INSTITUTIONEN FÖR SPRÅK OCH LITTERATURER KITE, KIITE, KITTE Svenskspråkiga studenters inlärning av kvantitets- kontrast i japanska Markus Nurmimäki Uppsats/Examensarbete: 15 hp Program och/eller kurs: Japanska JP1520 Nivå: Grundnivå Termin/år: Ht/2016 Handledare: Yasuko Nagano-Madsen Examinator: Misuzu Shimotori Rapport nr: xx (ifylles ej av studenten/studenterna) Abstract Uppsats/Examensarbete: 15 hp Program och/eller kurs: Japanska JP1520 Nivå: Grundnivå Termin/år: Ht/2016 Handledare: Yasuko Nagano-Madsen Examinator: Misuzu Shimotori Rapport nr: xx (ifylles ej av studenten/studenterna Nyckelord: andraspråksinlärning, kvantitet, längdkontrast, vokallängd, konsonantlängd, japanska, svenska, utbytesstudier Syfte: Japanskan är ett språk där skillnaden mellan långa och korta fonem är mycket viktig, eftersom det finns många ord där detta utgör en betydelseskillnad. Denna uppsats försöker undersöka hur pass lätt eller svårt det är för svensktalare att lära sig göra skillnad mellan korta och långa språkljud i sin produktion av japanska, dvs. uttalar de korta språkljud kort och långa ljud långt? Fokus i undersökningen ligger i att utröna om det finns vissa kontexter där svensktalare har särskilt svårt med längdskillnaden. Teori: Uppsatsen grundar sig på fonetiska och fonologiska teorier om svenska och japanska språket. Svenskans och japanskans språkstruktur jämförs, och de punkter där språken är lika eller olika noteras. Metod: En kvantitativ undersökning har gjorts där tre grupper av studenter har spelats in när de läser upp ordlistor. Två av grupperna bestod av svensktalande studenter som studerar japanska, varav ena gruppen låg på nybörjarnivå och den andra på avancerad nivå. Den tredje gruppen bestod av japansktalande utbytesstudenter. De tre grupperna jämfördes med varandra mha. datan från undersökningen. Resultat: Studenterna på nybörjarnivå hade svårt för att göra skillnad mellan korta och långa ljud; de flesta misstagen skedde i ord som har en annan struktur än vad som finns i svenskan. Resultatet för studenterna på avancerad nivå var oväntat. Deras uttal karaktäriserades av hyperartikulation, dvs. de gjorde större skillnad mellan korta och långa ljud än vad japanerna gjorde. Förord Den fonetiska skrift som används i denna uppsats är IPA (International Phonetic Alphabet, Internationella fonetiska alfabetet). När det gäller den slutna bakre vokalen i japanska existerar det en mängd olika transkriptionssätt. I denna uppsats har symbolen /u/ använts för enkelhets skull. Mindre detaljerad transkription har helt enkelt använts här, både inom fonemisk och fonetisk transkription. Japanska ord har romaniserats med hjälp av Hepburn-systemet. För romaniseringen av långa ljud, se tabell 1. De övriga långa konsonanterna, som inte visas i tabellen, har romaniserats genom att dubblera konsonantbokstaven, t.ex. tt för [tː]. Tabell 1: Romanisering av långa fonem. Romanisering aa ee, ei ii ō ū ssh tch Uttal [aː] [eː] [iː] [oː] [uː] [ɕː] [tt ɕː] Det förutsätts att läsaren är någorlunda bekant med det japanska språket och med fonetik, men nedan följer en liten lista av fonetiska termer som förekommer i denna uppsats. allofon – ett språkljud som inte är ett fonem. T.ex. i japanska är [tt s] och [t] två allofoner av fonemet /t/. [tt s] följs alltid av /u/, medan [t] inte följs av /u/, vilket gör att skillnaden mellan dem inte är betydelseskiljande. Allofoner skrivs inom hakparenteser. artikulationsställe – det ställe i munnen som en konsonant uttalas på; detta är kolumnerna i tabell 2 (s. 10) artikulationssätt – det sätt på vilket en konsonant uttalas, se raderna på tabell 2 (s. 10) fonem – språkljud, se allofon ovan. Fonem skrivs inom snedstreck. formant – formanter är de deltoner som ett ljud består av. Vokalers formanter brukar synas i spektrogram som mörka, horisontella band. De fyra första formanterna brukar vara relevanta vid analys av vokaler, och dessa kallas för F1, F2, F3 och F4. F1 är den formant som ligger närmast botten i ett spektrogram. kontext – ett språkljuds kontext är de omgivande språkljuden, och språkljudets placering i ordet, t.ex. början, mitten eller slutet av ordet kvalitet – det som är skillnaden mellan olika vokaler, förutom längd. Svenska vokaler har olika kvalitet beroende på om de är långa eller korta. T.ex. /ʉ/ är [ʉʉ ː] som lång och [ɵ] som kort, dvs. den får skillnad i både kvantitet (längd) och kvalitet. kvantitetskontrast – längdskillnad, dvs. skillnaden mellan korta och långa vokaler eller korta och långa konsonanter (längd)förhållande – hur långt ett visst språkljud är jämfört med ett annat, uttryckt som exempelvis 1:1,5, vilket betyder att det ena språkljudet är 1,5 gånger längre än det andra ocklusionsfas – det läget under uttalet av en klusil konsonant ([p, b, t, d, k, ɡ]) då luftströmmen genom munnen är helt blockerad perception – hur man uppfattar ord eller ljud när man hör dem produktion – tal, uttal realisation – det faktiska uttalet av ett fonem eller ett ord SD (standarddeviation, standardavvikelse) – ett värde som visar hur mycket siffrorna inom en viss kategori avviker från dessa siffrors medelvärde. Ett högt SD-värde innebär att det är stor variation bland siffrorna, och ett litet värde innebär liten variation. segment – ett eller flera språkljud inom ett ord segmentering – när man analyserar en ljudfil och markerar var ett språkljud börjar och slutar, se exempelvis figur 3 (s. 16) spektrogram – en visuell representation av frekvens i ett ljudklipp. Detta är det mittersta området i figur 3 (s. 16). stämbandsvibration – de vibrationer som stämbanden gör vid tonande språkljud. En typisk vokals stämbandsvibrationer syns i spektrogram som tydliga, mörka, vertikala band. VOT (Voice Onset Time) – aspiration, utandningsluft (som låter likt ett svagt [h]) som ligger emellan en klusil konsonant och efterföljande vokal. VOT kan antingen räknas som en del av konsonanten eller som en del av vokalen. vågform – en visuell representation av ljudtryck. Detta är det översta området i figur 3 (s. 16). När det gäller termer som klassificerar olika typer av konsonanter, se tabell 2 (s. 10) för att se vilken konsonant som klassificeras som vad. Innehållsförteckning 1 Inledning..............................................................................................................................................7 1.1 Bakgrund......................................................................................................................................7 1.2 Tidigare forskning........................................................................................................................7 1.3 Problemställning...........................................................................................................................8 1.4 Syfte.............................................................................................................................................8 1.5 Forskningsfrågor...........................................................................................................................9 3 Teoretiskt ramverk och hypotes.........................................................................................................10 3.1 Jämförelse mellan svensk och japansk fonetik och fonologi.......................................................10 3.2 Hypotes.......................................................................................................................................11 4 Metod, material och analys................................................................................................................12 4.1 Material......................................................................................................................................12 4.1.1 Teknisk utrustning...............................................................................................................12 4.1.2 Undersökningsdeltagare.......................................................................................................12 4.2 Metod.........................................................................................................................................13 4.2.1 Ordlistor och undersökta ord................................................................................................13 4.2.2 Mätmetod.............................................................................................................................14 4.2.2.1 Tonlös klusil + vokal...............................................................................................14 4.2.2.2 Vokal + tonande klusil/tonande affrikata.................................................................14 4.2.2.3 Vokal + tonlös klusil/tonlös affrikata/ordslut...........................................................15 4.2.2.4 Vokal/halvvokal + vokal..........................................................................................15 4.2.2.5 Vokal + frikativa eller frikativa/tonlös affrikata + vokal..........................................16 4.2.2.6 /r/ + vokal.................................................................................................................17 4.2.2.7 Tonande klusil + vokal.............................................................................................17 4.2.2.8 Ordbörjan + vokal....................................................................................................17 5 Resultat..............................................................................................................................................18 5.1 Resultat för vokaler, samt felkällor.............................................................................................18 5.1.1 Förhållandet mellan kort och lång vokal..............................................................................20 5.1.2 Jämförelser med tidigare forskning om vokaler...................................................................21 5.2 Resultat för konsonanter.............................................................................................................21 5.2.1 Förhållandet mellan kort och lång konsonant......................................................................22 5.2.2 Jämförelser med tidigare forskning om konsonanter............................................................22 6 Diskussion.........................................................................................................................................24 6.1 Denna undersöknings resultat jämfört med tidigare studier........................................................25 6.2 Svar på hypotesen.......................................................................................................................25 6.2.1 Svenskar har svårt för att uttala ord som består av bara korta ljud.......................................26 6.2.2 Svenskar har svårt för ord med lång konsonant följd av lång vokal.....................................26 6.2.3 Svenskar har lätt för ord med lång vokal i första stavelsen..................................................26 6.2.4 Svenskar har lätt för lång konsonant mellan första och andra stavelsen...............................27 6.3 Övriga observationer..................................................................................................................27 6.4 Sammanfattning..........................................................................................................................28 6.5 Förslag till vidare forskning........................................................................................................29 Referenslista.........................................................................................................................................30 Bilagor 1 Inledning Detta är en lingvistisk uppsats med inriktning på fonetik. Uppsatsen handlar om svenska studenters inlärning av japanska, med fokus på deras produktion av kvantitetskontrasten inom vokaler och konsonanter. Jämförelser har gjorts mellan svenska studenter på nybörjarnivå och avancerad nivå, samt japanska modersmålstalare. 