Spelar jag nå ́n roll? Om interaktion mellan musikaliska rum vid begravningsgudstjänst

Abstract

Musikalisk gestaltning i begravningsgudstjänst är ett gränsöverskridande ämne som i föreliggande undersökning berör såväl teologi, sociologi som konstnärlig forskning. De konstnärliga perspektiven sker i termer av interpretation. Den teoretiska ramen innefattar systematisk teologi, ritteori, religionspsykologi och religionssociologi. Studiens syfte är att utifrån kyrkomusikerprofessionen problematisera musikalisk gestaltning så som den sker vid begravningsgudstjänst. I detta undersöker jag musikens funktion vid begravningsgudstjänsten i historia och i nutid, samt orgelns roll och vad som påverkat utvecklingen. Då kyrkorummet har betydelse för upplevelsen av ceremonin ställer jag även rummet i fokus, både bokstavligt och bildligt, vilket jag undersöker i ljuset av ett Biskopsbrev om begravningar. Jag använder hermeneutisk metod, utarbetad av W. Dilthey, för att genom inlevelse tolka den egna musikaliska gestaltningen i relation till förutsättningar som instrument och rummens karaktär. Studien visade att begravningsgudstjänsten gått från att vara ett talat evenemang till att likna en musikgudstjänst. Orgeln är fortfarande viktig som markör för kyrkorummet och riten, men som fått ett självklart sällskap av pianot, vilket bland annat beror på de konnotationer instrumenten har. Begravningen är både privat och offentlig. Vilken musik offentliga personer haft påverkar, tillsammans med den enskildes musikpreferens. De performativa experimenten visade på rummets betydelse. Rummets akustik har betydelse för hur dynamisk upplevelsen av musiken blir. Rummet är avgörande för upplevelsen av begravningen, och i detta rum kan musiken skapa nya rum, som ger flöde och riktning åt gudstjänsten. Vidare pekar studiens resultat på att begravningsgudstjänsten idag har blivit en berättelse, som till stor del berättas med musik. Biskoparnas önskan i biskopsbrevet är att musiken vid begravningsgudstjänster skall skänka deltagarna igenkänning, tröst och hopp. Studien pekar på att det viktigaste verktyget för att åstadkomma detta är lyssnande; inåt mot mitt eget musicerande och utåt mot deltagarna i en begravningsgudstjänst.