Musik, en överlevnadsstrategi för svarta kroppar

Abstract

I åttonde klass gjorde vi en studieresa på Lindhagaskolan till Polen. Jag kommer inte ihåg så mycket av koncentrationslägren, utan mer några incidenter varav en, när en gumma kom fram och gapade ivrigt “picture picture”. Hon ställde sina två barn bredvid mig och började knäppa kort. Folk ville alltså ta kort på mig för att jag var svart. När jag gick in på McDonalds var det som att DJ’n tog bort nålen från Lpn. med det tillhörande scratch ljudet med följd av att dörren bakom mig högljutt stängdes till och det blev helt knäpptyst. Den mörka ängeln Aurelia hade anlänt till Warszawa. Jag är född och uppvuxen i Mölndal på 90 talet som minoritet då jag var den enda “person of color” (i fortsättningen POC) under hela dagisperioden och dessutom den enda från den afrikanska diasporan.1 Under låg- och mellanstadiet kan jag på en hand räkna hur många andra POC’s på skolan som fanns, men jag förblev fortfarande den enda med afrikanskt ursprung, alltså den enda afrosvensken. Under högstadiet likaså, nu hade antalet POC’s ökats, men majoriteten av dem var “white passing”.2 Under mellanstadiet blev jag mobbad för min hudfärg, blev kallad n-ordet och blev utsatt för mycket diskriminering, skam och trauma. Under högstadiet tog jag den skammen, byggde upp en hård mur och började ta överdrivet mycket plats istället, klädde mig som en “tomboy”, vågat och skyltade med outsider och misfit identiteten. På musiklektionerna i mellan och högstadiet uppmärksammade körledaren min ganska mörka röst, någonstans mellan baryton-tenor, men eftersom jag identifierades som tjej skulle jag ju sjunga alt, sopran eller åtminstone mezzosopran. Eftersom jag inte gjorde så bra ifrån mig där blev jag inte så uppmuntrad av min körlärare, som ledde till att jag kände mig dålig och ännu en gång passade jag inte in. Jag slutade snabbt därefter med sången och satsade på dans istället. Jag har väl alltid haft problem med nervositet, och det grundar sig delvis säkert i att jag blev mobbad som barn för min hudfärg, och i erfarenheten av hypersynlighet som minoritet.3 Att gå in i Hemköp som tonåring då alla snabbt vänder blicken och uppmärksammar mig. En dålig självförmåga och självkänsla grodde under uppväxten och därmed föddes en minoritetsstress som skulle följa med mig. Min starka längtan att passa in i samhället ledde mig att söka till skolan IHGR (International high school of Gothenburg region), där jag snabbt efter 1:an bytte till danslinjen på Angeredsgymnasiet och efter studenten skedde den snabbaste flytten till the city of angels, Los Angeles. Där pluggade jag dans och blev introducerad till den icke-ursäktande, pondusfyllda, jamaicanska genren dancehall. Efter den ganska turbulenta upplevelsen i Kalifornien flyttade jag tillbaka till Sverige och bestämde mig för en förändring, att satsa på musik. Jag blev då den renodlade dancehall artisten “Miss Relli”. Den första musikutbildningen jag gått är på denna skola som jag nu skriver kandidatarbete för, Högskolan för scen och musik (HSM). Det är alltså i dessa lokaler jag lärt mig allt om hur man musicerar på en konstnärlig professionell nivå. De två första åren på HSM 2012-2014 lärde jag mig sångtekniker för första gången, men känslan inombords låg alltid och skavde i friktion med det som kom ut. Undermedvetet låg det en nervositet och en barriär i vägen för mitt uttryck. Jag hade inte heller vid denna tidpunkt tränat min förmåga att känna efter utan minoritetstressen och distansen till mitt inre låg i vägen för det. Men jag var ju säregen och musicerade i en genre som var unik i Sverige och branschen kallade på mig så ut i frilanslivet begav jag mig och tog sabbatsår. Jag reste flitigt till Jamaica under några år och studerade dess musik och danskultur. Jag hade inte rest så mycket till Ghana vid