Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. 
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och 
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att 
OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör 
man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. 
This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books 
are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always 
visually compare it with the images to determine what is correct.
0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
N:o 9 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet 39 årg.
26 febr. Redaktion: ANNA GAUFFIN. 1922
?räfsaren förutsäger sitt fiôanôe
Matt. 16: 21—28.
et är tungt och svårt att gå lidandets väg. Tänk att 
i månader och år vara fjättrad vid sjuksängen. Huru 
tungt att vara ensam, misskänd, ja, föraktad. Vi rysa, 
när vi läsa om martyrernas lidanden. Och vi fråga: 
»Hur kunde de uthärda sådana hemska smärtor?“ De 
lovade till och med Gud på bålet. Jo, Gud var med dem.
Alla människor få förr eller senare kännas vid 
något lidande. Synden har givit oss denna följeslagare
genom livet, Och fastän Jesus var den rene och syndfrie, fick han för 
människornas ondskas skull lida mera än någon annan. Av kärlek 
till oss arma gick han frivilligt in i lidandet. Han visste allt, men 
han gick ändå. Vilken kärlek där lyser emot oss från den sig offrande 
frälsaren.
Men vi ha alla mycket svårt att förstå lidandet. Det är hemskt och 
skrämmande. Vår lycka ocli trevnad flyr oftast för lidandet. Petrus 
förstod ej Jesu tal därom. Inte kunde väl den gode Mästaren, så tänkte 
väl Petrus, inte kunde väl han behöva lida. Han hade ju visat sin 
stora makt över sjukdom och död, nog skulle han kunna hålla det 
onda på avstånd från sig och lärjungarna.
Ja, så tänka vi människor, men Petrus får en sträng tillrättavis­
ning av Mästaren. Det dröjde rätt länge, innan lärjungarna förstodo,
BARNAVÄNNEN
att lidandet var en väg, där Guds fula och orena, som bor i hjärtat. 
kärlek uppenbarades i sin mest strå­ Det är många slags ogräs, såsom av­
lande gestalt. När vi nu läsa om Jesu und, osanning, feghet, och det kostar 
offer för oss, då bli vi tacksamma, på att få bort detta onda.
och våra hjärtan börja älska honom, När man är vänlig och hjälpsam 
som först älskat oss. Vid korsets fot ha därhemma i syskonkretsen, då ger 
oräkneliga människor genom tårar man något av sig själv. När ljuset 
och med ånger sett upp i Frälsarens lyser, så förtär det sig själv. Ju star­
anlete. De ha fått förlåtelse och kraft kare låga, dess fortare brinner det ut. 
att föra ett nytt liv. Huru ofta äro vi ej själviska, vi tänka 
»Hava de hatat mig, skola de även bara på oss själva, äro bekväma och 
hata eder», sade Jesus en dag till sina ovilliga att hjälpa. Men då förlora vi 
lärjungar. Och i vår text talar han mycket. Glädjen flyr ur själen och 
om försakelsens väg ocli om korset, vi bli missnöjda både med oss själva 
som varje hans efterföljare skall bära. och alla andra.
Jesus tvingar ej någon att följa ho­ Men den som ger ut sin tid och 
nom. Nej, men han inbjuder vänligt sin kraft i kärlek till människorna, 
därtill. Men om någon vill riktigt han får mer och mer av det sanna 
följa Jesus, så må han veta, att vägen livet. Han vinner vänner både bland 
är törnbeströdd. Glöm dock ej, att människor och änglar. Han växer 
det finns rosor bredvid törnena. Den sig allt starkare i sin själ, och kärle­
bästa lyckan spirar upp i Jesu fot­ ken blomstrar som fagra rosor, var­
spår. Ingen glädje är så äkta som helst han går fram.
den, som föddes i lidandet. Den som endast tänker på sig själv, 
Men svårt är det att taga korset. han förlorar sin själ. Han kan då ej 
Det är ju att hjälpa till att döda nå­ glädjas, ej vara tacksam, han ser ej 
got inom sig. Den som skulle kors­ någon blå himmel, inga fåglar kvittra, 
fästas, han fick ju själv bära korset inga blommor sprida sin doft, han är 
till avrättningsplatsen. Du har hört, att som död för Gud.