1.1 Bakgrund Det har sagts att kvantitetskontrast är svårt att lära sig om ens modersmål inte har det (Ylinen, Shestakova, Alku & Huotilainen 2005, Inoue u.å.). Detta har även sagts om svenskar som studerar japanska (Nagano-Madsen, Okamoto-Gustafsson & Shimizu 2014), trots att svenskan också har kvantitetskontrast för både vokaler och konsonanter (Riad 2014, s.10). Svenska är ett språk där vokaler med olika längd har också olika kvalitet (Riad 2014, s.10). Men i vissa språk, som japanska och västgrönländska, har vokaler med olika längd samma kvalitet (Nagano-Madsen 1992, s.12). Japanska och västgrönländska är språk där konceptet mora är applicerbart när det gäller tempo, men inte svenskan. Både Nagano-Madsen (1992) och Isei-Jaakkola (2004) har skrivit om hur morakonceptet har betydelse för längden. 1.2 Tidigare forskning Efter genomgång av litteratur ter det sig att det inte har skrivits särskilt mycket om just svenskars inlärning av japanska. Nagano-Madsen (1992) har skrivit om mora, längkontraster och prosodi i japanska, yoruba och västgrönländska (eskimo). Hon kom fram till att fonemlängd och längdförhållanden i västgrönländska var väldigt likt de i japanska. Isei-Jaakkola (2004) har gjort en detaljerad jämförelse mellan finska och japanska, med fokus på vokalers och konsonanters längdkontraster, och Han (1992) har studerat amerikaners inlärning av konsonantlängd i japanska. Både Isei-Jaakkola (2004) och Han (1992) har i jämförande syfte spelat in och analyserat japanska modersmålstalares produktion. Isei-Jaakkola (2004) har visat att olika konsonanter har olika genomsnittlig längd. Hon kom också fram till att det finns stora skillnader i både konsonant- och vokallängden beroende på kontext. Det innebär att man inte kan mäta längden på olika segment i ett ord uttalat av en svenskspråkig, och säga att ordet är feluttalat bara för att ett visst språkljuds längd skiljer sig från japaners genomsnittslängd för detta ljud, utan man måste jämföra det ordet med samma ord uttalat av en japan. En annan av Isei-Jaakkolas (2004) slutsatser var att japanskan hade större skillnad mellan kort och lång än finskan, men att det fanns mycket variation beroende på ordstruktur. Hon menade att dessa skillnader kunde bero på att japanskan är ett morabaserat språk medan finska inte är det (i samma grad åtminstone). Hans (1992) studie visade att längden på VOT varierar beroende på om konsonanten är kort eller lång, vilket innebär att inkluderingen eller exkluderingen av VOT har betydelse när man 7 ska räkna ut hur lång en lång konsonant är jämfört med en kort. I hennes studie fanns det också stora individuella skillnader i de japanska modersmålstalarnas längdförhållanden. Några av de studier som gjorts om svenskar och det japanska språket är Inoue (u.å.), Inoue (2009) och Nagano-Madsen, Okamoto-Gustafsson & Shimizu (2014). Inoue (2009 samt u.å.) har skrivit om svenskars perception av längdkontrast i japanska, och Nagano-Madsen m.fl. (2014) har skrivit om svenskars inlärning av japanska med fokus på kombinationen grammatik, uttal och tonaccent. Den sistnämnda artikeln handlade till liten del om svenska studenters produktion av bl.a. längdskillnader i vokaler och konsonanter. Slutsatsen var att längdkontrasten var bland det svåraste för svenskar att tillägna sig, och att studenter som hade varit i Japan på utbytesstudier var mycket bättre på att producera långa vokaler än studenter som inte hade varit på utbyte, men att utbytesstudierna hade liten effekt på produktionen av långa konsonanter. Vance (2008) har skrivit mycket detaljerat om japanskans fonologi. Om längdkontrasten skriver han bl.a. att "det är inte särskilt svårt för japaner att förstå utlänningar som blandar ihop långa och korta vokaler, så länge uttalet annars är ganska korrekt" (Vance 2008, s.57). Men hur korrekt uttalet är i övrigt kan variera stort mellan olika talare, så det är rimligt att hävda att längdkontrasten inte kan struntas i. 1.3 Problemställning Fastän tidigare forskning (Nagano-Madsen m.fl., 2014) har visat att produktionen av japanskans kvantitetskontrast är svår för svenskar, har detta inte undersökts i någon större detalj. Exempelvis har längdkontraster inte delats upp enligt kontext, och det har inte skrivits varför detta är svårt för svenskar. 1.4 Syfte Denna studie ämnar att ta reda på om det stämmer att svenskar har svårt med japanskans kvantitetskontrast. Svenskars inlärning av kvantitetskontrasten har studerats här i större detalj än i tidigare studier, för att ta reda på vilka områden inom kvantitetskontrasten som är svåra, eller kanske lätta för svensktalare. Vilken effekt svenska som modersmål har på inlärningen har också studerats. I princip har det undersökts om svenskar som studerar japanska använder korta språkljud när de borde använda långa, och tvärtom. Med denna kunskap skulle det vara möjligt att i japanskaundervisning riktat mot svenskar fokusera på de delar av kvantitetskontrasten där svenskar generellt skulle behöva mer övning. Även om korrekt produktion av kvantitetskontrasten inte vore så viktigt för förståelsen, så är det viktigt om studenterna har som mål att uppnå en accent så lik japanska modersmålstalare som möjligt. En annan nytta med denna undersökning är helt enkelt att det behövs mer forskning om svenskars japanskainlärning, speciellt gällande produktion, eftersom det fortfarande inte är ett så välutforskat ämne. 8 1.5 Forskningsfrågor Denna studie undersöker nedanstående följande frågor. Svaren presenteras i 6.4 Sammanfattning. 1. Hur bra är de svenska studenterna på att skilja mellan korta och långa ljud? Gör de genomgående skillnad mellan kort och lång, och är skillnaden tillräckligt stor? 2. Hur stort är förhållandet mellan kort och lång vokal resp. konsonant för svenska och japanska studenter? 3. När svenskar uttalar japanska ord, sker det överföring från svenskan i positiv eller negativ bemärkelse? Dvs. har de lätt för japanskans kvantitetskontrast eftersom även svenskan har kvantitetskontrast, eller gör de misstag som beror på att svenskans kvantitetskontrast fungerar på ett annat sätt än japanskans? 9 3 Teoretiskt ramverk och hypotes Denna uppsats utgår ifrån fonetiska och fonologiska teorier gällande kontrasten av korta och långa fonem i svenska och japanska, baserat på Riad (2014) och Vance (2008), och antagandet att svenskar har svårt med de delar av japanska som skiljer sig från svenskan. Men det är möjligt att svenskar generellt klarar av även vissa fonetiska detaljer i japanska språket bra, fastän motsvarande saker inte finns i svenskan. 3.1 Jämförelse mellan svensk och japansk fonetik och fonologi I svenskan är längd kopplat till betoning (Riad 2014, s.10). Obetonade stavelser har bara korta ljud, medan betonade stavelser måste innehålla antingen en lång vokal eller en lång konsonant. I svenskan kan den betonade stavelsen uppträda i vilken position som helst i ordet, men att döma av Riad (2009, s.21) är det den första stavelsen i ordet som får betoningen om det inte finns någon morfologisk regel som kräver annat. Japanskan å sin sida gör ingen koppling mellan längd och betoning; språket är inte ens ett betoningsspråk (Vance 2008, s.143). Japanskan kan också, till skillnad från svenskan, ha två långa segment i följd (Vance 2008, s.131). Dessutom har svenska vokaler olika kvalitet beroende på om de är långa eller korta (Riad 2014, s.17), medan japanska vokalers kvalitet påverkas inte nämnvärt av längdskillnader (Vance 2008, s.56). En jämförelse mellan japanskans och svenskans långa konsonanter visas i tabell 2. De konsonanter som finns i japanskan men inte i svenska är markerade med grått, medan de omarkerade konsonanterna finns i båda språken, dock har svenskan inte långt [ɕː] eller [hː]. Ljud markerade med † är i japanska allofoner av /ɴ/ + /m/ eller /n/. De långa versionerna av konsonanter markerade med ‡ är väldigt begränsade i japanskan, då de endast existerar i låneord eller emfatiska uttryck (Isei-Jaakkola 2004). Tabell 2: Konsonanter som japanskan har en kvantitetskontrast i, jämfört med svenskan. Denna tabell är baserad på data från Vance (2008) och Riad (2014). Bilabiala Dentala/ alveolara Alveolo- palatala Palatal Velara Glottal Nasaler [m]† [n]† Tonlösa klusiler [p] [t] [k] Tonande klusiler [b]‡ [d]‡ [ɡ]‡ Tonlösa affrikator [ts] [tt ɕ] 10 Tonande affrikata [dd ʑ]‡ Tonlösa frikativor [ɸ]‡ [s] [ɕ] [ç]‡ [h]‡ Tonande frikativa [z]‡ 3.2 Hypotes Utifrån dessa skillnader mellan språken går det att göra vissa förutsägningar om i vilka kontexter svenskar har lätt vs. svårt med gällande längdkontrast. Dessa förutsägningar presenteras nedan. 1. Eftersom varje ord i svenskan har minst en betonad stavelse, torde det vara svårt för svenskar att uttala sådana japanska ord korrekt som består av bara korta ljud. Svenskarna kommer därför sannolikt att förlänga antingen en vokal eller en konsonant i sådana ord. 2. Svenskar har förmodligen svårt för att uttala ord där en lång konsonant följs av en lång vokal (CːVː) som i sakkaa [sakːaː], eftersom sådana segment inte existerar i svenskan. 3. Eftersom svenska ord vanligen har betoning på första stavelsen, borde det vara lätt för svenskar att uttala japanska ord som har lång vokal i första stavelsen (#(C)Vː), som i kaado [kaːdo]. 4. Av samma anledning som föregående punkt, borde det även vara lätt för svenskar att uttala ord som har en lång konsonant mellan första och andra stavelsen (#(C)VCː), som i kitte [kitːe]. Utöver detta finns det några speciella kontexter till där det förekommer långa språkljud i japanska, men som det är svårt att sia om huruvida de är svåra eller inte för svenskar. Dessa är lång konsonant efter två vokaler (V1V2Cː), som i kaetta [kaetːa], samt lång vokal före eller efter en kort vokal (V1ːV2 eller V1V2ː), som i iie [iːe] eller kawaii [kawaiː]. En mindre djupgående undersökning har utförts av dessa typer av segment. Det skulle också kunna vara så att svenskar har svårt med produktion av de långa konsonanter som inte existerar i svenskan, men å andra sidan kanske de inte alls har svårt med att föra över längdkonceptet även på dessa konsonanter. För att klargöra detta har längdkontrast på flera olika konsonanter undersökts. Även längdkontrast på alla japanska vokaler har undersökts. 11 4 Metod, material och analys En undersökning har gjorts där svenska studenters uttal har spelats in och jämförts med uttalet av personer med japanska som modersmål. 