den tidpunkten eftersom jag kände en stor klyfta mellan mig och min ghananska identitet. Men jag hade hittat ett välkomnande och ett tillhörande i dancehallen istället, en genre som hade stora likheter med den Ghananska afrobeatsen. Ett sabbatsår skulle jag ta - det blev sju. I sju år jobbade jag som “artist” i olika konstellationer och projekt. Jag turnerade i Sverige och i Ghana, uppträdde på stora scener, spelade in skivor och EP’s. Hela tiden utan att ta itu med en bakgrund, minoritetsstress och blockering som hindrade mig från att komma närmare en musikalisk frihet i vita rum. En frihet som nu kanske kan få uppstå i mitt gestaltande där jag faktiskt går till botten av vad jag vill gestalta, och hur. Paradoxen är att framgång inte löser saker och kan snarare komma med negativa följder om en inte bearbetat sitt inre, sin uppväxt och sin världsbild. Kontrasten av framgångens yttre positiva resultat lägger en förväntning på ena sidan som förstärks och förvandlas till motsatsen på andra sidan. Bristen på att se förebilder under uppväxten, alltså människor som såg ut som mig eller identifierade sig som afrosvenskar gjorde något med mig. Jag blev intalad att jag inte kunde få göra allt eller låta på det sätt jag vill eller känner. Att sedan många år senare komma till HSM, till ännu ett vitt rum, sammanhang, och institution, där vi skulle spela ”världsmusik”, förvirrade mig ännu mer. Jag sattes i den enda ensemblen som spelade musik från den afrokaribiska diasporan som leddes av Sten Källman och jag fortsatte välja detta bl.a. för att någonstans få känna en tillhörighet, termin efter termin. Jag började tänka på klassaspekt inom musikhögskolan och ställde mig frågan, varför är det så få POC’s som söker? Det är ofta svart musik som lärs ut, men vit medelklass spelar den. De som rasifieras som icke-vita knegar istället och har de tur får de chans att leva på sin musik, något som jag har gjort, men hur påverkar detta faktum mig psykologiskt när jag musicerar medans jag förblir en minoritet är frågan. Svaret är väl att jag inte har mått så bra av det. Men varför tror ingen på smärtan och blockeringen jag bär förens jag sjunger? Jag känner en viss fascination av människor som identifierar sig som svenskar som har sitt ursprung i Sverige när de spelar svensk folkmusik och känner sig som en typ av traditionsbärare. Vissa tycker nämligen att jag inte ska få kunna göra eller känna det. Som Minja Klevebrant beskriver sitt kandidatarbete är kravet på att vara lokal förankrad för att få kunna kalla sig traditionsbärare något hon upplever problematiskt, och jag kan inte göra annat än att instämma.5 Genom att vara svart och svensk så behöver jag förhålla mig till två identiteter - den svarta och den svenska, men också kvinna. Vilkas kännetecken står i motsats till varandra egentligen, för i dagens samhälle förknippas mestadels svenskhet med att vara vit. Den musikaliska aspekten upplever jag även lägga en tredje dimension på majoritetsbefolkningens förväntning på mig. Förväntningen om att starkt uttryck, pondus, explosivitet och attityd ska stå i centrum om man musicerar inom genren afrobeats och dancehall. Där ställer jag mig frågan, vilka musikaliska val har jag gjort baserat på detta medvetande som påverkat sättet jag använt min röst på, instrument jag valt att spela med i ensembler och till och med texter jag valt att skriva. Minja Klevebrant nämner även trovärdigheten som en viktig aspekt. Jag upplever att när jag står på scen och “går loss”, sjunger starkt och ”ovanligt” mörkt då jublar folk. Kan det ha att göra med att jag gör det som förväntas baserat på hur jag ser ut? Vidare upplever jag att det inte upplevs trovärdigt eller av värde när jag sjunger mjukt och “fint”. Ligger det en sanning i det eller är min upplevelse baserat på att jag inte har utforskat denna musikaliska