| dc.description.abstract | En person som omfattas av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet kan under vissa förutsättningar bli ersatt av det allmänna för gränsöverskridande vård, det vill säga för utgifter för tand- eller sjukvårdsbehandlingar som erhålls utomlands. Det gäller främst inom Europa, men även för vissa utomeuropeiska länder, de så kallade konventionsländerna. Formerna för ersättning ser olika ut. Ibland krävs att förhandstillstånd beviljas för att ersättning skall utgå. Personen kan bli ersatt före eller efter genomförd behandling och olika regelsystem tillämpas när ersättningen bestäms, till exempel förordning (EEG) nr. 1408/71 och artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget. Den gränsöverskridande vården befinner sig för närvarande i en utvecklingsfas. Både nationellt och på EU-nivå pågår utredningsarbete, vilket sannolikt kommer att leda till ny lagstiftning. I Sverige finns ett intresse av att bromsa utlandsvården, troligen genom att skapa fler förhandstillstånd. Inom gemenskapen efterfrågas ett ökat vårdsamarbete, bland annat kring frågor om information, patientsäkerhet och IT.
Syftet med min uppsats är att samla olika slags information kring den gränsöverskridande vården på ett ställe. Det gäller exempelvis vilka rättskällor som tillämpas, vilka kostnadstyper och former av vård som ersätts, hur man klagar på ett ersättningsbeslut, hur utvecklingen av nationell- och EU-lagstiftning påverkar vårdtagaren, hur patientsäkerheten fungerar vid utlandsvård m.m. Jag hoppas att med uppsatsen uppmärksamma brister i reglerna kring gränsöverskridande vård och komma med en del nya reflektioner på detta problemområde. Jag har valt att begränsa uppsatsen till att omfatta försäkrade svenskars möjligheter till vård utomlands. Till gruppen försäkrade svenskar räknar jag dem som är folkbokförda i Sverige och inte vistas utomlands längre än ett år. Uppsatsen kommer således inte att behandla utländska patienter som vårdas i Sverige på grundval av förordning 1408/71, EGF, konvention eller överenskommelse. | eng |
