Relationen mellan ämneskunskap och ämnesdidaktik inom lärarutbildningen

Abstract

Abstract Titel: Ämneskunskap & ämnesdidaktik i institutionell interaktion. Författare: Anna Jarlmark, Jan-Erik Larsson Kurs: Examinationsarbete LAU 350 Termin: Hösten 2005 Syfte: Syftet med vår undersökning är att belysa hur några ämnesdidaktiker ser på relationen mellan ämnesteori och ämneskunskap inom lärarutbildningen. Metod: Kvalitativa intervjuer Material: Intervju situationer med tre ämnesdidaktiker och fem inriktningsansvariga Huvudresultat: Vi har funnit att ämnesdidaktikens interaktion med ämneskunskapen är beroende på dels historiska faktorer såväl som sociokulturella organisationsstrukturella faktorer. När disharmoni uppkommer i samspelet mellan ämnesdidaktiken och ämneskunskapen beror detta på att progressionen mellan de samma inte har likartade förutsättningar. Utbildningsorganisationens struktur och förutsättningar har indirekt och direkt bidragit med perspektiv på problematiken genom sin form av dels en vertikal som en horisontell ledningsstruktur, dels de ekonomiska förutsättningar som styr enheternas delaktigheter inom lärarutbildningen. Samtidigt är såväl den historiska bakgrunden såväl som den universitetsspecifika kulturella bakgrunden de faktorer som bidragit och bidrar till att interaktionen mellan ämneskunskap och ämnesdidaktik har samverkans problem. Samverkansproblem som yttrar sig såväl inom de skilda ämnesdidaktiska områdena (mellan skilda ämnesdidaktiska enheter) såväl som från ämnesinriktningar mot de didaktiska. Vi har funnit att det är två utbildningskulturer som i och med den förnyade lärarutbildningen skall omformas till en, den akademiska universitetskulturen. Ämnesdidaktikern har fungerat som en gränsöverskridare mellan kulturerna och har haft samt har en stor frihet att kunna utforma ämnesdidaktiken efter dels egen ämneskunskap och dels den personliga erfarenheten av utbildning och lärande. Som gränsöverskridare har det funnits grogrund för ämnesdidaktisk rotlöshet, att självklart tillhöra Pedagogen som ämnesdidaktiker är inte så självklart längre snarare tvärtom. Det finns samtidigt fler aktiva aktörer inom den förnyade lärarutbildningen som agerar för att ämnesdidaktikern skall knytas mot ämnesinriktningen. Det primära som vi funnit är dock den brist på samverkan mellan jämbördiga parter, det finns en rangordning som oftast effektivt sätter stopp för progressiv utveckling. Att stärka ämnesdidaktiken kan ske exempelvis genom ackreditering och/eller legitimering av ämnesdidaktikern, genom att skapa en enhetlig begreppskultur, samt inte minst att skapa en öppen dialog.