Självporträttet i svensk 1900-talskonst


Denna avhandling handlar om självporträttets bildvärld, om relationen mellan bildens sinnligt beskrivbara yta och dess berättande djup. Det till synes så självklara i ett självporträtt som det mänskliga ansiktet är också det mest komplexa och motstridiga. Vad kan förmedlas i ett självporträtt och vad är överhuvudtaget möjligt att visuellt formulera av identitetsupplevelse? 
För att få svar på dessa övergripande frågor koncentreras avhandlingen kring en enskild motivkategori inom självporträttgenren och bildkonstruktionen inom denna. Motivkategorin är den i vilken konstnären söker presentera sig som konstnär. Grundläggande inslag i konstnärsrollens framväxt har tagit sin utgångspunkt i begrepp som vision och gestaltning som därför står centralt i avhandlingen. Det innebär ett fokus på konstnärsrollens skiftande presentationer; konstnären som hjälte, profet och gudomslik men också som bricoleur, entreprenör och mediatör. Det innebär också ett fokus på de dimensioner i en bild som kallas visualitet, det synliga och textualitet, det innehållsliga. Av intresse har därför varit att undersöka hur 1900-talets självporträtt relaterar sig till den bildtradition, den kanon, som genom tysta överenskommelser mellan konstnär och betraktare utvecklat genren. Studien utgår från 250 svenska självporträtt. Dessa har studerats utifrån ett receptionsestetiskt perspektiv. Här möter verk från tidig modernism som Matisse-eleverna men också västkustkolorister och en solitärer som Tyra Lundgren. Senmodernismens konstnärer som Lena Cronqvist, Hans Wigert och Ola Billgren, har alla en rik produktion av självporträtt, några specialundersöks i avhandlingen. Postmodernismens självframträdanden diskuteras utifrån konstnärer som Lars Nilsson, Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff.
Självporträtt är ofta djupt symboliska handlingar och bildfenomen. Genom att uppmärksamma visuella och textuella dimensioner i bilden kan självporträttet som presentation och representation belysas. Här framkommer den dialogiska strukturen som avgörande. Självporträtt innebär inte bara presentationer av konstnären utan även reflektioner kring konstens natur. Därmed framstår självporträttet som självreflekterande i dubbel bemärkelse. Denna dubbelhet kopplas till konstnärsrollens spänning mellan konst och liv, det privata och det offentliga. Bildanalyserna visar också hur självporträtten problematiserar identitetsföreställningar. Med hjälp av några polära positioner som natur och kultur, subjekt och objekt uppmärksammas grundläggande strukturer i konstnärsidentiteten. Den konstnärsroll som presenteras i självporträtten visar påfallande likheter med den konstnärsmyt som traderats från renässansen och framåt. Det är den romantiska konstnärsrollen som slår igenom i konstnärens självframträdande såväl i det tidiga som det sena 1900-talet. Dimensioner av visionär och profetisk karaktär är accentuerade. Med ett genusperspektiv visas hur manligt dominerad självporträttgenren varit, något som 1990-talets iscensättningar av kvinnliga konstnärer tycks bryta. I hela bildmaterialet märks hur de kvinnliga konstnärerna ständigt problematiserar förhållandet mellan könsroll och konstnärsroll. Detta har aldrig varit aktuellt för den manlige konstnären. Således kan en tydlig skillnad mellan kvinnliga och manliga självporträtt iakttas. 
Det som kan verka förvånande är att självporträttet är så konstruerande till sin karaktär. Det beror på att konstnären i sitt självporträtt måste upprätta ett jag, och detta jag står att finna i bilden visualitet och textualitet. Självporträtt framstår därför mindre som personliga självrannsakningar än som sceniska rollframträdanden. 


Avhandlingens titel: Självporträtt. En bildanalytisk studie i svensk 1900-talskonst.
Disputationen äger rum lördagen den 14 juni 2003 kl. 13.15
Opponent: Fil.dr Elisabeth Haglund
Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Bia Mankell, e-post: biamankell@hotmail.com