Rätten till sin egen röst

Abstract

I den här uppsatsen behandlas möjligheten att reglera rätten till sin egen röst inom den svenska immaterialrättsliga lagstiftningen samt Lag (1978:800) om namn och bild i reklam. Uppsatsen är ämnad att fånga upp en upptrappande problematik som kontinuerligt diskuteras inom AI-diskursen, nämligen hur AI-system med avancerade maskin- och djupinlärningsmodeller numera kan efterlikna och manipulera verkliga personers röster utan att något samtycke har inhämtats för röstanvändningen i fråga. Undersökningsföremålet har därmed inramats i en AI-rättslig kontext, där uppsatsen utreder hur användandet av AI-genererade röster förhåller sig till den svenska upphovs- och varumärkesrätten samt Lag (1978:800) om namn och bild i reklam. Den analys som framförs fokuserar särskilt på frågan om huruvida en röst kan betraktas som ett verk alternativt ett varumärke i upphovsrättslig respektive varumärkesrättslig mening, samt om huruvida Namn- och bildlagens uppställda identifieringsgrunder kan utökas till att också omfatta röster. I och med att analysen berör frågan om hur rätten till sin egen röst förhåller sig till redan etablerad lagstiftning erfordras först ett fastställande av den gällande rätten, varför uppsatsens utformning har präglats av den rättsdogmatiska metoden. För att fördjupa analysen har den rättsdogmatiska metoden dessutom kompletterats av den rättsanalytiska metoden, vars extensiva materialomfång ger utrymme för en mer öppen och kritisk analys. Slutligen utröner uppsatsen potentiella motstående intressen som skulle kunna komma i konflikt med rätten till sin egen röst i det fall att skyddsområdet för de respektive lagstiftningarna utökas till att också omfatta just röster, varför uppsatsen även uppvisar en del rättighetsteoretiska inslag. Här tillämpas Ronald Dworkins teori om rättigheter som trumfkort för att bedöma hur rätten till sin egen röst förhåller sig till andra rättigheter och intressen vid en eventuell rättighetskollision.