| dc.description.abstract | Syfte: Den här studiens syfte är att belysa och problematisera motsättningarna mellan
samhällets förväntan på barns utveckling och NPF-mödrars känsla av osäkerhet och
otillräcklighet, som byggs upp i mötet med omgivningens krav. Genom detta ämnar
studien ge förslag till förbättringar gällande bemötande från vård och skola gentemot
föräldrar, samt andra övergripande förbättringar i samhället för att minska den snäva
syn på normalitet som råder.
Teori: Teorin för den här uppsatsen bygger på att det finns en sociokulturell påtryckning på
moderskapet. Dels hur en bra förälder bör vara, dels hur ett väluppfostrat barn bör vara
och dels skolans anpassningskrav på barnet. Det tidiga mätandet av barnets utveckling
på barnavårdscentral och förskola genom normalfördelningskurvan, påverkar och oroar
mödrarna. Dessa faktorer leder i sin tur till osäkerhet och känsla av otillräcklighet hos
mödrar vars barn inte följer den angivna mallen, och ett behov av att få svar på
orsakerna till detta. De medicinska förklaringarna svarar då på frågorna som uppstår
och medicinen blir en lösning.
Metod: Studien bygger på en fyra timmar lång gruppintervju med fyra mödrar till ett eller flera
barn, med en eller flera NPF-diagnoser. Genom mödrarnas berättelser om egna tankar
och känslor före, under och efter diagnostiseringen av barnen, får vi ta del av deras
livsvärld. Studien är autoetnografisk då jag som forskare även är en av respondenterna.
Resultat: Resultaten visar att det tidiga mätandet av barnens utveckling inom vården och
mödrarnas egen oro för barnens utveckling är sammankopplade och påverkar varandra.
Tillsammans leder dessa inre och yttre faktorer till att mödrarna slutligen bestämmer
sig för att låta barnet genomgå en neuropsykiatrisk undersökning. Mödrarna i studien
berättar om brister i bemötandet från vården i samband med utredning och när
diagnosen väl förmedlades. Mödrarna tycker att hjälpen de erbjudits från vården och
skolan efter diagnostiseringen inte har varit tillräcklig. De upplever också att deras
föräldraroll har blivit mer betungande till följd av samordnarrollen de har behövt inta.
Det har, tillsammans med upplevelser av stigmatisering, lett till stressymptom,
nedstämdhet och känsla av otillräcklighet hos mödrarna. Deltagande i föräldragrupper
och att förkovra sig i barnets diagnos verkar stärkande för mödrarna | en_US |
