som straffmaximum medan normalgraden av för- gripelse mot tjänsteman stadgar sex månaders fängelse. I praxis har åtalats för både brott enligt 17:2 BrB och 4:7 BrB för samma gärningar riktade mot en skyddad person. Att försätta någon i vanmakt ingår i våldsbegreppet i paragrafen om olaga tvång i 4:4 BrB men inte i våldsbegreppet i 17:1 BrB. Har en skyddad person försatts i vanmakt eller an- nat sådant tillstånd utan att en medicinsk förändring uppkommit hos tjänstemannen, skall gärningsmannen dömas för förgripelse mot tjänsteman. Straffmaximum för normalgra- den av olaga tvång är 2 år och försöksbrott för grovt olaga tvång är straffbelagt, till skillnad från försök av förgripelse mot tjänsteman. Detta har visat sig innebära att det förstärkta straffskyddet åsidosätts även i denna del. I mitt arbete har jag kommit fram till slutsatsen att lagrummet i 17:2 BrB inte är avfattat i den utsträckning som krävs för att upprätthålla det förstärkta straffskyddet för offentliga funktionärer i och med att det före- ligger en inkonsekvens i de angivna abstrakta straffskalorna i både 4:4 och 4:7 BrB, i förhållande till 17:2 BrB. Principen har därför inte få sitt av lagstiftaren åsyftade genom- slag när det gäller frågan om för vilket brott åtal skall väckas. Därför bör straffmaximum för förgripelse mot tjänsteman höjas. Avslutningsvis har jag i detta arbete frågat mig ifall principen om det förstärkta straff- skyddet fått genomslag vid straffmätning och påföljdsval. Jag har emellertid inte lyckats få något entydigt svar på denna fråga 124 FÖRKORTININGAR A.a. - anfört arbete BrB - brottsbalken FB - föräldrabalken ff - och framåt HD - högsta domstolen Jfr./jfr. - jämför med JK - justitiekanslern JO - justitieombudsmannen kap - kapitel 125 kurs. - kursivering KBrB - Brottsbalkskommentarer Prop./prop. - proposition RF - regeringsformen RÅ - regeringsrätten RB - rättegångsbalken SkL - skadeståndslagen SL - strafflagen SOU- statens offentliga utredning st - stycket uppl. - upplaga ÄktB - äktenskapsbalken KÄLLFÖRTECKNING Offentligt tryck Svensk författningssamling Brottsbalken (1962:700) Föräldrabalken (1949:152) Lag (1974:191)om bevakningsföretag Lag (1959:590)om gränstullsamarbete med annan stat Lag (1987:813) om homosexuella sambor Lag (1987:232) om samäganderätt om sambors gemensamma hem Lag (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning 126 Lag (1993:207) om ändring i brottsbalken Lag (2001:732) om ändring i skadeståndslagen Regeringsformen (1974:152) Rättegångsbalken(1942:740) Sambolagen (2003:376) Äktenskapsbalken (1987:230) Statens offentliga utredningar SOU 1930:24: Brott emot myndighet m.m. Förberedande utkast till strafflag, IX speciel- la delen Thyrén; principerna för en strafflagsreform. SOU 1940:20: Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot allmänheten och staten. SOU 1944:69: Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot allmänheten och staten. SOU 1953:14: Förslag till brottsbalk angivet av straffrättskommittén. SOU 1956:55: Skyddslag. Strafflagsberedningens slutbetänkande. SOU 1969:20: Ämbetsansvaret I. Principbetänkande av ämbetsansvarskommittén. SOU 1972:1: Ämbetsansvaret II. Slutbetänkande av ämbetsansvarskommittén. SOU 1984:13: Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkor- lig frigivning m.m. 1. Lagtext och sammanfattning. Huvudbetänkande av fängelsestraff- kommittén. SOU 1986:14: Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkor- lig frigivning m.m. 2. Motiv. Huvudbetänkande av fängelsestraffkommittén. SOU 1986:15: Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkor- lig frigivning m.m. Huvudbetänkande av fängelsestraffkommittén. SOU 1986:15: Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkor- lig frigivning m.m. 3. Bilagor. Huvudbetänkande av fängelsestraffkommittén. SOU 1988:7: Frihet från ansvar. Om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för ansvarsfrihet. Slutbetänkande av fängelsestraffkommittén. 127 Propositioner Prop.1948/80: Med förslag till lag om ändring i strafflagen. Prop.1962/10: Med förslag till brottsbalk. Prop.1975/78: Om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m.m. Prop.1988/1989:113: Om ändring i brottsbalken. Prop.1987/88:120: Om ändring i brottsbalken m.m., straffmätning och påföljdsval m.m. Prop.1992/93:141: Om ändring i brottsbalken m.m. Prop. 2000/2001:68: Förberedelse till brott, om straffansvarets gränser Prop. 2000/2001:85: Ersättning för ideell skada Övrigt offentligt tryck Rskr 1935:289 1958 års Lagrådsremiss SvJT 1959 rf s. 35 NJA II 1962 SvJT 1967 rf s.49 SvJT 1975 rf s. 32 SvJT 1981 JuU 1984/85:4 NJA II 1993 Rättsfall Högsta domstolen NJA 1905 s. 