4.1 Material Inspelningarna har gjorts på ett bibliotek, i ett antal olika små rum där man kan stänga dörren om sig. Tyvärr fanns det vissa problem med några av rummen. I några av rummen kunde ett lågt brus av ventilationen höras, och på några inspelningar kan ett eko uppfattas. Inspelningarna av testpersonerna 5, 9, 11, 13 och 16 hade lägst kvalitet. På dessa inspelningar hördes ett störande brus, som kan bero antingen på ventilationen eller på högt eko. Inspelningarna gjordes i stereoläge, och när höger kanal raderades från ljudfilen försvann den största delen av bruset. Spektrogrammen från dessa inspelningar var ändå lite otydliga, men har trots det använts i studien. I övriga inspelningar slogs vänster och höger kanal ihop innan segmentering. 4.1.1 Teknisk utrustning Inspelningarna gjordes med en handhållen diktafon av märket M-Audio, produktnamn MicroTrack 24/96. Mjukvaran Praat (Boersma & Weenink, 2015) har använts för att segmentera och mäta längden på de undersökta språkljuden. 4.1.2 Undersökningsdeltagare Nio personer som studerar japanska på universitetsnivå, samt fem japanska utbytesstudenter har valts ut. Alla de nio personerna som studerar japanska har svenska som modersmål. Dessa nio är uppdelade i ytterligare två grupper: en nybörjargrupp och en avancerad grupp. I den avancerade gruppen ingick fem personer som gick på sin femte termin av japanska när experimentet genomfördes. Nybörjargrupp är kanske en lite missvisande term, för det japanska språket var inte så nytt för deltagarna, men för enkelhets skull kallas gruppen för nybörjare i denna uppsats. Gruppen skulle egentligen haft fem personer, men det gick inte att få tag på så många deltagare. I gruppen ingår tre personer som var inne på sin andra termin, och en person som var inne på sin första termin. Personen på första terminen har studerat japanska på gymnasiet tidigare, så hans nivå på japanska borde vara jämförbar med de andra tre. Grupperna anpassades så att nybörjargruppen bara innehöll personer som inte hade bott i Japan, medan den avancerade gruppen bara innehöll personer som hade gjort det. Studenter på sin första termin (förutom dem som hade erfarenhet av japanska språket sedan innan) har undvikits eftersom de kan vara för juniora, och då kan de uttalsmisstag de gör han andra skäl än bara överföring från svenskan, som till exempel ovana vid att läsa japansk skrift eller obekantskap med orden som ingår i experimentet. Trots det fanns det fortfarande inom andraterminsstudenterna några som ännu inte läste hiragana helt flytande. 12 De fem japanska utbytesstudenterna har alla japanska som modersmål. Dessa ingår i experi- mentet så att de svenska studenternas uttal kan jämföras mot japanska modersmålstalare. Information om respondenterna samlades in genom en enkät (se bilaga 1) och svaren redovisas i bilaga 4. 4.2 Metod För att minimera risken för att nervositet inför att vara med i ett experiment, bli inspelad eller bli bedömd ska inverka på resultatet, fick testpersonerna först träna på att läsa upp en testlista med ord medan de blev inspelade. De fick träna på testlistan så många gånger de ville innan experimentet fortsatte ”på riktigt”. De fick instruktioner om att läsa med så normal röst i en så normal takt som möjligt. De fick bara säga varje ord en gång, förutom om de råkade staka sig i vilket fall de skulle ta om ordet. 4.2.1 Ordlistor och undersökta ord Ordlistorna har inkluderats som bilaga 2. Listan som användes för övning är sidan 1 denna bilaga. Övningslistan innehåller sju ord i grundform och tre böjda ord, för att förbereda test- personerna på att inte alla ord står i grundform. Listan med de undersökta orden är delad i två delar: sida 2 och sida 3. Testpersonerna fick först läsa sida 2 tre gånger, och därefter sida 3 tre gånger. Listorna innehåller minimala par som presenteras i bilaga 5. För att underlätta för nybörjargruppen har, så långt det är möjligt, ord som förekommer i läro- böckerna Genki I (Banno, Ohno, Sakane, Shinagawa, 1999a) och Genki II ( Banno, Ohno, Sakane, Shinagawa, Tokashiki, 1999b) valts ut. Genki I används under studenternas första termin, och Genki II under andra terminen. Åtminstone 23 av 44 ord borde vara sådana som studenterna på termin 2 och högre garanterat har lärt in. Nämnas bör dock att denna undersökning har förlitat sig på böckernas första utgåva, medan testpersonerna har använt nyare utgåvor, så det kan förekomma någon skillnad i deras vokabulär. Orden obasan, obaasan, ojisan och ojiisan, som har vokallängdskontrast i mitten av ordet, ströks från undersökningen, eftersom det bara fanns två minimala par av sådan typ. Dessutom var undersökningen redan tillräckligt omfattande som det var. De minimala paren har ordnats så att det ena ordet återfinns på sida 2 och det andra ordet på sida 3 i ordlistan. Det finns också två fall av minimala tripletter, och i dessa fall har de ordnats så att två av orden återfinns på ena sidan och en på andra sidan (se bilaga 2). De undersökta vokalerna är alla fem vokaler i japanskan, både när de förekommer initialt (här avses i första stavelsen, inte nödvändigtvis som allra första fonem i ordet) och finalt. Dessutom har vokaler i kontexterna före eller efter annan vokal, och efter lång konsonant undersökts. Men i dessa kontexter har inte alla fem vokaler undersökts, eftersom det dels är svårt att hitta minimala par med dessa begränsningar, och dels för att undersökningen skulle bli alltför omfattande med så många ord att analysera. De undersökta konsonanterna är de som förekommer i tabell 2, och som inte är märkta med † eller ‡. Dvs. de konsonanter vars långa version endast förekommer i låneord, samt nasalerna 13 är exkluderade. Nasalerna exkluderades för att de inte nödvändigtvis realiseras som [mː] och [nː] enligt Y. Nagano-Madsen (personlig kommunikation, 24 oktober 2016). The [p] and [pp] contrast appears in adjectives and adverbs, supori ‘the rapid way an object falls’ and suppori ‘the way something is completely covered’, and in many onomatopoeic words. Minimal pairs of other types of [p] and [pp] contrasts are rare. — Han (1992) [p] och [pː] har inte heller tagits upp för att minimala par som grundar sig på denna distinktion är få (se citatet ovan), och vid undersökningens början hade inga sådana minimala par hittats. Nämnas bör att supori (Waseda Universitet, u.å.) och suppori ("すっぽり", u.å) i exemplet ovan också är onomatopoetiska eller mimetiska ord. 4.2.2 Mätmetod Att mäta längden på olika segment är svårt, för det finns inga klara gränser mellan olika segment i ett yttrande. Detta beror på att tungan, läpparna, etc. rör sig gradvis från ett läge till ett annat under produktion (Pierrehumbert, 1990). För att kunna jämföra resultatet med tidigare forskning behöver samma segmenteringsmetod användas. Isei-Jaakkola (2004) hade endast fonemen /p/, /m/, /s/ och /a/, samt deras långa varianter i sin undersökning. Hon hade räknat med VOT som en del av klusilerna. Hon har inte angett så noga hur exakt hon har segmenterat; det finns inga exempelbilder, utan hon anger bara att hon har utgått från spektrogrammet. Han (1992) har använt en analog maskin för att producera spektrogram. Hon mätte bara klusiler, och har angett data med och utan VOT inräknat. Hon har definierat VOT som tiden mellan klusilexplosionen och första stämbandsvibrationen. Härnedan följer redovisningar av hur olika segmentgränser har definierats i denna undersökning. Exempelvis klusil + vokal innehåller en beskrivning av var gränsen, som går mellan en klusil följt av en vokal, har satts. I slutet av varje stycke anges de ord som inbegrips, med | som markör för var den aktuella gränsdragning finns. 4.2.2.1 Tonlös klusil + vokal VOT har räknats in som en del av klusilen, på samma sätt som Han (1992) har gjort. Gränsen har alltså satts vid början av vokalens första stämbandsvibration. Inbegripna ord: k|ado, k|aado, k|it|e, k|iit|e, k|itt|e, k|esu, k|eesu, k|ara, k|araa, sak|a, sakk|aa, sakk|a, kaet|a, kaett|a. 4.2.2.2 Vokal + tonande klusil/tonande affrikata Vokalens slut har satts vid början av sista tydliga stämbandsvibrationen. Vid klusilens/aff- rikatans ocklusionsfas syns det nämligen inte några stämbandsvibrationer. Även vågformen har använts vid bedömningen. Inbegripna ord: ka|do, kaa|do, yo|ji, yō|ji. 14 4.2.2.3 Vokal + tonlös klusil/tonlös affrikata/ordslut Klusilens/affrikatans ocklusionsfas är en tyst period, så samma principer råder som vid finala vokaler. Detta har varit det mest problematiska med segmenteringen, eftersom vokalens formanter är alltid "utsmetade" i slutet, och vågformen tar heller inte abrupt slut, utan minskar gradvis. Problemet har varit störst vid inspelningarna av testpersonerna 5, 9, 11 och 13, där ekot gjorde att det var svårt att se var vokalen egentligen tar slut. Både spektrogrammet och vågformen har använts i bedömningen. Gränsen har i första hand satts vid det sista tydliga, mörka, vertikala bandet i spektrogrammet. Men ofta minskar dessa band gradvis så att det sista synliga bandet ligger i vad som uppenbarligen är ekot av vokalen, eller på ett ställe där det inte längre går att höra något. I andra hand har gränsen satts där det syns en dramatisk förändring från stark till svag intensitet i vågformen. Auditiv bedömning har också använts mycket. Inbegripna ord: ki|te, kii|te, ki|tte, yu|ki, yū|ki, kara|, karaa|, hoshi|, hoshii|, senshu|, senshū|, kare|, karee|, ichido|, ichidō|, kawai|kunai, kawaii| kunai, isshō|, issho|, sa|ka|, sa|kkaa|, sa|kka|, kae|ta, kae|tta, ha|chi, ha|tchi, ya|tsu, ya|ttsu. 4.2.2.4 Vokal/halvvokal + vokal Detta var en väldigt problematisk del av segmenteringen. Gränsen har satts där den första (halv)vokalens formanter stabiliserar sig, dvs. vid den punkt där formanter slutar klättra eller sjunka. I vissa fall har inte alla formanterna stabiliserat sig vid samma punkt, och då har den punkt där flest formanter stabiliserat sig valts ut. Denna metod innebär alltså att det första segmentet innehåller hela övergången från den första (halv)vokalen till den andra vokalen. Det i sin tur innebär att det första segmentet är längre än följande segment. T.ex. är, med denna mätmetod, [i] i ie mycket längre än [i] i kawaikunai. 15 Figur 1: Slutet av ordet karee producerat av talare 5. Spår syns i spektrogrammet efter det ställe som här har satts som slutpunkt för ordet, och intensiteten i vågformen avtar också gradvis. Slut- punkten har satts där det inte längre går att se tydliga gränser mellan stämbandsvibrationerna, och där vågformen börjar avta. Inbegripna ord: y|uki, y|ūki, y|oji, y|ōji, i|e, ii|e, kawa|ikunai, kawa|ii kunai. 4.2.2.5 Vokal + frikativa eller frikativa/tonlös affrikata + vokal Frikativorna syns som mörka områden vid den övre delen av spektrogrammet. Det mörka området har dock diffusa kanter. Gränsen före en frikativa har satts vid början av föregående vokals sista tydliga stämbandsvibration, och gränsen efter vid början av nästa vokals första tydliga stämbandsvibration. Inbegripna ord: ke|su, kee|su, hosh|i, hosh|ii, sensh|u, sensh|ū, issh|ō, issh|o, i|s|ai, i|ss|ai, hi|sh|i, hi|ssh|i, hach|i, hatch|i, yats|u, yatts|u. 16 Figur 3: Ordet isai producerat av talare 8. Det syns tydligt var [ai] börjar pga. stämbandsvibrationerna, medan gränsen mellan [i] och [s] syns mindre tydligt i spektrogrammet. Däremot kan man i vågformen se en tydlig förändring. Figur 2: Ordet iie producerat av talare 6. Formanterna visas av de prickade linjerna. F2, F3 och F4 börjar sjunka innan det som satts som gräns mellan [iː] och [e] här, men efter gränsen är de flesta formanter någorlunda stabila. Endast F1 fortsätter att svagt klättra. 