Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. 
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och 
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att 
OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör 
man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. 
This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books 
are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always 
visually compare it with the images to determine what is correct.
0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
BARNAVANNEN
nä
A.
N:o 27 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 32 årg.
4 Juli. Redaktion: ANNA och J. B. GAUFFIN. 1915.
Mättfärdiggörelse av tron.
Rom. 3: 21—26.
fter mötet med Jesus på vägen till Damaskus föll ett 
underbart och klart ljus över Pauli flydda liv och över 
hela hans inre värld. I detta ljus såg han storheten av 
sina egna synder, och hela hans flydda liv reste sig emot 
honom såsom den fruktansvärdaste anklagelse. I detta 
ljus såg han vidare, att ingen människa kan varda rätt­
färdig genom lagens gärningar. Icke ens Abraham, 
israeliternas stamfader, hade blivit rättfärdig genom lagen, 
icke heller David, den kunglige sångaren, utan båda 
dessa Israels stormän hade blivit rättfärdiga genom tron.
Men Paulus ser vidare, att Jesus är uppstånden och 
förhärligad, alltså har han icke dött för egna synder, såsom han 
förut trott. Nu förstår han, att det förhåller sig på ett helt annat 
sätt. Genom Jesu uppståndelse har Gud på det mest lysande 
sätt frikänt honom från alla de brott, som överstepräster och skriftlärare diktat 
på honom. Fjällen falla från Pauli ögon: Denne korsfäste och törnekrönte 
Jesus, detta oskyldiga offerlamm, bar på korset Israels, världens och Pauli 
egen synd. “Herren kastade allas våra synder uppå honom“, och profeten 
säger vidare: “Min tjänare, den rättfärdige, skall göra många rättfärdiga“.
Därför kan nu Paulus säga i våra textord, att Guds rättfärdighet
BARNAVÄNNEN.
blivit uppenbarad, betygad av lagen världens och våra synder i sitt blod. 
och profeterna, nämligen Guds rätt­ Den som längtar efter renhet från 
färdighet genom tro på Jesus Kristus synden och frihet från syndens skuld 
för alla och över alla som tro. Ty och dom, den har att i tron fly till 
det är ingen åtskillnad, varken på Jesus, bekänna sin synd samt taga 
judar eller hedningar, varken små emot förlåtelse och rättfärdiggörelse. 
eller stora. Alla hava syndat och äro Igenom Jesu blod blir du frigjord 
utan berömmelse inför Gud och varda både från syndens förfärande skuld 
rättfärdigade utan förskyllan av hans och jämväl frigjord från syndens hem­
nåd genom återlösningen i Kristus ska makt.
Jesus. Detta torde jämväl du, som är ett 
Hela världen står brottslig inför litet barn, kunna fatta och förstå. 
Gud oclr är hemfallen under fördömel­ Om du i tron håller dig till Jesus så­
sen. Men varje människa kan fräl­ som till din egen frälsare, så får du 
sas, därigenom att Guds rättfärdighet Guds rättfärdighet såsom en nådegåva. 
tillbjudes alla i Kristus Jesus. Denna Du varder ett Guds barn ocli erhåller 
frälsningsväg är icke ett verk av män­ den nåd och kraft du behöver för att 
niskor utan uteslutande av tron på också leva såsom ett Guds barn. Du 
Jesus och lians verk, genom återlös- lär dig allt mer och mer älska din 
ningen i Kristus. frälsare och finner allt större lust att 
Gud har gjort gåvan av sin rätt­ tjäna lionom, som skänkt dig återlös­
färdighet beroende av den återlösning, ningen i sitt blod och rättfärdiggö­
som fullbordats i .Jesu död. Då fram­ relse av tro.
ställdes han såsom försoningsoffret för J. B. Gauffin.
009‘ 
Indian-flickan.
n missionärs hustru, som arbe­ »Åh, nej, vet du inte, att han själv liar 
tade bland en indianstam i nord­ sagt: ’låten barnen komma till mig’?»
ligaste Amerika, berättar föl­ »Men huru skall jag bära mig åt för att 
jande. komma till honom ?» frågade den lilla.
Innan den lilla indian-flickan Oni-you »Ja, huru bar du dig åt, då du gav dig 
kom till vår missionsstation, hade hon själv åt mig?»
ännu aldrig hört något om frälsaren, ty »Jag sade till dig, att jag höll dig kär, 
båda hennes föräldrar voro hedningar. och att jag ville ge mig själv åt dig.»
