Ny kunskap ökar förståelsen för barn med autism, Aspergers syndrom och DAMP Barn med autism, Aspergers syndrom och DAMP har ojämna och karakteristiska begåvningsprofiler. Vid autism kan detta säkerställas redan från två års ålder. Barnen uppvisar också gemensamma svårigheter med uppmärksamhet, snabbhet och planering. Man kan därför spekulera om ett spektrum, där barn med autism finns i ena (mest handikapp) ytterkanten, följda av barn med Aspergers syndrom, barn med DAMP och autistiska drag och därefter barn med "enbart" DAMP i den andra (minst handikapp). Tidigare trodde man att barn med autism inte gick att testa. Denna studie visar att i princip alla barn med autism kan testas från två års ålder och uppåt och att testresultaten är förhållandevis stabila över tid. Studien ger också en fingervisning om vilka tester som är användbara i vilka åldersgrupper och för vilka problemtyper. En neuropsykologisk bedömning ger en objektiv beskrivning av barnets specifika tillgångar och svårigheter. Den bidrar också till att öka förståelsen och säkerställa diagnosen, framför allt i svårbedömda fall. Avhandlingsarbetet är det första i sitt slag. Neuropsykologiska förhållanden har tidigare inte studerats på ett samlat sätt inom hela det s k autismspektrat. Studien visar att barn med autism har en mycket god förmåga att se detaljer, men stora svårigheter att se sammanhang och helheter samt ett konkret tänkande. Barn med Aspergers syndrom är ofta språkligt begåvade men har i övrigt likheter med dem som har "klassisk autism". Barn med DAMP har svårt med uppgifter som kräver koncentration och är, i svåra fall, påtagligt lika dem med Aspergers syndrom när det gäller neuropsykologiska testresultat. Barnen uppvisar också, oberoende av diagnos, olika grader av funktionsbrister. Dessa innebär att barnen har svårigheter att utnyttja sina, många gånger goda, kunskaper. Hur stora svårigheterna är varierar mellan de olika diagnosgrupperna. Beteendeproblemen är mycket vanligare hos pojkar än flickor. Exempelvis går det tre pojkar med autism på en flicka, men i gruppen barn med svår utvecklingsstörning är fördelningen mellan pojkar och flickor mer lika. Resultaten från avhandlingen visar att flickor utan utvecklingsstörning som remitteras till barnneuropsykiatrisk klinik kan ha större problem än remitterade pojkar. Detta trots att de ofta väckt mindre uppmärksamhet eller ansetts behöva hjälp i mindre utsträckning. Detta innebär att flickors problematik kräver större uppmärksamhet än hittills och att flickor kan vara i större behov av pedagogiska insatser än pojkar.