Pressmeddelande: 2007-11-28 Disputation: Peter Andersson, nordiska språk *Peter Andersson diskuterar i sin avhandling utvecklingen från huvudverb till hjälpverb, en omdiskuterad fråga inom både svensk och internationell språkhistoria. Särskilt spännande är de s.k. modalverben (kunna, må, måste m.fl.) som sedan fornsvenskans dagar utvecklat en intressant tvetydighet. Modalverb kan uttrycka dels möjlighet eller krav (du kan/måste gå hem nu), dels bedömningar av sannolikhet (Lisa kan/måste vara hemma, men jag vet inte säkert). Användningen av modalverb, där talaren uttrycker en slutsats, har uppstått senare än andra betydelser.* Peter Andersson studerar de två centrala modalverben, /må/ och /kunna/, i fornsvenskan. Studien koncentrerar sig på verbens betydelseutveckling men tar också hänsyn till deras formegenskaper. Många tidigare arbeten koncentrerar sig på antingen form eller betydelse, vilket inte är tillräckligt om man vill fånga den fullständiga bilden av modalverbens utveckling menar Peter Andersson. Hans studie visar att man måste ta hänsyn till både de närmast omgivande orden och sammanhang i texten för att kunna avgöra vilken tolkning som är mest rimlig. Peter Andersson går igenom ett stort antal förekomster av må och kunna i fornsvenska lagtexter och religiösa texter och undersöker deras betydelse i förhållande till egenskaper hos de omgivande orden och den sats modalverbet förekommer i. Här blir tydligt att konstruktioner som uttrycker villkor spelar en central roll för utvecklingen av modal betydelse och Peter Andersson kan därför ge en tänkbar förklaring till hur modalverben kommit att användas för att uttrycka en talares slutsats. Avgörande för förändringen är sammanhang där betydelserna kombineras så att modalverbet uttrycker möjlighet och ett annat verb (förstå, inse) uttrycker slutsats, t.ex. om han återuppstår, då kan du förstå = då är det möjligt för dig att dra slutsatsen. Det är alltså själva huvudverbet som förknippas med slutsatsdragande i dessa fall. I ett senare skede, när slutsatsen inte kan förknippas med någon annan än talaren, är det modalverbet självt som bär denna betydelse. En sådan analys har inte presenterats tidigare då man istället menat att betydelseutvecklingen har främjats av vaga konstruktioner där betydelsen ’möjlighet’ implicerar betydelsen ’sannolikhet’. Resultaten ger stöd för tankar inom s.k. kognitiv semantik där utvecklingen av modal betydelse beskrivs som en metaforisk överföring av ett och samma tankemönster. Modalverben /må/ och /kunna/ härstammar från huvudverb med en betydelse kopplad till fysiska respektive mentala krafter, ’vara stark’ respektive ’ha kunskap’. När verben används som hjälpverb uttrycks krafterna mer abstrakt som förmågor eller möjligheter, jag kan gå hem ’en inre kraft gör det möjligt’, du må gå hem ’en yttre kraft tillåter det’. När modalverben används för att resonera och dra slutsatser motsvarar krafterna olika typer av argument som leder fram till en viss slutsats. I tankemönstret finns också föreställningen om ett hinder som krafterna övervinner eller blockeras av. Hindren motsvarar bland annat någons oförmåga, okunskap, ett förbud eller ett motargument. Det är i första hand verbet må som uppträder i de centrala konstruktionerna. Peter Andersson menar att må, som ett av de första verben att ge uttryck för en slutsats, troligen öppnat upp för andra modalverb att användas på samma sätt. Avhandlingens titel: /Modalitet och förändring. En studie av må och kunna i fornsvenska./ Disputationen äger rum den 8 december 2007 kl. 10 i Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6 Opponent: Docent Märta Ramsten, För mer information kontakta: Peter Andersson: e-post: peter.andersson@svenska.gu.se