Den svenska kulturdebattens vågor  --- "Med tio till femton års intervall växlar den svenska kulturdebatten spår". Så skrev Expressens dåvarande kulturchef, Arne Ruth, 1981 och gav därmed uttryck för en vanlig föreställning om den svenska kulturdebattens höger- och vänstersvängar sedan andra världskrigets slut. Detta är utgångspunkten för Anders Frenanders avhandling, som täcker perioden 1946 - 89 och behandlar debatter om politisk-ideologiska frågor, i första hand på dagstidningarnas kultursidor.  --- Ruths förmodan visar sig i huvudsak vara riktig. Tre årtal framstår nämligen som viktiga vändpunkter i den typ av debatt Frenander analyserat. 1951, i samband med debatten om tredje ståndpunkten, skedde en formlig eruption av politiskt-ideologiskt laddade artiklar. Efter detta utbrott, som var ett klart undantag fram till mitten av 1960-talet, rådde det som brukar kallas ideologiernas död. Alldeles tyst var det dock inte, även om de politisk-ideologiska frågorna hade svårt att engagera.  --- I samband med Vietnamkriget, vänsteruppsvinget, tidningsdöden, tevens genombrott och en ny generation intellektuella förändrades situationen radikalt omkring 1965. Politisk-ideologiska frågor, liksom annat samhällstillvänt material, blev viktiga att diskutera också på kultursidorna. Till skillnad mot på 1950-talet skulle nu de intellektuella ta ställning i politiken. Särskilt fördes den samhällskritiska, socialistiska ståndpunkten fram och intill slutet av 1970-talet hade vänstern ett slags problemformuleringsprivilegium, dvs det var i hög grad vänstern som ställde de frågor som diskuterades.  --- 1980 ägde en ny vändning rum. Denna kan beskrivas som en högersväng, men någon fullständig tyngdpunktsförskjutning till högerns förmån var det inte fråga om. Frenander kan visa att föreställningarna om 1980-talet som nyliberalismens ohejdade dominans är överdrivna. Det som skedde på åttiotalet var snarare en breddning och fördjupning av den politisk-ideologiska debatten, så som den kom till uttryck på kultursidorna. Vänstern försvann inte, utan förde en seriös diskussion om demokratins oundgänglighet i det socialistiska samhället. Högerns idéer var också mer mångfacetterade än bara ett krav på marknadslösningar. Särskilt debatterades frågan om individens rättigheter, ett begrepp som då för första gången kom upp i det material Frenander studerat.   --- Andra viktiga resultat i Frenanders avhandling är att den politisk-ideologiska debatten i oerhört hög grad är en manlig affär. Mycket få kvinnor deltar i den och bara en svag tendens till ökning av antalet kan skönjas. Däremot är det alldeles klart att intresset för den här typen av diskussioner stadigt ökar från omkring 1965 och blir särskilt stort på 1980-talet. Från sjuttiotalet och framåt närmar sig också de aktiva politikerna på högsta nivå denna kultursidesdebatt. Uppenbarligen anses den viktig, vilket i viss mån svär mot de farhågor om det offentliga samtalets vitalitet som många intellektuella uttalade på 1980-talet och som Frenander också diskuterar.   --- Avslutningsvis för avhandlingsförfattaren en teoretisk diskussion om mekanismerna i den ideologiska förändringen och hur denna förhåller sig till utvecklingen i andra sfärer av samhället. Här sätts alltså de ideologiska debatterna in i ett brett ekonomiskt, politiskt och socialt sammanhang i efterkrigstidens svenska historia.   --- Avhandlingens titel är: Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt.  --- Disputationen äger rum lördagen den 7 november 1998 kl 10  --- Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6