En dag kom hon till mig ocli sade: »Varför håller du då av mig ?»
»Jag ville gärna ge bort mig själv åt »Jag tror det är för att du är god ocli 
dig.» för att du håller av mig», svarade hon 
»Och varför ville du det?» frågade jag efter litet betänkande.
och såg in i hennes svarta ögon. »Du har nog rätt, Oni-you; men jag 
»För att jag håller dig kär», svarade skall säga dig, att Jesus älskar dig mycket 
Oni-you, ocli från den dagen kallade hen­ mera än jag, fastän du inte hittills har 
nes lekkamrater henne för min dotter. frågat så mycket efter honom. Han dog 
En dag, då Oni-you satt vid min sida ju för att frälsa dig från alla dina synder 
ocli sydde på en handduk, frågade jag ocli från att gå förlorad.»
henne, om hon också höll Jesus kär. Oni-you försjönk i djupa tankar ocli lät 
»Nej», svarade hon, »men jag ville gärna sitt arbete sjunka ned i knät. Slutligen 
hålla honom kär ocli bli en kristen. Men frågade hon:
jag är väl för liten ännu?» »Skulle Herren Jesus vilja ta emot mig
— 218 —
BARNAVÄNNEN.
på samma sätt som du gjorde, om jag Vi böjde nu våra knän tillsammans, och 
ville ge mig själv åt honom?» sedan jag hade bedit en kort bön, fort­
»Ja visst, oeli han ville gärna att du nu satte Oni-you:
genast ville giva dig åt honom på det »O, min käre Herre Jesus, förlåt mig 
sättet.» min feghet och giv mig kraft att bekänna 
Efter ett ögonblicks förlopp böjde Oni- dig för mina kamrater, ja, till att säga 
you sina knän bredvid mig oeli sade: dem alla, att jag har lämnat mig åt dig, 
»O, käre Herre Jesus, jag ger mig själv du är min frälsare, amen.»
åt dig. Jag ger dig mina händer, mina Då vi hade rest oss upp, sade hon: »Nu 
fötter, min tunga oeli mitt hjärta — jag kan jag säga dem det. O, jag vill så gärna 
ger dig alltsammans. Tag emot det, Herre tala om det för allesammans!»
Jesus!» Den första hon mötte, var en missionär, 
Därpå steg hon upp och frågade: »Tror som hon inte hade sett så ofta. Då hon 
du nu, att Herren har hört mig?» hälsade på honom, tilläde hon glatt:
»Det har han visst. Slå upp ditt Nya »Jag har givit mig själv åt Herren Jesus».
Testamente, Joh. 6:57, där står skrivet: Missionären blev mycket rörd. Han 
’Den, som kommer till mig, skall jag san­ tänkte på sin egen lilla dotter därhemma, 
nerligen icke kasta ut’.» som hade mycket större kunskaper i bibeln 
Det ordet gjorde den unga flickan mycket än denna lilla indianflicka. Men han fruk­
lycklig, oeli från detta ögonblick betrak­ tade, att hon icke med samma frimodig- 
tade hon sig själv såsom frälsarens egen­ het kunde säga: »Jag har givit mig själv 
dom, såsom ett av hans lamm. Jag för­ till Jesus».
stod likväl, att ännu något återstod. Några Från den dagen fick Oni-you allt mer 
dagar senare sade jag därför till henne: och mer frimodighet att bekänna sin fräl­
»Oni-you, efter du nu tillhör mig, söker sare. Hon kände sig nu också manad att 
du ju också att göra mig glädje, icke giva sin far del av den viktiga nyheten, 
sant?» fastän hon visste, att han snarare skulle 
»Jo, nog ville jag gärna det.» vredgas än glädjas däröver. Hon satte sig 
»Oeli då du nu tillhör frälsaren, ville ned och skrev följande brev till honom:
du icke också göra honom glädje ?»
»Ack jo». »Min käre fader!
»Har du talat om för dina väninnor, Jag har lämnat mig åt frälsaren, Herren 
att du har lämnat dig åt Jesus?» Jesus Kristus, oeli jag blyges icke att be­
»Nej, det har jag inte». känna det för dig.
»Varför det?» Din lilla Oni-you.»
