Show simple item record

dc.contributor.authorEfraimsson, Margit
dc.date.accessioned2010-09-29T12:23:58Z
dc.date.available2010-09-29T12:23:58Z
dc.date.issued2008
dc.identifier.urihttp://hdl.handle.net/2077/23542
dc.description.abstractStressfrakturer är en typ av utmattningsbenbrott som är vanligt förekommande inom militären och inom idrotten. I litteraturen talas det om att cirka 20 % av militärer och atleter drabbas av stressfrakturer. Stressfrakturer uppstår vanligtvis i metatarsalbenen framförallt i metatarsalben 2-3. Man har i studier sett att fysträning i psykiskt och/eller fysiskt utmattat skick framförallt i början av militärutbildningen ökar risken att drabbas. Man har också sett att skelettet är som skörast tre veckor efter intensitetsökning av den dagliga belastningsdosen och att det finns en koppling mellan intensitetsökningstakt, träningspassens längd och frekvens och skadeincidensen. Syftet med studien var att kartlägga hur många stressfrakturer som inträffade bland värnpliktiga på amfibieregementet i Berga, om det fanns några bidragande faktorer och att undersöka hur vården och rehabiliteringen hade fungerat. Syftet var även att undersöka vad de drabbade värnpliktiga själva ansåg vara orsaken till stressfrakturen och om något i vården kunde förbättras. Bland sammanlagt cirka 550 värnpliktiga identifierades från och med 30 juli 2007 till och med 31 december 2007 23 personer som drabbats av stressfrakturer (4 %). Alla 23 värnpliktiga intervjuades efter ett speciellt frågeformulär av läkare. Fjorton värnpliktiga hade haft skador tidigare. Studien visade att huvuddelen av stressfrakturerna uppstod under grundutbildningen. Den visade även att många bar tungt och under lång tid på hårt underlag, bland värnpliktiga som tidigare varit skadade var det även många som bar extra packning. Kängorna och kängovana ansågs av relativt många av de med stressfraktur vara en orsak. Frågor som kan ställas är om man behöver ha med sig all utrustning? Kan man minska mängden packning eller tiden som man bär den? Mer information behövs både till de värnpliktiga och befälen om stressfraktur, symtom och behandling. Ett strukturerat vårdprogram bör tas fram, där man försöker hitta ett mätinstrument för smärta till exempel VAS. Kommunikation mellan befäl och förbandshälsan kan förbättras, för att den värnpliktige ska få så bra vård och rehabilitering som möjligt och om möjligt minska risken för att stressfraktur uppstår.sv
dc.format.extent10 s.sv
dc.language.isoswesv
dc.publisherGöteborgs universitet. Sahlgrenska akademinsv
dc.relation.ispartofseriesFöretagsläkarkursen Väst 2007/2008sv
dc.subjectFöretagsläkaresv
dc.subjectProjektrapportsv
dc.titleStressfrakturer i metatarsalbenen hos värnpliktiga på Amfibieregementet Berga 2007: Kartläggning av förekomst, möjliga orsaker, behandling och rehabiliteringsv
dc.typeTextsv
dc.setspec.uppsokMedicine
dc.type.uppsokL3
dc.type.svepreportsv
dc.contributor.organizationFörsvarshälsan, Haninge Garnisonsv


Files in this item

Thumbnail

This item appears in the following Collection(s)

Show simple item record