Tvångsvård av unga över 18 år med stöd av LVU - En analys av svensk lagstiftnings förenlighet med Europakonventionen

Abstract

Huvudregeln inom socialtjänsten är att vård ska ges genom frivilliga insatser. Genom lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga möjliggörs dock tvångsvård under vissa förutsättningar. Tvångsvård med stöd av LVU är först och främst en åtgärd som riktar sig till barn under 18 år. Emellertid anges i 1 § 3 st. LVU att unga som fyllt 18 men inte 20 år kan beredas vård med stöd av 3 § LVU. Det innebär att missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet och socialt nedbrytande beteende kan föranleda tvångsvård för unga som fyllt 18 år. Europakonventionen inkorporerades med svensk lag år 1995, vilket innebär att den nu gäller som svensk lag. Artikel 5 i Europakonventionen stadgar rätten till frihet och personlig säkerhet. Tvångsvård med stöd av LVU är en form av frihetsberövande som regleras i artikeln. För att tvångsvård av unga över 18 år ska vara förenlig med artikel 5 krävs att den kan stödjas på någon av grunderna för lagliga frihetsberövanden i artikel 5.1. Uppsatsens första syfte är att utreda om tvångsvård av unga som fyllt 18 men inte 20 år är förenlig med punkten c som reglerar arrestering och häktning, punkten d som reglerar skyddsuppfostran av underårig samt punken e som bl.a. reglerar frihetsberövanden av psykiskt sjuka och missbrukare. Uppsatsens andra syfte är att utreda hur en eventuell normkonflikt mellan LVU och EKMR ska lösas. Uppsatsens utredning och analys kommer att visa att tvångsvård av unga över 18 år inte är förenlig med artikel 5.1 d som reglerar skyddsuppfostran av underårig. Anledningen till detta är att med begreppet underårig avses en omyndig person. Vidare kommer uppsatsen att påvisa att vissa specifika fall av tvångsvård med anledning av brottslig verksamhet kan vara förenliga med artikel 5.1 c som reglerar arrestering och häktning. Dessutom kommer uppsatsen komma fram till att tvångsvård av unga på grund av missbruk av beroendeframkallande medel är förenlig med artikel 5.1 e. Med anledning av att vissa fall av tvångsvård av unga över 18 år inte är förenliga med någon av grunderna för lagliga frihetsberövanden i artikel 5.1 uppstår en normkonflikt mellan LVU och EKMR. Uppsatsen kommer landa i slutsatsen att normkonflikten bör lösas genom att EKMR får företräde framför LVU.