dc.description.abstract | Denna uppsats handlar om hur presens particip fungerar syntaktiskt i
svenskt skriftspråk. Genom sökningar huvudsakligen i Stockholm-
Umeå-korpusen Suc II, men även i Parole, hämtas drygt 800 exempel på
hur presens particip används i svenskt skriftspråk. Dessa particip delas
upp i undergrupper beroende på vilken syntaktisk funktion de har:
huvudord i nominalfras, attribut, bundet och fritt predikativ, adverbial
och predikativt attribut. Det sistnämnda redovisas tillsammans med fritt
predikativ.
Frågan om de presens particip som fungerar attributivt har adjektivisk
eller verbal betydelse undersöks. Denna bestäms genom att de attribut
som har verbal betydelse antas kunna skrivas om till en relativsats.
Resultatet visar bl.a. att attributens betydelse något oftare är adjektivisk
än verbal, något som sannolikt beror på hur huvudkriteriet är utformat.
Presens particip som fungerar predikativt delas in i undergrupper dels
beroende på hur bundna eller fria de är, dels beroende på vilka verb de
står som predikativ till. En intressant iakttagelse är att de fria
predikativen inte är antingen subjektiva eller objektiva; de kan också
vara något jag valt att kalla rektionella.
Det visar sig att -ende-particip oftare används adverbiellt än -andeparticip,
något som troligen beror på att beroende/oberoende är två högfrekventa
ord i materialet och att dessa nästan uteslutande används som
adverbial.
Slutligen undersöks när presens particip, som har den alternativa
suffixvarianten på -s, används. I undersökningens material används -sformen
endast som fritt predikativ, och inte i bunden predikativ, vilket
står att läsa i SAG (1999) och Språkriktighetsboken (2005). | en |