4.2.2.6 /r/ + vokal /r/ är svår att urskilja från omkringliggande vokaler i både spektrogrammet och vågformen. Men ofta syns det som ett område med diffusare spektrogram och mindre intensiva ljudvågor. Både spektrogrammet och vågformen har använts för att bedöma var /r/ slutar och vokalen börjar. Inbegripna ord: kar|a, kar|aa, kar|e, kar|ee. 4.2.2.7 Tonande klusil + vokal Tonande klusiler har inte några tydliga stämbandsvibrationer, och explosionen syns i våg- formen som mindre intensiva ljudvågor. Gränsen har satts vid början av första tydliga stäm- bandsvibrationen. Inbegripna ord: ichid|o, ichid|ō. 4.2.2.8 Ordbörjan + vokal Vokalens början har satts vid första tydliga stämbandsvibrationen. Detta sammanfaller van- ligtvis inte med var ljudvågen börjar ta form, så segmenteringen grundar sig på spektro- grammet. I vissa fall har det synts något diffust i både spektrogrammet och vågformen innan vokalen antar sitt typiska mönster. Detta är troligtvis en glottisstöt, vilket inte har tagits med som en del av vokalen. Inbegripna ord: |ie, |iie. 17 5 Resultat De uppmätta värdena för varje talare finns att se i bilaga 3. Endast längden på ett eller två segment i varje ord har mätts: de segment som skiljer åt paren eller tripletterna i denna undersökning, t.ex. saka:sakka och sakka:sakkaa. Därför inkluderar undersökningen inte längdfel i andra segment. T.ex. saka uttalades i ett fall av en av talarna som [saːka], men detta slags misstag fångas inte upp av denna undersökning. Bättre data hade fåtts fram om alla segments längder hade mätts, men det skulle ha varit ett alltför omfattande jobb. Kawaii kunai visade sig inte vara ett så bra testord, eftersom det faktiskt är två ord, så många talare gjorde en lång paus mellan kawaii och kunai. När kawaii kunai uttalas i två yttranden på detta vis, går det inte att jämföra med kawaikunai. Detta eftersom [iː] i kawaii kunai då blir ordfinalt, medan [i] i kawaikunai är medialt. Därför har de instanser av kawaii kunai som har bedömts ha uttalats i två yttranden exkluderats från undersökningen. Standardavvikelsen för längden på varje uppmätt segment finns med på bilaga 3. Detta värde visar alltså hur står variation det fanns inom vardera grupp. Genomsnittet av dessa värden var 46,2 för nybörjarna, 40,2 för den avancerade gruppen, och 40,0 för japanerna. Inom den avancerade gruppen fanns det alltså nästan samma mängd variation som bland japanerna, medan nybörjarna hade mer variation. I nybörjargruppen ingick det dessutom bara fyra personer medan de andra grupperna hade fem personer. När de handlar om så här få personer gör bara en person till stor skillnad, så hade nybörjargruppen haft en till medlem hade deras standardavvikelse troligen varit ännu större. 5.1 Resultat för vokaler, samt felkällor Skillnader i vokallängd presenteras i figur 4. För japanerna tenderade [a] och [e], resp. [aː] och [eː] vara ungefär lika långa, så länge de var i samma position i ordet. ([a] och [e] var ca 100 ms initialt, [aː] och [eː] strax över 200 ms initialt, [a] och [e] ca 120 ms finalt, samt [aː] och [eː] omkring 275 ms finalt.) Andra vokaler uppvisade däremot ganska varierande längd. Den avancerade gruppen hade också ungefär samma längd för /a(ː)/ och /e(ː)/, och dessutom konformerade deras övriga vokaler i längd finalt (ca 90 ms för [i], [u], [o], och ca 270 ms för [iː], [uː], [oː]). I nybörjargruppen varierade längden mycket bland de olika vokalerna. Men man bör hålla i åtanke att vokalerna i de undersökta orden uppträder i olika kontexter, vilket har stor effekt på vokalens längd (Isei-Jaakkola 2004, s.10). T.ex. /a(ː)/ och /e(ː)/ i kado/kaado och kesu/keesu föregås av [k], medan /u(ː)/ och /o(ː)/ i yuki/yūki och yoji/yōji föregås av [j]. För ungefär hälften av orden har den avancerade gruppen liknande värden som japanerna, och för den andra hälften överkompenserade de på det vis att inom ett ordpar är den korta vokalen kortare än japanernas korta vokal, och den långa vokalen är längre än japanernas långa vokal. Se t.ex. kado:kaado, kesu:keesu, hoshi:hoshii i figur 4 för exempel på detta. Detta kan möjligtvis bero på att testpersonerna i den avancerade gruppen visste om att undersökningen handlar om kvantitetskontrast, och därför försökte göra extra stor skillnad på längden. Personerna i den avancerade gruppen höll på att skriva sina kandidatuppsatser vid samma kurs som denna uppsats skrevs i, vilket vad anledningen till att de visste vad under- sökningen handlade om. Flera av personerna i nybörjargruppen och några av japanerna sa 18 efter undersökningen att de märkte efter ett tag att ordlistan handlade på något vis om längd- skillnader, så den "fördel" som den avancerade gruppen hade jämtemot de andra grupperna var inte så pass stor som man annars kunde anta. Nybörjargruppen hade påfallande ofta liknande längd på vokaler som japanerna, medan den avancerade gruppen avvek mycket (se t.ex. kado, kaado, kesu, keesu, kite, hoshii i figur 4). Men det betyder inte att nybörjargruppen var bättre, för det som spelar roll är hur väl de kan skilja mellan kort och lång vokal. 19 sakkaa sakka saka isshō issho kawaii kunai kawaikunai iie ie ichidō ichido senshū senshu hoshii hoshi karee kare karaa kara yōji yoji yūki yuki kiite kitte kite keesu kesu kaado kado 0 50 100 150 200 250 300 350 400 Japaner Avancerade Nybörjare Längd (ms) Figur 4: Jämförelse mellan korta och långa vokaler för de tre grupperna nybörjare, avancerade och japanska modersmålstalare. De exakta värdena finns att läsa i bilaga 3. Figur 5 visar genomsnittslängden för vokalerna, uppdelat mellan de tre talargrupperna och position i ordet (initial eller final). De finala vokalerna var genomgående längre än de initiala för alla grupperna, förutom i två fall gällande nybörjargruppen. Att de finala vokalerna är längre skulle kunna bero på eko i inspelningslokalen, men Isei-Jaakkola (2004) rapporterar också om ordfinal förlängning. Däremot var den finala förlängningen i denna undersökning väldigt liten för japanerna när det gäller /a/, /e/, /iː/, /oː/. Den avancerade gruppen hade liten skillnad endast för /o/. Bland nybörjargruppen hade /eː/ och /o/ liten skillnad, medan /a/ och /oː/ var t.o.m. kortare finalt. 5.1.1 Förhållandet mellan kort och lång vokal Förhållandet mellan kort och lång vokal för varje ordpar och talare visas i bilaga 6. Den avancerade gruppen hade det största genomsnittliga förhållandet, dvs. de hade störst skillnad mellan kort och lång. Nybörjargruppen hade det minsta förhållandet för initiala vokaler och ie:iie, medan japanerna överraskande nog hade det minsta förhållandet för alla andra ordpar. Alla grupper hade större förhållande mellan lång och kort i initiala vokaler än i finala, trots att de finala vokalerna var längre mätt i millisekunder (se figur 5). För den avancerade gruppen beror det på att deras korta vokaler var mycket kortare initialt än finalt. För nybörjargruppen och japanerna fanns det däremot inget specifikt mönster. När det gäller kawaikunai:kawaii kunai kan man i figur 4 se att nybörjargruppens /iː/ i genomsnitt var kortare än japanernas /i/. Men bilaga 6 visar att deras genomsnittliga förhållande var bättre än japanernas. Men data kunde bara erhållas för två av nybörjarna, och bland dessa två är det en stor skillnad. Nybörjaren med mindre kontrast har dock ett större 20 /a/ /aː/ /e/ /eː/ /i/ /iː/ /u/ /uː/ /o/ /oː/ 0 50 100 150 200 250 300 350 Nybörjare, initialt Avancerade, initialt Japaner, initialt Nybörjare, finalt Avancerade, finalt Japaner, finalt Lä ng d ( ms ) Figur 5: Jämförelse mellan vokallängder, beroende på vokalkvalitet och placering i ordet. Datan för de initiala vokalerna kommer från ordparen kado:kaado, kesu:keesu, kite:kiite, yuki:yūki, yoji:yōji, och för de finala vokalerna från ordparen kara:karaa, kare:karee, hoshi:hoshii, senshu:senshū, ichido:ichidō. förhållandevärde (1:1,47) än en av japanerna (1:1,33). Datan om detta ordpar är helt enkelt inte tillräckligt bra för att kunna dra någon definitiv slutsats. Ser man på vokalkvalitet är det svårt att säga om svenskarna hade svårare för kvantitetskontrasten för vissa vokaler än för andra, eftersom det fanns så mycket variation beroende på kontext, utan något specifikt mönster. Möjligtvis var kvantitetskontrasten för /o/ svår för nybörjarstudenterna; deras längdförhållande var ca 72% av japanernas i initial position, och ca 90% i final position. 5.1.2 Jämförelser med tidigare forskning om vokaler Av den litteratur som denna undersökning är baserad på, är det bara Isei-Jaakkola (2004) som gjort vokallängdsmätningar. Hon mätte bara vokalen /a(ː)/, i nonsensord som innehöll antingen /p/, /m/ eller /s/. Hennes resultat var 79,6 ms i genomsnitt för /a/ och 180,5 ms för /aː/, och hon rapporterade 1:2,5 som förhållandet mellan kort och lång /a/ i japanska (Isei- Jaakkola 2004, s.43). (Visserligen är 180,5/79,6 ≈ 2,27, men hon kanske har räknat ut förhållandet för varje ordpar för sig, och därefter genomsnittet av alla förhållanden, vilket också har varit förfarandet i denna undersökning.) Denna undersökning kom fram till högre siffror för japanerna: 110 ms i genomsnitt för kado och kara, och 237 ms i genomsnitt för kaado och karaa. Förhållandet är 1:2,15. 5.2 Resultat för konsonanter Felkällor för konsonanter är det samma som för vokaler (se 5.1 Resultat för vokaler, samt felkällor). Skillnader i konsonantlängd visas i figur 6. Japanerna hade samma eller nästan samma längd för [tt s] (187 ms) och [tt ɕ] (188 ms) resp. [tt sː] och [tt ɕ:] (299 ms för båda). Den avancerade gruppen uppvisade också konformitet för affrikatorna, och dessutom mellan [sː] (316 ms) och [ɕː] (320 ms). I övrigt uppvisar konsonanter av samma typ (samma artikulationssätt eller samma artikulationsställe) inte längdsamband lika tydligt när det gäller dessa två grupper. Hos nybörjarna syns ingen systematisk överensstämmelse mellan samma konsonanttypers längd. Svenskarna i den avancerade gruppen hade för det mesta längre konsonanter än japanerna. Från figur 6 kan vi utläsa att för tre av 14 undersökta konsonanter (saka, isai, hishi) hade den avancerade gruppen en längd nära japanernas. Samtliga av dessa var korta konsonanter. När det gäller de korta konsonanterna var nybörjarnas konsonanter längst i sex fall av åtta. När det gäller långa konsonanter var det bara i ett fall (kaetta) som konsonanten var mycket kortare än hos japanerna. Så trots att deras långa konsonanter tenderade att vara lika japanernas, kan man säga att de inte skiljde mellan lång och kort lika bra som de i den avancerade gruppen, eftersom nybörjarnas korta konsonanter tenderade att vara för långa. 21 5.2.1 Förhållandet mellan kort och lång konsonant I bilaga 7 visas det genomsnittliga längdförhållandet för varje konsonant och talare. Från detta kan vi se att nybörjargruppen hade svårigheter med längdkontrasten. I genomsnitt hade de förhållandet 1:1,38, medan japanerna hade 1:1,83. Bland personerna i nybörjargruppen varierade genomsnittet mellan 1:1,26 och 1:1,50, medan bland japanerna var det mellan 1:1,62 och 1:2,03. Personerna inom den avancerade gruppen hade ofta högre värden för kort- lång-förhållandet än japanerna (variation från 1:1,81 till 1:2,18). Nybörjarna hade svårast för med kvantitetskontrasten för affrikativor, där skillnaden var väldigt knapp. Om man gör skillnad mellan de två ordparen med t:tt, ser man att en annan kontrast de hade ganska svårt med var kaeta:kaetta (förhållandet 1:1,46). Det här är det enda ordparet där den långa konsonanten föregås av två vokaler, vilket verkar ha spelat in. Även den avancerade gruppen hade lägre förhållande än japanerna (1:1,84 jämfört med 1:2,13). 