ioö J. NORDLANDER 
härvidlag ganska bra, och o m de skulle b l i en smula längre 
än en sammansättning, så gö r det nog ej så mycke t , l i k som 
den större längden hos »predikatsfyllnad» väl icke har så 
m y c k e t att betyda. 
M e n även med dessa obe tyd l iga företräden hos ordet 
p red ika t iv bör det dock, synes oss, utan tvekan uppoff­
ras. A n t a g , a t t j a g skall lära barn satsdelarna i satsen: 
Gossen blir sjuk. Jag tar ut predikat och subjekt och kan 
så t i l lägga: »Verbet »blev» säger så l i te t , det behöver ett 
t i l lägg, en fy l lnad , och v i lken är då denna?» Lär jungen i n ­
ser, att t i l lägget efter fyl lnaden utgöres av ordet »sjuk», och 
får lära sig, a t t denna satsdel kallas p red ika ts fy l lnad . Säge r 
j a g i stället: »Här behöves ett predikativ», så b l i r den l i l le 
ej k l o k på det ; både saken och ordet äro nya och obekanta. 
M e n o m en hjälp eller en fyl lnad har eleven en aning. 
För övrigt säger oss orde t »predikativ» så l i tet . A t t den 
satsdelen har något med predika te t a t t göra, det förstår 
lärjungen. Men vad? De t samma är också fallet med ack.-obj . 
I predikats fy l lnaden l igger, a t t en bris t , något ofullständigt 
är för handen och behöver täckas , fyllas eller avhjälpas. 
Men vad upplyser pred ika t ive t om? 
M a n märke för övrigt förf:s egen def ini t ion å predika­
t ive t s. 44. D e t t a säges där -»utfylla verbets innehåll». Men 
vad är då enklare och naturligare* än a t t ka l la denna satsdel 
jus t för en fyllnad? 
M e d kännedom o m at t d:r R Y D B E R G under den al lra 
närmaste framtiden ska l l skänka oss en ny svensk språklära, 
har den, som skr iver detta, velat slå ett slag för predikats­
fyl lnaden och tala för termens bibehållande i våra svenska 
språkläror. Många värderade lärare i svenska och levande 
språk skänka honom et t mora l i sk t stöd i str iden. 
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 107 
A n m ä l n i n g a r och recensioner . 
Lärobok i räkning och geometri av E. N:SON ERNEST, E R I K 
L I N D B L A D och JUSTUS L I N D (Stockholm 1920, 2:dra uppl. P. A . 
N . & S.) 
(Forts. fr. s. 96). 
Sid. 166. »Man finner ett ungefärligt värde på cirkelseg-
2 
mentets yta genom att ta - av produkten av kordan och seg-
3 
2 
mentets höjd v = - a/i.» Regeln innebär, att cirkelsegmentet er-
3 
sättes med ett parabelsegment med samma körda och höjd, men 
ett nödvändigt vi l lkor , som borde omtalats, är, att segmentet är 
li tet i förhållande t i l l halvcirkeln, eller m. a. o. att förhållandet 
h : a är litet i jämförelse med 0,$. Annars kan en elev, med eller 
utan självstudium, tillämpa formeln på halvcirkeln och finner då, att 
it bör vara ungefär = 2f. I ex. 89 (a = 4, ; cm, h = 1,2 cm) 
ger formeln ett nära 5 % för litet värde, vilket knappast kan an­
ses för en tillfredsställande approximation. 1 parentes kan näm­
nas, att man kan erhålla bättre värden på större segments yta 
genom att tillfoga en term av formen k. - . Bestämmes k så, 
att man får rätt värde på halvcirkelns yta, fås k =» —, eller 
40 
approximativt 0,5. Beräknas bokens exempel med den nya 
. , 2 ali W _„ , 
approximativa formeln y — 1 , tas ett varde, som med 
3 2 1 1 
mindre än 1 % överstiger det rätta. Sid. 173. »Man skiljer 
mellan rätliniga eller plansidiga kroppar, vars alla kanter äro 
räta linjer, och krokliniga kroppar, som antingen begränsas äv­
en enda buktig yta eller av både plana och buktiga ytor.» Rät­
liniga och krokliniga kroppar! B r r ! Maken t i l l vanvettig ter­
minologi har väl intet öga skådat. Skulle inte författarna kun­
nat nöja sig med att ge en »rätlinig» kropp det enkla och na­
turliga namnet mångplaning? »En rät linje, som förenar grund­
ytornas medelpunkter (i ett prisma), kallas axel.» V i l k a »grund­
ytor», som skola anses ha medelpunkt, är ej på något sätt för­
klarat. »Den grundyta, som prismat tankes stå pä, kallas bas­
yta. f> Grundyta (översättning från tyska, Grundfläche, eller 
danska, grundflade) och det svenska namnet basyta äro natur-
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 
l igtvis synonymer; båda benämningarna ha u p p k o m m i t därav, att 
prismat tankes ställt på en av dem. 
Bland anmärkningsvärdare tryckfel och slarvfel må nämnas: 
Sid. 104: 2± 2 3 i st. f. 2 4 ~ 3 ; 1 0 1 ' 2 0 4 1 — 1 0 » i st. f. io ]> 2 0 4 l-°>« 0 3 1 . 
Sid. 160 kärnan i st. f. hörnen. Sid. 174. För den rätvinkliga 
parallellipipeden alltså = 2 ab + 4 bh, i st. f. 2 (ab + ak + bb). 