Jesus dignade under den tunga bördan. Arma människa! Give Gud oss nåd 
Vi ha mycket inom oss, som be­ att troget vandra i Jesu fotspår!
höver dödas. Tänk på allt det stygga, V. Wikholm.
Offret.
or, vad vill det säga att offra?» dess hon var riktigt på det klara med vad 
frågade lilla Frida, när hon och hon ville veta.
hennes mor kommo från böne- »Men var det offer? Hur kunde det vara 
salen, där just i afton firats mis- ett offer?»
sionshögtid. Och modern, som alltid var tålmodig 
»Såg du inte vad vi gjorde, när vi gick ut?» och alltid sökte besvara sin lilla flickas 
»Jo, vi lade slantar i en missionsbössa». frågor så gott hon kunde, såg vänligt på 
»Ja, och det var ett tackoffer för den sin Frida och sade:
välsignelse vi fått åtnjuta denna stund», »Jo, ser du, ett offer är något som vi 
förklarade modern, som nu menade, att försaka för att giva det åt frälsaren, för 
hennes lilla flicka skulle giva sig tillfreds att vi älska honom och vilja tacka ho­
med svaret. Men långt därifrån! Lilla nom för hans kärlek till oss. Vi kunna 
Frida hade lätt för att röra sin tunga, också offra något för en människa, om 
och hon tröttnade aldrig att fråga, till vi t. ex. försaka ett nöje eller något annat
— 58 —
BARNAVÄNNEN
för att göra något, som vi veta skulle göra Och Frida diskade men med suckar 
henne glädje. Men allting måste komma från och rynkade ögonbryn. Så gick det en 
ett älskande hjärta, annars har det intet vecka. Men då kom mor en dag och frågade:
värde. »Hur är det fatt, min lilla flicka? Du 
Nu förstod Frida meningen och gick ser så ond ut, att man rent av kan bli 
tankfull tillbaka till det andra fönstret. rädd för dig».
Hon höll av sin mor mer än av någon »Men det är ju också för galet! Jag 
annan på jorden. Skulle hon inte också måste ju diska ensam. Jag ville ju bara 
kunna offra något för sin mor? Inte pen­ hjälpa Lina och nu springer hon alltid sin 
ningar utan försaka något för att göra väg.» Och hon brast i tårar och förklarade, 
mor en glädje? — Jo, nu hade hon det. att hon inte skulle diska en dag mera.
När stora syster diskade, ville hon »Men varför har du då gjort det? Jag 
hjälpa till. Syster Lina hade ofta sagt, har ju inte bett dig», sade modern.
att Frida kunde väl också ibland försöka »Jag ville — jag ville ju offra någonting 
hjälpa henne. Men Frida tyckte inte alls för dig mor», sade hon snyftande.
om att diska och hade därför alltid hållit Nu förstod modern. Hon höjde upp sin 
sig undan. Mors ögon vilade ofta frågande lilla flickas huvud och såg in i hennes 
på henne, men hon hade en gång hört tårskymda ögon.
mor säga: »Jag vill blott ha frivilliga »Vilka offer är det som behaga Gud, 
tjänster, annars är det ingen glädje med min flicka? Jo, det sinne, från vilket de 
dem». Och så hade saken fått vara. komma. Halva offer tar han inte emot, 
Men följande dag kom Frida ut i köket inte heller skrymtaktiga offer. Ett ödmjukt 
med ett stort köksförkläde på sig. sinne välsignar han, icke ett sinne fullt 
»Lina, jag skall hjälpa dig diska», sade hon. av högmod. Men om du vill bringa offer 
»Hå, vad kommer åt dig!» ropade Lina. på det sätt, som du nu gjort, då offrar du 
»Det skall bli roligt se, hur länge du kan åt dig själv, ty du ville få erkännande 
hålla ut med detta. Men det passar rik­ eller beundran för vad du gjort. Därigenom 
tigt bra; jag skall då gå till bagaren, medan gör du en byteshandel, och då blir det 
du diskar». intet offer. Förstår du?
