Socialt arbete blev en fullvärdig medlem i den svenska högskolevärlden och akademin vid slutet av 1970-talet. Etableringen av det nya forskningsämnet var ett resultat av en politisk process där yrkesintressen och välfärdsstatliga ambitioner gick hand i hand. Avsikten var att akademisera och förvetenskapliga det sociala arbetets utbildning och praktik och därigenom bidra till en professionalisering av yrkesområdet. Drygt tjugo år har nu gått. Nya professurer och forskarutbildningar har tillkom-mit. Runt ett hundra socionomer har disputerat. I allt större utsträckning söks och beviljas forskningspengar hos de statliga forskningsråden. En ökande mängd forskningsresultat har publicerats i böcker och vetenskapliga artiklar. Sakta men säkert har ett forskarsamhälle ut-vecklat sina kognitiva och sociala strukturer och sin akademiska kultur. Forskning i socialt arbete är inte längre bara en fråga om politik, det har också blivit en vetenskaplig praktik. Hur har då denna praktik kommit att utveckla sig innehållsmässigt och vilken betydelse har dess utveckling fått för socionomutbildningen och praktiskt verksamma social-arbetare? I denna doktorsavhandling görs en kartläggning av innehållet i ämnets första 89 doktorsavhandlingar och ett stort antal uppsatser skrivna av studenter på socionomutbildningen. I studien analyseras vad dessa produkter handlar om, vilka forskningsmetoder och teorier som används men också vad de inte handlar om. I anslutning till detta diskuteras vilka faktorer som påverkar dessa mönster och vilka konsekvenser de kan få för relationerna mellan forskning, utbildning och praktik. Såväl avhandlingarna och uppsatserna handlar om en lång rad olika typer av so-ciala problem och former av socialt arbete. Det är dock inte svårt att identifiera yrkesfält där avhandlingsforskningen hittills varit mer begränsad: socialt arbete med försörjningsproblem och socialbidrag eller inom kriminalvården, sjukvården, öppenvården, de särskilda omsorgerna och skolan. Eftersom ämnet fortfarande är förhållandevis ungt, och med tanke på att det just nu finns över hundra aktiva doktorander i landet kan vi förvänta oss att fler områden kommer att uppmärksammas. I studenternas uppsatser har vissa frågor, t. ex. arbetslösheten och socialbidragen, inte haft någon nämnvärd genomslagskraft trots deras centralitet i den svenska välfärdsdebatten. Detta kan vara påverkat av en strävan efter professionalisering som har kommit att betona behandlingsorienterat individ- och familjearbete framför strukturellt socialt arbete, socialarbetarnas behov av teoretisk och metodologisk kunskap framför kunskap om klienternas faktiska situation samt professionalism framför värdestyrning och politiskt innehåll. Just frågor om fattigdom och försörjning kan därigenom ha fått en lägre status. Relativt många av avhandlingarna och uppsatserna handlar om sociala arbets-metoder, men ytterst få gör regelrätta utvärderingar av effekterna av dessa. Detta kan i viss mån kopplas till det ringa inslaget av kvantitativa forskningsmetoder i denna kunskapsproduktion, där istället kvalitativa forskningsmetoder som till exempel intervjuer dominerar stort. Forskningen i det nya ämnet har i begränsad omfattning spridits till utbildningen. Avhandlingarna använder framförallt sociologisk teoribildning, medan grund- och magisterutbildningens studenter är klart mer intresserade av psykologi. Etableringen av forskningsämnet borde ha gett professionen en starkare legitimitet och auktoritet på ett övergripande plan och på det viset bidragit till professionaliseringen av det sociala arbetet. Samtidigt kan vi se prov på en framväxande specialisering inom forskningen som kan komma att göra socialt arbete smalare än vad det är i sin praktik, vilket medför att vissa praktikområden i framtiden riskerar att inte förses med forskning och vetenskaplig kunskap. Peter Dellgran och Staffan Höjer är verksamma som lärare och forskare vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.