337 NJA 1952 s. 512 NJA 1961 s. 17 128 NJA 1974 s. 181 NJA 1974 s. 359 NJA 1976 s. 587 NJA 1979 s. 386 NJA 1976 s. 689 NJA 1984 s. 169 NJA 1987 s. 285 NJA 1990 s. 113 NJA 1990 s. 231 NJA 1990 s. 361 NJA 1992 s. 26 NJA1992 s. 59 NJA 1994 s. 557 NJA 1997 s. 61 NJA 1997 s. 359 NJA 1999 s. 725 NJA 2004 s. 331 NJA 2005 s. 738 Regeringsrätten RÅ1948 I 158 RÅ 1950 I 30 Hovrätterna RH 1986:36 RH 1987 :172 RH 1997:114 RH 1999:51 RH 1999:119 RH 2003:34 RH 2004:40 129 RH 2005:53 RH 2006:16 Svea hovrätt DB 28/86, avd. 7 B 558/86 Svea hovrätt DB 67/87, avd. 12, B 1531/86 Hovrätten för västra Sverige DB 19/82, avd. 4 B 1049/8 Hovrätten för Västra Sverige DB 56/81, avd.1 B 154/81 Hovrätten för Västra Sverige DB 74/79, avd. 3 B 301/79 Doktrin Aspelin Erland, Kriminaliseringens gränser. Visionära funderingar, Flores juris et le- gum, festskrift till Nils Jareborg, Iustus Förlag AB, Göteborg 2002 Beckman, Nils, Brottsbalken jämte förklaringar. Brotten mot person och förmögenhets- brotten m.m., 3:e upplagan, Norstedts Förlag AB, Stockholm 1970 (Cit. Beckman, KBrB I) Beckman Nils, Brottsbalken jämte förklaringar. Påföljder m.m., 3:e upplagan, Norstedts Förlag AB, Stockholm 1973 (Cit. Beckman, KBrB III) Beckman Nils, Löfmarck Madeleine, Wennberg Suzanne, Holmberg Carl, Strahl Ivar, Kommentarer till brottsbalken II, 6:e upplagan, Norstedts Förlag AB, Göteborg 1990 (Cit. Beckman, m.fl. KBrB II) Dahlström Mats, Nilsson Inger, Westerlund Gösta, Brott & Påföljder 2:a upplagan, Bru- uns Bokförlag, Mölnlycke 2005 Holmberg, Carl, Hult Bengt, Leijonhuvfud Madeleine, Wennberg Suzanne, Kommentar till Brottsbalken, Del I, 6:e upplagan, Fritzes förlag AB, Smedjebacken 1995 (Cit. Holmberg m.fl. KBrB I) Holmquist Lena, Leijonhuvfud Madeleine, Träskman Per Ole, Wennberg Suzanne, Brottsbalken, En kommentar Del II, Norstedts Juridik AB, Göteborg 2000 (Cit. Holmquist m.fl., KBrB II) Holmquist Lena, Hur mycket? Flores juris et legum, festskrift till Nils Jareborg, Iustus Förlag AB, Göteborg 2002 130 Jareborg Nils, Grundbegrepp brotten mot person, P.A. Norstedts & Söners Förlag, Lund 1979 (Cit. Jareborg, Brotten I) Jareborg Nils, Brotten 3:e häftet, Brotten mot allmänheten och staten, P.A. Nordstedt & Söners Förlag, Studentlitteratur AB, Lund 1982 (Cit. Jareborg, Brotten III) Jareborg, Nils, Brottsbalken kap 23-24 m.m., Uppsala 1985 (Cit. Jareborg BrB kap 23- 24) Jareborg Nils, Brotten 3:e häftet, Brotten mot allmänheten och staten, 2:a upplagan, Nor- stedts Förlag Studentlitteratur AB Lund 1986 (Cit. Jareborg, Brotten III, 2:uppl.) Jareborg, Nils, Straffrättens gärningslära, Norstedts Juridik AB, Göteborg 2000 Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, Iustus Förlag AB, Uppsala 2001 Jareborg Nils och Nelson Alvar, Brotten mot person, Förlagsaktiebolaget Iustus, Uppsa- la 1975 Jareborg Nils och Zila Josef ,Straffrättens påföljdslära, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2000 Lindblom, Per Henrik, SvJT 1984, Metod och perspektiv, Iustus Förlag AB, Göteborg 1994 Löfmarck Madeleine, Straffrättens konkurrensproblem: en undersökning av förhållandet mellan straffbud , P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1974 Nelson Alvar, Rätt och ära, studier i svensk straffrätt, Almquist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala 1950 Sterzel Georg, Studier rörande påföljdspraxis m.m. 2:a upplagan, Jure Förlag AB, Stockholm 2005 Sterzel Georg och Borgeke Martin, Studier rörande påföljdspraxis m.m. 3:e upplagan, Jure Förlag AB, Stockholm 2005 Strahl Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Lund 1976 Thornstedt Hans, Legalitet och teleologisk metod i straffrätten, Festskrift tillägnad Nils Herlitz 1955, Metod och perspektiv, Iustus Förlag AB, Göteborg 1994 Thornstedt Hans, Begreppet "motvärn" i strafflagstiftningen, Festskrift tillägnad Birger Ekeberg, Stockholm 1950 Träskman Per Ole och Kyvsgard Britta, Vem eller vad styr straffrättspolitiken ?, Flores 131 juris et legum, festskrift till Nils Jareborg, Iustus Förlag AB, Göteborg 2002 Westerlund Gösta, Våld mot tjänsteman och andra närbesläktade brott enligt 17:1-5 §§ brottsbalken, Juristförlaget i Lund 1990 (Cit. Westerlund, Våld mot tjänsteman) Zila Josef, Två iakttagelser rörande brottsideologier, Flores juris et legum, festskrift till Nils Jareborg, Iustus Förlag AB, Göteborg 2002 Övrigt Artikel i Svenska Dagbladet publicerad 7 juli 2001 Intervju med Stefan Bergquist från åklagarmyndigheten i Göteborg, 2007-11-26 Internet http://zeteo.nj.se.ezproxy.ub.gu.se Brottsbalken - en kommentar på Internet http://www.expressen.se/1.270896. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel/610733.svd 132 133