5.2.2 Jämförelser med tidigare forskning om konsonanter En jämförelse mellan denna undersöknings längdförhållanden med tidigare forsknings resultat visas i tabell 3. Dessa data gäller endast japanska modersmålstalare. Han (1992) undersökte längden av japanska talares klusiler. Hon hade fem par av ord med [t(ː)] och tre par av ord med [k(ː)]. Det genomsnittliga förhållandet mellan kort och lång /t/ varierade mellan 1:2,40 och 1:2,79, och det genomsnittliga förhållandet mellan kort och 22 hisshi hishi issai isai hatchi hachi yattsu yatsu sakkaa sakka saka kaetta kaeta kitte kiite kite 0 50 100 150 200 250 300 350 400 Japaner Avancerade Nybörjare Längd (ms) Figur 6: Jämförelse mellan korta och långa konsonanter för de tre grupperna nybörjare, avancerade och japanska modersmålstalare. De exakta värdena finns att läsa i bilaga 3. lång /k/ varierade mellan 1:2,18 och 1:2,57. (Denna undersökning fick data för t:tt från orden kite:kitte och kaeta:kaetta, och för k:kk från saka:sakka.) Han (1992) hade generellt högre värden för förhållande mellan kort och lång konsonant. Dock fanns det i denna undersökning ett ordpar som var nästan samma som något Han (1992) använde sig av: denna undersökning hade kite1:kitte1 (komma-CONJ, frimärke), medan Han (1992) hade homofonparen kite1:kitte2 (komma-CONJ, skära-CONJ) och kite2:kitte1 (ta på kläder-CONJ, frimärke). Resultatet för Hans (1992) homofonpar var 1:2,68 resp. 1:2,79, vilket är jämförbart med denna undersöknings 1:2,76. Isei-Jaakkola (2004) undersökte på liknande sätt längdförhållanden för m:mm, p:pp och s:ss. Endast datan för s:ss kan jämföras, eftersom denna studie inte inkluderade m:mm eller p:pp. Isei-Jaakkolas (2004) resultat skiljde sig från denna studies. Men hon använde sig av flera nonsensord med olika struktur, av vilket inget direkt motsvarade denna undersöknings isai:issai. Nagano-Madsen (1992, s.54) hade inga egna mätningar av japanska, men hon refererade till Beckman (1982) som hade angett ett längdförhållande för konsonanter generellt i japanska, och Homma (1981) som hade undersökt längdförhållandet för tonlösa klusiler. Både Beckman (1982) och Homma (1981) hade kommit fram till lite högre värden än denna undersökning. Tabell 3: Jämförelser av förhållandet mellan kort och lång konsonant i japanska modersmålstalares produktion i olika undersökningar. Denna un- dersökning Han Isei- Jaakkola Beckman Homma kite:kitte 1:2,76 1:2,68, 1:2,79 t:tt 1:2,45 1:2,60 k:kk 1:2,07 1:2,38 s:ss 1:1,59 1:1,95 Konsonanter generellt 1:1,92 1:2,25 Tonlösa klusiler 1:2,32 1:2,6 23 6 Diskussion Resultatet för japanerna i denna undersökning skiljde sig mycket från tidigare forsknings resultat; längdförhållandena var i regel kortare än vad som tidigare rapporterats. Och det fanns problem med ljudkvaliteten i fyra av fem inspelningar av den japanska gruppen, så det kan ifrågasättas ifall resultatet i denna undersökning verkligen är korrekt. Men tidigare undersökningar motsäger också varandra gällande hur stor längdförhållandet är. Det finns stora variationer i längdförhållande beroende på vilka ordpar man undersöker, vilket är nog den troliga orsaken till varför olika undersökningar kommer fram till så olika siffror. Det fanns dock ett ordpar i denna undersökning som även förekom i en tidigare studie av Han (1992; se avsnitt 5.2.2 Jämförelser med tidigare forskning om konsonanter), och båda hade kommit fram till nästan samma resultat. Det antyder att undersökningsmetoden i denna undersökning inte skiljer sig så mycket från åtminstone det Han (1992) använde. Det är också möjligt att skillnader i resultaten kan bero på skillnader i testpersonernas ålder eller generationstillhörighet. Testpersonerna i denna undersökning var 19-22 år gamla. Ålder på informanter har inte alltid angetts i den tidigare forskningen, vilket gör det svårt att göra en jämförelse. Men man kan konstatera att denna undersöknings deltagare ändå tillhör en annan generation. Den nyaste av undersökningarna (som nämns i 5.2.2 Jämförelser med tidigare forskning om konsonanter) är från 2004, då denna undersöknings deltagare var 7-10 år gamla. De andra undersökningarna var mycket äldre än så. När man ser på denna undersöknings resultat kan det se ut som att den avancerade gruppen hade svårare med kvantitetskontrast än nybörjargruppen, eftersom deras resultat skiljde sig markant från japanernas. Men ser man på förhållandet mellan kort och lång, förstår man att de har fullständigt förvärvat sig kvantitetskontrasten, även om de överdrev skillnaden. Anled- ningen till att de överkontrasterade berodde troligen på att de visste att kvantitetskontrast var vad undersökningen handlade om. För långt uttal av en lång konsonant, eller för kort uttal av en kort konsonant behöver alltså inte nödvändigtvis vara fel; det viktiga är att kunna producera kvantitetskontrast med tillräckligt stor skillnad. Det skulle kunna vara så att japanerna ändå uppfattar sådan överdriven kontrastering som utländsk accent, men å andra sidan är det inte troligt att de undersökta svenskarna använder så pass överdriven kontrastering i vanligt tal. Intrycket som erhölls av den auditiva bedömningen av varje ord vid segmenteringen var att bland alla personer i den avancerade gruppen var det bara en som begick ett längdfel, medan bland nybörjarna skedde det flera misstag. Vi kan också se på hur många gånger ett ord fick exkluderas pga. avvikande uttal, eller för att det helt enkelt lästes fel (markerat med E resp. C i bilaga 3). Inom nybörjargruppen hände detta 17 gånger, bland de avancerade tre gånger, och bland japanerna en gång. Detta antyder att nybörjarna hade lite svårt med uttal generellt, medan de avancerade studenterna nästan hade kommit ikapp japanska modersmålstalare. Det genomsnittliga SD-värdet visade att det bland de avancerade studenterna fanns ungefär samma mängd variation som bland japanerna, vilket betyder att de alla hade bra uttal. Inom nybörjargruppen fanns det dock mer variation; vissa hade förvärvat kvantitetskontrasten bättre än andra inom gruppen. 24 6.1 Denna undersöknings resultat jämfört med tidigare studier När det gäller utbytesstudier i Japan kom Nagano-Madsen m.fl. (2014) fram till att det hade stor effekt på studenter som var inne på sin fjärde termin. Det är svårt att säga om personerna i den avancerade gruppen i denna undersökning fick så bra resultat tack vare att de hade studerat i Japan, eller om det bara var för att de hade studerat längre än både nybörjar- studenterna i denna studie och testpersonerna i Nagano-Madsens m.fl. (2014) studie. Dock skilde det bara en termin mellan denna studies avancerade studenter och Nagano-Madsens m.fl. (2014) testpersoner, så de är ändå ganska jämförbara. Ett annat av Nagano-Madsens m.fl. (2014) resultat var att svenska studenter hade svårare med vokalers än med konsonanters kvantitetskontrast, och att även de studenter som hade varit på studieutbyte i Japan inte förbättrade sin konsonantkvantitetskontrast. Denna studies resultat stödjer inte påståendet att utbytesstudier inte har stor påverkan på konsonanters längdkontrast. När det gäller vilken längdkontrast som är svårare för svenskar, vokalers eller konsonanters, finns det inget simpelt svar. De avancerade studenterna hade inte svårt för något av dem, och bland nybörjarna finns det en del variation (se tabell 4). Nybörjarna hade större längdkontrast än japanerna för vokalerna i kontexterna CːV(ː) och V1V2(ː). I kontexten V1(ː)V2 samt final position var skillnaden mot japanerna negligerbar, medan i initial position gjorde de inte lika stor skillnad. För konsonanterna var skillnaden mot japanerna ganska stor; faktum är att nybörjarna gjort mindre skillnad mellan kort och lång fonem när det gäller konsonanter än när det gäller vokaler i någon kontext. Så på denna grund kan man säga att resultatet inte stödjer Nagano-Madsen m.fl (2014). Detta korrelerar dock med Inoues (u.å.) studie, som visade att svenskars perception av vokallängd liknade japaners, men att deras perception av konsonantlängd var annorlunda. Men det går inte att säga om det finns ett orsakssamband mellan produktion och perception i detta fall. Tabell 4: Genomsnittliga kort-lång-förhållanden för svenska nybörjare och japaner. Strukturen CːV(ː) fanns i ordparen sakka:sakkaa och issho:isshō, V1(ː)V2 i ie:iie och V1V2(ː) i kawaikunai:kawaii kunai. Dessa data har hämtats från bilaga 6 och bilaga 7. Initial V(ː) Final V(ː) CːV(ː) V1(ː)V2 V1V2(ː) Cː Nybörjar- gruppen 1:2,52 1:2,13 1:2,48 1:1,66 1:3,03 1:1,38 Japanerna 1:2,75 1:2,09 1:1,85 1:1,78 1:1,63 1:1,83 6.2 Svar på hypotesen Här följer svar på hypotesen med de fyra förutsägningarna om vad svenskar har lätt eller svårt med när det gäller uttalet av japanska ord. 25 6.2.1 Svenskar har svårt för att uttala ord som består av bara korta ljud Det visade sig att detta inte gällde för den avancerade gruppen. I ord med bara korta ljud var den avancerade gruppens undersökta vokaler genomgående kortare än japanernas (förutom i ordet senshu där skillnaden mot japanerna var negligerbar). Det är oklart huruvida svenskarna i den avancerade gruppen använde för korta vokaler, men hypotesen var att svenskarna skulle använda för långa vokaler, vilket alltså inte stämde. Däremot stämde hypotesen för nybörjargruppen. I figur 6 kunde vi se att de hade en tendens att förlänga den intervokaliska konsonanten i dessa ord. De hade också mindre genomsnittlig längdkontrast (1:1,41 mot japanernas 1:1,92). I ordet yoji, och i viss mån kare, förlängde de vokalen, men annars brukade de inte göra vokalen för lång, att döma av figur 4. Men denna undersökning mätte också bara en vokal i varje ord, så det är möjligt att de förlängde andra vokaler som inte mättes. Och ser man till det genomsnittliga längdförhållandet för vokaler (bilaga 6), så hade nybörjargruppen minst förhållande för initiala vokaler, samt vokal före annan vokal (ie:iie, vilket per definition också har längdkontrast initialt). Både konsonantförlängningen och den initiala vokalförlängningen, i den mån det förekom, är exempel på influens från svenska språket, som brukar ha betoning i första stavelsen (se avsnitt 3.1 Jämförelse mellan svensk och japansk fonetik och fonologi). 6.2.2 Svenskar har svårt för ord med lång konsonant följd av lång vokal Undersökningen innehöll bara två ord med denna struktur: isshō och sakkaa. Den avancerade gruppen hade inga problem med kvantiteten i dessa; de hade i genomsnitt större kontrast än japanerna. Och jämför man individer klarar sig också alla bra i jämförelse med japanerna. Ser man på nybörjargruppens medelvärde verkar det som att de inte heller hade några svårigheter. Men ser man på individerna är det inte riktigt så (se bilaga 6). En person hade ett väldigt stort förhållande för issho:isshō (1:4,02), vilket drog upp hela gruppens medelvärde. En person hade ett förhållande jämförbart med japanerna (1:1,74 vs. 1:1,78), medan två personer hade ett mycket lägre värde (1:1,45 och 1:0,78). När det gäller sakka:sakkaa var det en person som hade ett lägre förhållande (1:1,44) än japanerna i medel (1:1,92). Man skulle kunna säga att det råder individuella skillnader i huruvida nybörjarstudenter klarar av ord med både lång konsonant och lång vokal. Men det finns en annan möjlig förklaring gällande just issho:isshō. Ordet issho introduceras tidigt i Genki I (Banno m.fl. 1999a, s.99) och är förmodligen ett ord som används relativt ofta, eftersom det betyder tillsammans. Isshō däremot förekommer bara i uttrycket isshō ni ichido (en gång i livet) i Genki II (Banno m.fl. 1999b, s.246), och det ingår inte i vokabulären som studenterna måste lära sig. Så nybörjarstudenterna känner troligen till ordet issho väl, men kanske inte isshō. Isshō förekom innan issho i ordlistan de fick läsa, så det är möjligt att de helt enkelt misstog isshō för issho och läste fel. 6.2.3 Svenskar har lätt för ord med lång vokal i första stavelsen Detta stämde för den avancerade gruppen om man ser till figur 4, och räknar längd som är nära eller längre än japanernas som korrekt uttal. Om man jämför deras genomsnittliga längd mot japanernas, ord för ord, är skillnaden följande (avancerade:japaner): 1,11:1 för kaado, 1,18:1 för keesu, 1,09:1 för yōji, 1,16:1 för yūki, 0,93:1 för kiite och 1,09:1 för iie. 26 För nybörjargruppen blir motsvarande siffror 0,97:1 för kaado, 0,98:1 för keesu, 0,75:1 för yōji, 1,28:1 för yūki, 0,82:1 för kiite och 1,03:1 för iie. De tenderade alltså ha lite kortare vokaler än japanerna, medan den avancerade gruppen tenderade att ha längre. Vid två av orden var nybörjarnas vokaler mycket kortare än japanernas: yōji och kiite. Så denna hypotes stämde inte riktigt lika bra för nybörjarna. 6.2.4 Svenskar har lätt för lång konsonant mellan första och andra stavelsen Detta visade sig stämma. Både nybörjarna och de avancerade hade längre än, eller strax kortare långa konsonanter än japanerna. Förhållandet mellan kort och lång var visserligen inte så bra i nybörjargruppen, men det berodde på att deras korta konsonanter var för långa. Däremot hade nybörjarna svårare med ordet kaetta. De klarade inte av att hålla konsonanten lika lång som japanerna gjorde. (Förhållandet för kaeta:kaetta bland nybörjarna var 1:1,46, gentemot japanernas 1:2,13.) Anledningen är att i detta ord ligger den långa konsonanten mellan andra och tredje stavelsen. Eller så kan det vara närvaron av två vokaler innan den långa konsonanten, snarare än stavelseindelningen, som gör det här ordet svårare. Även den avancerade gruppen hade lite svårt med kaeta:kaetta (förhållandet 1:1,84). Så sammanfattningsvis hade svenskarna i båda grupperna lätt för långa konsonanter mellan första och andra stavelsen, men svårare med långa konsonanter i andra positioner. 6.3 Övriga observationer En sak som nämndes i 3.2 Hypotes var lång vokal som föregås av en kort vokal, vilket testades med ordparet kawaikunai:kawaii kunai. Resultet var att svenskarna i den avancerade gruppen inte hade några svårigheter med detta. Men datan från nybörjargruppen var inte tillräckligt bra för att kunna dra några generella slutsatser. När det gäller frågan om huruvida svenskar har svårt för att uttala sådana långa konsonanter som svenskan inte har, var svaret inte helt entydigt. De undersökta icke-svenska konsonan- terna var: [tsː], [tt ɕː] och [ɕː]. Nybörjargruppen hade väldigt liten längdkontrast för affrika- tivorna, medan /ɕ/ var det lite bättre med. Däremot fick de ett lågt resultat för [sː], lägre än för [ɕː], trots att /sː/ återfinns även i svenskan (se bilaga 7). Resultatet för [ɕː] visar att nybörjarna kunde i viss mån föra över längdkonceptet från svenska till japanska för denna konsonant, troligen för att svenskan har den korta versionen av denna konsonant. Affrikativorna gick det sämre för, kanske för att svenskan inte har affrikativor, varken långa eller korta. Däremot finns det i nuläget ingen förklaring för varför de hade så svårt för [sː]. En annan intressant observation, som inte har med frågeställningen att göra, men som hade betydelse för undersökningen, var realisationen av tonlösa vokaler. /i/ och /u/ i japanska är tonlösa när de förekommer mellan två tonlösa konsonanter, eller ordfinalt efter en tonlös konsonant (Vance 2008, s.206-207). Men Vance (2008) beskriver också att dessa vokaler inte bara är tonlösa, utan även kan vara reducerade på ett eller annat vis. Sådana vokaler uppträdde i denna undersökning. I spektrogrammen gick det inte att skilja dessa vokaler från föregående konsonants aspiration eller friktionsbrus. Exempelvis kite kunde låta som [kçte]. Ibland kunde dock den reducerade /i/ uppvisa svaga formantband i spektrogrammet (se figur 7). 27 Många datapunkter var tvungna att exkluderas pga. denna realisation av vokaler, eftersom en mätning är omöjlig att göra; eller åtminstone kan de inte jämföras med icke-reducerade vokaler. Det drabbade främst ordet kite som i nästan samtliga fall uttalades med en reducerad /i/ av svenskarna i den avancerade gruppen. Denna sorts vokaler var väldigt vanliga i den avancerade gruppen, medan i nybörjargruppen förekom de sporadiskt hos vissa talare. I gruppen japaner förekom de endast hos en talare. Anledningen till denna skillnad kan vara att japanerna försökte uttala orden så tydligt som möjligt, medan svenskarna eftersträvade att uttala dem så typiskt japanskt som möjligt, vilket inkluderar reducerat uttal. Ytterligare en observation var att nybörjarstudenterna tenderade att ha svårt med uttalet av /tt ɕ/ och /dt ʑ/, vilka ofta uttalades som [ɕ] resp. [j]. Detta ledde också till att flera datapunkter fick exkluderas. 6.4 Sammanfattning Svaret på forskningsfråga 1 och 3, gällande avancerade studenter, är som följer: Studenterna på femte terminen hade nästan lika bra längdkontrast som japanska modersmålstalare. Det som de möjligtvis hade lite svårt med var ord med lång konsonant som föregås av två vokaler (som i kaetta). Dessa studenter hade överraskande nog mycket större längdkontraster än japanerna, vilket troligen var en effekt av att de visste vad undersökningen handlade om. Svar på forskningsfråga 1 och 3 gällande nybörjarstudenter: Dessa studenter hade det svårare med kvantitetskontrasten. Framför allt hade de svårt med ord som bestod av bara korta fonem; de tenderade att förlänga vokaler i första stavelsen. När det gäller ord som ska ha lång vokal i första stavelsen, använde dessa studenter en lång vokal, men inte lika lång som japanerna. Att dessa studenter hade svenska som modersmål hade en effekt på deras uttal. De hade svårast 28 Figur 7: Ordet kite producerat av talare 11. I spektrogrammet syns några mörkare, horisontella band i första halvan av ordet. Även Praat uppfattade dessa som formanter när man ställde in visning av formanter. med längdkontrast i ord som hade en struktur vilket svenska ord inte har, som ord med bara korta ljud som nämndes ovan, ord med segmentet CːVː och ord med segmentet V1V2Cː. Svar på forskningsfråga 2: För japanerna i denna studie var kort-lång-förhållandet för initiala vokaler i genomsnitt 1:2,75, för finala vokaler (efter kort konsonant) 1:2,09, och för konsonanter 1:1,83. Motsvarande siffror för svenskar på avancerad nivå var 1:4,07, 1:3,19 och 1:2,03, samt för svenskar på nybörjarnivå 1:2,52, 1:2,13 och 1:1,38. Dock är det viktigt att beakta att det finns stora skillnader mellan olika ord. Se bilaga 6 och 7 för detaljer. Det var svårt att jämföra vokaler med konsonanter, men slutsatsen var ändå att de svenska nybörjarna inte hade lika stor kvantitetskontrast för konsonanter som för vokaler. Den vokal de hade svårast för när det gällde kvantitetskontrast var /o/. De andra vokalerna uppvisade inget genomgående mönster. Resultatet för japanerna i denna undersökning stämde för det mesta inte med vad tidigare undersökningar kommit fram till. Detta beror troligen på att det är ganska stora skillnader i längd beroende på i vilket ord det aktuella segmentet återfinns. Detta stöddes av det faktum att resultatet för ett ordpar i denna undersökning, som var homofoniskt med ordpar i en tidigare undersökning, var nästan samma. En sista slutsats är att när svenskspråkiga studenter lär sig japanskt uttal, borde de främst koncentrera sig på ord som har en annan struktur än vad som återfinns i svenskan, som nämndes ovan. Men om studenterna deltar i utbytesstudier kommer de åtminstone vid sin femte termin ha erhållit ett uttal som är nära japanernas, med tanke på språkljud och längdkontrast. (Hur bra deras tonaccent är, har inte undersökts i denna uppsats.) 6.5 Förslag till vidare forskning Det är en bra idé att i undersökningar av den här typen att mäta längden på alla segment i ett ord, för att alla segment inverkar på varandras längd. Men i så fall får antalet ord begränsas för att segmenteringen blir ett så stort jobb annars. En intressant sak som skulle kunna forskas vidare i är de tonlösa vokalerna. I denna undersökning hade flera av de avancerade studenterna ett reducerat uttal av tonlösa vokaler, men bara en av japanerna. Hur pass vanlig är denna realisation bland japaner? Skulle en undersökning av flytande tal visa ett annat resultat än uppläsning av en ordlista? Uppfattas de svenska studenternas realisation av tonlösa vokaler som korrekt av japaner? En annan sak vilket det skulle behövas mer forskning kring är om det finns ett samband mellan produktion och perception. Detta eftersom det verkar som att det finns korrelation mellan denna undersöknings och Inoues (u.å.) undersökning, som nämndes tidigare i 6 Diskussion, och för att tidigare studier har tenderat att fokusera på antingen produktion eller perception, och inte båda i kombination. 29 Referenslista Banno, E., Ohno, Y., Sakane, Y., & Shinagawa, C. (1999a). Genki I: An integrated course in elementary Japanese. Tokyo: The Japan Times, Ltd. Banno, E., Ohno, Y., Sakane, Y., Shinagawa, C., & Tokashiki, K. (1999b). Genki II: An integrated course in elementary Japanese. Tokyo: The Japan Times, Ltd. Beckman, M.E. (1982). Segment duration and the 'mora' in Japanese. Phonetica, 39, 113-135. Boersma, P. & Weenink, D. (2015). Praat: doing phonetics by computer [Datorprogram]. Version 5.4.19, hämtad 2015-09-22, från http://www.praat.org/ Han, M. S. (1992). The timing control of geminate and single stop consonants in Japanese: A challenge for nonnative speakers. Phonetica, 49(1), 102-140. Homma, Y. (1981). Durational relationships between Japanese stops and vowels. Journal of Phonetics, 9, 273-281. Inoue, M. (u.å.). Phonetic cues used by Swedish speaking learners in perception of Japanese quantity. Nagoya: Nagoya University. Inoue, M. (2009). Perception of Japanese quantity by Swedish speaking learners: A preliminary analysis. Nagoya: Department of Japanese Language & Culture, Nagoya University. Isei-Jaakkola, T. (2004). Lexical quantity in Japanese and Finnish (Opublicerad doktorsavhandling). Nagano-Madsen, Y. (1992). Mora and prosodic coordination. Lund: Lund University Press. Nagano-Madsen, Y., Okamoto-Gustafsson, Y. & Shimizu, Y. (2014). スウェーデン 語母語話者による日本語の習得―文法と音声にみる日本留学の効果 [Suweedengo-bogo-washa ni yoru Nihongo no shūtoku ‒ Bumpō to onsei ni miru Nihon-ryūgaku no kōka]. Journal of International Student Education, 8, 77-102. Pierrehumbert, J. (1990). Phonological and phonetic representation. Journal of Phonetics, 18, 375-394. Riad, T. (2009). Prosodi i svenskans ordbildning och ordböjning. U.o. Riad, T. (2014). The Phonology of Swedish. Oxford: Oxford University Press. すっぽり [suppori]. (u.å.). I Jisho. Hämtad 2016-12-14 från http://jisho.org/search/%E3%81%99%E3%81%A3%E3%81%BD%E3%82%8A Vance, T. J. (2008). The sounds of Japanese. Cambridge: Cambridge University Press. Waseda Universitet. (u.å.). Utan titel. Hämtad 2016-12-14 från https://dspace.wul.waseda.ac.jp/dspace/bitstream/2065/28525/4/Honbun- 4454_01.pdf Ylinen, S., Shestakova, A., Alku, P. & Huotilainen, M. (2005). The perception of phonological quantity based on durational cues by native speakers, second- language users and nonspeakers of Finnish. Language and speech, 48 (3), 313- 338. 