»För att — för att — jag blygdes att Hennes far var ensam, då han tog emot 
tala om det för dem», svarade hon rod­ brevet, oeli det är ingen som vet, vilket 
nande. intryck det gjorde på honom i det ögon­
»Har du också blygts för att säga dem, blicket. Men följande söndag gick han 
att du tillhör mig?» lång väg för att höra Guds ord.
»Nej, inte alls.» Sedan kom han regelbundet till Guds 
»Varav kommer det då, att du blygs för barns sammankomster, och till Oni-yous 
din frälsare? Han är ju dock himmelens stora glädje har han nu också blivit en 
och jordens herre, oeli han har dig så levande kristen, som med frimodighet be­
kär, att han göt sitt blod för dig. Vi skola känner Jesus Kristus vara hans frälsare.
bedja honom förlåta dig det och giva dig »Av barns oeli spenabarns mun har du 
mod att bekänna honom». berett dig lov». Matt. 21: 16.
— 219
BARNAVÄNNEN.
X
€n Svår uppgift.
Med planch.
og minnes jag än, huru jag och skolsalen — det fanns flera sådana bänkar 
mina skolkamrater grubblade — och kallades »översta bänken», sutto 
över lösningen av räkneuppgif­ vi en hel rad gossar ocli fiickor på en 
terna i Z —ks gamla räknelära. elva, tolv år och funderade och försökte. 
I en läng bänk, som räckte tvärs över I alla de övriga bänkarna fanns det en
— 220 —
BARNAVÄNNEN.
* 1 
2
wie.
e-sy
ne
wik
i
-
10
-2e -
kA. 
*/
EN MÄLARVIK.
— 221 -
BARNAVÄNNEN.
monitor, som hjälpte och rättade, men i som jag skildrat tilldrog sig för en 55 år 
vår bänk fanns ingen sådan, varken un­ sedan i en s. k. lancaster-skola.
der skriv- eller räknetimmarna. Vi voro Jag kom att tänka på detta, när jag 
ju alla lika långt komna och hade ingen­ såg den här lilla ensamma tösen sitta med 
ting att lära bort åt kamraterna, ty de en oskriven tavla i knät ocli med räkne­
kunde ju lika mycket ungefär. Läraren boken bredvid sig på golvet. Nu för ti­
skulle personligen undervisa oss, men han den stoppas räknekonsten ocli alla andra 
satt i katedern och ville inte bli störd. ämnen i barnen, ocli självverksaniheten 
Det var inte ofta vi vågade oss fram till tages föga i anspråk. Men det vill ändå 
honom med en fråga. Därför ansträngde inte gå att följa med för alla.
vi oss själva, så att det knakade i våra Vi skulle dock vilja säga till den här 
huvuden, och när en av oss gjort en upp­ lillan ocli alla hennes likar, som inte med 
täckt, så viskades den utefter hela bänken ens kunna fatta och förstå räkneuppgif­
från den ena till den andra. terna: Fäll bara inte modet, det är alls 
Så lärde vi oss själva allmänna bråk, inte så svårt, som det i början ser ut. 
det ena talet, det ena räknesättet efter Håll ut ocli lär litet om sänder, så ljus­
det andra under småtrevliga samspråk: ocli nar det snart, och då blir man förvånad 
friskt mod. Naturligtvis hade det gått li­ över huru enkelt det i själva verket var, 
tet fortare ocli stadigare om vi fått hjälp. det där, som syntes vara en så svår upp­
Men det lilla vi lärt oss själva satt så gift.
mycket säkrare fast i minnet. Det här J B. G.
€n Mälarvik.
Med teckning.
nder senare tider har man kun­ gäst i Mälarens fjärdar ocli vikar, där han 
nat iakttaga, att klimatet i vårt häckar och föder upp sina ungar.
land blivit något litet mildare. Man får därför numera under våren 
Vintrarnaäro i allmänhet mindre och sommaren ofta se de stolta fåglarna 
kalla och somrarna mera svala och räcka på mälarvågen eller se dem taga sig en 
längre in på höstarna, nästan till jul. flygtur högt uppe i luften, där de vita 
I följd därav ha åtskilliga förändringar fåglarna skimra såsom silver eller snö i 
också kunnat iakttagas rörande djurvärl­ solljuset.
den. Björnen och vargen trängas allt Vi människor måste dock akta oss för 
längre undan mot norden. Dell i fågel- att på något sätt störa eller ofreda fåg­
världen komma de mera sydligt levande larna utan hägna ocli skydda dem på 
arterna upp till mellersta delarna av lan­ bästa sätt. Då längta de åter till sina 
det. Så har näktergalen låtit höra sig gamla häckplatser för varje vår, ocli 
icke blott i Södermanland utan jämväl i komma till oss såsom kära, gamla vänner, 
Uppland. Fasanen trives nu gott i Mälar­ fröjda oss med sin fägring eller sin sång 
trakterna ocli svanen har blivit en ständig och skänka liv ocli trevnad åt vår hembygd.