egenskap nog och att det skavet snarare kommer ifrån mig? Jag vill kunna anamma det jag anser är den svenska identiteten inom mig, det mjuka, skogen i Mölndal, lagom tjejen och mellanmjölk Aurelia som också behöver få ta likvärdig plats i samma mörka, långa stora kropp. Jag upplever således att den yttre förväntningen och den vita blicken styrt mitt konstnärliga narrativ och hur jag ska låta till en viss del. När jag till följd av detta testar att bryta mitt uttrycksmönster har jag upplevt en låsning, blockering som en psykolog kan kalla prestationsångest. Jag har i denna uppenbarelse insett att man därmed inte ges så mycket valmöjlighet att vara sitt hela jag, t.ex. som med filmbranschens typecasting-stereotyper. Samtidigt känner jag att man måste kunna betala sina räkningar, och har förr fortsatt omedvetet med jargongen; om det funkar, varför ändra det? Psykoterapi är den vanligaste behandlingen för prestationspress men i detta arbete vill jag använda en mer nyare, innovativ variant, som jag anser kan ha större effekt på människor som lider av minoritetsstress, som svarta kroppar gör, nämligen kristallmeditation med sångskålar. Enligt traditioner från före detta Mesopotamien använder man bland annat tibetanska skålar och kristallskålar för dess musikterapeutiska förmågor. Med hjälp av dessa kan man jobba på och balansera sina chakran som är kopplade dels till organ, dels till psykologiska tillstånd som självkänsla, trygghet, kreativitet, viljestyrka, ovillkorlig kärlek och relationer, kommunikationer, medvetande, uppfattning, spirituell koppling och frihet. Det är en social konstruktion som vi skapat, att helst inte gråta offentligt, eller inte gråta överhuvudtaget. Men det finns gråttraditioner från flera olika länder, bland annat Ghana där jag härstammar från. Jag tror på att gråten är förlösande och släpper barriärer. För att utmana bilden av den starka svarta kvinnan i en process av att humanisera henne, utforskar jag gråtens inre läkande och yttre humaniseringskraft. För att känna trygghet när jag musicerar upplever jag att jag behöver ta mig an en kommunikation med mina åhörare. Detta för att kunna tala öppet om min mentala hälsa, kopplad till min afrofobiska upplevelse som både ghanesisk och svensk. Därför handlar detta arbete om ett strävande efter att skapa ett tryggt rum för mig i vita rum, som i Sveriges kontext även är på scen. Detta genom att under mitt skapande och examensperformance, använda metoderna gråt, musikterapi och en interaktion med publikdeltagare. Jag har under mina musikaliskt verksamma år fått utforska de bilder som fästs vid svarta kroppar, hur de skall se ut och i vilka rum de skall vara. Jag har i mitt arbete velat eftersträva kontraster, utforska bilden av nordisk identitet respektive afrobeats och dancehallmusik. I detta arbete har jag därmed haft en fortsatt strävan efter att ta ett ägandeskap av det afrikanska och nordiska narrativet, dess färger och rum. Detta möjligtvis p.g.a. att jag fått utstå diskriminering baserad på en hypersynlighet med konsekvenser som hyperkänslighet och hypermedvetenhet. Detta har gjort att jag tar till mig förändringsarbete som strategi och skapar egna trygga rum. Det handlar om att ta tag i mellanförskapet jag lever i, och föra en konversation med mina dubbla identiteter, det afrikanska såväl som mitt nordiska. Detta förändringsarbete kan handla om att hitta ett sätt för fler i minoritet att bearbeta och läka, så att vi den dagen vi befinner oss närmare utopin, d.v.s. när hudfärg blir allt mindre viktigt (och där vi POC’s befinner oss närmare läkning) ställer oss frågan vad vill vi göra, kan svaret vara baserat på vad vi som människor vill istället för vilka kroppar vi bär på. Dessa ämnen är en större sak än själva arbetet och därför har jag valt att avgränsa mig till den konstnärliga aspekten.