Arbetsoförmåga i rättstillämpningen - Prövning av rätten till kompensation för inkomstförlust efter en trafikolycka – en empirisk jämförelse mellan rättstillämpningen i allmän domstol och förvaltningsdomstol

Abstract

Sara Stendahl. Arbetsoförmåga i rättstillämpningen Prövning av rätten till kompensation för inkomstförlust efter en trafikolycka - en empirisk jämförelse mellan rättstillämpningen i allmän domstol och förvaltningsdomstol. Arbete och Hälsa 2009;43(8):1-86.

Sammanfattning av studiens resultat I) Likheter och skillnader mellan hanteringen av dessa mål i allmän domstol och förvaltningsdomstol a. De olikheter som finns i förvaltningsprocessen och civilprocessen blir tydliga och uppenbara vid en jämförelse av detta slag. Resultatet väcker frågor som handlar om såväl samhällelig effektivitet som rättssäkerhet för den enskilde. Båda formerna för beslutsfattande har tydliga förtjänster och lika tydliga brister och resultatet leder till en diskussion om behovet av förändringar som utvecklar själva formerna för beslutsfattandet. b. Det finns också intressanta skillnader mellan den argumentering som drivs av försäkringsgivarna, det vill säga försäkringskassan jämfört med de privata försäkringsbolagen. Ofta är den grundläggande positionen densamma, likaså den rättsliga problematiken, men hanteringen av den medicinska/försäkringsmedicinska sakkunskapen skiljer sig åt och i viss mån även den vetenskapliga grund som framförs som stöd för argumenten. Resultatet visar också på hur stort inflytande försäkringsgivaren har i själva definitionen av var den rättsliga problematiken ligger.

II) Arbetsoförmåga i rättstillämpningen a. Den bedömning av en persons arbets- och försörjningsförmåga som föregår ett beslut om ersättning för inkomstförlust vilar i denna typ av mål i hög grad på den bedömning av ”arbetsoförmåga” som försäkringskassan gör vid prövning av rätten till sjukpenning/sjukersättning. I de rättsfall som ingick i undersökningen var frågan om arbetsoförmåga mycket sällan något som diskuterades. b. Vidare kan konstateras att den sambandsbedömning som är i fokus för dessa ärenden prövas som om det vore en relation som till sin karaktär är helt avskild och distinkt från bedömningen av arbets- och försörjningsförmåga. c. I rapporten framförs tvivel om detta är ett rimligt sätt att se på de bedömningar som skall göras, särskilt mot bakgrund av att det skett en relativt dramatisk förändring i synen på hur arbetsoförmåga skall bedömas enligt lagen om allmän försäkring