J. B. Gauffin. 
ab
— 222 -
BARNAVÄNNEN.
Kyrkklockorna.
(Forts, fr. föreg. n:r.) 
Efter ännu en stunds funderingar kom han som hjälpte mig ändå. Hjälp mig också 
att tänka pä den lilla gluggen, genom vilken att aldrig mer göra någonting, som jag 
nedre delen av tornet fick sitt ljus. Kunde känner vara orätt, ocli som inte pappa 
han på något sätt krångla sig upp till ocli mamma skulle tycka om. Ocli tack 
denna, skulle han ej tveka att därifrån käre Gud, att jag fått förlåtelse för min 
hoppa ned till marken. På golvet ovan­ synd, amen!»
för första trappan lågo några bräder, som Därpå steg lian upp ocli började lång­
säkert använts vid något reparationsar­ samt gå hemåt. »Då jag kommer hem, 
bete. Med mycket buller ocli bång slä­ skall jag genast gå upp till mamma och 
pade Harald ett av dem utför trappan, tala om alltsammans för henne ocli bedja 
stack: ut dess ena ända genom gluggen henne om förlåtelse. Jag tror nog, att 
ocli stödde den andra mot ett av trapp­ hon också förlåter mig», sade han halv­
stegen. På denna sviktande bro nådde högt för sig själv.
lian visserligen öppningen, som var till­ Medan han vandrade på vägen hemåt, 
räckligt stor för att lian skulle kunna lade han för första gången märke till, att 
krypa ut genom den. Men då han kom­ det även finnes mycket annat i världen 
mit ut ocli såg sig omkring, märkte han, som är vackert än klockorna. Solen strå­
att det var alltför långt till marken, ocli lade i middagsglans från den högblåa som- 
ett hopp skulle medföra en större risk marhimmeln, tusentals insekter surrade 
än han vågade utsätta sig för. Men lian omkring lionom, medan rågfälten sakta 
upptäckte i stället på föga afstånd från vajade för vinden. Blommorna doftade 
tornet en stor ek, som sträckte sina väl­ invid vägkanten ocli fåglarna sjöngo i 
diga grenar åt alla håll. trädtopparna. Ofrivilligt började han 
Försiktigt drog han fram brädan mel­ sjunga den vackra sången, som han lärt 
lan sina ben ut genom gluggen ocli lyc­ i söndagsskolan:
kades lägga dess ena ända på en av de »O, vad världen nu är skön, 
tjocka grenarna. Därefter kröp han lång­ klädd i sommardräkten!
samt framåt på brädan ocli nådde slut­ Känn i skog, på äng, på sjön 
ligen eken, på vars fasta gren han kände milda, friska fläkten, 
sig trygg ocli säker. Med en kraftig stöt ljuva dofter, fågelsång — 
skickade han brädan tillbaka in i tornet mänska, höj ock du din sång!
ocli klättrade därefter ned ifrån trädet.
Nu var han då lyckligt nere på fasta ‘Jorden, smyckad som en brud, 
marken, ocli han kände sig fri. Han hade högt lovsjunger Herran.
aldrig förr känt sig så lätt om hjärtat Jubla, lund, i vårlig skrud, 
ocli så tacksam mot Gud, som låtit ho- ängder när ocli fjärran!
nom finna vägen ut ur den fångenskap, i Allt hans ande skapar nytt, 
vilken han genom eget förvållande råkat. Vinterns tunga välde flytt.
Ofrivilligt böjde han sina knän i det■ Skulle ej min själ, min mun 
långa gräset bredvid eken och knäppte honom offer bringa, 
sina händer. »Tack, gode, gode Gud», vis­ helig sång av hjärtats grund 
kade han, »som visade mig, huru jag till Guds ära klinga?
skulle göra för att komma ut! Jag hade Är vår jord så rik på fröjd, 
nog inte förtjänt att få hjälp, då jag utan 0, hur blir då himlens höjd!» 
lov gick upp i tornet, men tack, gode Gud, Johannes..
