Upp med händerna! En studie om hur handuppräckning används och upplevs i välfungerande, mångkulturella klassrummet i gymnasiet

Abstract

Sammanfattning

Handuppräckning är en tradition och en naturlig del av verksamheten i många klassrum. Metoden är dock problematisk eftersom den ofta innebär att elever hamnar i skymundan. Följden av detta blir att vissa elever lär sig betydligt mer än andra. Av tidigare forskning framgår att handuppräckning inte bara är en metod för att be om ordet. Andra faktorer som samspelar med handuppräckning är demokrati i klassrummet, likvärdig utbildning och identitetsskapande.

Jag har genomfört sju observationer för att se hur handuppräckning används i ett klassrum. Jag har också genomfört tre gruppintervjuer för att se hur eleverna upplever handuppräckning. Gruppen jag studerat utmärker sig eftersom eleverna kommer från olika kulturer. Dessutom är gruppen särskilt välfungerande.

De flesta av eleverna i studien blandar mellan att använda handuppräckning och att använda andra turtagningsmarkörer för att be om ordet. Eleverna upplever handuppräckning som en huvudsakligen positiv pedagogisk metod. Det främsta syftet med att räcka upp handen är, enligt eleverna, att visa respekt gentemot läraren och klasskamraterna. Det finns dock många andra syften med handuppräckning.

Den här studien visar att också i det välfungerande klassrummet hamnar vissa elever i skymundan. Jag menar därför att skoltraditionerna måste undersökas och utmanas än mer och att varje lärare måste pröva olika metoder för att se till att alla elever deltar i undervisningen. Först då kan vi tala om en likvärdig skola för alla.