J. Alexander Bareis, tyska – disputation 12 maj 2007 Vad menas egentligen med fiktion? ”Fiktion är motsatsen till verklighet och sanning, den är påhittad och falsk.” Så kan en vanlig syn på fiktion formuleras. Men det finns romaner som handlar om både verkliga och sanna händelser, men som ändock anses höra till fiktionen. Att skilja mellan fiktion och verklighet genom att påstå att det ena är påhittat och det andra är ”på riktigt” är således inte helt lätt, hävdar Alexander Bareis i en ny avhandling i tyska. Det finns även en rad exempel på historieböcker där man använder sig av fiktionstypiska framställningssätt såsom fritt indirekt tal, för att återberätta vad en historisk person troligtvis har tänkt i en viss situation. Men att kunna läsa andras tankar hör inte hemma i faktalitteratur, det är fiktionens privilegium. Att skilja mellan fiktion och verklighet genom att påstå att det ena är falskt och det andra är sant, går således inte utan vidare. J. Alexander Bareis använder sig av en fiktionsteori ur den analytiska filosofin, som bestrider att man kan definiera fiktion genom dess förhållande till verklighet och sanning. Fiktion är enligt denna teori inte motsatsen till sanningsenligt och faktabaserat berättande. Istället fokuserar denna teori på den funktion som fiktion har i ett brett perspektiv, som gäller för all föreställande konst, från litteraturen till scenkonsten över film till bildkonst. Bareis tillämpar denna allmänna fiktionsteori på romanformen med alla dess berättartekniska specialiteter. – Jag försöker att svara på några näst intill klassiska frågor när det gäller berättarteorin, säger avhandlingsförfattaren. – Finns det entydiga tecken på fiktion i berättelser? Vad händer när den verkliga författaren påstår sig vara den fiktionella berättaren i boken? Är så kallat opålitligt berättande typiskt fiktionellt? Vad händer egentligen när berättelser blir paradoxala, till exempel när fiktionella figurer ur en roman dyker upp i en annan roman av en annan författare? Dessa och andra frågor besvaras i avhandlingen med hjälp av en teoretisk modell som kallas för ”berättandets mimesis” och som förenar den valda filosofiska fiktionsteorin med frågeställningar hämtade ur berättelsernas värld och dess teori. J. Alexander Bareis menar att man måste skilja mellan två olikartade avgöranden; det första gäller den teoretiska skillnaden mellan fiktion och icke-fiktion. Det andra berör det praktiska beslutet, att som läsare bestämma sig för att ta ett verk som fiktion eller inte. Medan det första avgörandet är förankrat i den utvecklade teoretiska modellen är det praktiska beslutet att ta verket som ett exempel på fiktion oftast förankrat i yttre signaler, till exempel genrebeteckningen ”roman” på omslagets framsida. Ett annat viktigt resultat gäller teoribildningen, i synnerhet den litteraturvetenskapliga berättarteorin. Genom att använda sig av den filosofiska fiktionsteoretiska modellen och dess omvandling till ”berättandets mimesis” formuleras en ny definition av fiktionella berättelser, som tar hänsyn till både fiktionsteoretiska och berättarteoretiska förutsättningar med hjälp av en ”implicit berättare”. När vi som läsare tar del av en berättelse så föreställer vi oss i ramen för vår läsningsprocess åtminstone en sak: Att berättelsen på ett eller annat sätt är förmedlad till oss, vare sig det går att påvisa en berättare på textens yta eller ej. Avhandlingens titel: Fiktionales Erzählen. Zur Theorie der literarischen Fiktion als Make-Believe. Disputationen äger rum lördagen den 12 maj 2007 kl. 10.15 Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6, Göteborg Opponent: Fil. dr Bärbel Westphal, Växjö Närmare upplysningar kan fås av Alexander Bareis, tel. 031-786 45 94 (arb.), 0703-55 49 75 (mobil), e-post: alexander.bareis@tyska.gu.se