- 223 -
BARNAVÄNNEN..
Det falska myntet. »Jag tror hon behöver penningarna, frö­ken», återtog Mary. »Hon sade till mig, 
Översättn. från engelskan av Linnéa. att Iion tyckte inte om att störa er, men 
I. hon önskade köpa varma kläder åt sin far, 
Ramma, är inte kusin Edit rysligt som bor hos henne. Han har så svår 
snäll?» ropade lille Herbert reumatism.»
Falk. »Titta, den här blanka »Varför lät hon mig inte veta det?» sade 
I femtioöringen fick jag av henne fröken Edit. »Då skulle jag givit henne 
att ge åt positivspelaren. Han liar en så kläder. Men nu får du inte uppehålla 
lustig apa, mamma!» Ocli därmed sprang mig längre, Mary, ty jag har mycket brått­
den lille bort till positivspelaren med om. Bed henne komma tillbaka i mor­
slanten. gon.»
Edit Falk var fader- ocli moderlös. Hon »Hur mycket behöfver du, Edit?» frå­
hade nyss slutat skolan, eller, som hon gade hennes tant, som liört vad som pas­
själv sade, »slutat sin uppfostran». Ocli serat.
då hade hon i själva verket endast börjat »Jag tror jag behöver femton kronor, 
den, ty det är i själva verket kunskapens tant, ocli jag har bara tio i min börs.»
alfabet, som flickorna få lära i skolan. »Jag kan mycket väl låna dig det som 
Edits föräldrar hade dött, medan hon fattas», sade hennes tant ocli tog fram fem 
ännu var liten, ocli hon togs då om hand kronor. »Det är kanske svårt för fru Lee 
av sin farbror, i vilkens hus hon vistades att få tid att gå en gång till.»
även sedan hon slutat skolan. Hon hade »Tack, snälla tant,» sade Edit ocli läm­
alltför gott förstånd för att spela förnäm nade penningarna åt tjänarinnan.
därför att hon var rik, men hon hade all­ »Fru Lee sade, att hon hade alt fordra 
tid tyckt att det var roligt, att de andra bara fjorton kronor ocli femtio öre», an­
flickorna i skolan tagit hänsyn till detta. märkte Mary.
Det var emellertid en sak, varöver Iion »Det gör ingenting, hon får behålla 
var mycket stolt, ocli det var över sin femtioöringen», svarade Edit.
givmildhet. Ibland kunde hon tömma (Forts.).
hela sin börs i en tiggares hand, ocli då 
tyckte hon själv, att hon var mycket barm­ Bibelläsning 
härtig. Hennes tant, fru Falk, försökte 
visa henne, att de frikostiga gåvorna ofta eller vad står det i nästa söndags text?
åstadkommo skada i stället för gagn, som Veckan 5—11 juli 1915.
hon ämnade dem till. M. 5. Rom. 6: 12—16. Ett rättfärdigt liv.
Strax efter det positivspelaren fått sin T. 6. v. 12. Syndens makt är bruten i 
slant, kom en tjänarinna in. »Snälla frö­ den troende.
ken Edit», sade hon, »fru Lee är nu här, O. 7. v. 13. Vi skola överlämna oss åt Gud.
ocli hon vore så tacksam, om fröken kunde T. 8. v. 14. Synden får ej råda över oss.
betala henne för hennes arbete.» F. 9. v. 15. Bort med synden.
»Jag undrar, om hon är rädd, att jag L. 10. v. 16. Se till, vilken du tjänar.
inte skall betala henne?» sade den unga S. 11. v. 17. Guds barn tjäna Gud.
flickan ocli tog upp sin portmonnä. »O, 
jag ser, att jag inte har tillräckligt med Söndagsskoltext för den 11 Juli.
penningar på mig», fortfor hon. »Säg 6 sänd, e. Trefaldighet.
henne, Mary, att hon måste komma igen Ett rättfärdigt liv.
en annan dag.» Rom. 6: 12—16.
Flickan tvekade ett ögonblick. »Jag har 
bråttom nu, Mary», sade Edit otåligt. Minnesvers: Rom. 6: 14. Synden skall icke råda över eder, ty I ären icke under 
»Fru Lee får komma tillbaka.» lagen utan under nåden.
Tryckeri A.-B. Ferm, Stockholm 1915