Hur går vardagligt berättande till?

Catrin Norrby har i sin doktorsavhandling studerat hur det går till när människor berättar i vardagliga sammanhang.
Några centrala frågor är: Hur är berättandet strukturerat? Hur får man ordet så att man kan berätta? Vilka funktioner
fyller berättelserna? Finns det skillnader i berättandet som kan kopplas till berättarnas ålder eller kön?

Materialet utgörs av inspelningar av 16 vardagliga samtal (totalt ca 12 tim.) i enkönade grupper där totalt 179
berättelsesekvenser har plockats ut. Tillsammans utgör berättelserna ca 20 % av samtalstiden. Generellt berättar
kvinnorna något mer - de står för ca 60 % av berättandet.

Berättelserna handlar givetvis om vitt skilda saker, men ett typiskt drag som gäller för nästan 60 % är att de handlar
om sådant som ägt rum i en verbalt förmedlad verklighet. Berättandet fokuserar alltså ofta på vad någon sagt, tyckt
eller tänkt, snarare än konkret, fysisk handling.

Analysen av berättelsestrukturen utgår från ett antal drag, t.ex. att en berättelse kan ha en poäng eller innehålla
dramatiserande inslag som direkt anföring och röstförställning. De största skillnaderna finns mellan enskilda samtal
medan variationen är mindre utifrån ålder och kön. Jämfört med männen berättar dock kvinnorna något mer
detaljerat, dramatiserat och med tydlig poäng som också åhörarna visar att de uppfattar (t.ex. med skratt). Om de
yngsta berättarna (17-19 år) studeras separat visar det sig att de i högre grad än de äldre utnyttjar en dramatiserad
berättarstil, t.ex. med ljudhärmande inslag, röstförställning och direkt anföring.

Någon som vill berätta kan behöva ta till någon strategi för att få ordet ? i materialet finns en variation från tydliga,
explicita berättelseannonseringar (t.ex. "jag måste berätta om...") till otydligare fall där någon bara börjar berätta
direkt. Återigen finns de största skillnaderna mellan enskilda samtal. Det finns dock en tendens att kvinnorna oftare
inleder med tydliga annonseringar än männen, samtidigt som kvinnornas berättande oftare föregås av en
förberedande upptakt - ett förspel. Dessa faktorer pekar på att kvinnorna utför mer "interaktionellt fotarbete" för att få
ordet.

Berättandet i materialet fyller en redovisande, en underhållande eller en terapeutisk funktion. Det underhållande
berättandet är särskilt utmärkande för de yngre medan det redovisande är vanligast bland de äldre. Däremot hänger
förekomsten av det terapeutiska berättandet samman med berättarnas kön; det återfinns enbart i en del kvinnliga
grupper. När perspektivet flyttas till berättelsevärlden och den självbild berättaren därigenom presenterar, är det
särskilt bland de äldre männen vanligt att berättaren uppträder som ensam huvudperson och som aktör, medan
kvinnorna - i synnerhet yngre - oftare framställer sig själva som offer för omständigheter eller andras handlande.
Kvinnornas berättelser har ofta mer än en huvudperson och kvinnorna berättar om både kvinnor och män, medan
männen främst berättar om andra män.

Avhandlingens titel är: Vardagligt berättande. Form, funktion och förekomst
Disputationen äger rum lördagen den 21 februari 1998 kl 10.00.
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg