Hur fungerar poesi? Vilken förförståelse och vilka lässtrategier präglar den "gode" läsarens reception av poesi? Vari ligger poesins emotionella särart? Detta är frågor som Jörgen Larsson söker svaren på i sin avhandling. Svaren bör inte enbart sökas i innehållet utan också, och kanske framför allt, i formen; gåtans lösning ligger inte enbart i själva texten utan också i det mänskliga psyket - en dikt blir inte till utan en skapande författare och en medskapande läsare.
Hur kommer det sig att en poesiläsare i lyckliga fall kan bli så påverkad av en dikt att det ändrar hans världsbild? Och detta även om diktens "budskap" kan vara något så banalt som exempelvis: "Njut medan du kan!" "Kom ihåg att du är dödlig." Dikter kan vara korta och till synes enkla, utan något innehåll som det lönar sig att tolka - ändå kan deras känslomässiga, estetiska verkan vara oerhört stark. Sådana texter förbigås ofta under tystnad av den litteraturvetenskapliga forskningen. Man har inga gåtfulla metaforer och mystifierande intertextuella anspelningar att skarpsinnigt utreda, och allt pysslande med emotionalitet utdöms gärna som osäkert och därmed ovetenskapligt. Litteraturkritiker och essäister försöker å andra sidan ibland komma åt denna poesins mystiska kraft - enligt avhandlingsförfattaren, dess artspecifika kärna - men då gärna i luddiga, omskrivande ordalag. Man talar om poesins musikalitet, dess rytm, dess mystik, utan att riktigt kunna förklara vari dessa egenskaper består.
Ett nyckelord om man söker poesins speciella uttryckspotential är, menar avhandlingsförfattaren, rytm. Och då inte bara "taktstampningsrytm", inte bara spelet mellan betonade och obetonade stavelser (som är vad de flesta metriker avser med termen, om man pressar dem). Jörgen Larsson menar inte rytm i texten utan rytm i människan - kognitiv rytm, användbar för alla förlopp som utspelar sig i tiden: musik, dans, film, rodd, årstidernas gång, fortplantningsövningar etc. Han menar alltså temporal form, effekten av läsarens mentala ordnande av det poetiska flödet, d v s de växlande ljud, stavelser, fraser, meningar, versrader, betydelser som strömmar förbi när man läser en dikt från första raden till den sista. Det vore dålig kognitiv ekonomi och risk för kognitivt kaos om vi tog in hela detta mångfacetterade flöde som en jämn ström, i stället söker vi den "goda" rytmiska gestalten genom att vikta texthändelser i relation till varandra och genom att segmentera, d v s bunta ihop de händelser vi anser hör ihop. Resultatet blir att vi uppfattar textflödet som olika sorters ordnad rörelse; avhandlingsförfattaren räknar med fyra huvudtyper: cyklisk, centrerande, linjär och "fryst" rörelse. Rörelsen kan direkt översättas till mänsklig tidsuppfattning. Från rytm till rörelse, från rörelse till tid.
All denna teori används till att studera den rytmiska potential som finns i Elmer Diktonius samlade lyriska produktion. Ett flertal dikter analyseras i detalj och Jörgen Larsson försöker också övergripande beskriva en "diktoniansk, rytmisk biografi".
 
Avhandlingens titel är: Poesi som rörelse i tiden. Om vers som källa till kognitiv rytmisk respons. Exemplet Elmer Diktonius.
Disputationen äger rum fredagen den 19 mars 1999 kl 14.15.
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Närmare upplysningar: Jörgen Larsson, e-post: jorgen.larsson@mailbox.calypso.net