T i l l sist må anmärkas, att i botten på första sidan av de fyr-
ställiga logaritmtabellerna står: ^ = 3,14, log vt = 0 ,4969 , precis 
som om värdet 3,14 på vt vore exakt. Noggrannheten motsvarar 
i stället räkning med treställiga logaritmer. 
Det synes nödvändigt, innan folkskolan bl i r bottenskola, att 
folkskolans matematiska läroböcker granskas av en kommitté, 
i vilken ombud för elementarläroverken få säte och stämma — 
och vetorätt. 
E. S. 
Svensk l i t teratur i urval för den högre undervisningen af 
JOSUA MJÖBERG. I . Från Bellman t. o. m. Almqvist . I I . Fr F R . 
BREMER t. o. m. K A R L F E L D T . Lund, Gleerup 1917, 1919- Pris 
3,50, 6 kr. 
Ur svenska li t teraturen. Tredje avd. 1809—38. Redige­
rad av A R T U R BKNOIXSON och FIJALMAR A L V I N G . Fjärde avd. 
Redigerad af H J A L M A R A L V I N G . Stockholm, Fritze 1919. Pris 
5,50, 6 kr. 
Liksom modersmålet är skolans viktigaste ämne, så är den 
svenska läseboken det förnämsta hjälpmedlet vid modersmälsun-
dervisningen. Denna bok får därigenom en eminent betydelse, 
och det ligger en utomordentlig vikt uppå, att den läsebok, som 
sättes i ungdomens händer, i alla afseenden fyller de anspråk, 
som kunna ställas pä densamma. 
Då nu tvä nya läseböcker för det högre gymnasialstadiet 
utkommit — titlarna läsas här ofvan — anser jag mig därför 
böra l i tet närmare skärskåda så väl frågan mera allmänt, hvad 
gymnasiet angår, som särskildt de nyutkomna läseböckerna. 
I en svensk läsebok bör man naturligtvis finna de mest be­
tydande författarna företrädda genom deras från olika synpunk­
ter mest representativa alster, d. v. s dels de litterärt värdefullaste, dels 
de litteratur- och kulturhistoriskt äfvensom personhistoriskt v ik t i ­
gaste. Men därtill bör äfven komma en rent pedagogisk synpunkt: 
sådant, som pä lärjungens nivå svårligen kan med fördel tillägnas, 
bör få vika och likaledes sådant, som moraliskt betraktadt kan verka 
anstötligt. Då nu vår äldsta litteratur skall läsas i första och andra 
ringen — en i och för sig vidunderligt opedagogisk anordning 
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 
— måste läseboken i fråga om dessa äldre tidehvarf innehålla ett 
ytterst försiktigt sofradt urval. 
Däremot bör tiden från Bellman — och det är denne, som 
i detta sammanhang egentligen intresserar oss — blifva fylligt 
representerad, i synnerhet den litterära storhetstiden 1809 t i l l 
ungefär 1844. Steffen, som nu ger samma utrymme åt tiden 
1772—1865, synes mig alltför mycket öfverdriva betydelsen av 
vår modernaste litteratur som läseboksmaterial. I de båda läse­
böcker, som föranledt denna uppsats, är proportionen mellan 
dessa båda afsnitt måhända lyckligare afvägd, utan att jag dock 
v i l l påstå, att de äro bättre disponerade än Steffens, hvars sista 
del (tiden efter 1900) man j u ej behöfver göra t i l l föremål för 
studium. 
I fråga om urvalet följa de båda läseböckerna något olika 
principer. MJÖBBRG utesluter de »mindre» författarna för att 
få bättre utrymme för de större, medan A I . V I N G — jag begag­
nar denna förkortning — icke hyllar denna inskränkning. Det 
synes mig i själfva verket tvifvelaktigt, om sädana författare som 
H E D B O ^ I , GRAFSTRÖM, C . F . DALHGRF.N, N I C A N D E R , E M E L I E / 7 > L 
F L Y G A R E - C ARLÉN, BOTTIGER, NYBOM, WENNERBERG, SEHLSTEOT, 
B R A U N och F . A . D A H L G R E N böra alldeles uteslutas frän gymna­
siets program. Det händer nog, att en d ik t af en ringare dik­
tare har den litteraturhistoriska eller litterära betydelse, att den 
bör vara bekant för en bildad person. Exempelvis skulle jag givet— 
med Steffen — i en läsebok uppta Grafströms »Sängen», som 
direkt framkallade Tegnérs dikt med samma namn. Och en 
så verkligt »klassisk» dikt som Nicanders »Vågen» ville jag ej 
heller undanhålla vår ungdom, för att nu nämna ett enda exem­
pel av denna art. 
Finns det då ej ett sätt att förlika bägge ståndpunkterna, 
utan att läsebokens omfång växer ut allt för mycket? Jo, en­
l ig t min mening. Et t ej ringa antal af våra stora författares 
alster finnas intagna i läseboken för realskolan (där läses nu 
nästan blott Lindvalls och i några skolor Folkskolans läsebok), 
och dessa kunde i gymnasiets läsebok blott upptagas t i l l sina 
titlar med hänvisning t i l l del och sida i de båda nyssnämnda 
läseböckerna. Jag nämner som exempel blott Geijers »Vikingen», 
Tegnérs »Karl XII» och Malmströms »Hvi suckar det så tungt 
uti skogen?» Genom en dylik anordning kunde säkert åtskilliga 
tiotal trycksidor vinnas för andra viktiga, förut ej lästa vitterhets-
alstcr. 
Utan att vilja vidare fullfölja detta uppslag skall jag nu nå­
got skärskåda dikturvalet i de båda läseböckerna och därvid för