”Det går bara in genom ena örat och ut genom det andra” En kvalitativ studie om hur man kan nå fram till och beröra ungdomar i Sverige i det HIV-preventiva arbetet.

Abstract

Bakgrund: Sedan de första fallen av HIV diagnostiserades i Sverige under mitten av 1980-talet, har HIV-preventiva insatser gentemot ungdomar genomförts av en mängd olika aktörer. Idag är risken att bli smittad låg, vilket resulterat i en tystnad kring HIV i Sverige. Samtidigt ökar klamydia bland ungdomar och unga vuxna, vilket tyder på ett ökat sexuellt riskbeteende i denna grupp. Endast några fall av HIV skulle därmed kunna leda till en ökad smittspridning. Således är det viktigt att information och budskap om HIV når fram till och berör ungdomar i Sverige. Syfte och metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes under april till juni 2006. Syftet var att undersöka hur man kan nå fram till och beröra ungdomar i Sverige i det HIV-preventiva arbetet. Fyra fokusgruppsintervjuer utfördes med totalt 14 ungdomar i årskurs 2 på gymnasiet. Frågor angående vilken typ av information och budskap om HIV som når fram till och berör ungdomar, vem som ska framföra dessa, samt hur detta ska utföras, behandlades. Resultat: Resultatet visade att ungdomarna i studien efterfrågade konkreta fakta och statistik om HIV, samt ett ungdomsperspektiv med större fokus på Sverige. Skolan ansågs vara en bra arena att nå ungdomar på, där utomstående informatörer efterfrågades, gärna personer nära i ålder eller någon som själv lever med HIV. Erfarenhet och engagemang poängterades som viktigt. Det framkom även att seriös och pålitlig massmedia skulle kunna nå fram och beröra. Ungdomarna poängterade att HIV-preventiva insatser borde vara återkommande, påbörjas vid 12-13 års ålder och trappas upp vid 15-16 års ålder. Bättre kvalitet i skolans sex- och samlevnadsundervisning efterfrågades och därtill även att HIV borde tas upp i fler ämnen. Delaktighet och diskussion framstod som viktigt, samt att information och budskap om HIV borde komma från många olika håll. Ökad uppmärksamhet i media, samt film och dokumentärer om HIV ansågs som bra sätt att nå fram på. Diskussion och slutsats: Ungdomarna i studien uppvisade ett passivt informationshämtade. Således kan masskommunikativa insatser vara nödvändiga för att ämnet ska komma in i vardagen och behandlas i mer interpersonella sammanhang. Att massmedia ansågs viktigt kan dels bero på att många nås av det, men även på möjligheten att uppleva situationer som annars kanske känns som långt bort, genom t.ex. filmer och TV-program om HIV. Eftersom interpersonell kommunikation ofta anses mer effektiv än masskommunikation för att förändra beteenden, kan diskussion och delaktighet i sex- och samlevnadsundervisning vara betydelsefullt. Resultatet tydde på att ungdomarna i denna studie överlag efterfrågade samma saker som ungdomarna i studier gjorda för 10 och 20 år sedan. Dock efterfrågades närhet i information och budskap, vilket skulle kunna innebära att ungdomarna behöver känna att de kan relatera till ämnet, att det är aktuellt även i Sverige. Peer education, unga som informerar unga, skulle kunna bidra till att skapa en sådan närhet vid kommunikation. Det kan även vara en förutsättning att insatser är återkommande och att innehållet varieras. Kanske är det först då information och budskap om HIV blir något som når fram och berör, något som inte bara går in genom ena örat och ut genom det andra.