Palettens mångåriga undersökning av konstens autonomi har byggt på en märklig misstanke. Om den moderna konsten är en integrerad del av en kolonial och kapitalistisk modernitet, av dess relation till upplysning, befrielse och jämlikhet, och dess makt- och begärsrelationer, borde den då inte vara en specifik form av särskild plats för att försöka förstå och utmana dess förutfattade gränslinjer? Inte bara i konstverken, utan också i kritiken, historiseringen, presentationen och inom allt det arbete som producerat och reproducerat konstens aktualitet idag. När vi började denna undersökning var förutom en arbetskritisk tradition tänkare som Gayatri Spivak, Homi Bahbha, Walter Mignolo och Edward Said avgörande. Inte minst deras olika sätt att uppmärksamma den västerländska estetikens och konstens bidragande funktion i föreställningen om den ”civiliserade” människans relation till en rå, ”ociviliserad” sådan. Idag har fältet växt betänkligt och blivit en självklar del av stora utställningar som Documenta, Manifesta och Modernautställningen. I förra numret av Paletten (#212/313) behandlades dessa frågor bland annat med utgångspunkt i begreppen ”omsorg” och dekolonisering och dess betydelse för många konstnärliga verksamheter idag. I detta nummer fortsätter vi med en längre essä av Denise Ferreira da Silva, som i likhet med exempelvis Fred Moten och Achilles Mbembe vill befria svartheten från den plats och funktion som den har fått i en dominerande historieskrivning. Med vad hon kallar för en svart feministisk ”po-etik” föreslår Ferreira da Silva att svarthet, befriad från vetenskap och historia, ska betraktas som en praktik: att vandra genom världen med det etiska mandatet att konstruera andra sätt att veta och göra saker på. Ferreira da Silvas bidrag är också en del av vårt intresse för att intensifiera en konstkritisk diskussion i Paletten, vilket görs tillsammans med en samling bidrag av Donia Saleh, Pär Thörn, Anton Göransson, Theresa Kampmeier och Frida Sandström. Detta är texter som litterärt och teoretiskt behandlar bilder, problem och konstnärliga erfarenheter från allt ifrån socialdemokratins kris till fiktiva konserter och 2018 års omtalade Berlinbiennal. Den feministiskt präglade frågan om tomrummets roll i konsten som lyftes av Nina Power med kommentarer från många andra i nummer 310/311, följs här upp av Moa Franzén. Vi publicerar också ytterligare ett kapitel av de feministiskt och marxisitiskt orienterade konstteoretikerna Marina Vischmidt & Kerstin Stakemeier, som en fortsättning på serien om konstens autonomi i relation till arbete. Intresset för hur vi styr och styrs av våra liv har på senare år aktualiserat frågan om den konstnärliga instruktionen, som konstnärlig form, så kallade ”scores”. I detta nummer presenterar vi en samling bidrag av Mattin, Moa Franzen, PETER, Max Ronnersjö, Olia Sosnovskaya och N.M.O.. Konstnärer vars utsagor tillsammans kan ses som ett försök att utvidga och komplicera score-begreppet och de problematiker som följer med dess spridning i det samtida arbetsparadigmet. Den konstnärliga forskningen som ligger till grund för detta nummer tar utgångspunkt i en redaktionell praktik där konstverk och teoretiska utsagor blandas med utgångspunkt i den övergripande frågeställningen kring samtidskonstens roll i den samtida kapitalistiska och koloniala moderniteten. En viktig aspekt av just detta montage är relationen mellan en undersökande av “scorets” möjligheter i relation till frågan om en svart po-etik.