30 Bilagor Bilaga 1 Detta är enkäten som deltagarna fick svara på innan inspelningen satte igång. Den inringade siffran är ett löpnummer som var unikt för varje blankett. Bilaga 2 Detta är ordlistan. Sida 1 är testlistan, och sida 2-3 innehåller orden som användes för undersökningen. Bilaga 3 Nedan följer tabeller med data för nybörjargruppen, den avancerade gruppen samt japanerna. Talarna är de samma som i bilaga 4. Siffrorna 1, 2 och 3 i rubriken står för den första, andra och tredje uppläsningen av orden. GS står för genomsnittsvärde, och SD för standard- deviation. Alla värden, utom de i kolumnen SD, står för längd i millisekunder, avrundat till närmaste heltal. I de fall där kawaii kunai har uttalats i två yttranden har datan exkluderats. Den uppmätta längden har ändå angetts inom parentes, men exkluderats från genomsnitts- och SD- beräkningarna. Likaså har de fall då testpersonen har bedömts uttala ett ord på ett överdrivet sätt exkluderats, medan den uppmätta längden ändå har angetts inom parentes. Detta inträffade endast inom den avancerade gruppen. Dessa datapunkter har exkluderats eftersom de innehåller så extremt långa ljud att de inte kan jämföras med ord som är uttalade på ett mer naturligt sätt, och för att de skulle ha en extrem påverkan på genomsnittsvärdet. Alla datapunkter som exkluderats pga. denna anledning var över 450 ms långa. När det gäller ord där längden på två segment mättes, som t.ex. kitte där både /i/ och /tː/ mättes, har båda segmenten exkluderats, även om bara den ena av dem hade en extrem längd. Övriga datapunkter som exkluderats har märkts med en stor bokstav, A-F. Förklaring följer nedan. A = Det uppmätta segmentet, eller någon av segmenten intill, innehöll en tonlös vokal som gjorde det omöjligt att segmentera ordet (se avsnitt 6.3 Övriga observationer). B = Ordet har blivit helt eller delvis avklippt från inspelningen, eller testpersonen hoppade över det. C = Ordet blev fel utläst av testpersonen. D = Ordet var omöjligt att segmentera för att inga tydliga gränser för segmenten syntes. E = Uttalet avvek på ett sådant sätt att en jämförelse inte kunde göras. I några fall handlade det om sådan allofonisk variation att ett ljud fick ett annorlunda artikulations- sätt. Inom nybörjargruppen fanns det dock två vanliga företeelser: uttalet av /tt ɕ/ som [ɕ] samt fel vokalkvalitet. När det gäller fel vokalkvalitet har datapunkten bara exkluderats om vokalen var det undersökta segmentet, medan ord med deaffrikerat /tt ɕ/ har exklu- derats om denna konsonant var det undersökta segmentet, eller direkt innan eller efter det undersökta segmentet. F = Störande bakgrundsljud gjorde det omöjligt att mäta segmentet. Andra notationer till datapunkter som inte har exkluderats har märkts med en liten, upphöjd bokstav. Dessa redovisas efter varje tabell. I vissa fall har samma ord utlästs fyra gånger, eftersom inspelningen har fått avbrytas pga. att batteriet i diktafonen tagit slut eller för att minneskortet blivit fullt, och testpersonen då har fått läsa om några ord för att allt säkert ska komma med. I sådana fall har endast de tre först upplästa orden tagits med, förutom om ett ord har fått strykas, i vilket fall det ordet har ersatts med det fjärde ordet. Tabell 5: Uppmätta värden (i ms) för nybörjargruppen. Inspelningen av talare 14 hade väldigt låg volym vilket gjorde segmenteringen svår. Hon sa dessutom vid inspelningen att hon var sjuk. Det genomsnittliga SD-värdet för alla talare och ord var 46,2. aUttalades som [ʝuːki]. bTalaren rättade sig själv efter att först ha uttalat ordet fel, trots att alla fick instruktioner om att inte upprepa sig. Det senare uttalade ordet har ändå använts här. cUttalades som [jahtt sːu] eller något liknande, med friktionsbrus innan [tt sː]. dVokalen hade en del friktion som de tonlösa vokalerna, men det kunde ändå urskiljas tydligt i vågformen. eUtläst som [kaita]. fUtläst som [kaitːa]. gUtläst som [kieta]. hUtläst som [kietːa]. iUtläst som [joji]. jUtläst som [haɕi]. Nybörjare Talare 8 Talare 10 Talare 12 Talare 14 GS SD1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 252 227 190 203 255 272 205 215 181 156 146 142 204 43 A 34 A 51 83 51 69 95 34 37 38 55 21 A 143 A 153 139 156 158 140 186 229 247 200 175 39 263 277 277 349 335 340 159 217 242 194 233 207 258 61 63 100 51 61 78 78 76 65 48 68 76 74 70 14 53 53 78 62 44 47 56 48 36 D 45 69 54 12 225 260 283 279 290 309 239 270 285 C 203 229 261 33 228 189 219 255 218 246 211 224 160 124 196 127 200 43 249 234 228 225 235 252 195 181 186 154 D 149 208 37 76 100 79 229 242 251 24 47 51 C 78 86 115 84 143 214 138 238 253 301 61 315 337 90 76 148 193 97 254 238 250 306 310 259 239 241 233 131 122 154 228 61 327 291 349 393 371 A 313 351 311 249 268 325 44 179 194 195 130 144 142 172 159 142 114 154 26 261 E 314 332 373 371 251 316 277 283 E E 309 45 28 7 17 E 21 48 44 20 28 32 19 11 25 13 170 183 E 223 252 280 215 194 244 123 155 153 199 48 A 253 308 278 276 318 176 251 249 C E 174 254 51 182 160 173 157 150 241 D 119 148 171 217 162 171 33 106 96 126 85 90 92 D 87 46 62 62 104 87 23 282 316 271 446 464 416 286 281 B 214 D 347 332 84 146 103 137 81 125 113 58 D 114 91 98 139 110 27 214 C 158 305 324 243 252 181 99 C 131 223 81 158 194 206 81 161 94 94 60 79 D 114 122 50 145 142 189 193 173 169 131 109 D 204 194 171 37 199 199 203 271 397 200 230 237 346 84 89 147 217 92 225 217 217 313 251 271 252 189 209 93 160 146 212 59 25 41 37 33 66 41 38 28 61 115 C 71 51 26 307 306 321 308 369 302 248 297 289 209 C 330 299 42 257 E E 235 310 247 257 235 315 E E 228 261 34 87 102 101 70 83 61 74 65 111 82 75 141 88 23 147 111 177 128 142 225 61 122 90 178 113 92 132 45 220 202 201 258 280 227 175 137 217 A 117 268 209 51 153 150 155 58 86 67 88 84 108 68 136 206 113 46 80 49 67 100 99 98 76 52 83 74 105 80 18 311 205 344 329 288 191 275 266 196 257 143 252 62 301 272 297 284 268 276 236 276 276 224 279 245 270 23 190 213 184 177 230 188 174 230 158 86 118 130 173 44 102 147 153 181 191 172 156 183 185 35 198 150 154 46 196 163 179 183 192 184 168 179 183 438 183 205 204 74 163 84 139 222 146 179 59 42 67 136 155 150 129 54 324 339 294 376 323 290 232 205 261 154 153 233 265 72 218 273 229 313 289 289 36 231 293 149 90 76 207 96 145 164 137 170 129 157 77 185 181 116 134 117 143 31 217 241 205 196 181 191 233 296 281 222 48 45 114 (72) (285) (230) (241) (119) (75) (135) 28 33 30 50 36 kaado kite 62d kite sakka sakka yuki issai keesu yōji senshu hoshii karee yattsu 356c kaeta 135e 142e hatchi kawaikunai ichidō hisshi saka saka iie kara isshō 325b yoji 99i yūki 234a ie senshū kitte kitte hachi kesu ichido isai kado hoshi 77j karaa 216b yatsu hishi kiite kiite issho sakkaa sakkaa kare kaetta 286f 136g 197h kawaii kunai Tabell 6: Uppmätta värden (i ms) för den avancerade gruppen. Vid segmenteringen av talare 11 användes endast vänster kanal (se avsnitt 4.1 Material). Det genomsnittliga SD-värdet för alla talare och ord var 40,2. aFörsta vokalen var tonlös, men [ɕ] gick ändå att skilja ut. bSista vokalen var tonlös, men en gräns mellan [ɕ] och [ii ] gick ändå att dra. Avancerade Talare 1 Talare 2 Talare 4 Talare 6 Talare 11 GS SD1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 261 236 229 173 205 212 192 224 187 232 271 249 D 297 326 235 43 26 A A A A 45 A A A A A A A A A 36 13 121 A A A A 160 A A A A A A A A A 141 28 321 424 377 270 271 299 269 352 264 424 422 347 272 350 332 333 59 34 28 60 59 99 69 71 96 97 82 82 65 133 136 138 83 34 50 21 29 24 47 40 52 D 75 34 26 13 81 D 84 44 23 269 305 289 261 276 275 363 305 322 377 324 320 375 331 342 316 38 266 384 297 183 190 205 153 188 210 275 280 265 223 266 229 241 58 275 250 217 194 193 175 169 168 190 304 264 226 198 237 207 218 41 41 58 105 100 100 133 C 89 110 91 92 77 117 143 107 97 27 285 266 326 189 240 210 273 272 334 296 324 289 243 213 276 269 44 427 298 421 265 265 254 290 254 339 412 347 252 301 250 229 307 67 381 358 328 343 312 350 332 290 311 397 400 369 265 301 301 336 40 196 165 192 165 164 185 134 129 137 156 137 144 120 166 245 162 32 322 353 257 333 348 352 323 329 339 387 365 359 263 294 314 329 36 55 44 36 35 58 59 32 54 49 33 72 31 76 58 83 52 17 256 287 335 219 236 265 262 248 272 295 280 262 D E 300 271 30 264 320 368 243 266 306 331 325 307 398 379 381 286 308 324 320 46 143 126 118 120 115 124 120 120 117 143 178 136 73 85 320 136 56 77 63 63 62 81 81 119 113 115 43 96 49 131 111 100 87 27 310 397 376 289 328 328 350 321 319 382 399 397 377 396 259 349 44 139 131 83 81 123 80 95 115 140 51 69 64 185 120 142 108 37 152 276 240 252 162 240 277 229 225 245 302 221 306 385 231 250 57 45 69 50 86 68 66 64 67 55 73 B 83 66 45 63 64 12 164 127 79 147 180 140 121 160 170 149 198 141 194 167 182 155 31 119 110 134 125 171 189 187 135 139 208 174 128 172 104 130 148 32 381 259 324 255 218 233 261 235 262 337 307 308 163 204 216 264 58 25 (114) 27 37 32 43 46 32 41 30 (36) (33) A A A 35 7 421 (741) 432 341 312 302 326 284 294 449 (504) (497) A A A 351 65 208 324 190 202 216 223 217 183 242 227 244 335 D 117 A 225 56 65 79 66 58 50 52 59 62 76 63 75 58 49 50 52 61 10 50 87 88 78 54 115 114 119 178 61 69 80 61 92 73 88 33 121 118 141 127 134 125 168 157 151 150 152 168 96 108 148 138 21 51 82 75 70 48 69 43 47 51 58 56 50 62 67 71 60 12 79 57 85 69 75 47 57 A A A 51 99 85 37 77 39 310 318 429 309 265 260 193 259 219 335 379 308 209 183 250 282 69 230 262 242 214 233 224 A A A 275 251 237 211 129 188 225 38 158 155 158 193 158 172 A A 211 259 215 A 120 126 176 40 245 133 122 177 170 172 136 137 135 272 176 225 123 185 193 173 46 191 237 226 177 189 181 200 182 212 161 197 161 228 187 189 195 23 76 134 71 84 151 102 86 123 129 65 53 65 205 104 94 103 40 314 295 352 277 305 290 279 259 271 347 391 208 256 275 296 294 44 179 397 310 174 125 154 251 246 232 174 188 144 234 269 206 219 71 192 135 94 115 107 69 106 148 131 56 89 84 86 122 115 110 34 (491) 417 (512) 269 248 253 272 283 311 241 245 293 264 239 301 280 47 392 344 418 211 116 129 177 153 71 B 309 (193) C (146) (160) 232 124 kaado kite kite sakka sakka yuki issai keesu yōji senshu hoshii karee yattsu kaeta hatchi kawaikunai ichidō hisshi saka saka iie kara isshō yoji yūki ie senshū kitte kitte hachi kesu ichido isai kado hoshi 185b karaa yatsu hishi 191a kiite kiite issho sakkaa sakkaa kare kaetta kawaii kunai Tabell 7: Uppmätta värden (i ms) för gruppen japanska modersmålstalare. Vid segmentering av talare 5, 9, 13 och 16 användes endast vänster kanal (se avsnitt 4.1 Material). Det genomsnittliga SD- värdet för alla talare och ord var 40,0. a/h/ varken hörs i inspelningen, eller syns i spektrogrammet/vågformen. b/i/ var som ett mellanting mellan en "vanlig" och tonlös vokal. Denna vokal kunde dock urskiljas i både spektrogrammet och vågformen. Japaner Talare 5 Talare 9 Talare 13 Talare 15 Talare 16 GS SD1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 257 248 264 233 251 D 236 282 273 189 139 188 144 122 132 211 57 56 38 74 43 40 48 71 73 86 29 46 A A A 53 19 99 124 91 125 123 118 100 128 144 96 75 103 A A A 111 20 318 255 235 316 293 273 309 261 367 194 182 205 222 161 194 252 60 143 150 166 112 112 213 92 84 118 135 139 122 99 101 102 126 33 34 32 74 50 48 61 94 76 64 54 44 49 23 41 58 53 19 225 228 225 268 286 272 216 273 252 170 171 208 186 169 197 223 40 256 249 271 205 