Frida kände sig förargad i sitt stilla Frida sänkte sitt huvud, ty nu började 
sinne, att inte Lina var mera glad över hon förstå. Hon förstod, att till ett hel- 
hennes offer. Men så tänkte hon: »nå ja, offer hörde, att hon uträttade det arbete 
men det är ju en uppoffring av mig, och hon förelagt sig trots de därmed förknip­
därtill fordras beslutsamhet. Den som sagt pade svårigheterna. Och att hon gjorde 
a, måste också säga b. Så jag får väl hålla ut». det med glatt och villigt hjärta.
Men harmens och missräkningens tårar Frida böjde sina knän bredvid sin mor. 
stodo i hennes ögon. Om hon ändå inte »Jag kan icke bringa dig något offer — 
hade erbjudit sig! Men hon blygdes att käre frälsare, hjälp mig att offra min 
tillstå ens för sig själv, att hon tänkt sig egen vilja!» bad hon av hela sitt hjärta.
»offrandet» mycket skönare och arbetade Det var en god bön, och att den blev 
flitigt en stund. hörd, det kunde man se följande dag, 
Nu gick modern genom köket. Skulle då Frida åter stod ensam vid diskbal­
hon inte berömma henne? Hon stod ju jan, ty då sjöng hon och var glad, fastän 
och diskade i stället för att leka eller läsa hon väl gärna velat följa med sin bästa 
en rolig bok. Det var ju ändå något. väninna ut och åka skridsko. Hon sjöng: 
Men mor sade ingenting. Ack, Jesus, jag längtar att helt bliva din, 
Följande dag sade Lina: »Frida diskade så kom och för evigt mitt hjärta tag in, 
så bra i går, det kan hon göra i dag också, att intet i världen må mer mig förströ, 
så får jag uträtta ett annat arbete! o, två mig, att vit jag må bliva som snö.
— 59 -
BARNAVÄNNEN
Kinesfarbror och frågvis.
Med fotografi.
i ha fått mottaga ett brev för vill uppenbara sin okunnighet. »Fråga 
Barnavännen med ovanstående och lära kommer mången till ära». Det 
överskrift. Den som skrivit bre­ gäller frågvis.
vet är Kinamissionären Tjell- Somliga människors lärdom består helt 
ström, som i många år vistats i Kina för enkelt däri, att de kunna skickligt dölja 
att förkunna evangelium för så många sin okunnighet. Frågvis betackar sig för 
han kunnat nå av »Kinas myllrande mil­ en sådan lärdom och det gör kinesfar­
lioner» människor. Nu har han och bror också.
c 
!
ib k 
4 t
i
några av hans familj vistats i hemlandet På vidstående fotografi sitter kinesfar­
ungefär ett och ett halvt år, men nu stå de bror med ett par pinnar i ena handen 
åter färdiga att anträda resan mot öster. och en risskål i den andra. Men vem är 
Dessförinnan har han velat sända Sver- tanten på andra sidan bordet, hon som 
ges söndagsskolbarn en hälsning genom är klädd i kineskläder? Det kan ni nog 
Barnavännen. Han skriver: själva gissa. Hon sitter med en tékopp i 
»Frågvis blir snäst ibland av den som ena handen och är färdig att dricka 
tycker att frågorna komma för ofta — i sitt té.
tid och otid. Men Kinesfarbror tycker Och nu får frågvis framställa frågor om 
om frågor. Han tycker däremot inte om allt vad han ser på fotografien.
den där, som tror sig begripa allting, den Ja, Kina och England kan jag läsa, men 
där, som så förnumstigt blott nickar bi­ vad betyder dessa sex figurer till vänster 
fall till vad han hör, emedan han icke om Kina? Forts, sid. 62.
