Ja’ me’ å du me’ - En kvalitativ intervjustudie om narrativets växelverkande betydelser för individ och kollektiv

Abstract

Denna kvalitativa studie har som syfte att undersöka narrativets betydelse för individ och kollektiv. Det empiriska materialet har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med tio kvinnor mellan 20 och 65 år, som i någon form har delat en eller flera berättelser i samband med #metoo. För att analysera mitt material har jag använt mig av teorier om förhållandet mellan narrativet och självet samt om narrativet som social konstruktion. Teoretikerna är Bruner, Gergen & Gergen och Engdahl. Ytterligare teorier jag har valt för en djupare teoretisk förankring är Scheff och Cooleys teorier om skam samt Antonovskys salutogena modell. Frågeställningar: Vilken betydelse har #metoo, som ett kollektivt narrativ, för individen? Vilken betydelse har upplevelsen av att äga sitt narrativ för individen respektive kollektivet? Vilken betydelse har individuella och kollektiva narrativ för individens känslor av skam? Studiens resultat visar att berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp formades och skapades genom #metoo. De individuella narrativen utgör grunden för den kollektiva berättelsen som i sin tur bidrar med kontext och skapar förutsättningar för nya berättelser. #Metoo gjorde att det genererades ett kollektivt ägande av det övergripande narrativet om sexuella trakasserier och övergrepp. Detta nya kollektiva narrativ fick som resultat att skam lyftes från individen och kultur förändrades. Det skapade också möjligheter för individen att äga sin berättelse. Hos KASAMs komponenter går det att finna släktskap med narrativ teori och ägande av narrativ. Vidare forskning behövs för att belysa dessa kopplingar ytterligare.