231 225 219 247 233 160 139 211 153 146 131 205 47 198 209 220 198 239 255 210 293 217 171 161 226 149 117 142 200 46 95 111 81 90 64 111 92 129 128 87 66 89 61 106 87 93 21 176 208 180 248 275 312 208 228 203 183 167 227 88 95 88 192 65 319 332 382 330 369 352 333 302 353 255 268 292 183 201 143 294 71 310 330 358 323 338 307 266 318 319 246 235 297 263 268 309 299 36 130 152 175 142 147 167 153 168 114 105 97 118 111 112 103 133 26 313 306 333 408 398 357 350 278 237 218 245 255 268 257 263 299 59 81 68 84 56 62 77 59 90 99 25 33 51 33 25 23 58 25 207 234 210 253 300 292 278 305 267 135 171 178 110 94 D 217 71 264 302 304 293 338 303 311 330 281 235 222 229 194 207 248 271 46 126 128 141 138 125 128 113 154 157 100 98 113 95 101 94 121 21 123 124 136 133 153 139 151 130 99 109 116 129 65 96 93 120 24 368 340 324 378 389 340 358 418 387 277 248 278 259 232 213 321 65 118 137 145 52 144 110 125 134 100 146 145 165 65 D 88 120 33 238 291 210 237 265 267 323 290 306 143 156 190 136 124 142 221 69 89 108 102 63 55 54 83 D 115 101 102 D 62 61 55 81 23 124 161 132 111 100 149 172 221 D 142 146 165 61 101 90 134 40 137 164 180 215 157 201 204 248 222 167 199 193 112 158 153 181 36 257 216 254 288 282 253 278 320 310 207 258 251 94 106 99 232 74 114 94 103 115 119 98 75 116 60 73 44 70 A 63 27 84 29 274 305 306 274 241 258 337 301 393 269 309 338 A 225 241 291 46 212 183 196 157 163 158 202 186 150 196 231 273 A 167 157 188 34 106 165 122 69 70 87 105 103 81 104 124 111 51 63 75 96 29 59 84 117 102 129 157 134 179 142 121 130 156 106 87 130 122 31 138 140 126 169 168 151 150 168 157 127 E 132 101 118 126 141 21 108 104 138 99 96 91 145 139 D 119 115 123 25 43 55 100 36 145 126 158 129 173 153 168 153 132 123 139 111 75 58 74 128 35 D 277 211 312 278 324 309 330 252 271 277 245 D 173 146 262 57 186 232 194 192 200 168 175 179 146 187 186 192 A 180 202 187 19 219 157 186 173 146 157 177 178 183 179 179 152 156 121 169 22 199 214 210 159 196 214 223 255 198 196 210 195 124 101 110 187 44 189 157 170 135 147 149 158 155 203 113 136 139 157 113 108 149 27 136 156 158 121 145 110 115 128 140 103 B 131 83 90 107 123 23 328 304 325 220 299 227 284 315 288 285 262 255 200 181 208 265 48 284 211 301 290 256 313 271 246 206 243 251 199 173 164 176 239 48 138 148 B 94 110 123 88 135 107 132 164 147 59 81 99 116 30 273 316 323 294 338 310 318 323 290 244 218 241 219 243 265 281 41 (314) (259) (235) F 135 89 89 108 261 68 41 36 (55) (67) (167) 103 72 kaado kite 31b kite sakka sakka yuki issai keesu yōji senshu hoshii karee yattsu kaeta hatchi kawaikunai ichidō hisshi saka saka iie kara isshō yoji yūki ie senshū kitte kitte hachi kesu ichido isai kado hoshi karaa yatsu hishi 178a kiite kiite issho sakkaa sakkaa kare kaetta kawaii kunai Bilaga 4 Kolumnen # visar löpnumret på enkäten (se bilaga 1). Enkäterna delades ut i halvt slump- mässig ordning, varför inte alla siffror från 1-16 finns med. K står för kvinna och M för man. Termin anger vilken termin den svarande gick på (kurs A-E i enkäten). J anger att respondenten var en japansk utbytesstudent. Svaren på frågorna om dialekt och studier utanför Göteborgs Universitet har skrivits av exakt som det hade angetts i enkäten, fast med översättningar och kommentarer inom hakparentes. Frågan om studier utanför Göteborgs Universitet lades till för hand i enkäten i efterhand, så alla respondenter har inte fått den frågan. Frågan i sin helhet löd "Har du studerat japanska innan GU, t.ex. på gymnasiet eller folkhögskola? Hur många månader?" Boende i Japan anger hur länge de har bott i Japan exklusive studieperioden. Respondent 6 hade inte svarat på fråga om termin och boende i Japan, men hon gick faktiskt på den 5:e terminen, och det har antagits att hon bara har bott i Japan medan hon studerat. Tabell 8: Respondenternas svar på enkäten i bilaga 1. # Ålder Kön Termin Språk Dialekt Studier i Japan (mån.) Boende i Japan (mån.) Studier utanför GU 1 23 M 5 Svenska Göteborgska 10,5 11 2 26 K 5 Svenska dalmål 25 1 4 31 M 5 Svenska Ingen utpräglad, rötter från Småland o Blekinge 48 18 5 22 K J Japanska 播州弁 [Banshūben] 6 24 K [5] Svenska Rikssvenska 10-11 [0] 8 20 M 2 Svenska Västsvensk (Öxabäck) 0 0 Nej 9 21 M J Japanska 基本は標準語ですが、沖縄 弁を少しだけ話したりもし ます。 [Baserad på Stan- dardjapanska, men jag talar även lite Okinawaben.] 10 19 M 1 Svenska Göteborska 0 0 4 terminer 11 22 M 5 Svenska Borås/Göteborgska 11 0 12 23 M 2 Svenska Västskötska 0 0 [utan svar] # Ålder Kön Termin Språk Dialekt Studier i Japan (mån.) Boende i Japan (mån.) Studier utanför GU 13 19 K J Japanska 関西弁 - Kansai dialect 14 23 K 2 Svenska [utan svar] 0 0 Nej 15 21 K J Japanska 東京 [Tokyo] 16 22 M J Japanska 関西弁（大阪） [Kansaiben (Ōsaka)] Bilaga 5 Detta är en uppställning av de undersökta orden i bilaga 2. Den japanska skriftformen, transkribering enligt Hepburn-systemet, samt den ungefärliga svenska betydelsen har angetts. CONJ står för konjunktiv, en typ av verbböjning, och PST för preteritum (past tense). De ord som förekommer i Genkiböckerna (Banno m.fl., 1999a; Banno m.fl., 1999b) är markerade med G, följt av numret för kapitlet där det först introduceras. Kapitel 1-12 ingår i Genki I och kapitel 13-23 i Genki II. G0 står för ett hälsningsfrasavsnitt som finns inom Genki I, innan kapitelnumreringen börjar. De ord som studenterna inte nödvändigtvis har stött på fast de använt böckerna står inom parentes. Vissa ord har förekommit i boken först som icke-obligatoriska glosor, och senare som obligatoriska. I dessa fall har båda förekomsterna noterats. Tabell 9: De undersökta orden ordnade parvis. *Ichido ingår bara som del av uttrycket isshō ni ichido, och visas även i appendixet i Genki I (Banno m.fl. 1999b, s.342). Kort vokal och kort konsonant Lång vokal Lång konsonant och kort vokal 角 kado (G6), G20 hörn カード kaado kort (från eng. card) 来て kite G3 komma-CONJ 聞いて kiite G3 lyssna-CONJ 切手 kitte G5 frimärke 雪 yuki (G10), G12 snö 勇気 yūki (G22) mod 消す kesu G6 släcka ケース keesu etui (från eng. case) 四時 yoji G1 klockan fyra 用事 yōji G12 ärende から kara G6 för att; från カラー karaa färg (från eng. color); krage (från eng. collar) 星 hoshi stjärna 欲しい hoshii G14 vill ha 選手 senshu idrottare 先週 senshū G4 förra veckan 彼 kare G12 han カレー karee G13 curry 一度 ichido G13* en gång 一堂 ichidō en byggnad 家 ie G3 hus いいえ iie G0 nej 可愛くない kawaikunai G7 inte söt 可愛い苦無 kawaii kunai en söt kunai (typ av ninjavapen) 一生 isshō (G13) livstid 一緒 issho G5 tillsammans Kort vokal och kort konsonant Lång vokal Lång konsonant och kort vokal 坂 saka backe サッカー sakkaa G10 fotboll (från eng. soccer) 作家 sakka författare 異彩 isai prominens 一歳 issai G1 ett år gammal 皮脂 hishi talg 必死 hisshi desperat 変えた kaeta ändra-PST 帰った kaetta G3 återvända-PST 八 hachi G1 åtta ハッチ hatchi lucka (från eng. hatch) やつ yatsu typ (t.ex. "sicken typ!") 八つ yattsu G9 åtta stycken Bilaga 6 Siffrorna i denna tabell anger hur många gånger längre den långa vokalen var än den korta, i vardera ordpar. Först visas siffrorna för nybörjargruppen (gul bakgrund), därefter för den avancerade gruppen (blå bakgrund), och därefter för japanerna (röd bakgrund). GS står för genomsnitt, SD för standarddeviation, nbj för nybörjargruppen, avc för den avancerade gruppen och jpn för japanerna. Alla siffror har avrundats till två decimaler. I vissa fall finns inga data att tillgå för att alla datapunkter har förkastats (se bilaga 3). Datan i denna tabell kommer i tur-och-ordning (från vänster till höger) från ordparen: kite:kiite, kesu:keesu, kado:kaado, yoji:yōji, yuki:yūki, hoshi:hoshii, kare:karee, kara:karaa, ichido:ichidō, senshu:senshū, sakka:sakkaa, issho:isshō, ie:iie, kawaikunai:kawaii kunai. Tabell 10: Förhållandet mellan kort och lång vokal för de tre talargrupperna. Initiala vokaler Finala vokaler Efter Cː FöreV Ef-ter V i:ii e:ee a:aa o:ō u:ū GS i:ii e:ee a:aa o:ō u:ū GS a:aa o:ō GS i:ii i:ii 8 3,94 2,19 1,46 1,27 2,83 2,34 2,53 1,66 2,23 1,22 2,58 2,00 3,36 1,45 2,41 1,45 4,59 10 2,94 3,36 3,46 2,12 3,63 3,10 2,67 1,92 2,61 1,53 1,16 1,98 4,11 1,74 2,93 1,53 - 12 2,32 2,38 2,15 2,41 2,92 2,44 3,38 1,61 2,84 2,39 5,33 3,11 2,96 4,02 3,49 1,05 - 14 3,51 1,50 1,08 1,42 3,49 2,20 1,23 1,11 1,82 1,13 1,62 1,38 1,44 0,78 1,11 2,63 1,47 1 6,41 4,51 3,49 4,52 3,70 4,53 3,97 2,72 2,99 3,90 4,73 3,66 7,26 2,38 4,82 2,98 8,55 2 3,84 3,61 3,16 2,56 4,21 3,48 3,35 2,69 2,94 2,92 2,12 2,80 2,00 1,94 1,97 1,95 3,00 4 - 2,80 4,28 2,83 2,37 3,07 2,42 2,29 1,92 1,90 2,54 2,21 2,76 2,16 2,46 2,15 3,00 6 - 4,18 4,59 3,39 6,69 4,71 5,94 4,42 5,55 3,99 3,66 4,71 2,21 4,20 3,20 2,31 6,82 11 - 4,76 4,67 3,69 2,19 3,83 3,31 2,42 1,44 3,98 1,59 2,55 1,74 2,29 2,02 2,54 - 5 3,71 1,97 2,20 2,10 2,98 2,59 1,31 2,41 1,83 2,50 2,53 2,12 1,73 1,64 1,69 2,15 - 9 4,34 2,92 2,54 4,02 2,26 3,22 1,84 3,21 2,99 2,18 3,11 2,66 1,97 2,05 2,01 1,93 1,72 13 2,94 2,42 1,86 2,42 2,52 2,43 1,41 2,99 2,48 1,87 2,60 2,27 2,46 2,40 2,43 1,73 1,85 15 5,67 1,50 1,45 1,83 3,08 2,71 1,55 1,84 1,74 1,19 2,96 1,85 1,75 1,39 1,57 1,44 1,33 16 - 2,28 3,24 2,29 2,07 2,47 1,31 2,21 2,08 0,95 1,18 1,54 1,70 1,44 1,57 1,66 - Initiala vokaler Finala vokaler Efter Cː FöreV Ef-ter V i:ii e:ee a:aa o:ō u:ū GS i:ii e:ee a:aa o:ō u:ū GS a:aa o:ō GS i:ii i:ii GS, nbj 3,18 2,36 2,04 1,81 3,22 2,52 2,45 1,58 2,37 1,57 2,67 2,13 2,97 2,00 2,48 1,66 3,03 GS, avc 5,13 3,97 4,04 3,40 3,83 4,07 3,80 2,91 2,97 3,34 2,93 3,19 3,19 2,59 2,89 2,39 5,33 GS, jpn 4,17 2,22 2,25 2,53 2,58 2,75 1,48 2,53 2,22 1,74 2,48 2,09 1,92 1,78 1,85 1,78 1,63 SD, nbj 0,70 0,77 1,05 0,55 0,40 0,69 0,90 0,34 0,45 0,58 1,87 0,83 1,12 1,41 1,26 0,68 2,21 SD, avc 1,81 0,78 0,68 0,77 1,81 1,17 1,32 0,86 1,59 0,92 1,26 1,19 2,31 0,91 1,61 0,40 2,80 SD, jpn 1,16 0,53 0,68 0,86 0,44 0,73 0,22 0,57 0,51 0,66 0,76 0,54 0,32 0,43 0,37 0,27 0,27 Bilaga 7 Siffrorna i denna tabell anger hur många gånger längre den långa konsonanten var än den korta, i vardera ordpar. Först visas siffrorna för nybörjargruppen (gul bakgrund), därefter för den avancerade gruppen (blå bakgrund), och därefter för japanerna (röd bakgrund). GS står för genomsnitt, SD för standarddeviation, nbj för nybörjargruppen, avc för den avancerade gruppen och jpn för japanerna. Alla siffror har avrundats till två decimaler. I vissa fall finns inga data att tillgå för att alla datapunkter har förkastats (se bilaga 3). t:tt är det genomsnittliga längdförhållandet i paren kaeta:kaetta och kite:kitte. Resten av datan kommer i tur-och-ordning (från vänster till höger) från ordparen: saka:sakka, yatsu:yattsu, hachi:hatchi, isai:issai, hishi:hisshi. Tabell 11: Förhållandet mellan kort och lång konsonant för de tre talargrupperna. t:tt k:kk ts:tts ch:tch s:ss sh:ssh Genom- snitt 8 1,68 1,59 1,11 1,12 1,23 1,43 1,36 10 1,78 1,87 1,35 1,36 1,15 1,47 1,50 12 1,72 1,54 1,26 1,05 1,50 1,20 1,38 14 1,39 1,15 1,11 1,24 1,12 1,56 1,26 1 2,90 2,90 1,45 1,29 2,27 2,02 2,14 2 1,75 2,34 1,50 1,61 2,10 1,56 1,81 4 2,17 2,48 - 1,54 2,08 1,68 1,99 6 1,78 2,61 1,53 1,38 2,17 1,69 1,86 11 1,51 2,00 1,64 2,48 2,98 2,49 2,18 5 2,41 2,05 1,63 1,61 1,68 1,55 1,82 9 2,09 2,26 1,73 2,43 1,69 1,96 2,03 13 2,46 2,21 1,81 1,61 1,56 1,73 1,90 15 2,77 1,87 1,38 1,03 1,41 1,27 1,62 16 2,23 1,99 1,47 1,62 1,60 1,51 1,74 t:tt k:kk ts:tts ch:tch s:ss sh:ssh Genom- snitt GS, nbj 1,64 1,54 1,21 1,19 1,25 1,42 1,38 GS, avc 2,30 2,46 1,53 1,66 2,32 1,89 2,03 GS, jpn 2,45 2,07 1,60 1,66 1,59 1,60 1,83 SD, nbj 0,36 0,29 0,12 0,14 0,17 0,15 0,21 SD, avc 0,73 0,33 0,08 0,48 0,37 0,38 0,40 SD, jpn 0,30 0,16 0,18 0,50 0,11 0,26 0,25