— 60
Fiskar-Jons stuga.
Den stugan den är inte stor, än mänskotanke fatta kan, 
där fiskar-Jon allena bor, han v et, ty han har sett den, han!
men nog vet jag den räcker till 
åt dig och mig, ifall vi vill. Han v et, att Gud är kärleksrik, 
att ingen här är honom lik. 
Den ligger på en klippfast häll, Att han av godhet sorgen sänt, 
står säkert kvar, fast mången kväll han v et, ty han Guds kärlek känt!
när stormen ven, man trott förstås, Så fast som klippan är hans tro, 
att den i spillror skulle slås. och bönen är den himlabro, 
som över djupen föra kan, 
Och dörren den är låg och sned, hån v et, ty han har gått den han!
du måste böja huvu’t ned, 
om genom den du följer mig; Och därför i all fattigdom 
kom med, det vill jag råda dig! hans stuga är en helgedom, 
och fiskar-Jon ett sändebud 
Ty innanför du träffar på helt säkert är ifrån vår Gud.
en liten gubbe, böjd och grå, 
som glad och lycklig med sin lott Ån är hans klädnad torftig nog, 
städs är beredd att göra gott. och mången hår åt honom log, 
når väderbiten, stel och böjd 
Han läser med sin blida röst han gick omkring så god och nöjd.
ett ord av hugnad, råd och tröst 
för den, som tyngd av bördor går, Men snart skall Jon i snövit skrud 
ett ord, varav man styrka får. med sina ögon skåda Gnd, det v et han alldeles bestämt, 
Han v et, att Gud i himlen bor, och därför år han lycklig jämt!
och att hans makt är mera stor ELLA
BARNAVÄNNEN
De äro kinesiska skrivtecken och be­ Vad betyder korset längst ned till vän­
tyda Hupéhprovinsens karta. ster eller strax intill tants huvud?
Var ligger Hupéh? Jo där uppe bland bergen ha vi Kuling. 
I Centralkina eller mellersta Kina. Och ni vet, att till Kuling fara många, ja, 
Finnas många människor i denna pro­ de allra flesta av missionärerna om som­
vins? maren för att komma undan den svåra 
Man beräknar omkring 30 millioner. I hettan ocli få en tids vila. Korset samt 
denna provins började år 1890 Missions­ andra kors på kartan betecknar utländska 
förbundet i Sverge och Missionsförbundet begravningsplatser. Men nu måste jag gå. 
i Amerika att utföra missionsarbete. Kar­ Farväl, min lilla frågvis. Göm kartan till 
tan visar huvudstationen samt en del bi- nästa gång.
stationer.
Vad betecknar den raka linien i norr? Anders P. Tjellström.
Det är Peking—Hankow järnvägen. Han­
kow ligger till vänster och Wuchaug till Vi få sålunda hoppas på fortsättning 
höger om den stora floden Yang-tsi, »havets »nästa gång». Låtom oss då lyda hans 
son«. uppmaning att gömma kartan till dess.
Den lille martyren.
let var under den sorgliga vintern Då Josef blev ensam i det mörka men 
16—1917,då nästan hela Europa varma båset, böjde han sina knän och 
d av brist på föda, som en tackade Gud för hans godhet. Därpå åt 
Ivårig gosse, vid namn Josef han sina två potatis och somnade snart.
bad om natthärbärge på en ensamt liggan­ Men vem var då Josef, och varifrån kom 
de bondgård i Schweiz. Han var blek och han? Han var son till en fattig vävare 
mager och hade icke mycket kläder på från Graubünden i Schweiz. Fadern ar­
kroppen, trots den starka kölden. betade strängt för att försörja sin familj 
Då han kom in på gården, rusade en och sökte därvid uppfostra sina barn i 
hund emot honom med ett ilsket skall. Men gudsfruktan. Ocli hans fromma hustru 
hunden var lyckligtvis bunden, ocli där­ hjälpte honom trofast i det ena såväl som 
för tog Josef mod till sig ocli gick förbi det andra.
