Det problematiska frånvaroansvaret. Gymnasieskolans arbete för att främja närvaro

Abstract

Syfte: Syftet med studien är att undersöka vad som är specialpedagogens roll i det förebyggande och främjande arbetet gällande skolnärvaro i gymnasieskolan. Därutöver avser studien undersöka hur specialpedagoger och lärare ser på sina egna respektive övriga elevhälsans ansvar i detta arbete. Studien använder sig av Gren-Landell et al. (2015) för att definiera problematisk skolfrånvaro (minst 25% frånvaro totalt under en tvåveckorsperiod, total frånvaro från en specifik kurs under en tvåveckorsperiod eller minst tio dagars sammanlagd frånvaro under en femtonveckorsperiod). Vidare identifierar studien vad specialpedagoger och lärare i gymnasieskolan uppfattar som de vanligaste anledningarna till elevers problematiska frånvaro. Teoretisk ram: Den teoretiska kärnan har sin utgångspunkt i Bronfenbrenners ekologiska systemteori (El Zaatari & Maalouf, 2022) eftersom specialpedagogens förebyggande och främjande arbete i gymnasieskolan kan anses ligga inom ramen för det system- och organisationsteoretiska. Dessutom kopplas det förebyggande och främjande arbetet till det salutogena förhållningssättet (Antonovsky, 1991), vilket även det utför en teoretisk utgångspunkt för studien. Metod: Studien har en mixed methods-metod i form av en kvantitativ ansats genom en enkätundersökning med 64 lärare och 22 specialpedagoger på utvalda gymnasieskolor i västra Sverige. Enkäten har i huvudsak graderingsfrågor, men även frisvarsalternativ vilka analyseras kvalitativt i form av en tematisk analys. Studiens resultat: Studiens resultat visar att både lärare och specialpedagoger i stor ut sträckning ser individuella faktorer hos eleven som den största anledningen till problematisk skolfrånvaro. Lärare anser att de får en del till väldigt mycket hjälp från specialpedagogen i det närvarofrämjande arbetet, samtidigt som specialpedagogerna tycker att de ger mycket hjälp till lärarna i dessa frågor. Specialpedagogerna själva ser dock att andra professioner i högre grad är behjälpliga, en bild som inte delas av lärarna. Lärare anser att rektor borde ha det största ansvaret i gymnasieskolans närvarofrämjande arbete, där i stället specialpedagogerna ser mentorerna som de som borde ha störst ansvar. Studien kan därför bidra med att synliggöra specialpedagogens roll i det närvarofrämjande arbetet, men även vilka förväntningar som finns hos både specialpedagog och lärare på specialpedagogens roll i det arbetet.