Show simple item record

dc.contributor.authorMagnusson, Erik
dc.date.accessioned2005-04-25T13:58:35Z
dc.date.available2005-04-25T13:58:35Z
dc.date.issued2003-11
dc.identifier.urihttp://hdl.handle.net/2077/22
dc.description.abstractI likhet med övriga germanska språk, engelskan undantagen, brukar svenskan räknas till V2-språken. Med detta avses att det finita verbet kommer på andra plats i påståendesatsens inledning. Emellertid förekommer det att denna princip frångås. I vissa fall står verbet först i påståendesatsen. Sådana satser brukar kallas V1-satser och finns såväl i modern svenska som i 1600-talssvenska, vilket visas i (1). (1 a) De va en, nja en fullgubbe ba, ungarna hade ba, ungarna hade ba cykla runtan, kom hans brorsa å lappa tilan. (Kotsinas 1994:73) (1 b) Uthi sielfwe Staden boor een Visier Bassa, hwilken håller sig mächta prächtig. Och kan man inthet gierna allena gå säcker in uthi Staden [...] (Kiöping 1667) I 1600-talssvenska, men inte i modern svenska, är det tillåtet att utelämna ett subjekt från platsen efter det finita verbet. Detta visas i (2). (2 a) Twenne af thesse Munckar fölgde oss till Wägs och under Wägen wiste (de) oss många namnkunniga Platser […] (Kiöping 1667) (2 b) Nilsson åt upp köttbullarna och sedan stoppade *(han) in en pris snus. Som Mörnsjö (2002) illustrerar tycks det finnas goda skäl att misstänka att moderna V1-satser inleds av ett dolt adverbiellt element; de skulle med andra ord kunna betraktas som dolda V2-satser. Ingenting verkar tyda på att de äldre V1-satserna är av det slaget. I detta föredrag argumenterar jag för att det är mot bakgrund av denna strukturella skillnad som skillnaden i (2) bör förklaras.eng
dc.format.extent131072 bytes
dc.format.mimetypeapplication/pdf
dc.language.isoothereng
dc.titleVS-satser och subjektsutelämning i svenskaneng
dc.typeOthereng


Files in this item

Thumbnail

This item appears in the following Collection(s)

Show simple item record