honom. En tjänarinna kom ut för att se Vid denna moder hängde Josef fast med 
vad som stod på. Ännu darrande av ångest hela sin själ. Hon hade lärt honom läsa, 
framförde Josef sin bön om att få stanna och genom henne hade han fått lust att 
där över natten. lära känna bibeln och många sköna psal­
Tjänarinnan gick in och frågade bonden, mer. Och genom bibelordet hade han 
som just satt till bords. Denne var lyck­ lärt att känna frälsaren, ocli han höll ho­
ligtvis vid gott humör och kastade till nom hjärtligt kär.
henne en varm potatis. »Ge honom den Så kom den svåra vintern med sin dyr­
här och låt honom ligga i ett bås i ladugår­ tid och sin brist på livsmedel. Den stackars 
den sade han. vävaren oeh hans hustru arbetade dag och 
Den ömhjärtade flickan tog också en natt, men det förslog icke. Detta bröt 
potatis av sin egen tallrik med till den moderns hälsa, hon sjuknade och förstod 
stackars hungrige gossen och talade vän­ genast, hur det skulle gå med henne. Af­
ligt till honom. Därefter förde hon honom tonen före sin död kallade hon Josef till 
in i ladugården, där hon bredde ut en stor sin säng, lade sin kalla, darrande hand 
halmkärve åt honom till en bädd för natten. på hans huvud och välsignade honom.
— 62 —
BARNAVÄNNEN
Hon räckte honom sedan sin bibel, i du kunde få stanna här. »Vi behöver just 
vilken de båda så ofta läst tillsammans. en sådan här hjälp som du».
»Se här, min gosse, är det enda arv jag Husbonden knotade litet; det var allt­
kan ge dig», sade hon. »Jag går nu till för dyra tider att taga in den förste bäste 
Gud ocli kan inte längre följa dig på dina landstrykare i gården. Men Margareta 
vägar, men denna bibel kan göra dig vis gav icke tappt, förrän husbonden gav sitt 
till frälsning. Läs flitigt i den och håll samtycke. Och Josef vartacksam altkunna 
dig till din frälsare. Gud välsigne och börja förtjäna sitt bröd genom sina hän­
bevare dig. Jag hoppas att snart få möta ders arbete.
dig i himmelen». Men här kom han till att få utstå många 
Nästa morgon, då solen gick upp, som­ svårigheter för sin fromhets skull, ty både 
nade hon stilla. husbonden och isynnerhet de två dräng­
Efter moderns död visste sig fadern ingen arna voro råa människor. Genast vid den 
annan råd än att skicka Josef ut i världen första gemensamma måltiden hördes så­
för att själv söka sig sitt bröd. Med tårar dana ord och uttryck från drängarna, som 
i ögonen lade han ned sin bibel, sade far­ han inte var van att höra i sitt hem.
väl till sin far och började sin ensamma Bordsbön var det inte tal om. Och då 
vandring. Det förekom honom nästan, han för sin del slöt ögonen och knäppte 
som om hans mor gick osynlig vid hans sina händer med ett tyst tack till Gud, 
sida och tröstade och uppmuntrade ho­ brusto de ut i högljutt skratt, och hädel­
nom. Han träffade också ständigt på del­ ser mot Gud haglade över honom.
tagande människor, som gåvo honom mat Josef blev förskräckt och kunde icke 
och natthärbärge och så kom han efter hålla tillbaka tårarna; men Margareta tog 
ett par veckors vandring i närheten av hans parti och tillrättavisade drängarna.
