Emissionsgarantiers rättsliga verkan. Utifrån NJA 2016 s. 107

Abstract

För att upprätthålla ett dynamiskt näringsliv och ge aktiebolag möjlighet att stärka sin finansiella ställning är nyemission ett vanligt inslag på marknaden. En nyemission som inte blir fulltecknad riskerar dock att skada det emitterande bolaget, dess aktieägare och andra parter med intressen i bolaget. För att undvika sådan skada och underlätta kapitalanskaffningen är det vanligt att bolag använder sig av emissionsgarantier. En emissionsgaranti utgörs av ett löfte om att i framtiden teckna aktier och genom ett sådant avtal binder bolaget garanten till att teckna återstående aktier i emissionen. Det har länge funnits en osäkerhet kring emissionsgarantiers rättsliga verkan mot bakgrund av ett tidigare avgörande i praxis och formkravet vid aktieteckning i 13 kap. 13 § aktiebolagslagen. Frågan om utfästelser att i framtiden teckna aktier är rättsligt bindande prövades i NJA 1918 s. 394 där domstolen konstaterade att sådana löften inte är rättsligt bindande förrän formkravet vid aktieteckning uppfyllts. Efter nästan 100 år prövades frågan igen i NJA 2016 s. 107. Nu när frågan nyligen avgjorts är det av intresse att analysera avgörandet och gällande rätt beträffande emissionsgarantiers rättsliga verkan. Denna uppsats utreder därför frågan om och i så fall under vilka förutsättningar emissionsgarantier är rättsligt bindande. Högsta domstolen (”HD”) konstaterar i NJA 2016 s. 107 att målet inte rör frågan om ett teckningsåtagande är rättsligt bindande och tar följaktligen inte ställning till den aktiebolagsrättsliga verkan av emissionsgarantier. Detta avståndstagande innebär att NJA 1918 s. 394 fortfarande har betydelse och det kan därför konstateras att emitterande bolag inte kan tvinga en garant att teckna aktier i enlighet med emissionsgarantin. Mot bakgrund av NJA 2016 s. 107 kan emissionsgarantiavtal dock vara bindande på så sätt att ett underlåtet infriande av garantens garantiansvar utgör ett skadeståndsgrundande avtalsbrott. Den rättsliga verkan av en utfästelse att göra en formbunden rättshandling ska närmare bestämt bedömas mot bakgrund av syftet med formkravet. HD uttalar i NJA 2016 s. 107 att formkravet främst syftar till att skapa garantier för att villkoren för emissionen är kända för aktietecknarna inför teckningen och att det inte ska föreligga oklarheter kring de villkor på vilka teckningen skett. Lagstiftaren vill genom formkravet skydda potentiella investerare och motverka förhastade beslut. Den avgörande frågan för emissionsgarantiers rättsliga verkan är om ändamålen bakom formkravet vid aktieteckning med tillräcklig styrka talar emot en skadeståndspåföljd. En helhetsbedömning av samtliga omständigheter måste därför göras i varje enskilt fall för att avgöra om ett emissionsgarantiavtal är avtalsrättsligt bindande. HD har dessutom uppställt två krav som alltid måste uppfyllas för emissionsgarantiers bindande verkan. Det krävs att garantiavtalet är skriftligt och att garanten har blivit adekvat informerad om emissionens villkor och förutsättningar. Ytterligare faktorer som talar för att garantiavtalet är avtalsrättsligt bindande är om garantiavtalet har offentliggjorts och om garantiprovision har utgått. Om emissionsgarantin efter en helhetsbedömning anses avtalsrättsligt bindande är bolaget berättigat till ett skadestånd motsvarande det positiva kontraktsintresset vid garantens underlåtenhet att uppfylla sitt garantiansvar. HD har i NJA 2016 s. 107 fastslagit att beräkningen av skadeståndet sker utifrån bolagets perspektiv. Skadeståndet kommer därför alltid utgöras av det kapital som skulle tillförts bolaget om garantiansvaret fullgjorts, utan att garanten erhåller några aktier. Detta innebär i praktiken att ett emissionsgarantiavtal även är aktiebolagsrättsligt bindande. Garanten ges inte något annat val än att fullgöra sitt garantiansvar eftersom alternativet skadestånd utan aktier är betydligt värre.