Digitala verksamheter i artikel 5, OECD:s modellavtal - En analys av bedömningen av förberedande och biträdande art

Abstract

”Fast driftställe” är ett centralt begrepp i internationell skatterätt och utgör en nyckelkomponent för staters beskattningsrätt. Den hastiga digitala utvecklingen under 2000-talet har möjliggjort gränsöverskridande affärsverksamhet utan att företag nödvändigtvis behöver ha fysisk närvaro i andra stater, vilket osökt ger upphov till problem vad gäller beskattning av fasta driftställen. Till följd därav tar denna uppsats inledningsvis sikte på hur begreppet fast driftställe – och särskilt undantagsregeln för verksamheter av förberedande och biträdande art i artikel 5.4, OECD:s modellavtal – förhåller sig till digitala verksamheter. Bland annat diskuteras serverns betydelse, de allmänna riktlinjerna för undantagsregeln samt de specifikt angivna digitala aktiviteterna som normalt betraktas vara av förberedande eller biträdande art. Slutsatsen som dras är att det är både juridiskt och tekniskt svårt att avgöra huruvida en digital verksamhet faller under undantaget, men att det centrala i bedömningen är vilken kombination av funktioner som den digitala verksamheten inrymmer.

Inom ramen för uppsatsens syfte undersöks även hur Sverige har utformat fast driftställe-bestämmelsen i skatteavtal efter reservationen mot ändringen av fast driftställe-definitionen i OECD:s modellavtal 2017. Undersökningens resultat är att Sverige har bortsett från ändringen och i stället utformat bestämmelsen efter tidigare versioner av modellavtalet, både i omförhandlade och nya skatteavtal. Slutsatsen som dras är emellertid att oavsett hur fast driftställe-bestämmelsen utformas i specifika skatteavtal kommer de grundläggande principerna för beskattning och grundtanken om undvikande av dubbelbeskattning att bestå. Faktum att ändringen av fast driftställe-definitionen inte har fått ett fullt genomslag i praktiken ska följaktligen inte ses som ett misslyckande för OECD.