Nytt instrument bedömer förflyttningar av patienter Det tycks finnas skillnader i mäns och kvinnors sätt att lyfta. Därför bör man lägga större vikt vid människors individuella rörelsemönster både vid träning i arbetsteknik och när man studerar arbetsteknik som riskfaktor för besvär från rörelseorganen. Det visar Katarina Kjellberg i sin avhandling Work Technique in Lifting and Patient Transfer Tasks. Inom ramen för avhandlingen har ett instrument, som bygger på videofilmning och observationer, för att bedöma förflyttningar av patienter utvecklats. Vårdpersonalens arbetsteknik bedöms avseende hur skonsam eller riskfylld den är för ryggen. – Utbildning i förflyttningsteknik för vårdpersonal behöver utvärderas och här kan detta instrument vara till hjälp. Kunskaper om i vilken utsträckning man kan träna sig till en skonsammare arbetsteknik och om utbildning i arbetsteknik minskar risken att drabbas av ryggbesvär är bristfällig, säger Katarina Kjellberg. Oftast är det standardiserade metoder som lärs ut vid utbildning i lyftteknik och i hur patienter bör förflyttas. Vid lyft av en låda var det stora skillnader mellan försökspersonernas rörelsemönster, trots att de fick instruktioner i enkla lyftmetoder. Det var också skillnader i mäns och kvinnors sätt att lyfta en låda. Detta tyder på att man bör lägga större vikt vid människors individuella rörelsemönster; dels vid träning i arbetsteknik, dels när man studerar arbetsteknik som riskfaktor för besvär från rörelseorganen. Äldre vårdpersonal, personal med ländryggsbesvär, och manlig personal använde en mer riskfylld arbetsteknik vid förflyttningar av patienter jämfört med yngre personal, personal utan ryggbesvär och kvinnlig personal. – Vi fann också ett samband mellan hur skonsam arbetsteknik vårdpersonalen använde och hur säkert och bekvämt patienterna upplevde förflyttningarna. Att vårdpersonalen använder en säker arbetsteknik vid patientförflyttningar kan betraktas som en aspekt av vårdkvalitet, säger Katarina Kjellberg.