Regional utvecklingskapacitet – forskningsläge och politiska vägval

Abstract

Regionalt kapacitetsbyggande har under senare år kommit att prägla många analyser och strategier som tagits fram av både nationella regeringar och internationella organ som OECD och EU. I Sverige har frågor om kapacitetsbyggande bland annat knutits till regionernas uppdrag att utveckla strategier för hållbar utveckling, där utvecklingskapacitet ses som en långsiktig förmåga att stå emot och klara av en förändring, samt att återhämta sig och för att kunna hantera samhällsutmaningar.

I rapporten presenteras en fördjupad diskussion om utvecklingskapacitet. Inledningsvis genomförs en normativ analys av tidigare forskning kring utvecklingskapacitet, följd av en empirisk analys av ett urval av regionala utvecklingsstrategier. Slutligen följer en konstruktiv analys som syntetiserar forskningsöversikten med det empiriska resultatet i avsikt att identifiera skillnader och svagheter i hur regioner tänker sig att arbeta med utvecklingskapacitet. Författarna diskuterar även olika tänkbara vägval som kan stärka regionernas utvecklingskapacitet i det regionala utvecklingsarbetet.

Rapporten argumenterar för att en bred förståelse av begreppet utvecklingskapacitet kan främja en mer balanserad syn på hållbarhet. Detta inkluderar att ta hänsyn till politiska och demokratiska aspekter samt civilsamhällets roll. Det finns dock en risk att begreppet reduceras till ett modeord. Forskningen tyder på att utvecklingskapacitet bör betraktas inom specifika kontexter. Vidare bör strategier och politik för kapacitetsbyggande vara föremål för lärande aktiviteter bland aktörer inom regional utveckling. Rapporten syftar till att fungera som en ingångspunkt och inspirationskälla för sådana aktiviteter.