| dc.description.abstract | Bakgrund:
Vi valde att skriva om hur Frivårdens personutredningar vid särskilda brottmål konstruerar begreppen kriminalitet och missbruk. Anledningen till att vi ville titta närmare på detta var att tidigare forskning som kvalitativt undersöker personutredningar, såvitt vi känner till, inte existerar. Att sätta fokus på hur man väljer att beskriva och förhålla sig till sociala fenomen är en av många vägar till att uppnå större medvetenhet om hur makt, normalitet och språk skapar förutsättningar för det sociala arbetet. Att försöka få ännu större förståelse för hur vi i kommande yrkesroll är delaktiga i upprätthållandet och omskapandet av klientkategorier är vår skyldighet.
Frivården som arena för socialt arbete tyckte vi var särskilt intressant då kategorin av klienter är noga avgränsad i egenskap av personer misstänkta för brott eller dömda för brott. Kriminalitet som kategorisering föll sig därför naturligt för oss att undersöka. Vi upplevde också att kopplingen mellan kriminalitet och missbruk framstod som uppenbar i kontakt med Frivården. Därför valde vi att även titta närmare på begreppet missbruk och hur konstruerandet av denna kategori av klienter egentligen går till i och med upprättandet av en personutredning. Förutom den kunskap som man inom fältet kan ha nytta av genom att vi gjort denna studie i stort tror vi också att andra yrkesutövare som arbetar med utredningar kan ha intresse av att ta del av våra analyser och reflektioner kring ämnet.
Syfte:
Syftet med uppsatsen var att undersöka hur den misstänkte konstrueras i personutredningar utifrån hur begreppen kriminalitet och missbruk används. Vi ville analysera och dekonstruera begreppen i de sociala utredningar som genomförs av Frivården i Göteborg. Våra frågeställningar var följande:
Vad innebär begreppen kriminalitet och missbruk och vilka betydelser är knutna till begreppen i personutredningar?
Hur ser diskursen ut i personutredningar angående begreppen kriminalitet och missbruk?
Genomförande:
Under en månads tid under våren 2009 tog vi del av sammanlagt 57 personutredningar gjorda vid Frivården i Göteborg. Dessa analyserades därefter utifrån ett fenomenologiskt perspektiv där diskursanalys, textanalys och dekonstruktion blev viktiga teoretiska verktyg för att få fram våra resultat. Vi använde oss av Michel Foucaults och Erving Goffmans teorier i huvudsak, vilka kompletterades med teorier kring dekonstruktion, stämpling och stigmatisering. Därutöver använde vi oss av tidigare genomförda examensuppsatser och magisteruppsatser inom ämnet för att lyfta fram teman i utredningarna.
Resultat:
Vi kom fram till att kriminalitet konstrueras utifrån en huvudsaklig diskurs kring den kriminelle som en socialt avvikande, omogen person utan insikt i sin problematik. Därutöver fanns utmanande diskurser rörande den ångerfulle, mogne samhällsmedborgaren som insett att hans/hennes handlande varit felaktigt och vill bättra sig. Det är inte begångna brottsliga handlingar i sig som definierar huruvida en person betraktas som kriminell utan snarare ovan nämnda personliga egenskaper med fokus på vilja till förändring. Bilden av en ”vanlig Svensson” som råkat i svårigheter i behov av medkänsla och stöd framträdde tydligt i utredningarna. Den som genom sin bristande insikt inte gjort sig förtjänt av stödjande insatser från samhällets sida framstod däremot som kriminell. En tendens att inte vilja stämpla klienter som kriminella fanns också i utredningarna. Känslan av att Frivårdsinspektörerna ville skapa förståelse för klientens situation framträdde också i vårt material.
Missbruk konstrueras i första hand som en konsekvens av en utsatt social situation men också i termer av sjukdom och bristande självkontroll. Missbruk definieras utifrån frekvensen av användning av alkohol och narkotika, det bakomliggande syftet till bruket samt dess konsekvenser. Angående missbruk verkar klientens egen insikt bidra till att han/hon omtalas som missbrukare i större utsträckning än gällande kriminalitet. Vi tror att en anledning till detta är de ramar som personutredningen framställs inom. De innebär att en stämpling av klienten som missbrukare kan öppna upp för möjligheten att dömas till behandling snarare än frihetsberövande straff. Klientens egen motivation är ofta tydligt redogjord för och utredningarna tenderar liksom gällande kriminalitet framhäva klienters vilja till förändring och skapa medkänsla för hur han/hon drabbats av svårigheter.
Slutsatser:
Såväl kriminalitet som missbruk är kategoriseringar vilka bygger på ett dikotomt synsätt där vår syn på normalitet avgör hur vi väljer att tala om dessa klienter. I stort framställs en socialt ordnad situation, icke avvikande livsstil samt stor personlig mognad som motsatsen till att vara kriminell och/eller missbrukare. Detta betyder att de som avviker från normerna samt är omogna i sitt tänkande är de som i första hand får representera kategorierna kriminell och missbrukare. | en |