Basel, där han hoppades kunna få stanna, Om kvällen visade det sig, att han skulle 
ty han hade hört att det fanns många både dela rum med dessa. Han hade aldrig 
goda och rika människor i denna stad. förr gått till sängs utan att först böja knä 
I sitt hjärta tackade han redan Gud för och bedja sin aftonbön, men efter det som 
hjälp i nöden. Men denna hjälp skulle han nyss hört vid bordet kröp han denna 
komma på en annan väg och ett annat kväll tyst upp i sin säng och väntade, att 
sätt. drängarna skulle somna. Då deras sam- 
Han sökte och fann alltså ett tillfälligt språk till sist tystnade, smög han sig tyst 
nattkvarter i ladugården på bondgården, upp och böjde sina knän i bön. Han bör­
varifrån han nästa morgon tänkte gå till jade tyst, men inför Guds ansikte glömde 
Basel, vars tornspiror han skymtade i han småningom omgivningen och bad med 
fjärran. så hög röst, att han väckte den ena av 
Då han vaknade klockan 5 på morgonen, drängarna.
läste han högt en psalmvers, som hans »Vem där?» ropade denne. Och då han 
mor hade lärt honom. Detta hörde tjänst- varsnade Josef, blev han alldeles rasande 
flickan Margareta, ty hon var redan uppe och hotade kasta honom på dörren. Den 
för att sköta om korna. Hon gick bort andra drängen vaknade nu också och 
till honom med sin lykta, önskade honom stämde in i hotelserna, så att den stackars 
god morgon och sporde honom efter hans gossen skälvande kröp upp ocli gömde 
förhållanden. Och medan hon mjölkade sig under täcket, väntande dagens ankomst.
korna, berättade han för henne sin histo­ Om morgonen stego drängarna upp först, 
ria, vilken djupt rörde henne. Hon gav klädde sig tyst och gick till deras arbete. 
honom spenvarm mjölk att dricka. Då skyndade sig Josef att också komma 
»Dröj här en stund, Josef», sade hon» i kläderna, och sedan han bett sin mor­
»jag skall tala med husbonden — kanske gonbön, tog han sitt lilla knyte, som blott
— 63 -
BARNAVÄNNEN
innehöll bibeln, hans enda egendom, ocli Men på gården mötte han Margareta. 
beredde sig att fly från detta ohyggliga Hon hälsade vänligt »god morgon» och 
ställe. frågade, vart han tänkte gå. (Forts.)
tenn
o
amots bruks söndagsskola.
Med fotografi.
en liten vrå bland bergen i för söndagsskolan på denna plats, är vår 
C)eOrde 4 :  nordvästra Hälsingland ligger hemgångne farbror Groth. Ensam arbe­
AW7| Amots bruk. Det ligger i en liten tade han bland barnen i många år, men APTCA täck dal, omkransat av skogar nu har han gått att mottaga den trogne 
och glittrande vatten. tjänarens lön.
Här finnes ett missionshus, där vi varje Några unga flickor jämte undertecknad 
söndag få samlas med barnen för att sjunga, sköta nu om söndagsskolan. Vi äro glada 
bedja och läsa Guds ord. Nu ha vii många över att få vara med i detta härliga verk, 
år genom Barnavännen fått besök av andra ty vi veta, att ordet ej skall återkomma 
söndagsskolor i vårt land, och denna gång fåfängt, där det blivit utsått i tron.
har reslusten kommit över oss, så att vi Låt oss hålla ut i klar och mulen tid. 
vilja göra en färd för att i vår tur hälsa Lönen väntar i Guds rike. En kär häls­
på våra kamrater i söndagsskolorna. ning till Barnavännens redaktion och alla 
Vår söndagsskola är något över 40 år dess läsare.
gammal. Den man, som varmast nitälskat Einar Lingvall.
Bibelläsning. T. 2. v. 29. Huru Levi visade sin tack­samhet.
Veckan 27 febr. —5 mars 1922. F. 3. v. 30. Huru Jesus visade sig som 
M. 27. Luk. 5: 27—32. Syndares vän. syndares vän.
T. 28. v. 27. Tänk på detta att följa Jesus! L. 4. vv. 31, 32. Vilka Jesus kan få hjälpa.
O. 1. mars v. 28. Vad lämnade han? S. 5. Minnesversen: Mark. 2: 17.
Tryckeriet Progress A.-B. Stockholm 1922
223998