Revisorns ansvar i rätts- och disciplinpraxis

Abstract

Bakgrund och problem: Hösten 2010 ifrågasätts revisorernas ansvar mer än någonsin i media efter ett flertal stora redovisningsskandaler. Det råder en informationsasymmetri mellan företaget och dess externa intressenter och revisorns uppgift är att utjämna denna. Revisionsgranskningen är grundläggande för förtroendet för redovisningskvalitet hos i synnerhet de börsnoterade företagen och revisorn har en lagfäst roll som granskare av redovisning. Men vad händer när revisorn brister i sitt uppdrag och hur bedöms revisorns ansvar formellt? Syfte: Att undersöka och belysa i vilken mån intressenternas behov avspeglas i rätts-­‐ och disciplinpraxis genom att analysera hur några autentiska fall bedömts i rättsinstans respektive i Revisorsnämnden. Avgränsningar: Studien är begränsad till svenska fall och svenska omständigheter. Vi har utgått ifrån fall där intressenter har drabbats eller hade kunnat drabbas av ekonomisk skada. Fall där revisorns brott drabbat uppdragsgivaren eller där tvist råder mellan dessa är således inte aktuella i studien. Den gör inte anspråk på att vara en juridisk studie och därför analyseras inga lagtexter i någon djupare omfattning. Metod: Materialet som ligger till grund för uppsatsen är rättsfall gällande revisorer som brustit i sin granskning samt disciplinära ärenden avseende dessa revisorer. Urvalet av rättsfall bygger på sex kriterier som har utformats med hänsyn till revisorns plikt och avgränsning till forskningsområdet. Vidare ska rättsfallen och disciplinärendena analyseras genom att tillämpa kvalitativ textanalys. Resultat och slutsatser: Rådande rättspraxis riskerar att i viss mån förhindra straffrättslig prövning av bristande revisorsgranskning. I största allmänhet är kvalitén på granskningen inte prioriterad i varken rättsinstansers eller Revisorsnämndens bedömningar. Försiktighetsprincipen åsidosätts i rättspraxis och bör troligen ges tydligare lagstöd till skydd för såväl intressenter som revisorer. Revisorsnämnden prövar inte isolerade händelser vilket ger bristande vägledning. Sammantaget speglar inte rätts-­‐ och disciplinpraxis intressenternas behov av rättvisande redovisning. Förslag till fortsatt forskning: En djupgående studie om konsekvenserna av 2009 års prejudikat om medhjälp till bokföringsbrott vore önskvärd, om några år. En uppföljning av utfallet i hovrätten och en eventuell överprövning i Högsta Domstolen i Prosolviafallet är självklar och högintressant för den skadeståndsrättsliga bedömningen av revisorsansvar. Andra aktuella fall som HQ Bank och CTA kan också vara värda att följa. Vi skulle gärna se större tvärvetenskapliga studier mellan juridik-­‐redovisning för att gå på djupet med de juridiska aspekterna på revision. Ett annat förslag är en djupare studie av Revisorsnämndens disciplindomar för att säkrare kunna avgöra i vilken mån branschen klarar att reglera sig själv. Till sist efterlyser vi i allmänhet att intressentperspektivet beaktas i högre grad i studier om revisorer och revision.